Olle Bengtsson

Det är mycket som är oklart rörande flygkraschen i Ukraina. Det är det, med ytterst få undantag, inte för ”västs” – eller åtminstone anglosfärens och Sveriges – ledande politiker och media, som omedelbart efter den tragiska händelsen framställde en entydig bild av förloppet och utan att tveka utpekade Ryssland och Putin som skyldiga.

Brittiska tidningar talade om ”Putins missil”, ”Putins offer”, ”Putin har dödat min son!”, och liknande. Alltifrån början förklarade i Sverige både DN och SvD vilka allvarliga konsekvenser händelsen skulle få för Putin, ja, hur det var början till slutet för honom. Agendan att få bort Putin var groteskt uppenbar.

Ett undantag var DN:s publicering av en satirisk artikel riktad mot Carl Bildts vanliga, komiska tvärsäkerhet. Faktum är att DN inledningsvis var betydligt måttfullare i den antiryska hetsen än SvD. Men det var med all säkerhet en ren tillfällighet. Idag länkar Peter Wolodarski på Twitter till den i Frankrike under årtionden närmast utskrattade Bernard-Henri Lévys inlägg om Europas hållning inför händelsen i NYT (även publicerat i Le Point), som måste tillhöra hans grövsta och löjligaste någonsin.

Det är en typ av propaganda som vi i anglosfären kan följa tillbaka under snart hundra år, till USA:s inträde i första världskriget; ja i mycket är den av samma slag som den tidigare anti-tyska i Storbritannien. Denna reaktion på eller användning av katastrofen är i sig avslöjande och komprometterande för ”väst”. Det visar återigen vilken personlighetstyp våra politiker och framför allt våra journalister representerar – jag har varit inne på denna djupanalys flera gånger tidigare.

Och det är avslöjande och komprometterande även oavsett vem som faktiskt bär skulden. Om detta kan jag alltså bara säga att det är mycket som är oklart. ”Rebellerna”, de proryska separatisterna, d.v.s. de som gör väpnat motstånd mot den väststödda kuppjuntan i Kiev som i månader fört krig mot dem med hjälp av politiska extremistgrupperingar av det allra mest våldsamma och brutala slag, grupperingar av en typ som väst i alla andra sammanhang fördömer, hade självklart inte något som helst motiv för en nedskjutning av ett civilt passagerarplan. En sådan, som kan skyllas på dem, vore ju en självklar katastrof för dem. Detsamma gäller givetvis för Ryssland.

Detta anger emellertid också vad som var det enda motivet för de enda som hade ett motiv, nämligen Kievjuntan inklusive Svoboda och Högersektorn, och deras västerländska understödjare. Detta motiv är lätt att se och mycket starkt. Trots Rysslands annektering av Krim var de signifikativt nog i stort behov av ökat stöd i världsopinionen efter såväl den våldsamma kuppen i vintras som det än våldsammare efterföljande kriget mot den egna befolkningen i landets östra delar. De var också i behov av ökat militärt stöd från väst mot separatisterna och Ryssland. Om skulden för en nedskjutning som de i verkligheten själva genomförde kunde läggas på separatisterna, skulle mycket av detta kunna vinnas.

Eftersom separatisterna uppenbart inte har något motiv, måste i denna skuldfördelning nedskjutningen förklaras som ett misstag från deras sida. Men då nedskjutningen endast kunnat genomföras medels det från Ryssland levererade avancerade luftvärnssystemet SA-11, vars användning kräver motsvarande avancerad utbildning, frågar man sig hur ett sådant misstag är möjligt. Hur kan de avancerade SA-11-operatörerna förväxla ett civilt flygplan på 10 000 meters höjd med de ukrainska militära plan man tidigare skjutit ned på endast hälften av denna höjd?

Kanske kan de det – det låter märkligt, men det är omöjligt för mig att bedöma. Varken Kiev, väst eller Ryssland har såvitt jag kunnat se presenterat några entydiga bevis. Och vi har alltså fortfarande långt kvar till en neutral utredning av trovärdig internationell expertis. Men måste inte de frågor jag ställer också ställas?

Om separatisterna skjutit ned planet är det en tragisk olycka i det pågående inbördeskriget. Om ryssarna levererat luftvärnssystemet är de involverade i detta krig och därmed i olyckan. Men olyckor händer i krig, och väst är självt involverat i samma krig på Kievs sida. Var är upprördheten över det helt avsiktliga dödandet av ryska eller ryskvänliga civila ukrainare, långt bortom alla olyckor, som ingen kan ifrågasätta att Kievjuntan under lång tid kontinuerligt stått för?

Vad man främst borde vända sig mot här är den destruktiva antiryska västagendan som är så obehagligt och ogenerat påträngande i all rapportering om flygtragedin. Varför har det överhuvudtaget varit nödvändigt att skapa detta fientliga förhållande till Ryssland som är orsaken till inbördeskriget? Tills för bara några år sedan eftersträvade Putin målmedvetet det närmaste samarbete med Europa, ett samarbete som självklart också Ukraina skulle tagit del i.

