Kristian Claëson

ClaësonKristian Teodor C., filosof, f. 7 juli 1827 i Stockholm, blev student i Uppsala 1847, filos. doktor 1857 och docent i praktisk filosofi vid Uppsala universitet s. å. Strax efter det han nästan enhälligt fått främsta rummet på förslaget till den ena av de 1857 inrättade rörliga adjunkturerna vid nämnda universitet, avled han i Uppsala 21 nov. 1859.

C. ägde en ovanligt stor spekulativ begåvning och hade tidigt förvärvat en mångsidig lärdom. I sina filosofiska åsikter rönte han först inflytande av Hegel, men blev sedan en avgjord anhängare av sin lärare Boströms filosofi. Särskilt ägnade han sina bemödanden åt att fylla den lucka  i det boströmska systemet, som bestod däri att Boström väl upptagit den filosofiska etnologin såsom en av den teoretiska filosofins tre huvuddelar, men själv icke lämnat något bidrag till denna disciplins utveckling. Till detta ämne hör båda de större filosofiska avhandlingar, som C. under sitt korta liv hann fullborda, nämligen Om möjligheten af en filosofisk rättslära (akad. avh. 1857) och Om språkets ursprung och väsende (Nord. univ. tidskr. 1858). I båda dessa skrifter börjar han med en omsorgsfull granskning av de åsikter, som förut i vetenskapens historia framträtt rörande problemet i fråga, och söker uppvisa såväl rättens som språkets karaktär av att vara individuella, förnuftiga bestämningar hos nationens väsen. I flera uppsatser behandlade han frågor på språkundervisningens område, såväl den klassiska som den svenska, liksom han också skrev värdefulla essayer om Goethes “Faust”, Byrons “Don Juan” m.m. Mot slutet av hans liv var det särskilt religiösa och moraliska frågor, som upptog hans intresse. Hans religiösa ståndpunkt var frisinnat kristen. Liksom filosofin är människans högsta teoretiska angelägenhet, ansåg han religionen vara hennes högsta praktiska; och då enligt hans åsikt viljan är människans livs centrum, så anser han religionen såsom viljans högsta livsform vara människans högsta uppgift, den där griper vida kraftigare in i det mänskliga väsendet både till omfattning och djup, än någon vetenskap enligt själva sin uppgift förmår det. Med sina mångsidiga intressen för vad som djupast rörde sig i tiden förenade C. såsom skriftställare stor klarhet och åskådlighet i framställningen, och hans skrifter var därför väl ägnade att göra vetenskapens resultat fruktbringande för den allmänna bildningen. Vid hans död yttrade en kompetent bedömare, att vårt land i honom “förlorat en av våra rikast begåvade och mest levande vetenskapsmän”. C:s samlade Skrifter utgåvos året efter hans död (2 bd, 1860) av hans broder Gustaf C., med en av denne författad levnadsteckning samt en av C. Y. Sahlin lämnad filosofisk karakteristik.

Frans von Schéele i Ugglan (lätt språklig modernisering)

–

En lärjunge som Boström fäste de största förhoppningar vid var Kristian Claëson (1827-1859). Det blev därför ett svårt slag för Boström när denne dog endast 32 år gammal. Som ofta är fallet med unga döda fick Claëson ett rykte om sig att ha ryckts bort från en stor framtid. Han vore den, som framom andra varit skickad att föra boströmianismens färger till nya triumfer. Säkert är att Claëson är en utmärkt, ställvis intagande skriftställare, som visar prov på både skarpsinne och bred allmän kultur.

Kristian Claëson skildras i en av hans bror Gustaf författad levnadsteckning som en brådmogen yngling, vilken tidigt vigde sitt liv åt studierna. Han kom från en borgerlig Stockholmsfamilj, fadern var assessor. 1847 blev han efter skolgång i Stockholm student vid Uppsala universitet…Till en början anslöt han sig till Hegels läror…Med tiden drogs Claëson emellertid alltmera in under Boströms inflytande. 1857 promoverades han till magister och kallades därefter omgående till docent i praktisk filosofi. Claëson kom att stå Boström personligt nära. Som tidigare nämnts hjälpte han denne med utgivningen av flera skrifter. Han tog dessutom på sig uppgiften att försvara dessa mot sådana offentliga angrepp som de gav upphov till…Boström hade också höga tankar om Claësons begåvning. I ett samtal strax efter Kristians död, som Gustaf Claëson refererar i sin dagbok, skall Boström ha sagt att han nu vore “vingskjuten”, att Kristian visat sig förstå statsläran “fullt ut lika bra som jag själf”, och att nu ingen funnes av de yngre som kunde “föra filosofien framåt hos oss”.

