Adi Da Samraj: The Perfect Tradition

The Wisdom-Way of the Ancient Sages and Its Fulfillment in the Way of “Perfect Knowledge” 

The Dawn Horse Press, 2006

Amazon.com

Back Cover:

From time to time in human history, Great Sages have appeared, who have, to one degree or another, agreed to instruct devotees. A truly Great Sage speaks as the Very Condition, the Radiant Ocean of Being, That is Reality. Adi Da Samraj, from the beginning of His lifetime, has shown the signs of such a one.

The Wisdom-Teaching of Adi Da Samraj is a great gift to all who need to understand the human event from the viewpoint of Ultimate Truth, beyond the winds of doctrine and the competing philosophies that have made and unmade the cultures of humankind.

From the Introduction by Carolyn Lee

There exists nowhere in the world today, among Christians, Jews, Muslims, Hindus, Buddhists, native tribalists, or any other groups, anyone who has so much to teach, or speaks with such authority, or is so important for understanding our situation. If we are willing to learn from him in every way, he is a pole around which the world can get its bearings.

Henry Leroy Finch

Author, Wittgenstein – The Early Philosophy

and Wittgenstein – The Late Philosophy

JOB:s Comment:

Jones

13th ICP Plenary Speaker: Randall E. Auxier

AuxierRandall E. Auxier is Professor of Philosophy at Southern Illinois University Carbondale, where he specializes in process philosophy, American idealism, and the philosophy of culture. He is author of Time, Will, and Purpose: Living Ideas from the Philosophy of Josiah Royce (2013) and co-author (with Gary Herstein) of The Quantum of Explanation: Whitehead’s Radical Empiricism (forthcoming). He has edited seven volumes of the Library of Living Philosophers and was for 15 years the editor of The Personalist Forum and its successor, The Pluralist. He writes popularly for books, magazines, newspapers and blogs, along with the usual scholarly journals.

13th International Conference on Persons

Estetiskt program?

En läsare efterlyser i ett privat meddelande “något slags förklaring eller presentation på din blogg angående de många målningar du lägger upp”. Och “samma sak, för övrigt, angående serien med gamla fotografier på byggnader och platser som inte finns längre”.

Hans intryck hade varit att jag “ville presentera något mer definierat estetiskt program eller så. Detta eftersom många av konstnärerna du presenterar inte är ‘de vanliga’, alltså Rembrandt, Rafael, Monet, Vermeer, El Greco, Whistler, Turner, o.s.v., utan mer sådana som Magnasco, Cignani, Batoni, och så vidare. Konstnärer som jag tror är mindre kända.”

När det gäller måleriet och arkitekturen är de ju underkategorier under Arts. Syftet med denna huvudkategori är bara att lyfta fram exempel på viktig konst, i linje med bloggens andra huvudtema, Arts & Humanities, eller Restoring the Arts & Humanities. En del inlägg i denna kategori innehåller också egen text med estetisk-kritisk diskussion, men i övrigt handlar det – med visst undantag för underkategorin Literature – om att variera med visuell och auditiv kommunikation.

Det stämmer att jag vill presentera ett definierat estetiskt program. Definitionen har dock ingenting att göra med att många av de konstnärer jag presenterar är “mindre kända” än de “vanliga”. Det bör noteras att Rafael, Rembrandt, Vermeer, Turner och Monet är representerade under Painting. De “mindre kända” och de “vanliga” tillhör s.a.s. samma stora, för mina syften relevanta kategori; det är den kategorin som sådan som mitt budskap gäller.

Förhoppningsvis lyckas jag tydliggöra hur mycket mer det finns i den som bör uppmärksammas än de “vanliga”. Vad som närmar sig min läsares frågeställning är väl att det kanske också indirekt framgår att jag menar att de historiska kulturella och kritiska processer som gjort de “vanliga” vanliga och de “mindre kända” mindre kända ofta är tämligen godtyckliga, ja i några fall (såsom, föreslår jag, El Greco) styrda av delvis problematiska faktorer och kriterier.

