Olle Bengtsson

Alf Ahlberg: Caliban, 1

Caliban och Ariel har följt den mänskliga kulturen tiderna igenom. Varhelst och närhelst stora tankar har fötts, sköna verk har skapats och goda bragder övats, där har också Caliban stuckit fram trynet ur sin mörka håla, skändat och trampat i smutsen det goda och ljusa. Men man torde med fog kunna ifrågasätta, om någon tid i samma skala som vår bevittnat Calibans kulturhat och kulturrevolt. Är icke när allt kommer omkring hela den moderna primitivismen, som förnekar anden, förnekar människan, förnekar det kristet-humanistiska normsystem, i vars hägn livet i västerlandet växt upp – är icke detta en enda Calibanrevolt? Man vill ha oss tillbaka till det rent driftsmässiga, det ”primitiva” planet; man lär, att människan ”egentligen” är ett djur och därför också bör bete sig som ett djur. Man tror, att endast det mest påtagliga, endast det animaliska underlaget för människolivet är det ”verkliga” eller åtminstone det enda, som är värt att dyrka och vörda. Man förnekar Ariel; anden är ”bara luft”. Och dock är ju hela det animaliska och driftsmässiga underlaget endast till för att människoanden i storhet och frihet skall kunna lyfta sig upp ur det. Det är för anden, vad mullen är för blomman. Och som det är blommans hemlighetsfulla krafter, som förvandlar mull till skönhet och färgspel, så är det andens mysterium, att den förmår förvandla det dunkelt driftsmässiga till ett element, som tankar klarnar i och vari ädla ting tar gestalt. Men för tidens calibaner är det just det, som utan att bilda underlag för människoanden är meningslöst, som är det mest meningsfyllda, det enda verkliga.

Man känner en tid på dess gudar. Det är nämligen ett misstag att tro, att det finns någon gudlös tid; det finns blott tider, som har gudar av ena eller andra slaget, högre eller lägre. Vår tid dyrkar våldet framför alla andra gudar. [Boken som denna uppsats ingår i är, som jag angav i inledningen till första delen, utgiven 1936.] Den berömmer sig nu av att vara ”saklig”, ”verklighetsbetonad”, och eftersom våldet är mera påtagligt, mera omedelbart effektivt, mera materiellt än något annat, så anser man det vara det enda ”verkliga”, det enda, som t.ex. en s.k. ”realpolitiker” bör räkna med. Det är ju också på sitt sätt sant, att ett slag i skallen är ett mera påtagligt, mera lättfattligt ocvh synligt argument än ett subtilt teoretiskt resonemang. Men vilken kraft är i längden den starkaste, den verksammaste (och därför i grunden den mest verkliga), tankens eller musklernas, den dumme och vilde Calibans eller den vise och milde Prosperos? Är det människans muskelstyrka – så obetydlig i jämförelse med elefantens eller lejonets – som gjort henne till jordens herre? Och likväl behandlar vår tid den, som mera tror på tanken än på kroppen, som en ”verklighetsfrämmande drömmare”. Godhet och kärlek är ogripbara ting och därför tror vår tid, som endast erkänner det som för ögonen är, icke på dem. Och dock är de det mest verkliga av allt – om verklighet är det som verkar. ”Den tid som vi nu lever i”, säger Pär Lagerkvist i sin i dagarna utkomna bok ”Den knutna näven”, ett blankt och skarpslipat svärd i den kämpande humanismens tjänst, ”den tid vi nu lever i – som på många sätt förnekar och förhånar människokärlekens bud – blott befäster denna tro. För det behövs icke mycken iakttagelseförmåga för att se, hur hopplös och ofruktsam den motsatta inställningen till livet är. Det tanklösa dyrkandet av våldet som en mystiskt välsignelsebringande och uppbyggande makt, är en lära, som släppt all realitetsgrund, som i själva verker svävar i ett lufttomt rum. Det är den som är verklighetsfrämmande – inte kärleken. Dess gärningar är fullaste verklighet. Människokärlekens ära är i all sin översvinnlighet djupt och fast förankrad i verklighetens mark. Medan det som icke har kärleken för ett skuggliv, som i all sin hotfullhet blott suger sin näring ur det levandes värld.” Ord, som träffa prick men är absolut ofattbara för Caliban.

Är det inte ett tidens tecken, att ord sådana som humanism och idealism nära nog blivit skällsord? Humanism kommer av humanus, mänsklig. Humanism är strävan att vårda det mänskliga, allt det, som just lyfter människan ovanför Caliban: godhet, kärlek, mildhet, skönhet, klarhet, frihet, personlighet, sanning. Därför är det något för Caliban förhatligt, som han helst skulle vilja skaffa ur världen. Därför smädas humanismen av våldslärans förkunnare, fastän de alltjämt njuta dess frukter. Och idealism? Det förhållandet, att ordet ofta nog missbrukats, rubbar icke det minsta det faktum, att ingenting stort i världen kommit till utan strävan efter ideal, d.v.s. idealism. Idealismen är oskiljaktig från det mänskliga; därför är den lyst i bann av Caliban. Idealen kan man icke se, ta på, smaka och lukta – därför existerar de icke för Caliban, de som dock djupast sett är det verkligaste av allt.