I sin minnesteckning antyder brodern emellertid också att Kristian på en och annan inte oväsentlig punkt avvek från Boströms åsikter, visserligen tills vidare på ett föga deciderat sätt: “Att emellertid ett oafbrutet tankearbete fortgick inom honom, och att hans inre lif under tiden närmast före hans bortgång var stadt  uti en betydelsefull kris, uppenbarade sig omisskännligt på flera sätt. Huruvida resultatet af denna utveckling, om hon fårt ostördt fortgå, hade blifvit ett fullständigt anslutande till Professor Boströms åsigt eller ett bestemt afvikande derifrån, är nu omöjlit att afgöra.”

Mot detta har [den senare boströmianen Efraim] Liljeqvist invänt: “Så riktigt detta än är, bör å andra sidan framhållas, att ingenting i C:s föreliggande produktion tyder på någon sådan begynnande divergens i det principiella från mästarens åskådning”.

Detta är riktigt. Vill man finna uttryck för en divergens i Claësons skrifter får man söka den i ton snarare än bokstav. Men tonen är inte oväsentlig och ingen tvekan råder om att det hos Claëson finns ett betydeande mått av självständighet…

Claëson hade…framhållit Aftonbladets missuppfattningar som ett exempel på hur svårt det kan vara att med sunda förnuftets hjälp fatta innebörden i en filosofisk lära…Claëson hade anfört att: “Det är mer än en gång fallet, att satser ur vetenskapen förefalla orimliga för sens commun. Det kan nu icke undvikas.”…Uppsalaidealismen var alltid angelägen att framhäva hur liten domsrätt profanum vulgus och sunda förnuftet besatt i filosofiska spörsmål. Filosofin var en sak för de lärde, den krävde specialiserad intellektuell träning och dess resultat kunde ofta te sig förvånande för vardagsförnuftet. Om detta kunde Schellings, Hegels och Boströms anhängare vara ense, det låg inbyggt i filosofin, men var också ett utslag av lärdomsstolthet. Gentemot detta artikulerade Aftonbladet och dess liberala kolleger ett upplysningsfilosofiskt förakt för abstrakt konstruktion och lärd självöverskattning…

Claëson hade i en recension av ett teologiskt arbete urskiljt två riktningar inom modern teologi, en hegeliansk, vilken alltför mycket framhävde det objektiva, kyrkan såsom institution etc., och en kierkegaardsk, som innebar en irrationell subjektivism. Båda dessa felaktigheter borde kunna övervinnas, menade Claëson, men därvid måste teologin hämta hjälp från filosofin: “Det är m.a.o. en filosofisk reformation som behöfves, innan någon utsigt finnes för en theologisk.”

Mot sådana filosofiska överhöghetsanspråk vände sig [den ortodoxe teologen O. F.] Myrberg. Teologin vore inte filosofins tjänarinna, förnuftet var inte den enda kunskapskällan…Striden äger intresse främst som det tidigaste tillfälle där åsiktsskillnaden mellan boströmianism och teologisk ortodoxi ventileras i hela sin vidd.

[Claësons artikel] ‘Äro anklagelserna mot tidehvarfet för materialism ogrundade eller icke?’…ingick som led i den kamp som boströmianismen ständigt förde mot materialistiska åsikter. I Tyskland hade vid århundradets mitt en materialistisk strömning gjort sig gällande. Dess mest representativa verk blev Ludwig Büchners Kraft und Stoff (1855), som också i Sverige blev mycket omdiskuterad och bl.a. gjordes till föremål för en rad vederläggningar av boströmianska pennor.

Också Claëson tar upp en polemik mot Büchner. Men originellt i hans uppsats är hans sätt att avgränsa filosofins uppgifter från naturvetenskapernas. Claësons artikel är en recension av en skrift med samma namn av den liberale tidningsmannen Johan Johansson. Denne hade gjort gällande att det vore naturvetenskapens uppgift att vederlägga materialismen. Claëson ser detta som orimligt – materialismen är en filosofisk ståndpunkt och kan vederläggas endast på filosofisk väg. Men härav följer också att mellan filosofi och naturvetenskap inget gräl kan finnas. Büchners och hans likars fel är “att af fysik och kemi göra filosofi eller att tillägga ontologisk och metafysisk betydelse åt vissa naturvetenskapliga hypoteser eller, rättare sagdt, vissa för kalkylens skuld inom naturvetenskapen sedan länge införda fiktioner.”

