Ryssland och Europa

Ledande regeringsföreträdare och den borgerliga pressen hyllar EUs associationsavtal med Ukraina, trots dess regerings pågående krig mot den egna befolkningen. Samtidigt hörs kraven på fortsatt svenskt närmande till, ja anslutning till NATO allt oftare och tydligare. Putin ska inte få diktera vår politik, heter det. Varför är det så viktigt för den svenska regeringen och andra liknande europeiska att ha ett dåligt förhållande till Ryssland? På vilket sätt ligger det i Sveriges och Europas intressen?

Svaren är naturligtvis enkla och för alltfler välkända. Den ryskfientliga linjen är central för den inte minst av Paul Wolfowitz upplinjerade neokonservativa strategi USA sedan länge följer, trots att en överväldigande majoritet i USA också, vid det här laget, sedan ganska länge förstått att denna inte ens är i USAs eget intresse. De ledande europeiska politikerna förblir helt bundna till och av USAs regering i detta liksom i många andra avseenden. Men ett dåligt förhållande till Ryssland ligger på intet sätt i Europas intresse.

Ryssland har förvisso en historia som ofta på radikalt sätt skiljer landet från Europa. Dess politiska traditioner är andra. Man gick snabbt från tsardömet till kommunismen, och endast relativt kort tid har förflutit sedan den senares fall. Det finns ett såväl politiskt som kulturellt “östligt” arv, starkt betonat av Ivan den förskräcklige, som på olika sätt hela tiden hållits vid liv och nyformulerats av vissa ryska tänkare, även och inte minst under den kommunistiska tiden – ett arv som definitivt inte är europeiskt. Där finns också messianska föreställningar om det “tredje Roms” världsfrälsande historiska mission.

Men allt detta har under flera hundra år balanserats av Rysslands Europatillvända sida, historiskt symboliserad av staden Sankt Petersburg. Ryssland har kommit att definieras av spänningen eller samexistensen av dessa två komponenter. Historieskrivningen underskattade länge tsardömets periodvisa frihetliga reformer under 1800-talet och fram till det tidiga 1900-talets revolutioner.

Efter Napoleonkrigen, Karl Johans omsvängning och Wienkongressens diplomatiska framgång förändrades även Sveriges gamla förhållande till “arvfienden” Ryssland. Historikern Kristian Gerner i Lund framhöll förtjänstfullt i mars, när upprördheten var som störst under Krim-krisen, hur efter mötet i Åbo 1812 mellan Karl Johan och Alexander följde “ett sekel av goda förbindelser. Under 1800-­talet var huvudstäderna Stockholm och Sankt Petersburg varandras speglar, nordiska systerstäder.” Detta, liksom så mycket annat under samma historiska period, är av central betydelse: man måste förstå att fientlighet mot Ryssland inte bara inte är något önskvärt, idealiskt förhållande, utan också att det inte ens är något självklart historiskt normaltillstånd.

Givetvis återupplivade, som Gerner också betonar, Sovjetdiktaturen och förslavandet av de baltiska staterna den gamla fruktan för Ryssland. Men “Glasnost, perestrojka och avvecklingen av Sovjetunionen återuppväckte den fruktbara relationen från 1800-talet”. Mitt i 90-talets hänsynslösa och väststödda utplundring fanns här redan tidigt många tendenser till dess återställande.

Ryssland förblir annorlunda både p.g.a. dess närliggande och dess mer avlägsna förflutna. Putins regering arbetar under andra kulturella och historiska förutsättningar än de västeuropeiska. Den inte minst ekonomiska katastrofen under Jeltsins tid har i mycket avhjälpts. Men självklart återstår mycket innan landet kan mer definitivt etableras, i den utsträckning och på det sätt det är förenligt med landets sammansatta öst-västliga arv, på den väg som utstakades av de icke obetydliga ansatserna i den ordnade frihetens tradition under 1800- och det tidiga 1900-talet. Man måste ha förståelse för vad denna process kräver under de nämnda historiskt framvuxna omständigheterna, för hindren i dess väg, för dess långsamhet.

“Västs” oavbrutna wolfowitzianska aggression, som har stöd i USAs egen nationella utvaldhets- och världsfrälsarmyt, hotar att omöjliggöra denna inomryska utveckling. Den producerar som reaktion radikala ideologer som helt förkastar Rysslands europeiska arv med dess införlivande av modernitetens delsanningar; ideologer som på bekostnad av detta ensidigt vill omdefiniera Ryssland i östliga termer, och ibland direkt i Ivan den förskräckliges, ja delvis väl snarast Djingis khans termer. Jag har flera gånger skrivit om Alexander Dugin, en vild men inte helt obetydlig tänkare som går långt i denna riktning: den ryska identiteten formuleras i termer av det “tredje Rom”, om än med hjälp också av radikala, ofta extremromantiska europeiska 1900-talsströmningar som den tyska konservativa revolutionen och den franska nya högern.

Men det är överdrivet att tro att sådana radikala ideologer har något avgörande inflytande på Putin och hans regering. Tvärtom var det inte många år sedan Putin själv förespråkade det närmaste samarbete med Europa. Vore det inte för Wolfowitz-doktrinen och USAs och dess europeiska allierades destruktiva aggression, skulle vi idag redan ha kunnat nå långt i förverkligandet av dess oerhörda möjligheter. Endast denna aggression driver idag många ryssar bort från den europeiska delen av sitt arv.

