Tage Lindbom: Före solnedgången

Norma, 1993

Baksida:

LindbomDen sekularisering, som fått ökad utbredning i Västerlandet, har efter andra världskrigets slut lett till stor oklarhet inte minst på moralens område. Vad är ont och vad är gott, var går gränsen för mänskligt ansvar?

Behovet av en moraldebatt, inte minst i Sverige, har ofta påtalats och det är därför angeläget när Tage Lindbom i sin nya bok Före solnedgången griper sig an denna fråga i ett längre kapitel.

Vår tids människor upplever på många sätt osäkerhet och otrygghet. När Gud förklaras vara god och samtidigt allsmäktig, så frågar sig många, varför tillåter Han då allt detta onda och lidande i världen? Det är en stor och svår fråga, som Tage Lindbom ägnar en inträngande granskning.

Föränderlighet och rastlöshet upplevs som plågsamma och det uppstår en längtan efter fasta hållpunkter. De vetenskapliga löftena från seklets början om slutgiltiga svar på tillvarons gåtor har inte infriats. Tvärtom upplevs världen av många som ett oavlåtligt flöde utan mål och utan mening.

Finns då inte en högre gudomlig ordning, som ger åt skapelsen en möjlighet till jämvikt och harmoni, till en djupare mening med vårt jordiska liv?

Tage Lindbom vill bejaka denna fråga: det finns en skapelsens inneboende ordning. Men vi blir delaktiga av denna ordning först när vi upphör med vår folksuveräna självtillbedjan.

Leon J. Podles: The Church Impotent

The Feminization of Christianity

Spence Publishing Company, 1999 (Go to the publisher’s website or amazon and buy)

Book Description:

PodlesIn the stale and overworked field of gender studies, The Church Impotent is the only book to confront the lopsidedly feminine cast of modern Christianity with a profound analysis of its historical and sociological roots. Dr. Podles identifies the masculine traits that once characterized the Christian life but are now commonly considered incompatible with it. In an original and challenging account, he traces three contemporaneous medieval sources: the writings of St. Bernard of Clairvaux, the rise of scholasticism, and the expansion of female monasticism. He contends that though masculinity has been marginalized within Christianity, it cannot be expunged from human society. If detached from Christianity, it reappears as a substitute religion, with unwholesome and even horrific consequences. The church, too, is diminished by its emasculation. Its spirituality becomes individualistic and erotic, tending toward universalism and quietism. In his concluding assessment of the future of men in the church, Dr. Podles examines three aspects of Christianity – initiation, struggle, and fraternal love – through which its virility might be restored.

Reviews:

“This groundbreaking book should be read by everyone concerned about the future of Christianity.”  St. Anthony Messenger

“This volume will certainly invite an important discussion.”  National Catholic Reporter

About the Author:

Leon J. Podles, a native of Baltimore, earned his bachelor’s degree at Providence College and his Ph.D. in English at the University of Virginia. He later studied Old Icelandic at the University of Iceland. He has worked as a teacher and a federal investigator and is now the president of the Crossland Foundation. Among the numerous journals for which he has written are America, American Spectator, Crisis, and American Enterprise, and he is a contributing editor of Touchstone. Dr. Podles and his wife have six children and live in Naples, Florida, and Baltimore.

Olle Svenning och folkhemmet

Jag har ifrågasatt den urskillningslösa folkhemsnostalgin inom SD och det alltför torftiga politiska mål att återställa Sverige som det var på 50- och 60-talen, som åtföljer denna nostalgi. Skillnaden mellan den socialdemokratiska modellen och de socialnationellt konservativa hos Kjellén, som man ibland också åberopar, är högst avsevärda, och problem finns även med den senare. Här behövs alla möjliga slags ideologiska revisioner och kompletteringar. Ändå slås man av det märkligt integritets- och pietetslösa sätt på vilket vissa socialdemokrater idag tar avstånd från den egna versionen av folkhemmet. Här står vi inför en motsatt ensidighet, med helt andra, och högst dubiösa, motiv.