Tilläggas bör också att fotografierna på byggnader och platser i underkategorin Architecture inte bara är av sådana som inte finns längre. Ofta är de förvisso sådana, och då får de givetvis en särskild betydelse, men i andra fall är de bara gamla fotografier av byggnader och platser som fortfarande finns kvar. Nya fotografier förekommer också.

Gudmundson, SD och Putin

Nu ansluter sig Per Gudmundson, en av de bättre borgerliga publicisterna, som jag brukar uppskatta i några viktiga frågor, till misstänkliggörandet av SD ifråga om förhållandet till “Putin”. Han kan ha gjort det förut, utan att jag lagt märke till det; jag har tidigare bemött Stefan Olsson, Olof Ehrenkrona och Lars Wilderäng, som angripit mig, men många andra ulvar tjuter i total flockkonformism på identiskt sätt.

Hur djupt har Putin klorna i populisterna?, heter det i den grovt populistiska rubriken till en ny, karaktäristiskt ensidig och ytlig SvD-ledare föranledd av en norsk FrP-företrädares kontakter med vad som sägs vara underrättelseofficerare på ryska ambassaden, och hans ryskvänliga agerande i OSSE. På det här området delar Gudmundson tyvärr ledarredaktionens allmänna, och katastrofala, svaghet. Vilka kontakter de borgerliga politiker de försvarar har, inte bara på amerikanska ambassaden utan i NATO:s högkvarter, vet vi ju.

Vad som verkligen, och oupphörligen, förvånar är hur djupt Obama, eller kanske snarare John McCain och hans efterföljare, har klorna i den svenska högerns och borgerlighetens historielösa talespersoner. Hur man, om man överhuvudtaget är europé i någon autentisk mening, kan vara fullständigt okritisk mot USA:s agerande i (bl.a.) Ukrainakonflikten. Än obegripligare blir det om man dessutom gör anspråk på att vara konservativ (och inte bara socialkonservativ, utan även liberalkonservativ).

I USA är ju alla genuina konservativa sedan mycket länge på självklart sätt kritiska mot den egna utrikespolitiken. Adam Cwejmans ledare Vi hade fel om Mellanöstern i GP nyligen var ett ofattbart sent men ändå välkommet uppvaknande. I förlängningen av de insikter han där äntligen uttryckte borde åtminstone vissa slutsatser lätt kunna dras också om Ukraina och Ryssland. Och som vanligt (det här är så tröttsamt): att säga detta är verkligen inte “putinism” eller principiell antiamerikanism.

13th ICP Plenary Speaker: Robert Cummings Neville

NevilleRobert Cummings Neville is Professor of Philosophy and Systematic Theology at Boston University. He is formerly the Dean of the School of Theology at BU and is author of over 25 books, including his recent three-volume Philosophical Theology (SUNY Press, 2014-15), as well as Religion in Late Modernity (2002), The Truth of Broken Symbols (1995), The Cosmology of Freedom (1974), The Tao and the Daimon (1981), Boston Confucianism (2000), and many others. He is well known as a leader in comparative philosophy and theology and as a critic of personalism and process thought.

13th International Conference on Persons

13th ICP Plenary Speaker: Ralph Ellis

EllisRalph Ellis received his PhD in philosophy at Duquesne University and a postdoctoral M.S. in Public Affairs at Georgia State University. He has worked as a social worker as well as teaching philosophy, and is interested in applied phenomenology and integrating the social sciences with philosophy of mind. His books include An Ontology of Consciousness (1986), Theories of Criminal Justice (1989), Coherence and Verification in Ethics (1992), Questioning Consciousness (1995), Eros in a Narcissistic Culture (1996), Just Results: Ethical Foundations for Policy Analysis (1998), The Caldron of Consciousness: Affect, Motivation, and Self‑Organization (2000), Love and the Abyss (2004), Curious Emotions (2005), Foundations of Civic Engagement (2006, co-authored with Jim Sauer and Norm Fischer), How the Mind Uses the Brain (2010, co-authored with Natika Newton), and a critical thinking textbook, The Craft of Thinking. Ellis is also co-editor with Peter Zachar of a book series, Consciousness & Emotion (www.benjamins.nl/jbp).

13th International Conference on Persons