Nya anklagelser mot SDU

Nu i kväll kommer slutligen plötsligt SD-Kurirens redaktion med vad som i sak är svar på frågor jag försökt ställa om vad SD:s medlemsutskott, Mattias Karlsson och andra menar rörande Fria Tider och SDU-ledningens samröre med ”den identitära rörelsen”, till vilken räknas ”tankesmedjan Motpol, bokförlaget Arktos, tidningen Nationell Idag och aktivistgruppen Nordisk Ungdom”. En rad för mig helt nya och viktiga uppgifter presenteras.

Varför sådana uppgifter, med anklagelser mot partimedlemmar, kontinuerligt publicerats på detta sätt under de senaste månaderna förblir dock för mig oklart. Jag lyssnar, jag försöker förstå, och jag förklarar min ståndpunkt rörande vad som framförs. Liksom tidigare under denna tid är jag hänvisad till att besvara eller kommentera det hela här i bloggen och i sociala media (någon anledning att publicera något om dessa egentligen partiinterna angelägenheter i någon tidning har jag ännu inte kunnat identifiera); partiinterna samtal förs ej.

Jag hoppar över den inledande upprepeningen av Karlssons argument för sin klassifikation av identitarismen som neofascistisk – detta är stora och svåra frågor där olika forskare intar olika ståndpunkter, och som jag tror att jag tillräckligt diskuterat och förklarat min ståndpunkt i på annat håll; de är inte av direkt relevans för de nya svaren och uppgifterna.

En fråga jag har ställt är om jag som företrädare för SD kan länka till, dela artiklar från och (på Facebook) ”gilla” FT. Jag har inte fått något svar på detta, och andra företrädare har fortsatt att göra det. Att Karlsson har ansett att FT ”borde…räknas till den identitära sfären” har jag förstått. Själv har jag inte förstått det, utan snarare ansett att skillnaden mellan den och SD:s linje legat i dess ibland starkt framträdande libertarianska tendens. Jag har tidigare direkt diskuterat detta med Karlsson, dock tyvärr utan att diskussionen lett till klarhet.

Nu anför emellertid SD-K omständigheter som man menar ”visar…att tidningens band med identitärerna faktiskt är mycket starka”. En rad Motpol-skribenter med mer eller mindre identitär och därmed förment fascistisk och rasideologisk övertygelse uppräknas som ingående i FT:s redaktion. Av de nämnda hade jag tidigare bara hört att advokaten Tobias Ridderstråle blivit involverad i FT (enligt SD-K äger han t.o.m. tidningen), och det enda jag vet om honom är att han, som också nämns, medverkat som arrangör vid ett av Motpols och Arktos’ Identitär Idé-konferenser och att han skickat ett exemplar av Arktos’ samling av artiklar av Paul Gottfried, War and Democracy, till mig för recension.

Även Gottfried själv nämns av SD-K, med hänvisning till ”identitärernas eget webbaserade uppslagsverk Metapedia” (!) som ”knuten till den s.k. ’Europeiska nya högern’”; man ifrågasätter därmed att han ”presenteras som en konservativ amerikansk professor emeritus i humaniora”. Detta berör mig. Jag har länge läst Gottfried, känner honom personligen, och har på hans inbjudan givit tre gästföreläsningar vid Elizabethtown College i Pennsylvania där han tills nyligen var professor. Jag kan försäkra att han är en konservativ amerikansk professor emeritus i humaniora.

Utan tvekan har han på senare tid medverkat i evenemang och publikationer av ”nya högern”-karaktär, och han har också i sina böcker länge diskuterat tänkare i denna strömning, och i synnerhet dess föregångare, på ett sätt som medfört åsiktsdivergens i förhållande till andra konservativa tänkare som exempelvis Claes G. Ryn. En text nämns som jag inte har läst, nämligen ”förordet till boken ’Emot demokrati och jämlikhet’ författad av den kroatiske, identitäre, rasideologen Tomislav Sunic”, ett förord han sägs ha skrivit ”tillsammans med flera andra identitära ideologer” (!). Jag vill reservera mig för att han möjligen kan tänkas säga något helt oacceptabelt där.