Folkhemstanken var avgörande för att socialdemokratin i Sverige skulle kunna bli acceptabel för folket. Genom den möjliggjordes dess framgångar och långa maktinnehav. Den innebar en inte minst pedagogiskt långt tydligare revision än de större eller mindre doser av reformism som ofta bara tjänade som retoriskt eller i någon mån taktiskt kamouflage. Folkhemstanken, åtminstone s.a.s. nominellt övertagen från den socialkonservativa högern, gav intryck av att vara autentisk.

Så såg det inte ut i andra länder. Trots att den tyska socialdemokratiska regeringen själv ingrep mot kommunisterna härjningar vände sig folkmajoriteten där till ett annat, ett radikalt nationalistiska parti. Men med folkhemstanken gick det i Sverige att för en tid tro att de svenska socialdemokraterna verkligen önskade Sveriges och det svenska folkets väl. Den del av folket som var arbetare kunde tro det, den del av folket som var borgerliga eller något annat icke-socialistiskt, kunde tro det. Åtminstone i tillräcklig utsträckning för att den socialdemokratiska hegemonin skulle kunna bli så ovanligt långvarig som den blev i vårt land.

Denna lilla modifikation har ju sedan länge övergivits av socialdemokratin, som blivit ett globalistisk-uniformistiskt, manipulativt, kulturradikalt destruktions- och, på sitt sätt, disciplineringsprojekt. Olle Svenning, som genom sin far har djupa rötter i den svenska arbetarrörelsen, sträcker sig i en snuttkrönika i Aftonbladet med rubriken ‘Idén om folkhemmet måste begravas nu’ (9/7), till att erkänna att denna var “begriplig” på Per Albins tid, “uttryckt som en kontrast till fåtalets ekonomiska diktatur”. Men det enda i denna krönika som ens kunde synas strida mot bilden av Svenning – som tidigare uttalat sig på högst nedlåtande sätt om svenska feltyckande arbetare – som den tjänare av fåtalets ekonomiska diktatur han i verkligheten är, är en formulering om hur våra politiker nu, i Almedalen, “rekommenderar…ett nytt klassamhälle, där invandrare och flyktingar ska bli ett särskilt låglöneproletariat, som betjänar oss riktiga svenskar”.

Svenning vet själv vilka följdfrågorna här är, men det hör till enkel politisk propagandajournalistik på denna nivå att dölja dem. Menar Svenning a) att invandrare och flyktingar inte ska bli ett särskilt låglöneproletariat, utan ha höga löner, kanske inte vara ett proletariat alls? Eller b) att vi inte ska ha några invandrare och flyktingar, eller att vi åtminstone ska ha långt färre invandrare och flyktingar, så att de inte blir ett nytt låglöneproletariat? Eller c) att “riktiga svenskar” också ska bli ett låglöneproletariat, så att jämlikhet etableras åtminstone på den ekonomiska nivån? Vilket svaret här än skulle bli, inställer sig uppenbara följdfrågor.

Att Svenning inte förespråkar b står emellertid klart. Och eftersom han knappast öppet kan förespråka c, förespeglas vi indirekt, och helt ansvarslöst, att a är en reell möjlighet som han och dagens socialdemokrati erbjuder. Att resultatet av invandringspolitiken (liksom av den socialdemokratiska reformistiska smygrevolutionen i allmänhet) i verkligheten i stället blir c, att denna politik resulterar i, ja att den alltifrån början framdrivits av “fåtalets ekonomiska diktatur” i den mån denna redan är etablerad, är den mörka sanningen om Olle Svenning. Det är den mörka sanningen om socialdemokratin som sådan. Socialdemokratin som folkhemmets motsats.

“En vämjelig ordkaskad om nationalism, svenskhet och inskränkt, självbelåten konservatism har strömmat till oss alla från Almedalen”, heter det. Jag kan hålla med Svenning om att nationalism, svenskhet och konservatism kan bli inskränkt, och blir konservatismen dessutom självbelåten är det förstås ännu värre. Men det genomgående problemet med Svenning är hans ohederliga, selektiva verklighetsuppfattning. Det framstår enbart som om det är han som är inskränkt och inte så litet självgod. Man vill ju tro att en person som uppfattas som en erfaren intellektuell inom socialdemokratin i själva verket mycket väl måste förstå att frågorna om nationalitet såväl som om konservatism, till och med som de diskuteras av åtminstone vissa politiker idag, har helt andra, större och djupare dimensioner än de han vill ge sken av. Den internationellt och i de flesta läger högt respekterade engelske konservative filosofen Roger Scruton talade nyligen på ett stort SD-möte i Västerås. När konservatismen är som bäst präglas den, som jag brukar framhålla, av en högre kosmopolitism, som tar avstånd från nationalismen i inskränkt mening men samtidigt, i motsats till den lägre kosmopolitismen, till den flacka, av George Soros finansierade Pussy Riot-globalismen, får sitt värde just genom att den, under vederbörlig urskillning, söker värna och bevara nationell och kulturell egenart och historisk mångfald.