Ryssland och Europa

Ursprungligen publicerat 10/10 2010 (Politics)

En nationalistisk kommentator av mitt inlägg Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt skriver att Jakob Söderbaums och Dag Elfströms – bloggen Tradition & Fasons redaktörer – tystnad i massinvandringsfrågan beror enbart på personlig rädsla för de konsekvenser det skulle få om de öppet uttryckte det “alla begriper”, nämligen att “inte heller de gillar massinvandringen”. Jag vill kort kommentera denna anklagelse i form av ett nytt, separat inlägg. Situationen är inte så enkel.

Söderbaum och Elfström har med Tradition & Fason gjort en viktig insats genom att verkligen försöka upprätthålla, eller återupprätta, viktiga element i den konservativa traditionen i en tid när Moderaterna inte vill kännas vid dem. Moderaterna har inte bara sedan länge varit ett rationalistiskt-teknokratiskt-pragmatiskt och sedan åttiotalet också delvis libertarianskt parti, på väg att släppa de sista spåren t.o.m. av sitt konservativa form- och symbolspråk, utan också förvandlat sig själva till Nya Moderaterna, nedtonande eller övergivande mycket av även denna icke-konservativa identitet för att också försöka framstå som en bättre version av socialdemokrati av dagens typ, med dess karaktäristiska och tidstypiska ideologiska eller åtminstone retoriska utbyggnader.

Signifikativt nog har Söderbaum och Elfström i protest blivit kristdemokrater. Det finns mycket att säga om konservatismen i förhållande till kristdemokratin, men det är ett annat ämne. I Tradition & Fason har de hursomhelst förtjänstfullt försökt visa, inte minst genom historiska tillbakablickar och s.a.s. återerövringar, att konservatismen inte är vad radikalmodernisterna från Vänsterpartiet till Moderaterna vill ge sken av, utan rymmer insikter och värden av central betydelse också för sam- och framtiden.

Inte minst den mer eller mindre konservativa del av borgerligheten som Tradition & Fason representerar är emellertid mentalt konfigurerad på sådant sätt att så snart invandringsfrågan kommer upp börjar röda lampor blinka och alarmklockor ringa om exempelvis Heimdal och de judiska läkarna på trettiotalet. Det gäller för dem i första hand att visa att konservatism inte är detsamma som potentiell nationalsocialism. Detta är vad Söderbaum och Elfström ser som den primära, negativt avgränsande uppgiften i deras förnyade försvar för konservatismen, en uppgift som dagens Moderater överhuvudtaget inte längre behöver bekymra sig om.

Söderbaum och Elfström är helt enkelt benägna att tro – och just detta tror dock naturligtvis också Moderaterna – att massinvandringspolitiken inte kan kritiseras utan att detta leder till nazism, och, framför allt, att den inte kan kritiseras av konservativa utan att konservatismen anklagas för att vara den potentialitet ur vilken nazismen aktualiseras. Deras tystnad i massinvandringsfrågan beror, tror jag, på deras ovanliga engagemang för den utsatta konservatismen.

Men en konservatism som av dessa skäl överhuvudtaget inte kan hantera denna fråga och det anti-västliga globalistiska sammanhang av vilket den är en del, som låser sig i en förenklande dikotomi i förhållande till all nationalism, och som därmed tvingas godta även de mest problematiska och radikala formerna av globaliseringen, måste bli en ny, ohistorisk och artificiell konservatism. En form fjärran från de konservativa traditioner från före massinvandringens tid som Söderbaum och Elfström med rätta studerar och lyfter fram.

Förvisso var även Edmund Burke tyst rörande massinvandring och alltmer centraliserad, postnationell, global kontroll med de mest problematiska ideologiska förtecken. Men det berodde naturligtvis uteslutande på att han inte ens kunde föreställa sig dessa fenomen. Det enda sättet att ta sig ur denna återvändsgränd är politisk-filosofisk fördjupning och nyansering av dagens konservatism, inte bara i fortsatt anknytning till konservatismens egna historiska traditioner, utan också till en ny historiografisk komplexifiering och nyansering av nationalismen i relation till det senaste århundradets allmänna utveckling.

Det är en svår uppgift; inte minst kräver nationalismens historiskt väldokumenterade konfliktpotential (och aktualitet) en högt uppövad förmåga till urskillning och moraliskt omdöme.

Men detta är nödvändigt. För inte minst inför de alltmer uppenbara icke-frihetliga sidorna av dagens finanskapitalistiska globalism borde det stå klart för de flesta att nationalismen, utöver konfliktpotentialen och samtidigt som den naturligtvis förblir helt otillräcklig som komplett politisk filosofi, i sitt försvar för nationalitetens värden rymmer ofta viktiga delsanningar. Tidigare var dessa alltid en självklar del av konservatismen.