Caliban har sin lust i att skända och smutskasta allt. Röjer sig icke även i detta Calibans revolt i nutiden? Ressentimentet är ett gift, som slår inåt och förgiftar hela själslivet. Den som dagligen spyr ut sin galla över allt blir själv gallsprängd. Det finns för honom inte längre blå himmel och goda människor, fågelsång och morgongryning, barnaögon och skönhet i världen. Han kan inte längre se det, och därför förnekar han dess existens. Negativismen sveper som en förtorkande ökenvind över nutidslivet. Men på bottnen av denna negativism ligger svaghet. I grunden vet Caliban det själv. Han tar hämnd för sin svaghet genom att smäda det starka, det sköna, det välväxta. Men liksom Heidenstams druckne titan vet han att det är de svaga som hädar och de starka som prisar. Han vet det, och denna vetskap bringar honom till ett raseri, som resulterar i nya smädelser.

Men i denna vetskap ligger det också tröst. Caliban skall icke avgå med segern, ty  han är den svagare. Det kan väl till en tid se ut, som om han vore stark, ty han vrålar högt; men det är blott skenet på ytan. Den starkaste makt i världen är den minst påtagliga, den vars existens man förnekar därför att man inte kan se den – människoanden.

I mina texter i kategorierna Idealism, Personalism och Value-Centered Historicism har jag uppehållit mig mycket vid romantiken och de distinktioner som är nödvändiga för dess förståelse och värdering. I Alf Ahlbergs essä om Caliban, hämtad från samlingen Idealen och deras skuggbilder (1936), som jag nu publicerar i två delar, ser vi i karaktäristiken av Ariel, förstärkt av citatet från Frödings översättning av den utpräglade rousseauanen Shelleys Hymn to Intellectual Beauty, en del av skillnaden mellan Ahlbergs humanism och Irving Babbitts. Ahlbergs användning inte bara av termer som det renaste och det vackraste, utan av det ”skiraste” och ”vekaste”, antyder en viss ensidighet och, i några avseenden, svaghet i Ahlbergs uppfattning av det högsta mänskliga – även om de i någon mån senare balanseras av Döbelns manlighet hos Runeberg. Element av outredd romantik, eller närmare bestämt av en ofullständig variant av vad jag med Folke Leander kallar den högre romantiken, anas. Detta gäller delvis även Ahlbergs uppfattning av idealen i allmänhet, som vi ska se när jag så småningom publicerar även titelessän i den volym från vilken uppsatsen nedan är hämtad. Vi känner ibland ett behov inte bara av en striktare tillämpning av ”the inner check” och dess negativa urskillning, utan även en kompletterande dimension av den högre romantikens bejakade personlighetsdrag. I synnerhet handlar det här om fantasins högre och lägre orientering. Bristen är karaktäristisk för Ahlbergs anslutning – i motsats till den äldre humanistiska front som representerades av Wirsén –  till nittiotalisterna och, i filosofiska termer, sin lärare Hans Larsson.

Ändå kompletterar Ahlberg också på viktiga punkter Babbitt, och ger oss därmed en fullständigare bild av den sanna humanismen. I synnerhet i mina anteckningar om Rousseau i kategorin Personalism har jag antytt något av den här relevanta idéhistoriska bakgrunden: inte minst i perspektivet av Ahlbergs idealistiska personalism blir det nödvändigt att förhålla sig till den aspekt av den högre romantikens potential som vi delvis finner även hos Rousseau. I den signifikativa markeringen mot Brandes’ tolkning av Caliban ser vi också ett uttryck för den relativa fullheten av den djupare, antinaturalistiska förståelse som idealismen kvarhöll även i Ahlbergs mer liberala variant. Som en av flera förvaltare av den svenska humanistiska kulturens huvudtradition räddade Ahlberg mycket av dess arv till en stor del av nittonhundratalet. Inte minst genom honom förmedlades till den läsande allmänheten och inte minst folkbildningen en stark motvikt mot åttiotalismens och Strindbergs ensidiga och, alldeles oavsett de sociala missförhållanden de ville peka på, ofta låga och destruktiva anda. Som helhet är Ahlbergs uppsats naturligtvis ett uttryck just för den sanna humanismens essentiella, kritiska urskillning.

Liksom i min nyligen publicerade recension av Wirsén har jag moderniserat äldre verbformer.

Alf Ahlberg    Alf Ahlberg: Humanismen

–

När den kanske störste av alla människoskildrare, William Shakespeare, hade skapat sitt odödliga galleri av hjältar och helgon, narrar och skurkar, grubblare och viljemänniskor – hela denna värld, ur vilken allt det mänskliga klagar och jublar, älskar och hatar med tusen stämmor – synes han slutligen ha gripits av lust att mäta upp det mänskligas gränser, dess höjd och djup. Detta sker i den underbara dikten Stormen, som utgör hans avsked till liv och dikt.

Shakespeare har här vid den övre och nedre gränsen så att säga placerat tvenne gränsmärken, Ariel och Caliban. Mellan dessa båda gränser rör sig det mänskliga i dess outtömligt rikt nyanserade skala men städse med en blandning av bådadera i sitt väsen.