Men denna senaste krönika får mig att tvivla i grunden på Svennings allmänna kringsyn och historiska grepp. “Svenska partiledare låter som de Brexit-anhängare de annars tävlar om att fördöma”, heter det. När det blev klart att EU var ett radikalt steg mot den liberalsocialistiska världsregeringen, mot banksystemets “global governance”, svängde den svenska socialdemokratin i den frågan. Det var länge sedan vid det här laget. Nu handlar det dels om att bekämpa folkhemstankens residuer i det egna partiet. Svenning är tacksam över att folkhemmet aldrig skrevs in i något program, men det grävdes tyvärr upp av “nationalromantikern Göran Persson” med hans idé om “ett grönt folkhem”. Dels, och framför allt, handlar det om att bekämpa andra partiers – med SD i spetsen – övertagande av tanken.

“Jimmie Åkesson”, heter det, “är på väg att upprätta ideologisk hegemoni: Bli svensk, vad det nu är, eller du sparkas ut. Ur vår idyll.” Svenning gör rätt i att påpeka det opportunistiska och populistiska i att “Konservativa politiker värnar ‘svenskheten’ genom att hylla demokrati, jämställdhet och jämlikhet som de i hundratals år bekämpade.” Om man gör anspråk på att vara konservativ politiker, men det man vill bevara endast är specifika liberala och socialistiska principer eller de distinkt liberala och socialistiska versionerna och definitionerna av i debatten dominerande begrepp, då har man förvisso i verkligheten tappat bort det unika och värdefulla i den konservativa intellektuella traditionen. Och har man inte gjort det av ren okunnighet och ytlighet, så har man utan tvekan gjort det av opportunistiska och populistiska skäl.

Men Svenning vill naturligtvis inte försvara den rika och nyanserade konservativa intellektuella traditionen – den tradition där svenskhet och annan nationell egenart förstås och diskuteras på helt annat sätt och helt annan nivå. För den visar han sig ju fullständigt oförstående. Vad han gör är i stället att han förespråkar den radikala multikulturalism som innebär att invandrarna ska behålla sin ursprungliga nationella identitet, ja att de ska behålla enbart den och inte bli svenskar, eller inte också bli svenskar. Om detta inte vore en multikulturalism, d.v.s. en position enligt vilken ett icke-enhetligt Sverige av detta slag är målet, utan det tvärtom var fråga om ett förespråkade av bibehållande av ursprungsidentiteter och icke-integration utifrån ståndpunkten att invandringen och invandrarnas antal överhuvudtaget ska minskas drastiskt, vore den rimlig. Men det är givetvis inte meningen.

Svenning kommer också med den som generell enbart skrattretande, provinsiella, sahlinska och reinfeldtska antydan att det är oklart vad “svensk” är. Men viktigast här är väl den logiska motsägelse som ligger i försvaret för invandarnas förblivande identitet som icke-svenskar, som något annat än svenskar. Vad är detta andra? Det måste för argumentets hållbarhet vara något som det, till skillnad från svenskhet, är åtminstone tillräckligt klart vad det är. Är det, kanhända, andra nationella identiteter? Tillhör invandrarna olika folk? Slutsatsen är självklar. Svennings antinationalism är socialdemokratins (och liberalismens och pseudohögerns) ursprungliga, selektiva, alltifrån efterkrigstiden ständigt tydligare anti-svenska, och, mer allmänt, anti-vita. Om jag inte var obenägen att använda den modifierade, anti-västliga marxismens attackord “rasism” hade jag kunnat kalla den rasistisk. Dess plausibilitet förutsätter en fullständig okunnighet om den demografiska situationen i dagens värld, om civilisationens förutsättningar, om vad som sker i Sverige idag.