Men Gottfrieds egna ståndpunkter kan på intet sätt reduceras till de för den nya högern typiska utan är helt övervägande konservativa (vad han med sin egen skämtsamma term skulle kalla paleokonservativa) och delvis klassiskt liberala. Tvärtom uppfattade jag hans medverkan i nya höger- och identitarism-präglade publikationer och evenemang, och inte minst den nämnda konferensen i Sverige, som ett tecken på att grupperna bakom dem var mottagliga för hans konservatism och börjat röra sig i dess riktning, bort från sina egna tidigare ståndpunkter – som steg i rätt riktning. När jag hörde om Ridderstråles övergång till vad jag såg som den icke-identitära FT bekräftade det för mig denna rörelse: att han själv inte längre betraktade sig som identitär.

SD-K säger också att FT, eftersom Karlsson anser att den hör till den identitära sfären, ”kan…räknas som det största hotet mot Sverigedemokraternas ideologiska integritet som finns i nuläget”. I sig framstår denna formulering naturligtvis som anmärkningsvärd: många lika allvarliga eller ännu allvarligare ”hot” mot partiets ideologiska integritet måste naturligtvis sägas finnas utanför partiet. Men vad som menas är inte bara att FT är ”det kanske viktigaste verktyget i den [identitära] metapolitiska ambitionen om att få SD:s medlemmar och den invandringskritiska delen av väljarkåren i stort att bli mer mottaglig för extrema idéer”. SD-K hävdar också att FT:s redaktion direkt samarbetar med SDU-ledningen för att radikalisera SD.

Först här blir det verkligt allvarligt. Det jag hittills diskuterat rör ju endast FT:s ideologiska position i förhållande till SD:s, såsom avgörande för frågan om man som företrädare för SD kan eller bör länka till (o.s.v.) FT. Detta torde kunna avgöras genom ingående diskussion och analys av den typ jag varit öppen för, och som väl rimligen skulle kunna resultera i en rekommendation eller möjligen regel. Uppgiften att SDU:s ledning direkt samarbetar med FT:s redaktion i medvetet syfte att förändra SD:s ideologiska grund i dess riktning, är givetvis en helt annan sak.

Som bevis för detta anför SD-K för det första att grundaren och talespersonen för ”den etnonationalistiska aktivistgruppen Nordisk Ungdom” (som alltså sägs vara en del av den identitära rörelsen) Fredrik Hagberg ”var dubbelansluten i SDU och deltog i förbundets aktiviteter”. Denna uppgift har tidigare publicerats av Nyheter Idag, bemötts av SDU-ledningen, och utförligt diskuterats på olika håll de senaste dagarna; det är för mig, i ljuset av dessa diskussioner, inte helt lätt att bedöma innebörden av och graden av allvar i detta.

Men för det andra säger man – och detta sägs helt riktigt vara ett nytt avslöjande, ”idag” – att ”frontfiguren för den av identitärer ägda tidningen Fria Tider under lång tid haft ett så nära samarbete med SDU-ledningen att han i praktiken varit med och lett förbundet”; han är t.o.m. medförfattare till förbundets principprogram! “Av hemliga mejlkonversationer som SD-Kuriren tagit del av”, fortsätter redaktionen, “framgår det att SDU-ledningen skickat tips på artiklar som man vill att Fria Tider skall publicera, att man inför striden om ordförandeposten i SD Stockholm gjorde en omfattande kartläggning av motkandidaten Mia Danielssons privatliv som man skickade till Fria Tider och bad dem publicera i syfte att smutskasta henne.”

Här ifrågasätter väl läsaren rimligen källorna. SD-K tar del av ”hemliga mejlkonversationer”? Här vet vi att anklagelser om dataintrång f.n. utreds av polisen. Det ser ju inte alls bra ut. Men den information man säger sig ha kommet över är naturligtvis oerhörd. Om FT:s frontfigur (Widar Nord) ”i praktiken varit med och lett SDU” vore det ju självklart allvarligt, i synnerhet naturligtvis om han ska anses vara identitär och om identitär ska anses liktydigt med neofascist. Jag har varit fullständigt omedveten om sådant samröre, och om dessa uppgifter är trovärdiga måste de naturligtvis utredas. Vi talar alltså om uppgifter som publiceras i Sveriges tredje största partis officiella organ och av dettas egna redaktion.

Den sista uppgiften om kartläggningen av Maria Danielssons privatliv, och försöket att smutskasta henne med hjälp av den, är intensivt obehaglig. Som ledamot av den styrelse för SD Stockholms stad som valdes att ersätta den för vilken Maria Danielsson var ordförande berör detta mig, och jag tar givetvis med största skärpa avstånd från det om uppgiften skulle vara – ja bara till hälften vara – med sanningen överensstämmande. Inget bevis för detta anförs dock (på några andra punkter länkas till epostmeddelanden som tydligen anses styrka uppgifterna), och det är mycket svårt för mig att tro att SDU-ledningen skulle kunna göra något sådant. Här blir bevis verkligen avgörande.