De största naturvetenskapsmännen, en Berzelius t.ex., har också insett denna skillnad mellan naturvetenskapens och filosofins jurisdiktion…Instrumentalistiska lösningar av den typ  Claëson förerädde skulle…framemot sekelskiftet vinna åtskillig popularitet, inte minst bland idealister. I Sverige skulle de odlas främst av Vitalis Norström.

Ur Svante Nordins Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981)

NATO och SD:s otillräcklighet

Det är uppenbart att skeendet vid voteringen om det s.k. värdlandsavtalet i riksdagen härom veckan var högst förvirrande. Såvitt jag kunde se – jag följde riksdagens direktsändning – var Joakim Larssons beskrivning, senare sammanfattad i ett blogginlägg på Lantvärnet, riktig. Men den bestreds redan från början av andra, som fortfarande går så så långt som att hävda att SD kan sägas ha röstat för avtalets godkännande. Det är ytterst beklagligt, och lika oroväckande signifikativt, att oklarheter av detta slag överhuvudtaget kan uppkomma.

Vad som står klart är att även om Larssons beskrivning är riktig, SD valde att förkasta den enda möjligheten som fanns att stoppa avtalet. Vad det med denna beskrivning handlade om var en “omedelbar implementering” av ändringen i den s.k. skyddslagen, som, om lagen verkligen var ett hinder, möjliggjorde också en omedelbar implementering av avtalet.

Jag föreslår att det var fel att inte rösta för vilandeförklaringen av ändringen i skyddslagen med motiveringen att det skulle varit meningslöst både p.g.a. bedömningen rörande de “små juridiska möjligheterna” att “det hela skulle ha fungerat” och, om det ändå fungerat, rörande vilandeförklaringens “begränsade praktiska betydelse”, d.v.s. vad som skulle visat sig vara den oförändrade lagens bristande effektivitet för det avsedda syftet.

Det hade varit rätt och meningsfullt att rösta för bordläggningen även oavsett frågan om riktigheten av denna bedömning. Om den godkänts av konstitutionsutskottet skulle den åtminstone ha lett till förnyad prövning i lagrådet. Givet ärendets art och vikt, dess uppenbart otillräckliga hittillsvarande beredning, opinionsläget och det disproportionerliga förhållandet till det, och de begränsade återstående konstitutionella och parlamentariska möjligheterna att agera mot avtalet, skulle det utan tvekan varit moraliskt försvarbart. Den sakliga tunnheten i begränsningen till denna lagändring och vad som åberopas mot den är s.a.s. inte enbart V:s fel.

Vidare skulle det ingalunda varit fråga om skapandet av något prejudikat för en ny, generell, urskillnings- och ansvarslös minoritetsbordläggningspraxis – lika litet som det var det vid det framgångsrika genomdrivandet 2011 av bordläggningen av det s.k. datalagringsdirektivet i ett år tillsammans med V och MP. Argumentet att man ville undvika att obstruera är löjligt svagt, givet frågans betydelse och SD:s identitet. SD gjorde entré i riksdagen 2010 med den spektakulärt meningslösa och, i sammanhanget, tidskrävande obstruktionen att begära sluten omröstning om andre vice talman (partiets kandidat var Mikael Jansson). Det var en långt mindre viktig fråga än värdlandsavtalet, och utsikten till framgång var långt mer uppenbart obefintlig.

Det är högst beklagligt att man i denna fråga inte lyssnat på de på området så relativt erfarna, kunniga och centralt placerade partiföreträdana Björn Söder och Mikael Jansson. Mitt intryck är att Larsson försökte tillhandahålla den närmare sakliga förklaring som Mattias Karlsson och Martin Kinnunen, förlitande sig enbart på föraktfulla och förlöjligande avfärdanden av V:s skrivelse, tyckt sig kunna undvara (utan tvekan hade en egen begäran om bordläggning från SD varit att föredra – men en sådan hade ju V inte stött). Mot detta talar emellertid att han på slutet skriver att han personligen “kan” ställa sig bakom den kritik mot riksdagsgruppens ställningstagande som Söder publicerade efter en utmärkt egen insats i debatten. Tyvärr tillhandahöll han ingen motivering för denna uppslutning bakom Söder och Jansson, inget försvar för vilandeförklaringen, ingen argumentation av deras eller min typ.