“Ingen folklig intellektuell socialdemokratisk ledare ur Per Albins generation skulle komma på idén att föra vidare folkhemstanken”, påstår Svenning. Vad exakt är det han vänder sig mot i folkhemsbegreppet? “Ernst Wigforss föraktade det”, får vi veta. Det förvånar inte. “Tage Erlander citerade aldrig begreppet.” Nej, kriget var ju över, nationalsocialismen erbjöd sig inte längre som alternativ, revolutionen gick vidare. “Ingen av dem hade någon hög uppskattning av Per Albin som tänkare.” Nej, vad Paul Gottfried kallar “kulturmarxismen” vidareutvecklades ju under efterkrigstiden ständigt, vi närmade oss Palme och kapitulationen inför soixante-huitarderna. Allt i linje med den ursprungliga socialdemokratin, före krigen och folkhemsparentesen, om än med ständigt nya teoretiska utbyggnader.

Folkhemmet är “ett av de eländiga arv vi släpat med oss”. Det är “exkluderande, självförhärligande och med tillsats av Blut und Boden-ideologi”. Är det själva begreppet folk Svenning här vänder sig mot? Är det själva begreppet hem? Är det föreställningen att folk ska ha hem? Ja, det är allt detta, men, på banalast och förutsägbarast tänkbara sätt, enbart ifråga om det svenska folket. “Exkluderande” innebär att folkhemmet inte upptar andra folk som sådana, som bevarande sin distinkta identitet som andra folk. I deras fall är den nationella identiteten oproblematisk. Som vanligt: var är fördömandet av kurdernas exkluderande och Blut und Boden-orienterade identitet som folk? Israelernas? Palestiniernas? Inte ens andra europeiska folk fördöms, inte ens norrmännen.

Enligt det ursprungliga programmet ska ju alla folk, alla nationer, bort. Kvar ska ju endast stå det postnationella proletariatet (ingen kan fortfarande vara i god tro på denna punkt). Men för opportunisten och populisten Svenning passar det inte längre att säga det. Sedan invandrarna ersatte arbetarklassen, eller tredje världen blev det nya globala “låglöneproletariatet” vars revolution och vederfarande av rättvisa endast kan bestå i att de rent kvantitativt, och utan att förändra sin identitet, tar över den del av världen som har europeisk befolkning och europeisk kultur, tycks det enbart vara nedbrytandet av den svenska nationella identiteten som är av vikt. Stötande nog illustreras krönikan av en bild på Hansson i en demonstration 1940 för ökade försvarsanslag, under en banderoll med texten “För Sveriges frihet och oberoende.” Det är detta, ska vi tydligen förstå, som Svenning finner “vämjeligt” och “vidrigt”.

“Idag är folkhemmet en relik från en tid som i all sin vidrighet kan upprepa sig. Folkhemmet måste därför begravas. Gärna tillsammans med den tyska brunkol som Göran Persson en gång såg till att skaffa den svenska staten.” Så avslutar Svenning, drivande i total osjälvständighet med den gamla globalkapitalistiska strömmen. Med oanständigt lättsinne kastar han överbord en stor del av det jag fortfarande finner sympatiskt i den svenska socialdemokratins delvis undantagsmässiga arv.

Och i det att hans krönika är skriven på ett ovärdigt analytiskt barnspråk förkastar han även en annan del av detta: folkbildningstraditionen och tron på och respekten för läsarna. Det gick att på detta sätt sälja det här åsiktspaketet i den nya mediala masskulturen, till “utbildningsexplosionens” unga, lamell- och höghusgenerationerna, fyrtiotalisterna, med hjälp av radion, tv:n, bion, de få stora tidningarna. Ja, det gick att lura ytterligare några generationer. Men trots utbildningsväsendets och kulturens fortsatta allmänna förfall växer idag nya generationer upp, för vilka inte bara det katastrofala resultatet är uppenbart, oundvikligt, på ofta grymt sätt påträngande, utan för vilka också en helt ny och annan tillgång till elementär information och analys är en självklarhet. Elementär information om och analys även av, med Geijers ord, vad som sker i det som synes ske.