Ariel är symbolen för människans längtan uppåt mot de ljusa höjderna, mot klarheten, friheten, skönheten. Han är i släkt med allt det renaste och skiraste, vekaste och vackraste hos människan, med det, som för tankarna till daggens glitter i morgonljus. Han är den ”själiska skönhet”, som Shelley besjungit i den hymn, som i Frödings kända tolkning börjar så här:

En okänd andekrafts fördolda ham

är mitt ibland oss trolsk och aningsrik,

och luftig lik en vind och blomdoft lik

och lik den bleka glimt, som skymtar fram

månljus bakom bergens furutäckta kam,

den ger ett flyktigt, skirt behag

åt själar och åt anletsdrag.

Den är oss kär som minnet av musik,

som kvällens skimmer, nattens sus,

och skyars färd i stjärneljus,

ej blott för ljuvhets skull, men kär

för allting underbart den innebär.

Men vid det mänskligas nedre gräns möter vi Caliban, vidundret, som föddes av natten och är släkt med alla mörkrets makter. Han är icke djur, ty djuret befinner sig ännu helt i den oskuldsfulla värld, där man är bortom gott och ont. Egentligen är det därför absurt och meningslöst att tala om ”djuriska laster”, ty sådan kan endast förekomma, där det finns moraliska normer. Alla laster är alltså mänskliga. Det är knappast heller riktigt att såsom Brandes gjort beteckna Caliban som en ”elementarmakt”. Han är människan, som sjunkit till den nedre gränsen för det mänskliga, en avfällig renegat från kulturen och därför fylld av ett dovt, vanmäktigt, förbittrat och instängt hat mot alla kulturens värden. Prospero har försökt göra honom till människa, ge honom del av människans härliga skapelser. Han har lärt honom språket, denna underbara konst att forma tankar i ord, med vilken människan först höjt sig över det djuriska planet.

…Jag tog dig i mitt hägn,

fick dig med stort besvär att tala, lärde

dig stundeligen ett och annat gott.

När du, din vilde, icke visste ens

vad själv du ville, utan vrålade

som kreaturen, gav jag åt din mening

ord att förkunna den.

–

Du lärt mig tala; vad jag därpå vunnit

är att jag lärt mig svärja; pest på dig,

som lärt mig tala!

Caliban är det förkroppsligade uttrycket för de känslor, som psykologerna med ett oöversättligt ord pläga beteckna som ressentimentkänslor. Vad menar man med ressentiment? Det är exakt den inställning, som räven har till rönnbären. I djupet av sitt hjärta förstår ju räven att uppskatta rönnbären; men då de råkar sitta för högt för att vara åtkomliga för honom slår denna känsla om i en instängd förbittring mot rönnbären. Han smädar dem, kallar dem sura. Just denna samma inställning har Caliban till allt som är gott, skönt, högt, sant i livet. Innerst inne vet han, att det är värdefullt, men han vet också, att det är oåtkomligt för honom. Därför hatar han allt det ljusa och goda i livet, därför skymfar och smutskastar han det med trälens griska bakhat, därför vill han göra sin egen fulhet och vanskaplighet till livets egen norm. Tacksamhet är en för Caliban okänd känsla. Han är ständigt färdig att hugga sin välgörare i ryggen, såframt det kan ske utan risk, ty han är feg och strykrädd som alla servila maktdyrkare. Det enda språk han förstår är piskans. Det finns två slag av lydnad: den fria människans lydnad, när hon i vördnad böjer sig för överlägsenheten och trälens lydnad under piskan. Caliban är endast tillgänglig för den sistnämnda formen och detta av det skälet, att han aldrig vill erkänna någon överlägsenhet, värd att böja sig för utan blott lyder av trälaktig fruktan. Det finns två slags religiositet eller rättare, det finns religiositet och primitiva vrångbilder därav. För den förrra, den fria människans öppna, ljusa vördnad för det stora i livet – hon må nu nämna det Gud eller icke – ger Döbeln hos Runeberg ett uttryck, som kan kallas fulländat:

Må slaven för sin Gud i stoftet ligga;

jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,

jag söker gunst ej och begär ej lön.

Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna

Med eldat hjärta och med upprätt panna,

Det är min manliga, min fria bön.

Caliban däremot tigger och kryper i stoftet för sin Gud, fyllbulten Trinculo eller rättare hans flaska och förklarar sig beredd att för honom utföra varje trältjänst. Han är och förblir en förrymd och strykrädd träl, som alltid ger sig i trältjänst åt den han för tillfället tror vara den mäktigaste. Detta kallar han frihet. När han uppsäger Prosperos tjänst för att i stället kyssa Trinculos fot, vrålar han i drucken yra:

Ej mer jag bygger damm åt fiskar

och slår upp eld,

när husbond vill;

ej heller tvättar tallrikar och diskar.

Ban, ban, ban – Caliban

Är ej din dräng, nu skaffa dig en ann’.

Frihet, hejsan! Hejsan frihet! Frihet, hejsan! Frihet!