Jag vill än en gång upprepa att jag finner det högst beklagligt att denna typ av anklagelser mot partimedlemmar framförs offentligt i media. Men jag tycker inte heller att det sätt på vilket SDU-ledningen under de senaste veckorna med allehanda allvarliga motanklagelser reagerat på dem, likaledes offentligt i media, är korrekt. Tonläget är alldeles för högt, orden alldeles för hårda. Hela den offentliga striden är enligt min mening fel.

Därför skrev jag exempelvis inte under den mot partiledningen riktade artikel som medlemmar av SDU:s styrelse och även av SD Stockholms stads styrelse i fredags publicerade i Dagens Nyheter. Redan parallellt med den initiala upprördheten p.g.a. de anklagelser som riktades mot mig, har jag försökt förstå vad det är Karlsson m.fl. i partiledningen talar om, och i ljuset av hur andra reagerat, av stridens förlopp i dess helhet, har jag drivit en tydlig enhetslinje som jag tror är den bästa för partiet. Jag hoppas att denna anspråkslösa insats, i form av inlägg här i bloggen såväl som i sociala media och personliga samtal, kan i någon utsträckning bidra till att problemen så snart som möjligt kan lösas, och att ett nytt klimat som möjliggör lösande av framtida konflikter medels direkt, intern dialog kan skapas.

Stig Strömholm: Europa och rätten

Natur och Kultur, 1991

Vitterhetsakademiens skriftserie om Europa

Baksida:

StrömholmVitterhetsakademiens skriftserie om Europa vill bidra med kunskap om bakgrunden till de integreringssträvanden och de nya konflikthot som präglar den senaste politiska utvecklingen i Europa. Akademien som företräder humanvetenskaperna i vid mening i vårt land vill med denna serie ställa sina ledamöters och andra ledande forskares kunskaper om Europas kultur, historiska utveckling, språkliga mångfald och samhälleliga struktur till allmänhetens förfogande. Akademiens roll är i sammanhanget just förmedlande. För skrifternas sakliga innehåll och värderingar svarar givetvis de enskilda författarna själva. Det är redaktionens strävan att serien i sin helhet på ett så allsidigt och tankeväckande sätt som möjligt skall bidra till belysningen av Sveriges nutida och framtida roll i ett Europa som är både traditionsrikt och statt i snabb omvandling.

Stig Strömholm förmedlar en överskådlig men inte alltför förenklad bild av rättsarvets roll som sammanhållande element i dagens Europa. I denna historiska framställning ses rätten och rättstänkandet som en väsentlig beståndsdel – kanske rent av den väsentligaste – i det samlade arv som ger Europa och västerlandet dess identitet.

Stig Strömholm, f. 1931, professor i civilrätt med internationell privaträtt vid Uppsala universitet, tillika universitetets rektor och Vitterhetsakademiens preses. Vid sidan av sin rika vetenskapliga produktion har han ett omfattande författarskap i form av skönlitterära verk och lärda essäer.

Anthony Lejeune & Malcolm Lewis: The Gentlemen’s Clubs of London

Bracken Books, 1987 (1979)

Front Flap:

Lejeune LewisLondon is the mother city of clubs. There are famous clubs in many other cities around the World, but they all owe a debt to those original clubs of St James’s Street and Pall Mall; clubs which were designed to suit the life-style of the English gentleman; clubs which have played a significant role in the social and political history of Britain.

During the ten years in which this book has been in preparation, a sad number of distinguished clubs have died and the English gentleman himself has become an endangered species. Already much of the material is irreplaceable, because it records things which have gone; but the book also – indeed mainly – celebrates an arcane tradition which is very much alive.

Clubland is another country, redolent of the past, but, for its few thousand regular inhabitants, still an important part of their daily lives; a place occupied simultaneously by highly conventional people and wildly eccentric ones; a place both luxurious and shabby, full of marvellous possessions and curious bric-a-brac accumulated over three centuries; offering splendid wine and indifferent food, servants of a kind which hardly exists elsewhere, ducal architecture and primitive equipment.