Ja, det kan leda till en reaktion som tar sig problematiskt inskränkta nationalistiska former, och vi måste erbjuda ett alternativ till det. Men det gör verkligen inte Olle Svenning. Han försöker fortfarande sälja samma gamla åsiktspaket, samma gamla politik, och önskar givetvis ingen reaktion överhuvudtaget mot dem. Han, inte ännu politikerna i Almedalen, vilka brister de än har, riskerar skapa en icke önskvärd reaktion.

Vu de droite i engelsk översättning

Förlaget Arktos har startat en insamling för att kunna översätta till engelska Alain de Benoists tidiga, massiva kritiska översiktsverk Vu de droite: Anthologie critique des idées contemporaines från 1977. Det är utmärkt, detta är ett både historiskt betydelsefullt och alltfort aktuellt verk, alldeles oaktat vilka invändningar man kan ha mot delar av författarens produktion. Det var den första bok av de Benoist jag tittade på, någon gång på 80-talet, och det är kanske också fortfarande hans mest kända – inte minst för att den vann ett av Franska Akademiens stora priser, Prix de l’Essai, året därpå, 1978.

Dock verkar arbetet med den engelska utgåvan redan ha framskridit ganska långt. Man återger nämligen redan en bild på vad som ser ut att vara en redan färdig “Volume I”, med omslag med bild och den tryckta titeln View from the Right. (Det förklaras att den engelska utgåvan ska uppdelas i inte mindre än tre volymer.) Denna titel nämns också i den ledsagande texten: “It’s time to translate the book that is widely considered to be Alain de Benoist’s magnum opus – Vu de droite, or View from the Right.” Någon översättning av undertiteln anges inte, och syns inte på bilden.

Eftersom de Benoist själv skriver på den av personerna bakom Arktos ävenledes drivna sidan Right On, måste man anta att han själv är involverad i det nya förtjänstfulla översättningsprojektet, och därmed har accepterat den av allt att döma redan fastställda engelska titeln.

Vissa kommer kanske ändå reagera mot att den inte motsvarar det franska originalets, som alltså har “vu” och inte “vue”. Presentationens omedelbara juxtaposition av den engelska och den franska titeln ser litet märklig ut. Det hade väl inte varit omöjligt att använda titeln Viewed from the Right, eller hellre, Seen from the Right? Även på franska är väl Vu de droite litet originellt? Författaren måste ha haft en särskild tanke med just denna titel, som motiverade dess ovanlighet. Det måste ha varit viktigt för honom att betona det i boken behandlade sedda som just sett (från höger), inte synen (från höger) som sådan.

Och då kunde man, hur subtil på gränsen till det meningslösa vissa kanske än skulle invända att skillnaden är, tycka att det borde ha uppfattats som viktigt med den fullt möjliga exakta engelska översättningen, som såvitt jag kan se knappast vore vare sig mer eller mindre uppseendeväckande än det franska originalet. Kanske kommer något litet förord att förklara varför de Benoist valde, eller godkände, den förändring som “view” innebär? Frågor av detta slag är inte helt oviktiga när det gäller verk av denna betydelse.

Seminarie eller seminarium?

En ny försvenskning av latin

En latinsk form som vi i större utsträckning än andra språk bevarat oförändrad i svenskan är den neutrala substantivändelsen “-ium” (och väl också bara “-um”). Den har dock de senaste åren börjat genomgå en spontan förändring i språkbruket, som Språkrådet fördömde 2002:

Seminarie, som man ibland hör folk säga, är inte en korrekt form i svenskan. I stället bör man skriva (ett) seminarium. Vad som är lite speciellt med detta ord är att det i bestämd from singular heter seminariet och i obestämd form plural seminarier, d.v.s. former där -um tas bort innan ändelserna -et respektive -er läggs till. Även som förled i sammansättningar används en form utan slut-um, seminariedeltagare.

På samma sätt hanteras de flesta av orden på -ium: akvarium, auditorium, gymnasium, medium, solarium, symposium, terrarium. Dessa ord med t-genus skall inte blandas ihop med de ord med n-genus av typen radie, serie, studie som redan i sin grundform slutar på -ie och får -r som pluraländelse: radier, serier, studier.” (Veckans språkråd, v. 25, 2002)

SvD:s språkbloggerska Ylva Byrman håller emellertid tio år senare (25/5 2012) inte med om detta och tror att “-ie”-formerna – “inom något decennie eller så” – kommer vara accepterade och införda i SAOL. Hon anför som tyngsta argument att den danska Retskrivningsordbogen kommer att införa båda formerna, “-ium” och “-ie”, som korrekta (och detta skulle ske redan i 2012 års upplaga).