När de nu hyllar avtalet med Kiev-regeringen i termer liknande Van Rompuys monumentalt anstötliga “en stor dag för Europa”, framstår europeiska politiker och kommentatorer som förvirrade, enfaldiga ignoranter som inte förstår innebörden av vad de själva säger. Det är, påminner jag, ett avtal med en regering som för ett brutalt krig mot en mycket stor del av den egna befolkningen. Hur är det möjligt att forcera fram detta avtal i ett sådant läge, och framställa det på det sätt som nu sker? Van Rompuys ord betecknar EUs moraliska bankrutt och totala politiska förblindelse.

På vilket sätt är detta avtal bra för Sverige och Europa, i jämförelse med ett lika vänskapligt förhållande till Ryssland med sina ofantligt mycket större resurser? På vilket sätt är det bra när det sluts till priset av ett sådant förhållande? Ingenting i Putins tidigare linje stred mot vare sig Ukrainas eller exempelvis Georgiens närmande till Europa, om det skedde i enlighet även med Rysslands egna legitima intressen – det Ryssland som alltså också självt på motsvarande sätt skulle närmat sig Europa och inte minst därmed naturligt befästs i sin ordnade, sant frihetliga och rättsstatliga utveckling, i konsekvent förnyelse och fullföljande av 1800-talets viktigaste politiska landvinningar.

Tysklands gamla socialdemokratiska ledare Helmut Schmidt och Gerhard Schröder, liksom de ledande politiska partier som nu utgör den enda sanna politiskt organiserade europeiska oppositionen, gör rätt i att protestera. Vi har allt att vinna på ett gott förhållande till Ryssland. Vi har allt att vinna på en brytning med USAs wolfowitzianska neokonservatism – vi, Europa, ja USA självt har allt att vinna på det.

1 Response to “Ryssland och Europa”


  1. 1 Anonym June 30, 2014 at 5:01 pm

    Ett mycket klargörande inlägg. Utmärkt skrivet. Det stora hoppet sätter jag idag till senator Rand Paul. Hans inflytande i det republikanska partiet har växt betydligt de senaste åren. Jag tror, tyvärr, att han inte kommer att bli vald till landets president 2016. För starka krafter både till vänster och höger (främst det militärindustriella komplexet) arbetar emot detta. Däremot växer hans inflytande i det republikanska partiet och det amerikanska samhället. Detta utgör ett hinder mot de värsta excesserna och de mest huvudlösa amerikanska krigsplanerna. John McCain och andra neokonservativa vinner inte längre något brett folkligt stöd för sin krigshets. De kämpar i motvind idag.

    Rand Paul bedriver därutöver också en effektiv kamp mot övervakningsstaten och underminerandet av de medborgerliga fri- och rättigheterna i USA. Min förhoppning är att han fortsätter att ligga på i denna viktiga fråga. Vad som idag framkommit om den massiva övervakningen är bara toppen på ett isberg. Det vore en sann dröm om Rand Paul blev president i USA och där tillsatte en kommission med långtgående befogenheter att utreda övervakningstatens omfattning. En sådan grundligt utförd granskning skulle troligtvis vara helt förödande för NSA:s fortsatta verksamhet. Även NSA:s samarbetspartners, inte minst här i Sverige, skulle kunna skakas i sina grundvalar av en sådan kommissions arbete.

    Den amerikanska krigspolitiken skapar förövrigt inte bara radikala motrörelser i Ryssland. Denna politik har exakt samma effekt i mellanöstern. Den krassa verkligheten är att USA:s strävanden efter kontroll över oljeproduktionen i mellanöstern, dess intrigerande, interventioner och krigsangrepp, är huvudorsaken till det kaos och de konflikter vi ser utspela sig där idag. Jag har länge trott att Irak kommer att gå under som statsbildning. Troligt är att kurderna kommer att utnyttja dagens kaos till att slå sig helt fria från Bagdad och bilda en egen suverän stat.

    Vilka de långsiktiga konsekvenserna av detta sedan blir är mycket svårt att förutsäga. Varken Iran eller Turkiet torde applådera denna utveckling. Kommer vi sedan en kurdisk stat väl bildats att kunna se hur gränsområden till denna stat i Iran och Turkiet blir alltmer oroliga? Ett troligt scenario anser jag. Och vi kan nog också räkna med att USA och Israel kommer att bidra kraftfullt till att förstärka sådana oroligheter. Inte minst om vi tänker oss att destabiliseringen av en tänkt kurdisk stats gränsområden sker om några decennier, när det nu starkt mobiliserade krigsmotståndet i USA falnat.

    Varje längre fred innebär att krigshökarna och det militärindustriella komplexet stärker sig och de sina i uppfattningen om nödvändigheten av ett genomgripande och förödande krig. USA:s stridsspetsar kommer troligtvis i nästa stora krig att riktas direkt mot den iranska staten. Krigshetsarnas linje kommer då att vara att det är USA:s moraliska plikt att genomföra en humanitär intervention i landet för att skydda den kurdiska minoriteten. Denna humanitära intervention kommer också, enligt desamma, att nödvändiggöra ett regimskifte i Iran.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi