Om Hahne och medlemsregistret

William Hahne uppger att en person som arbetar med säkerhetsfrågor för SDs partiledning anklagat honom för att otillbörligen ha haft tillgång till partiets medlemsregister för distriktet Stockholms stad, och ha använt detta för en kallelse till ett medlemsmöte. Medlemmar ska ha fått meddelanden från Hahne av en typ han inte haft rätt att och inte borde ha kunnat skicka.

Det visar sig att partiets medlemsutskott öppnat ett personärende mot Hahne för detta påstådda regelbrott. Jag har inte närmare satt mig in i detta, men Hahne har själv bemött anklagelserna, och jag kan bekräfta riktigheten i det han säger om det “medlemsmöte” det här tydligen skulle vara fråga om.

Eftersom jag själv var närvarande kan jag intyga att det inte på något sätt var ett allmänt medlemsmöte. Någon allmän kallelse, av den typ som det krävs ett medlemsregister för att skicka, kan inte ha gått ut. Jag fick ingen sådan kallelse, och ingen annan kan ha fått det heller.

Mötet var uteslutande för en begränsad krets, ett fyrtiotal personer som Hahne nominerat till styrelsen för SD Stockholms stad och andra positioner i distriktet. Det enda som behandlades var specifika frågor rörande styrelsearbetet. Mötet var helt enkelt ett avslutande led i Hahnes utarbetande av sitt styrelseförslag.

Samtliga närvarande var därför naturligtvis sådana som Hahne kände väl och redan stod i kontakt med rörande detta. Att han skulle ha använt registret för samtliga Stockholmsmedlemmar för att kalla till det som ett allmänt medlemsmöte, eller ens för att finna enskilda medlemmar att kalla till det, är såvitt jag kan se omöjligt.

Kort om Expo

Kommentatorn Markus undrar hur jag bemöter tidskriften Expos påståenden i ett angrepp nyligen på mig och andra i William Hahnes förslag till styrelse för SD Stockholms stad. Expo (och, i mindre omfattning, tyvärr även Markus själv, som tycks tro på Expo) ger naturligtvis en felaktig, förvrängd och missvisande bild av mina ståndpunkter, av vad jag säger i de inlägg som citeras, och av innebörden av mina länkar till de sajter de nämner. Inläggen är lätt tillgängliga här och citaten – eller de citat som är korrekta – är sökbara.

Givetvis ges inga belägg för påståendet att jag “gett uttryck för antisemitiska föreställningen om att judar har en politisk agenda och styr samhällsutvecklingen”. Citatet här tillhör ett resonemang om specifika vänsterorganisationer, med hänvisning till David Horowitz’ och Norman Podhoretz’ analyser och till SDs egen Kent Ekeroth; på annat håll har jag i samma ämne också hänvisat till Paul Gottfried. Den andra formulering om dessa grupper som Expo citerar är hämtad från ett inlägg vars poäng är ett fördömande, med största tänkbara skärpa, av verklig antisemitism.

På min “About”-sida, som nu är under omarbetning, återfanns förklaringar av länkarna som Expo ej läst eller ignorerat. Att jag skulle ha skrivit att just dessa länkar skulle ge en “tydlig bild” av mina intressen och ståndpunkter är absurt. Jag har i ett antal inlägg fört en kontinuerlig, allmänt hållen och av kritisk urskillning präglad diskussion om den franska nya högern, identitarismen, radikalkonservatismen och en avvikande gren av den s.k. traditionalistiska skolan. En genomgående poäng har varit hur dessa trots sina delsanningar skiljer sig, och hur jag finner det problematiskt att de skiljer sig, från de centrala, humanistiska västerländska traditioner jag försvarar i termer av filosofisk idealism, personalism och värdecentrerad historicism.

Var och en kan lätt bilda sig en uppfattning om mina egna ståndpunkter i alla för Expos angrepp relevanta avseenden genom mina många inlägg här i bloggen såväl som mina övriga publikationer alltifrån mitten av 1980-talet.

Rädda det historiska Stockholm

Stockholm på 1860-talet.
Stockholm på 1860-talet.

Den exempellösa rivningsvågen från 1950- till 1970-talet drabbade hela Stockholms innerstad. Katastrofen, som blev möjlig genom politiskt samarbete mellan Hjalmar Mehrs och Joakim Garpes socialdemokrater och fastighetsägarnas och byggherrarnas höger, dokumenterades bland annat i Anders Sjöbrandts och Björn Sylvéns två böcker om Stockholm – staden som försvann, som också publicerades som uppskattad artikelserie för något årtionde sedan i stadens lokaltidningar.

Miljonprogrammets brutalism gjorde oerhörda ingrepp i Stockholms själva stadskärna. Några årtionden av konsensus bland stockholmare av alla politiska färger om att detta aldrig fick upprepas, om det självklara vaktslåendet kring den återstående äldre bebyggelsen och bevarandet av stadens historiska karaktär, följde. Nybyggnation fortsatte givetvis, även problematisk sådan, men mildrades till sina resultat åtminstone något av den postmoderna erans teoribildning.

Idag står huvudstaden emellertid otroligt nog åter inför något som börjar likna samma typ av hot. Vi märker det i det hämningslösa förtätningsraseriet, som obönhörligen förstör historiska stadsdelar sådana de ursprungligen var tänkta och gör att de långt överskrider den acceptabla gränsen för stilmässig eklekticism. Vi märker det i tillståndsgivningen för okänsliga påbyggnader av nya våningar på äldre hus, som har samma effekt. Vi märker det i beredvilligheten att lyssna på dem som insisterar på att Stockholm, en gammal europeisk kulturstad, i en av världens äldsta nationer, måste se ut som unga amerikanska (eller för den delen kinesiska) städer, med många fler skyskrapor mitt i centrum.

Och vi märker det till och med i det att rivning av den kvarstående 1800-talsbebyggelsen har börjat kommit igång. En rad förmodernistiska byggnader har de senaste åren jämnats med marken – även trots att privata intressen erbjudit sig att rusta upp, och visat hur byggbolagen bluffar när de skyller på ohjälpliga skador.

Och fler hotas. Utöver tullhuset och magasinet på Blasieholmen som ska ge plats för Nobelcentret, är det mest uppmärksammade fallet just nu den s.k. ”flygeln” bakom Astoriahuset vid Nybrogatan 15-17. Det har av ägaren oclså beskrivits som ett ”gårdshus”, fastän det i själva verket är en huvudfasad mot den lilla gata som här ursprungligen tänktes leda fram till Grev Turegatan. Det är ett utsökt 1870-talshus som det hade varit otänkbart att röra på 1980- och 90-talen, men som man nu vill ersätta med en tröstlös kontorslåda och nedsänkt galleria.

Sker detta, sätts ett förödande prejudikat som kan hänvisas till av andra som på samma sätt vill ödelägga stadens själ för att bygga nytt och högre och större, och därmed tjäna mer pengar på samma ständigt alltmer efterfrågade yta.

Allra mest anstötligt påträngande blir den nya radikalmodernistiska pietetslösheten med projekt som Stockholm Waterfront, nya Slussen och Nobelcentret. Slussen är visserligen ett specialfall, eftersom den i dess nuvarande form också är ett radikalmodernistiskt projekt som hänsynslöst prioriterade bilismen i en grotesk trafikkarusell alldeles invid Gamla Stan och Söders vackra ansikte mot norr. Men det nu gällande förslaget gör det hela än värre. Ett nytt Slussen är säkert nödvändigt, men här finns flera olika, möjliga alternativ. För egen del vill jag betona att det lätt kan byggas i förnyade historiska stilar, förslagsvis i linje med Isak Gustaf Clasons förslag från 1905. Det är på intet sätt oförenligt med moderna trafiklösningar.

Nybyggnad är självklart också nödvändig. Men att den i Stockholm uteslutande förblir extremmodernistisk är ett beklämmande bevis på en i tid och rum alltmer provinsiell estetisk diskussion. Arkitekturen är en samhälleligt central konstform. De gamla enkla modernistiska teserna överlever bland annat på grund av att de rika, fullt tillgängliga alternativa perspektiven aldrig introduceras i den kritiska och akademiska diskussionen. Folk reagerar spontant med negativa epitet, men det räcker inte för att påverka beslutsfattarna. Motståndet artikuleras inte i adekvata analytiska termer.

Internationellt har exempelvis den engelske filosofen Roger Scruton i någon mån lyckats bryta igenom den institutionaliserade modernismdogmatikens bedövande propaganda. Runtom i världen finns rikhaltiga exempel på hur en nyskapande traditionalistisk arkitektur vinner framgångar och förverkligas, naturligtvis i högteknologiskt anpassade former. Här finns i verkligheten inga som helst hinder – annat än obefintlig arkitektutbildning och föråldrad, stelnad och ohållbar ideologi.

Men nybyggnad ska naturligtvis inte annat än i undantagsfall ske i Stockholms centrum, utan i de stora tillgängliga expansionsområdena utanför den nuvarande stadens gränser. Även hos oss finns faktiskt åtminstone ett lysande exempel på ett arkitektkontor, Stadsliv AB, vars VD och drivande kraft, Dr Jerker Söderlind, har visat hur den nyhistoriska stadsexpansionen lätt skulle kunna finansieras, och vilka politiska förändringar detta skulle kräva. ”Bygg det folk gillar!” är deras paroll.

Modernismen har fått sina monument i Stockholm, och den kan förslagsvis få fortsätta experimentera i avskilda enklaver, exempelvis med fler skyskrapor i Kista. Men den kan inte få vara Stockholms framtid. De enda städer i världen som i framtiden överhuvudtaget kommer vara av intresse och besökas av turister kommer vara de som bevarat sin historiska karaktär.

Kulturarvsskövlarpartierna förstår ingenting av detta. Återigen ser vi idag hur Socialdemokraterna och Moderaterna finner varandra i samsyn om hur Stockholm ska fortsätta förstöras. Men än värre är numera det bisarra nya Centerpartiet, som inte tycks ha några som helst hämningar i vad gäller rivning och som driver på för massor av nya skyskrapor. ”Vi kan inte bo i en historiebok”, heter det.

Vad som krävs är en resolut politisk opposition. Folkpartiet och i viss mån Vänsterpartiet gör motstånd och förtjänar erkännande för det. Men deras helhetliga vision räcker inte och de är för svaga. Endast det principiella kulturarvspartiet i Stadshuset kommer kunna bli den drivande kraft som stoppar vansinnet. Sverigedemokraterna motsätter sig kompromisslöst de nya skövlingarna och insisterar på stadens försiktiga, organiska utveckling med bevarad kontinuitet och identitet.

Neokonservativa påhopp

Skattekonsulten i Umeå, den f.d. folkpartisten och numera allmänborgerlige Göran Öbergs namn har kommit upp i några inlägg här genom åren, och senast i samband med mina svar på Stefan Olssons och Olof Ehrenkronas kritik.

Öberg är ingen centralt placerad eller kvalitativt betydelsefull politisk debattör, men när han för vid det här laget ganska många år sedan första gången kritiserade mig, fann jag det angeläget att bemöta honom med viss utförlighet eftersom han hade en bakgrund i Konservativt Idéforum, som var av betydelse även för mig vid 1980-talets mitt.

Öbergs bidrag till denna förening låg dock betydligt längre tillbaka i tiden, så vi träffades aldrig i den. Och den Öberg jag nu mötte visade sig ha genomgått samma utveckling som Bertil Häggman, och intagit extrema neokonservativa ståndpunkter långt från den åskådning åtminstone det KIF jag kom i kontakt med omfattade. Det kunde tyckas att detta skulle ge än mindre anledning att befatta sig med Öberg, men det kan inte hjälpas att den åtminstone till synes gemensamma bakgrunden gör att jag fortfarande berörs och bekymras.

KIF hade direkta kopplingar till äldre, genuin, intressant och idag relevant konservatism. Att t.o.m. personer som varit medlemmar där blir Ahlmark-folkpartister, fanatiska bomb- och tortyrliberaler, hämningslösa krigshetsare och McCain-apologeter, säger åtskilligt väsentligt om den svenska högerns förvandling och predikament.