Jag tror att hon mycket väl kan ha rätt. Det finns i sig ingenting konstigt med försvenskandet av “-ium”-formerna. Motsvarande anpassningar förekommer som sagt i de flesta stora europeiska språken (jfr tyskans “Seminar”, engelskans “seminar” och “seminary”, franskans “séminaire”, och italienskans och spanskans “seminario”), även om de inte är generella och vissa ord behåller den latinska formen. Anpassningarna är där verkligen heller inga nyheter.

En intressant fråga är vilka orsakerna till förändringarna/anpassningarna är. Den pågående svenska förändringen är utan tvekan ett resultat av att latinet i allmänhet fortsätter försvinna bortom det samtida svenska språkmedvetandets horisont. Tidigare har latinska former inte känts helt främmande, även de som inte läst latin i skolan och inte behärskar deras betydelse och grammatiska funktion har kunnat använda dem. Idag orkar det folkliga örat inte längre med “-ium”, det känns konstigt och passar inte in. Språkrådet antyder själv en specifik anledning till det, och Byrman förtydligar: “Att språkbrukare…utifrån ordformer som seminarier och seminarieuppgift skapar singularformen seminarie, tycker jag är ett rätt rationellt beteende.”

Men det är inte självklart att alla anpassningar av latinska former generellt gått till på detta sätt i de europeiska språken. Ibland har “folkspråken” i själva verket starka inslag av lärd konstruktion: när de började utvecklades under medeltiden var det ofta, har jag ett intryck av, mycket kvalificerade språkbrukare, i högsta grad lärda personer med full behärskning av medeltidslatinet, som själva genom en process av medveten reflektion utformade och lanserade “folkspråkliga” varianter av latinska ord. Och på sina håll har denna process fortsatt in i modern tid, inte minst väl vid fastställandet av det italienska riksspråket under 18- och 1900-talet. Men naturligtvis kan inte heller detta gälla generellt. De romanska språken förekom i långt fler och mindre enhetliga former än idag, och primärt måste väl deras utveckling ha varit ett spontant folkligt skeende; i de icke-romanska språken var ju anpassningen av latinska ord än mer naturlig.

Även om danskarna och Byrman har rätt i att “-ie”-formerna kommer accepteras, återstår enligt min mening en del att säga om detta. Den normativa frågan, och diskussionen, om det “korrekta”, om riktigt och felaktigt språkbruk, kvarstår ju alltid, trots dess principiella historiska relativitet i det stora perspektivet, som helt nödvändig.

Byrman skriver att hon “har personligen inget principiellt att invända mot former som ett seminarie. I bruket smälter de in tämligen oproblematiskt, och de kan inte missförstås. Den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord.” Fastän jag alltså inte ser den aktuella svenska anpassningen som kontroversiell i ett jämförande europeiskt språkperspektiv, och även håller med om Byrmans argument här, finns det andra delar av hennes argumentation som jag tycker är otillräckliga.

Hon går nämligen vidare till att hävda att det är rationellt att språkbrukare skapar singularformen “seminarie” utifrån “seminarier” och “seminarieuppgift” eftersom serier och arkivarier har singularformerna serie och arkivarie“. Det känns som en onödig motivering: det framstår som fullt tillräckligt att språkanvändarna skapar “seminarie” utifrån “seminarier” och “seminarieuppgift”, även om det kanske visar att “-ie” i största allmänhet är en naturlig försvenskning. Att “serier” och “arkivarier” har singularformerna “serie” och “arkivarie” är mindre relevant än den enkla härledningen av “seminarie” från detta ords egna pluralform och sammansatta former. Men om det förra nu ska anföras som motivering förefaller den mig också otillräcklig.