Ledande partiföreträdare har unisont värjt sig mot kritiken genom att med Larsson framhålla att man “röstade nej till avtalet”. Problemet med detta, utifrån min förståelse, är att det helt enkelt inte var det diskussionen handlade om. Vad den handlade om var att partiet röstade nej till det enda som – även om chansen var liten – hade kunnat stoppa avtalet. En minoritetsbordläggning i den tekniska lagfrågan hade kunnat skjuta upp avtalets implementering och därmed eventuellt i förlängningen möjliggöra att det stoppades. Det var såvitt jag förstod från början klart att riksdagen inte skulle rösta nej till avtalet som sådant, till hela avtalspaketet, att SD och V inte skulle kunna hindra beslutet om dess godkännande. Därför var ett sådant nej i sammanhanget oväsentligt. Det kan inte framlyftas som en förtjänst när man samtidigt röstade nej också till det enda som möjligen hade kunnat göra skillnad.

Vissa hävdar att SD borde avstått i stället för att rösta nej till bordläggningen. Det hade naturligtvis varit bättre än att rösta nej, men varför skulle det varit att föredra framför ett ja? SD borde självklart ha stött V och röstat för bordläggningen. Man borde, som Söder framhöll, gjort allt som var möjligt för att försöka stoppa detta nya steg i det svenska närmandet till NATO. Alldeles oavsett resultatet hade symbol- och signalvärdet av detta varit mycket stort och pedagogisk-taktiskt effektfullt.

Genom att inte göra det har man i verkligheten bidragit till att detta dekadenta steg nu kan tas. Det är en beklämmande anpassning till i första hand den borgerliga linjen, vars företrädare Hans Wallmark, Allan Widman och Jan Björklund i debatten framstod som farligt föråldrade, stagnerade karikatyrer av svenskt borgerligt säkerhetstänkande. En kvinna från C, i likhet med hela riksdagen synbarligen utan någon som helst insikt i de relevanta större geopolitiska och andra internationella sammanhangen, överträffade resten av alliansen i sitt sätt att yla med tomma, slitna klichéer och i det karaktäristiskt gälla, melodramatiskt pseudomoraliserande tonläget om “Putin”: “Det är Putins röst man hör” hos avtalets kritiker! S, vars ledning hade fräckheten att i syfte att avleda uppmärksamheten samma dag presentera en regeringsombildning, framstod genom försvarsministern som oanständigare och falskare än någonsin i sin roll som atlantimperialismens kamouflerade tjänare. Det besvärande är att SD nu kommit i närheten av just deras dubbelhet, i det att man berömmer sig av att ha röstat mot värdlandsavtalet när man de facto befrämjat smyganslutningen.

“Ingen är för NATO”, försäkrade Kent Ekeroth de upprörda kritikerna inom partiet – endast några dagar innan den visserligen mindre tongivande och briljante men dock partistyrelseledamoten Sven-Olof Sällström offentligt gick ut och förespråkade svenskt NATO-medlemskap, och Dick Erixon, av Fria Tider förra året kallad “den siste neokonservative”, anställdes som redaktör för Samtiden. Agerandet i värdlandsavtalsfrågan ligger helt i linje med den nya öppenhet för NATO som Åkesson signalerat genom sina uttalanden om behovet eller lämpligheten av “utredning”. Med denna hållning gentemot den brottsligt aggressiva krigsallians som även Donald Trump med rätta betecknat som obsolet har partiet entydigt valt en väg som leder långt bort från dess sanna identitet och enda meningsfulla roll i svensk politik. Det är ett vägval som, som kritiker nu framhållit, redan tidigare kunnat skönjas i de otillräckliga ställningstagandena ifråga om TTIP.

Den nya likgiltigheten, det slappa drivandet med mediapropagandans ström i frågor som dessa, i riktning mot det trötta etablissemangets föråldrade och ödesdigra, abstrakt-universalistiska, liberaldemokratiska, såväl ekonomiska och politiska som kulturella imperialism, vittnar om en akut oförmåga att prestera den kraftfulla artikulation av det för nuet relevanta alternativ som ensamt skulle tillåta SD att uppnå sina definierande politiska mål.