När Öberg först kritiserade mig gällde det mina invändningar mot NATO-övningar i Norrland. Det senaste året har kritiken övergått till grova påhopp och tillmälen, och fokuserats på mina inlägg om Ukrainakrisen, Ryssland och “väst”. Öberg hävdar exempelvis att jag är “putinist”, vilket omedelbart visade hans oförmåga att läsa mina inlägg.

Igår gick han emellertid över anständighetens yttersta gräns. Det skedde i följande kommentar på Facebook till Jan Sjunnessons inlägg med formella synpunkter på valberedningens förslag till ny styrelse för SD Stockholms stad (jag avstår från att kommentera dessa synpunkter här):

“Är inte politikens innehåll en viktigare fråga? Och då tycker jag att du borde vara mera bekymrad över klicken kring William Hahne. Är det inte större problem om hans gäng skulle ta över och SD Stockholm skulle få styrelse fylld av putinister och antisemiter (som exvis den ökände Jan Olof Bengtsson)?”

Till “putinist” läggs nu alltså antisemit och ökänd. Vad syftar Öberg på? Det är så ofattbart grovt och lågt att jag inte vet vad jag ska säga.

Öberg förtjänar alltså kanske inte denna uppmärksamhet. Men den obehagliga känsla man får är att han i sin extremism och fanatism avslöjar något viktigt, beklämmande, ja katastrofalt, om mentaliteten och tillståndet hos åtminstone en del av vad som idag blivit den svenska borgerligheten. Något som andra representanter för denna del, som Ehrenkrona och Olsson, ännu åtminstone har tillräckligt av självkritiska och moraliska spärrar för att inte på detta sätt förfalla till.

Alain de Benoist, socialkonservativ?

Följande föredrag på engelska av den franska “nya högerns” grundare och ledare Alain de Benoist vid National Policy Institutes konferens in Washington 2013 skulle kanske kunna tjäna som utgångspunkt för en fördjupad diskussion om den verkliga karaktären och innebörden av hans politiska ståndpunkt, och beskrivningen av den, från vissa håll, som “nyfascistisk”.

Jag har bestridit riktigheten och meningsfullheten av denna klassifikation, samtidigt som jag funnit anledning att ifrågasätta en del av den nya högerns tänkande på andra grunder. Presentationen i detta föredrag är emellertid högst måttfull och helt fri från det från mitt perspektiv problematiska innehållet. Det innehåller, påstår jag, enbart en sammanfattning av historiskt välkända, grundläggande, traditionellt konservativa och i synnerhet socialkonservativa positioner.

Alain de Benoist: Mémoire vive

Entretiens avec François Bousquet

Éditions de Fallois, 2012     Amazon.fr

de BenoistAlain de Benoist, qu’on a longtemps présenté comme le chef de file de la “Nouvelle Droite”, reste aujourd’hui mal connu. Intellectuel atypique, qui a toujours voulu être fidèle à la pensée critique, il appartient au petit nombre des penseurs français étudiés à l’étranger. En France, il reste ostracisé dans certains milieux, qui ne l’ont généralement pas lu. Trop de malentendus sont venus brouiller la perception de son oeuvre. Mémoire vive est l’occasion de les dissiper. Dans ces entretiens menés à bâtons rompus, Alain de Benoist s’explique pour la première fois sur son parcours personnel et sur son itinéraire intellectuel, centré sur la philosophie politique et l’histoire des idées. Il dit pourquoi il a choisi de se tenir à l’écart de l’action politique et comment il n’a jamais voulu se laisser prendre au piège des postures partisanes dans lesquelles Ortega y Gasset voyait une forme d’hémiplégie morale. Paul Valéry mettait en garde contre la “comédie de la sincérité” à l’oeuvre dans toute entreprise autobiographique. Le risque pour tout penseur est de camper sur des positions acquises. Rien de tel ici. Lecteur infatigable et auteur prolifique, Alain de Benoist se confie à coeur ouvert, offrant le portrait d’un homme à l’affût de tout, très loin des clichés et des caricatures. À mi-chemin de l’autobiographie et du bilan philosophique, cet intellectuel engagé fait défiler au fil des pages un demi-siècle d’histoire. Des hommes et des idées, des livres et des rencontres. Le tout esquissant la physionomie de l’époque et le visage de l’auteur.