Byrman är själv åtminstone delvis medveten om varför: “Man kan invända att ord på -ie tidigare alltid varit en-ord… Det heter ju en arkivarie, men vi säger inte en seminarie.” Men detta beror ju i sin tur på att de helt enkelt inte är eller var “-ium”-ord. “Serie” kommer av latinets “series”, som antagligen använts i denna form i svenskan i äldre tider, och den latinska formen “arkivarius” användes definitivt i svenskan, och så sent som i början av 1900-talet, innan den ombildades till “arkivarie”. Dessa ord – och det finns många fler – är således, med den nuvarande svenska genusindelningen, utrum, under det att de ord vars förändring Byrman diskuterar ju alla är neutrum och har en typisk latinsk neutrum-ändelse. (Att Språkrådet här talar om “n-genus” och “t-genus”, och Byrman om “en-ord”, beror kanske på språkvetarnas otillräckliga pedagogik i lanseringen av den nya indelningens terminologi?) Vore det faktum att orden “serie” och “arkivarie” har pluralformerna “serier” och “arkivarier” det enda argumentet för att vi ska acceptera “seminarie” o.s.v., skulle jag inte tycka att förändringen var försvarbar.

Så menar nu inte Byrman. Men hon tycks inte fästa någon avgörande vikt vid genus-skillnaden, utan anför i stället vad som kan beskrivas som ytterligare ett argument i samma riktning. Det neutrala ordet “premium” har redan, påstår  hon, fått en svensk parallellform: “premie”, liksom “studium” fått parallellformen “studie”. Dessa ord är “en-ord”, d.v.s. utrum, vilket får Byrman att spekulera “om även ord som kompendie och stipendie på sikt kan komma att bli en-ord”: “I en studie av Språkbankens bloggkorpusar fick jag noll träffar på inventarium och 23 träffar på (en) inventarie. Den senare formen verkar alltså tränga ut den förra, åtminstone i gemene mans språkbruk. Men SAOL har än så länge endast med uppslagsordet inventarium.”

Byrmans position blir härigenom knappast starkare. “Premie” och “studie” är knappast “parallellformer” av “premium” och “studium”, utan former som används p.g.a. en annan betydelse. Formerna är m.a.o. inte “parallella”. Ett “premium” är ett mer abstrakt fenomen, en “premie” en konkret manifestation av detta fenomen, på samma sätt som “studium” är något mer abstrakt och en “studie” ett konkret föreliggande resultat av ett studium, exempelvis i form av en bok eller artikel. Orden betyder helt enkelt inte samma sak, på det sätt det uteslutande är fråga om när det gäller de förändrade neutrala ord som diskussionen gäller. Ett “seminarie” är inte en konkret manifestation av ett “seminarium”, ett “imperie” inte av ett “imperium”, ett “stadie” inte av ett “stadium”, ett “kriterie” inte av ett “kriterium”, o.s.v. Med det förra menas exakt detsamma som med det förra.

Och samma sak gäller “inventarium” och “inventarie”. Den sedan alltid helt övervägande användningen av “inventarium” är som beteckning för en förteckning över, företrädesvis, lösöre och värdeföremål, under det att den skilda formen “inventarie” kommit att brukas för att beteckna ett enskilt sådant föremål. Det är högst oklart för mig om formen “inventarie” verkligen i gemene mans språkbruk håller på att tränga ut “inventarium” som beteckning för en förteckning över lösöre.

Det enda ord jag kan komma på som man kanske skulle kunna tänka sig vore ett bra exempel är “bakterie”. Det har nämligen på engelska den latinska neutrumformen “bacterium”. Problemet är, såvitt jag kan se, att det är oklart om det förekommit i latin, ens i en betydelse motsvarande den grekiska (βακτήριον, diminutiv av βακτηρία, stav, käpp) eller någon annan från dagens skild. Wessén säger nämligen att ordet i nutida betydelse först användes av den tyske naturforskaren C. G. Ehrenberg 1828. Även om ordet i tyskan liksom i svenskan synbarligen alltid slutat på “-ie” (och i tyskan, franskan och spanskan är det femininum, under det italienskan givit det en maskulin form) är det i och för sig inte omöjligt att det från Ehrenberg upptogs i det lärda nylatinet så sent som under första hälften av 1800-talet, eller att Ehrenberg själv introducerade det på latin, och att detta bidrog till att den engelska formen blev latinsk. Men det är knappast sannolikt att han upptog ordet från ett existerande latinskt språkbruk. Det troliga är väl att han upptog det i tyskan direkt från grekiskan, såsom skedde i nyskapelsen av många medicinska termer i tyskan och andra europeiska språk. För att ta ställning till detta (enda?) möjligen hållbara exempel som ett argument för den förändring i det svenska språkbruket som vi här diskuterar måste man därför bedöma vilken betydelse som ska tillmätas det faktum att ordet ytterst härstammar från ett grekiskt ord i neutrum.