Som icke-medlem i NATO har Sverige ett särskilt ansvar och unika möjligheter att, delvis byggande på en tvåhundraårig tradition och strävan av åtminstone i vissa avseenden djup, allmäneuropeisk betydelse, verka för det sanna, självständigt nordiska och i förlängningen europeiska säkerhetspolitiska alternativ som är vad tiden, och framtiden, kräver. Ett SD som inte längre kan, orkar eller ens vill visa att NATO-motståndet inte bara är en vänsterfråga utan i verkligheten och i sin djupaste motivation också en social- och nationalkonservativ såväl som sant traditionellt-europeisk angelägenhet, har övergivit sin mest grundläggande och definierande profil och identitet.

Flaggans färger

Jag är inte odelat entusiastisk över de nyanser av den svenska flaggans färger som nu standardiserats. Både den blå och den gula framstår som alltför ljusa. Redan vid 300-årsjubileet av Gustav II Adolfs födelse 1894 infördes, sägs det, dessa ljusare nyanser p.g.a. en opinion enligt vilken de då ofta använda mörkare var alltför dystra och nedstämmande. På 1980-talet fastställdes riktlinjerna i lagen om Sveriges flagga.

Men var kritiken mot de äldre färgerna riktig? Jag förstår den inte. De mörkare, varmare och kraftigare färgerna framstår för mig också som vackrare, intressantare, mer substantiella, värdigare, seriösare. Det skulle förvisso inte behöva vara så. Jag är medveten om att jag här är orättvis mot de ljusare färgerna som sådana. Den nuvarande flaggan är i sig också vacker. I en mörkare, varmare, kraftigare, vackrare, mer substantiell, värdigare och seriösare inramning, s.a.s, i ett annat Sverige, hade den enbart varit stilfull. Min preferens förklaras av bestämda historiska orsaker och associationer.

Nyansförändringen motsvarar den ständiga och mer allmänna ljusa, lätta, öppna luftigheten som under 1900-talets lopp, eller alltifrån de på 1880-talisternas radikalism i mycket vidarebyggande 1890-talisterna, krävdes på alla områden. Det som, utan att rent estetiskt alltid vara med entydig nödvändighet fel i sig, kom att bilda en oupplöslig förening med modernism, traditionsfientlighet, rationalism, kulturradikalism, historielöshet, flack abstrakt-universalistisk utopism i stället för det kulturkonservativa folkbildningsmoment som fick den reformistiska socialismen att fungera . Den modernism som snabbt ledde ut i tomhet, destruktion, nihilism. Det som bara blev en dragig ödslighet. Det som med tiden kom att manifestera sig i de konforma, kalla, döda, kliniskt vita hemmen med minimalistisk-rektangulära möbler, Manhattan-posters och Andy Warhol-affischer. I IKEA.

Det är inte tillräckligt att riva för att få luft och ljus, i synnerhet inte när slutresultatet blir motsatsen till ett vackert esplanadsystem i vidareutvecklade historiska stilar. Sverige blåser bort, bleknar bort. Svenska flaggans nyanser borde återställas till mörkt djupblå respektive nästan orange.

Warsaw Conference

The University of Warsaw has a department of philosophy of culture, and that department has a humane philosophy project, in collaboration with Oxford. All who have followed this blog will understand how promising that sounds to me. I just came back from a one-day conference on Saturday organized by the department as part of the project, on Personhood, Law and the Idea of the Tragic, to which, at a late stage, I had been kindly invited as a guest. The speakers were Przemysław Bursztyka (Warsaw), Janusz Ostrowski (Warsaw), Marcin Rychter (Warsaw), Ferenc Hörcher (Hungarian Academy of Sciences), Jonathan Price (Leiden and Oxford), Randall Auxier (Southern Illinois University), Marija Selak (Zagreb), Ralph Weir (Cambridge and Oxford), and Mikołaj Sławkowski-Rode (Warsaw and Oxford). To some extent a political dimension was added to the discussion at the excellent dinner at Akademia Smaku when I discovered that three of the speakers, Hörcher, Price, and Sławkowski-Rode, were members of the Vanenburg Society, or the Centre for European Renewal.

SD och värdlandsavtalet

Oenighet råder enligt Expressen i SD:s partiledning om Mikael Janssons utmärkta ja till “vilandeförklaring” av det s.k. värdlandsavtalet, och beslutet ska tydligen tas upp till ny behandling i ett möte med riksdagsgruppen nu på eftermiddagen (tisdag 24:e maj). Är så fallet är det ett mycket allvarligt bevis för partiets radikalisering och övergivande av sin mest grundläggande åskådningsmässiga profil. Läs Simon O. Petterssons inlägg i Samtiden i februari, Stoppa smyganslutningen till Nato.

