Jan Olof Bengtsson

Jag har ifrågasatt den urskillningslösa folkhemsnostalgin inom SD och det alltför torftiga politiska mål att återställa Sverige som det var på 50- och 60-talen, som åtföljer denna nostalgi. Skillnaden mellan den socialdemokratiska modellen och de socialnationellt konservativa hos Kjellén, som man ibland också åberopar, är högst avsevärda, och problem finns även med den senare. Här behövs alla möjliga slags ideologiska revisioner och kompletteringar. Ändå slås man av det märkligt integritets- och pietetslösa sätt på vilket vissa socialdemokrater idag tar avstånd från den egna versionen av folkhemmet. Här står vi inför en motsatt ensidighet, med helt andra, och högst dubiösa, motiv.

Folkhemstanken var avgörande för att socialdemokratin i Sverige skulle kunna bli acceptabel för folket. Genom den möjliggjordes dess framgångar och långa maktinnehav. Den innebar en inte minst pedagogiskt långt tydligare revision än de större eller mindre doser av reformism som ofta bara tjänade som retoriskt eller i någon mån taktiskt kamouflage. Folkhemstanken, åtminstone s.a.s. nominellt övertagen från den socialkonservativa högern, gav intryck av att vara autentisk.

Så såg det inte ut i andra länder. Trots att den tyska socialdemokratiska regeringen själv ingrep mot kommunisterna härjningar vände sig folkmajoriteten där till ett annat, ett radikalt nationalistiska parti. Men med folkhemstanken gick det i Sverige att för en tid tro att de svenska socialdemokraterna verkligen önskade Sveriges och det svenska folkets väl. Den del av folket som var arbetare kunde tro det, den del av folket som var borgerliga eller något annat icke-socialistiskt, kunde tro det. Åtminstone i tillräcklig utsträckning för att den socialdemokratiska hegemonin skulle kunna bli så ovanligt långvarig som den blev i vårt land.

Denna lilla modifikation har ju sedan länge övergivits av socialdemokratin, som blivit ett globalistisk-uniformistiskt, manipulativt, kulturradikalt destruktions- och, på sitt sätt, disciplineringsprojekt. Olle Svenning, som genom sin far har djupa rötter i den svenska arbetarrörelsen, sträcker sig i en snuttkrönika i Aftonbladet med rubriken ‘Idén om folkhemmet måste begravas nu’ (9/7), till att erkänna att denna var “begriplig” på Per Albins tid, “uttryckt som en kontrast till fåtalets ekonomiska diktatur”. Men det enda i denna krönika som ens kunde synas strida mot bilden av Svenning – som tidigare uttalat sig på högst nedlåtande sätt om svenska feltyckande arbetare – som den tjänare av fåtalets ekonomiska diktatur han i verkligheten är, är en formulering om hur våra politiker nu, i Almedalen, “rekommenderar…ett nytt klassamhälle, där invandrare och flyktingar ska bli ett särskilt låglöneproletariat, som betjänar oss riktiga svenskar”.

Svenning vet själv vilka följdfrågorna här är, men det hör till enkel politisk propagandajournalistik på denna nivå att dölja dem. Menar Svenning a) att invandrare och flyktingar inte ska bli ett särskilt låglöneproletariat, utan ha höga löner, kanske inte vara ett proletariat alls? Eller b) att vi inte ska ha några invandrare och flyktingar, eller att vi åtminstone ska ha långt färre invandrare och flyktingar, så att de inte blir ett nytt låglöneproletariat? Eller c) att “riktiga svenskar” också ska bli ett låglöneproletariat, så att jämlikhet etableras åtminstone på den ekonomiska nivån? Vilket svaret här än skulle bli, inställer sig uppenbara följdfrågor.

Att Svenning inte förespråkar b står emellertid klart. Och eftersom han knappast öppet kan förespråka c, förespeglas vi indirekt, och helt ansvarslöst, att a är en reell möjlighet som han och dagens socialdemokrati erbjuder. Att resultatet av invandringspolitiken (liksom av den socialdemokratiska reformistiska smygrevolutionen i allmänhet) i verkligheten i stället blir c, att denna politik resulterar i, ja att den alltifrån början framdrivits av “fåtalets ekonomiska diktatur” i den mån denna redan är etablerad, är den mörka sanningen om Olle Svenning. Det är den mörka sanningen om socialdemokratin som sådan. Socialdemokratin som folkhemmets motsats.