Sedan kan det förstås hända att språkbrukarna, om den pågående förändringen fortsätter och blir bestående, kommer börja betrakta de nya formerna som utrum i stället för neutrum. Men de exempel på “-ie”-ord som redan är utrum som Byrman anför talar inte i sig för den generella formförändringen av de hittills neutrala “-ium”-orden. Såtillvida håller jag med Språkrådet gentemot henne: de senare orden “skall inte blandas ihop med de ord med n-genus av typen radie, serie, studie“, även om de djupare skälen för detta skiljer sig mellan dessa svenska utrum-exempel på ett sätt som även Språknämnden förbigår. “Radie” och “serie” är redan i sina latinska former utrum (“radius” är maskulinum, “series” femininum), och “studie” är som sagt semantiskt skilt från “studium”.

Om man vill försvara förändringen är det, föreslår jag, mycket bättre att bara hävda att “-ie”-formen i största allmänhet är den naturliga formen för det gemena svenska språkörat, och att den redan visat sig vara det i fallet med vissa latinska utrum-ord och enstaka neutrum-ord för vilka en alternativ form krävts p.g.a. en vanlig andra betydelse. Men Byrmans ytterligare argument (jag kallar dem så för enkelhetens skull, men jag vill inte ge intrycket att hon insisterar på vikten av förändringen; hon anför bara ett antal fakta som hon uppfattar som talande för den, och ger sin prognos enligt vilken förändringens allmänna genomslag och officiella godtagande är sannolika inom kort tid) talar snarare mot förändringen än för den. De gör det genom att i verkligheten indirekt avslöja orsakerna till att de nya “-ie”-formerna fortfarande låter fel i många svenskars öron. Jag har här försökt tydliggöra dessa orsaker.

Även om inte heller jag personligen har något principiellt att invända mot “-ie”-formerna, och håller med Byrmans helt allmänna formuleringar om att dessa smälter in tämligen oproblematiskt i språkbruket, att de inte kan missförstås, och att den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord, är jag därför inte benägen att gentemot Språkrådet försvara förändringen på det sätt hon kan sägas göra.

Latinska ord i svenskan

Om jag skulle skrivit en vanlig, trevlig kulturartikel eller språkspalt, eller en artikel för en till allmänheten riktad språktidskrift, skulle jag här med en rad intressanta exempel illustrerat hur svenskan i mindre utsträckning än andra europeiska språk anpassat latinska ord och namn. Här kan jag, hoppas jag, ta mig friheten att hoppa över detta och med tråkig, specialiserad begränsning enbart ställa frågan varför detta förhåller sig så. Vad säger språkvetarna om anledningen till denna frånvaro av försvenskning?

Jag kan tänka mig två förklaringar, men ingen av dem känns självklart riktig, och det finns säkert fler och bättre. Den första är att de latinska formerna i ovanlig grad känts kongeniala för det svenska örat, förenliga med det svenska språket i övrigt, och därför inte i behov av någon anpassning. Det är en förklaring som i sin tur ger upphov till nya frågor – både om svenskan och om de övriga europeiska språken, inte minst dem som direkt utvecklats ur latinet men som ändå anpassar de latinska orden och namnen (eller väl huvudsakligen namnen: de flesta latinska orden har väl i dessa fall redan fått distinkta folkspråkliga former).

Den andra förklaringen är att de latinska orden och namnen i Sverige historiskt huvudsakligen använts av personer som studerat latin i skolan, och för vilka de därför inte utgör något okänt, främmande element som behöver omformas i svenskan, under det att i övriga Europa även delar av befolkningen som inte läst latin i skolan av olika anledningar i större utsträckning måst använda de latinska orden och namnen, och en anpassning därför blivit naturlig. Även denna förklaring ger upphov till nya frågor, av mer allmänt kulturhistoriskt slag.