Skrift och tradition

Kim Petrusson missförstår kanske arten av min argumentation rörande abrahamismen när han återkommer med följande kommentar:

“En kristendomskritik baserad på sola scriptura blir alltid torr, märklig och patetisk. Jag vet inte om det är ett medvetet grepp från Bengtssons sida att bortse från kyrkofäderna, asketerna, liturgierna, mysterierna och allt annat utanför ‘det bibliska stoffet’ som definierar kristet liv – och har gjort så i tusentals år. Exempelvis läses aldrig Uppenbarelseboken i ortodoxa liturgier, och har allmänt en svag dogmatisk ställning i Östkyrkan.”

Jag reducerar på intet sätt kristianismen till skriften, tolkar den på intet sätt enbart utifrån den. Tvärtom har jag ju hela tiden betonat omtolkningsprocessens innebörd, den kristianska överhuvudtaget, den filosofiska, den esoteriska, som en partiell supergression av skriften. Detta kontrasterar mot det jag försökt frilägga som abrahamismens allmänna sär- eller grunddrag, som jag identifierat som den skriften huvudsakligen bestämmande historiska immanent-framtidsorienterade historien med dess olika moment. Ja, jag har understrukit att även skriften själv innehåller viktiga passager som strider mot dessa grunddrag; d.v.s. abrahamismen i sig har även andra drag, som inte är särdrag utan som religionsfilosofiskt och -fenomenologiskt kan ses som mer universella och traditionella; redan skriften i sig uppvisar därmed på ett för mig s.a.s. positivt sätt åskådningsmässig självmotsägelse. Detta är centralt i min helhetliga bedömning.

Men att utvärdera särdragen är i sig en komplex uppgift; de har under den långa tid du nämner bidragit till att ge hela västerlandet vissa särdrag. Jag vill här åter hänvisa inte minst till Eric Voegelins djuplodande studier rörande detta, inte minst i första delen av Order and History. Även han ger emellertid en distinkt tolkning som inte i allo är självklar, och inte i allo baserad på sola scriptura. Mitt intryck är att en hel del här återstår att göra när det gäller belysningen av sambandet mellan den abrahamitiska historiecentreringen och eskatologin och tolkningen av västerlandets senare framstegstanke, och därmed väsentliga grunddrag av moderniteten.

För min del gäller att jag försöker betrakta allt detta med urskillning utifrån ett i vid mening traditionalistiskt perspektiv. Det är inte fråga om någon ensidig negativ kritik, om något onyanserat avfärdande. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt inträngande i kristianismen och i viss mån övrig abrahamism, och bejakar selektivt kristianismens historiska, kulturella och andliga värden. Jag är positivt inställd till den kontinuerliga omtolkningen när den sker utifrån ett i min mening traditionalistiskt perspektiv (just föreställningen om en “New Age” o.s.v., i vars sammanhang så mycket av omtolkningen länge skett, är väl sannolikt själv en del av särdragets typ av epoktänkande och därmed s.a.s. inte i sig omtolkad).

Det följer givetvis av detta att jag mindre än någon annan vill “bortse från kyrkofäderna, asketerna, liturgierna, mysterierna och allt annat utanför ‘det bibliska stoffet’ som definierar kristet liv – och har gjort så i tusentals år”. Tvärtom är det just detta för den rätta omtolkningen nödvändiga, allt det som katolikerna kallar just “traditionen”, om än i annan mening, i motsats till “skriften”, som jag vill bejaka; ja, som framgått vill jag bejaka ännu mer sådant – filosofin vars bidrag i viss utsträckning redan från början definierar teologin, de mångfaldiga skrifttolkningsprinciperna.

Det enda jag säger är att det historiskt samexisterar med och inte kunnat ta sig definitivt utöver de grunddrag som det efter skriftkanons definitiva fastställande aldrig varit möjligt att helt förneka. Detta är i och för sig inte att säga lite. Östkyrkans nedtonande av Uppenbarelseboken är en styrka, men den är otillräcklig. Kyrkofäderna kan givetvis aldrig entydigt gå utöver särdragens gränser: även de grekiska rör sig inom dem inte minst såtillvida som deras eskatologi uppvisar alla de notoriska oklarheter jag pekat på; ja t.o.m. de alexandrinska uppvisar dessa, om än i deras egen variant. Man kan förvisso inte basera en kristianismkritik på sola scriptura. Men en kristianismkritik sine scriptura vore än mer märklig.