“En vämjelig ordkaskad om nationalism, svenskhet och inskränkt, självbelåten konservatism har strömmat till oss alla från Almedalen”, heter det. Jag kan hålla med Svenning om att nationalism, svenskhet och konservatism kan bli inskränkt, och blir konservatismen dessutom självbelåten är det förstås ännu värre. Men det genomgående problemet med Svenning är hans ohederliga, selektiva verklighetsuppfattning. Det framstår enbart som om det är han som är inskränkt och inte så litet självgod. Man vill ju tro att en person som uppfattas som en erfaren intellektuell inom socialdemokratin i själva verket mycket väl måste förstå att frågorna om nationalitet såväl som om konservatism, till och med som de diskuteras av åtminstone vissa politiker idag, har helt andra, större och djupare dimensioner än de han vill ge sken av. Den internationellt och i de flesta läger högt respekterade engelske konservative filosofen Roger Scruton talade nyligen på ett stort SD-möte i Västerås. När konservatismen är som bäst präglas den, som jag brukar framhålla, av en högre kosmopolitism, som tar avstånd från nationalismen i inskränkt mening men samtidigt, i motsats till den lägre kosmopolitismen, till den flacka, av George Soros finansierade Pussy Riot-globalismen, får sitt värde just genom att den, under vederbörlig urskillning, söker värna och bevara nationell och kulturell egenart och historisk mångfald.

Men denna senaste krönika får mig att tvivla i grunden på Svennings allmänna kringsyn och historiska grepp. “Svenska partiledare låter som de Brexit-anhängare de annars tävlar om att fördöma”, heter det. När det blev klart att EU var ett radikalt steg mot den liberalsocialistiska världsregeringen, mot banksystemets “global governance”, svängde den svenska socialdemokratin i den frågan. Det var länge sedan vid det här laget. Nu handlar det dels om att bekämpa folkhemstankens residuer i det egna partiet. Svenning är tacksam över att folkhemmet aldrig skrevs in i något program, men det grävdes tyvärr upp av “nationalromantikern Göran Persson” med hans idé om “ett grönt folkhem”. Dels, och framför allt, handlar det om att bekämpa andra partiers – med SD i spetsen – övertagande av tanken.

“Jimmie Åkesson”, heter det, “är på väg att upprätta ideologisk hegemoni: Bli svensk, vad det nu är, eller du sparkas ut. Ur vår idyll.” Svenning gör rätt i att påpeka det opportunistiska och populistiska i att “Konservativa politiker värnar ‘svenskheten’ genom att hylla demokrati, jämställdhet och jämlikhet som de i hundratals år bekämpade.” Om man gör anspråk på att vara konservativ politiker, men det man vill bevara endast är specifika liberala och socialistiska principer eller de distinkt liberala och socialistiska versionerna och definitionerna av i debatten dominerande begrepp, då har man förvisso i verkligheten tappat bort det unika och värdefulla i den konservativa intellektuella traditionen. Och har man inte gjort det av ren okunnighet och ytlighet, så har man utan tvekan gjort det av opportunistiska och populistiska skäl.

Men Svenning vill naturligtvis inte försvara den rika och nyanserade konservativa intellektuella traditionen – den tradition där svenskhet och annan nationell egenart förstås och diskuteras på helt annat sätt och helt annan nivå. För den visar han sig ju fullständigt oförstående. Vad han gör är i stället att han förespråkar den radikala multikulturalism som innebär att invandrarna ska behålla sin ursprungliga nationella identitet, ja att de ska behålla enbart den och inte bli svenskar, eller inte också bli svenskar. Om detta inte vore en multikulturalism, d.v.s. en position enligt vilken ett icke-enhetligt Sverige av detta slag är målet, utan det tvärtom var fråga om ett förespråkade av bibehållande av ursprungsidentiteter och icke-integration utifrån ståndpunkten att invandringen och invandrarnas antal överhuvudtaget ska minskas drastiskt, vore den rimlig. Men det är givetvis inte meningen.

Svenning kommer också med den som generell enbart skrattretande, provinsiella, sahlinska och reinfeldtska antydan att det är oklart vad “svensk” är. Men viktigast här är väl den logiska motsägelse som ligger i försvaret för invandarnas förblivande identitet som icke-svenskar, som något annat än svenskar. Vad är detta andra? Det måste för argumentets hållbarhet vara något som det, till skillnad från svenskhet, är åtminstone tillräckligt klart vad det är. Är det, kanhända, andra nationella identiteter? Tillhör invandrarna olika folk? Slutsatsen är självklar. Svennings antinationalism är socialdemokratins (och liberalismens och pseudohögerns) ursprungliga, selektiva, alltifrån efterkrigstiden ständigt tydligare anti-svenska, och, mer allmänt, anti-vita. Om jag inte var obenägen att använda den modifierade, anti-västliga marxismens attackord “rasism” hade jag kunnat kalla den rasistisk. Dess plausibilitet förutsätter en fullständig okunnighet om den demografiska situationen i dagens värld, om civilisationens förutsättningar, om vad som sker i Sverige idag.