The Gentlemen’s Clubs of London is a handsome tribute and an affectionate memorial. It deals with nearly 50 clubs. More than 400 specially commissioned photographs observe, with a quizzical eye, grand vistas and quaint details. The narrative is a distillation of old books, records and recollections, a virtual anthology of clubland anecdotes, garnished with engravings, cartoons and literary references, romantic and acerbic, comic and nostalgic.

For those who have never stepped inside clubland’s marble halls, there will be many revelations. For clubmen themselves, this is a volume to treasure.

About the Authors (Back Flap):

Anthony Lejeune, the sone of the distinguished film critic C. A. Lejeune, as born in London; educated at Merchant Taylors’ School and Balliol College, Oxford; served in the Royal Navy and read for the Bar. He edited the magazine Time and Tide, was a Special Writer for the Daily Express and The Sunday Times, and latterly has been a frequent contributor to The Daily Telegraph. For a while he was a publisher. He syndicates a column in America and his broadcasts to South Africa won an Arts Award in 1977. He has written books on politics, and detective stories. He would prefer to sit by a club Fireside, drinking port and talking.

Malcolm Lewis was born in London in 1940 and spent most of his first ten years in the Middle East in Kuwait. He followed a traditional English boarding school education with a very different lifestyle, studying painting at Walthamstow School of Art, followed by film making at The Royal College of Art. Even before graduating, he was commissioned to work for the British Pavilion at the World Fair in Montreal. In 1967 he formed his own company, Media, to design and produce photography, films and audio-visual multiscreen productions. Throughout the ten years since he has worked for governments, museums and multi-national companies around the world. His photography has been used in numerous and varied books and magazines. He now lives in Hampstead, North London.

En enhetslinje för Sverigedemokraterna

Ända sedan jag upptäckte det märkliga motståndet mot det nya styrelseförslaget för SD Stockholms stad redan före årsmötet i Alvik den 1:a mars, ett motstånd som tycktes oskiljaktigt från, ja egentligen handlade om moderpartiets gamla små problem med SDU, har jag i all anspråkslöshet försökt förespråka en enhetslinje för Sverigedemokraterna.

Linjen bygger på min uppfattning att det i verkligheten, i sak, inte finns någon konflikt. Jag har naturligtvis försvarat vår nya styrelse, och även SDU:arna, mot partiledningens åtgärder. Men jag har också försökt lyssna och förstå vad den senare säger och menar. Jag har undvikit, och kritiserat, det oerhört höga tonläget och de hårda orden.

När jag säger att jag inte förstår vad striden i sak handlar om är jag helt uppriktig. Och jag har förklarat vad jag menar i en lång rad inlägg och kommentarer, här i bloggen och i sociala media, under denna tid; det finns ingen anledning att upprepa det. Vad som nu pågår framstår för mig som enbart skadligt för partiet och för det vi alla gemensamt tror på och arbetar för.

Låt mig nu uttrycka det så här: Vilken är skillnaden mellan det ”nya tredje” som Gustav Kasselstrand och William Hahne verkar för och den ”nästa nivå” som Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson säger sig vilja uppnå genom att bekämpa dem? Är det helt omöjligt att göra en liten ansträngning för att åsidosätta personmotsättningar och, för partiets och Sveriges skull, övervinna de missförstånd som döljer det som förenar?

Tage Lindbom: Mystik

Norma, 1990

Baksida:

LindbomI vår dagliga tillvaro är vi benägna att betrakta tingen och våra förhållanden till den tingliga världen som det verkliga. Det som våra sinnen ej kan fatta, det som ej står i överensstämmelse med den ordning vi är vana att leva med, betraktar vi gärna som overkligt, som “övernaturligt”. Vi står inför fenomen, som inte tycks höra till det jordiska, men i en alltmer sekulariserad värld uppfattas dessa fenomen som allt mindre förbundna med den gudomliga ordningen och alltmer som inslag i den profana tillvaron under namnet mystik.

Den sekulariserade nutidsmänniskan är emellertid ett offer för ett stort misstag: hon förstår ej att det gudomliga är en verklighet och att det vi kallar den jordiska verkligheten är en skapelse, en manifestation av den gudomliga verkligheten. När vi därför möter mystiken, gäller det att rätt fatta dess innebörd, uppenbarelser av en högre verklighet. Och mystiken har liksom allt uppenbarat en källa. Det är denna källa, mystikens eget väsen, som denna skrift vill söka finna och beskriva.