“Ingen folklig intellektuell socialdemokratisk ledare ur Per Albins generation skulle komma på idén att föra vidare folkhemstanken”, påstår Svenning. Vad exakt är det han vänder sig mot i folkhemsbegreppet? “Ernst Wigforss föraktade det”, får vi veta. Det förvånar inte. “Tage Erlander citerade aldrig begreppet.” Nej, kriget var ju över, nationalsocialismen erbjöd sig inte längre som alternativ, revolutionen gick vidare. “Ingen av dem hade någon hög uppskattning av Per Albin som tänkare.” Nej, vad Paul Gottfried kallar “kulturmarxismen” vidareutvecklades ju under efterkrigstiden ständigt, vi närmade oss Palme och kapitulationen inför soixante-huitarderna. Allt i linje med den ursprungliga socialdemokratin, före krigen och folkhemsparentesen, om än med ständigt nya teoretiska utbyggnader.

Folkhemmet är “ett av de eländiga arv vi släpat med oss”. Det är “exkluderande, självförhärligande och med tillsats av Blut und Boden-ideologi”. Är det själva begreppet folk Svenning här vänder sig mot? Är det själva begreppet hem? Är det föreställningen att folk ska ha hem? Ja, det är allt detta, men, på banalast och förutsägbarast tänkbara sätt, enbart ifråga om det svenska folket. “Exkluderande” innebär att folkhemmet inte upptar andra folk som sådana, som bevarande sin distinkta identitet som andra folk. I deras fall är den nationella identiteten oproblematisk. Som vanligt: var är fördömandet av kurdernas exkluderande och Blut und Boden-orienterade identitet som folk? Israelernas? Palestiniernas? Inte ens andra europeiska folk fördöms, inte ens norrmännen.

Enligt det ursprungliga programmet ska ju alla folk, alla nationer, bort. Kvar ska ju endast stå det postnationella proletariatet (ingen kan fortfarande vara i god tro på denna punkt). Men för opportunisten och populisten Svenning passar det inte längre att säga det. Sedan invandrarna ersatte arbetarklassen, eller tredje världen blev det nya globala “låglöneproletariatet” vars revolution och vederfarande av rättvisa endast kan bestå i att de rent kvantitativt, och utan att förändra sin identitet, tar över den del av världen som har europeisk befolkning och europeisk kultur, tycks det enbart vara nedbrytandet av den svenska nationella identiteten som är av vikt. Stötande nog illustreras krönikan av en bild på Hansson i en demonstration 1940 för ökade försvarsanslag, under en banderoll med texten “För Sveriges frihet och oberoende.” Det är detta, ska vi tydligen förstå, som Svenning finner “vämjeligt” och “vidrigt”.

“Idag är folkhemmet en relik från en tid som i all sin vidrighet kan upprepa sig. Folkhemmet måste därför begravas. Gärna tillsammans med den tyska brunkol som Göran Persson en gång såg till att skaffa den svenska staten.” Så avslutar Svenning, drivande i total osjälvständighet med den gamla globalkapitalistiska strömmen. Med oanständigt lättsinne kastar han överbord en stor del av det jag fortfarande finner sympatiskt i den svenska socialdemokratins delvis undantagsmässiga arv.

Och i det att hans krönika är skriven på ett ovärdigt analytiskt barnspråk förkastar han även en annan del av detta: folkbildningstraditionen och tron på och respekten för läsarna. Det gick att på detta sätt sälja det här åsiktspaketet i den nya mediala masskulturen, till “utbildningsexplosionens” unga, lamell- och höghusgenerationerna, fyrtiotalisterna, med hjälp av radion, tv:n, bion, de få stora tidningarna. Ja, det gick att lura ytterligare några generationer. Men trots utbildningsväsendets och kulturens fortsatta allmänna förfall växer idag nya generationer upp, för vilka inte bara det katastrofala resultatet är uppenbart, oundvikligt, på ofta grymt sätt påträngande, utan för vilka också en helt ny och annan tillgång till elementär information och analys är en självklarhet. Elementär information om och analys även av, med Geijers ord, vad som sker i det som synes ske.

Ja, det kan leda till en reaktion som tar sig problematiskt inskränkta nationalistiska former, och vi måste erbjuda ett alternativ till det. Men det gör verkligen inte Olle Svenning. Han försöker fortfarande sälja samma gamla åsiktspaket, samma gamla politik, och önskar givetvis ingen reaktion överhuvudtaget mot dem. Han, inte ännu politikerna i Almedalen, vilka brister de än har, riskerar skapa en icke önskvärd reaktion.