Jan Olof Bengtsson

Ursprungligen publicerat 30/11 2010 (Politics)

Det värdefulla och i Sverige idag nästan unika med Tradition & Fason är att dess redaktörer och flera av dess andra skribenter försöker tillägna sig och på politikens dagsfrågor tillämpa en genuin, historiskt förankrad svensk konservativ ståndpunkt av den typ som skulle kunna spela en så betydelsefull roll i dagens svenska – men naturligtvis inte bara svenska – samhälle.

Detta blir inte minst intressant i dess analyser och kritik av Sverigedemokraterna. Ingen annan framför i debatten seriös kritik som gör anspråk på att komma från detta håll.

Roland Poirier Martinsson säger visserligen att han tar avstånd från beteckningen av Sverigedemokraterna som högerextrema eller överhuvudtaget höger, eftersom han – i några frågor avgjort med rätta – ser dem som stående till vänster om sig själv. Men fastän han kallar sig konservativ och har filosofiska förutsättningar att klart förstå de här relevanta distinktionerna, är Poirier Martinsson till skillnad från åtminstone några i Tradition & Fason såvitt jag kan se ganska entydigt och okritiskt ombord på Timbros och Moderaternas allmänna, ohistoriskt abstrakta och liberalsocialistiskt utopiska globaliseringsprojekt. Mycket riktigt har han också såvitt jag minns fått kritik från Tradition & Fason för att inte adekvat representera en konservativ ståndpunkt.

Denna genuint konservativa ambition hos Tradition & Fason gör den mer intellektuellt relevant än de flesta andra svenska politiska sajter och bloggar. Och det är inte minst den kontinuerliga diskussionen om relationen mellan konservatismen och Sverigedemokraternas nationalism som idag är helt central. Den berör ju med nödvändighet frågan om konservatismen både inom Moderaterna och Kristdemokraterna och eventuellt några andra partier (har de tappat bort och ofta medvetet förkastat inte bara den nationella dimensionen utan också andra konservativa värden?), och inom Sverigedemokraterna (är de trovärdiga som försvarare av detta som de andra partierna övergivit?).

I ett signifikativt replikskifte med dåvarande SDU-ordföranden Erik Almqvist skriver Dag Elfström, en av redaktörerna, att Moderata ungdomsförbundets kampanjer mot Sverigedemokraterna, liksom andra ungdomsförbunds, är ”pinsamma”. Han tar upp en mycket viktig och på annat håll helt frånvarande problemdimension när han skriver att ”Man angriper SD från fel håll.” Elfström förklarar i linje med den äldre svenska konservatism han vill återuppliva att han själv gärna kallar sig nationalist. Det handlar för honom om att ”värna nationalstatens självbestämmanderätt och värna den nationella samhörigheten”. Han ”gillar Högerns program från 1920; ’Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.’”

Elfström är här helt i linje med Högerpartiet de konservativa, som för några år sedan för en kort tid existerade. Och inte minst är han i linje med Ungsvenskarna, vars namn och vars symbol, Engelbrektsbågen, han kritiserar Sverigedemokraterna för att ha stulit.

I replikskiftet skriver Elfström att skillnaden mellan “förkrigstidens nationalkonservatism”, som Ungsvenskarna stod för, och “SDs estetiska Per-Albin-nationalism är enorm”. Att hylla båda samtigt är enligt honom “bisarrt”. Jag avstår här från att diskutera vad Elfström exakt menar med “estetisk” (jag hoppas kunna återkomma till det senare). Men detta är i sig ett viktigt argument, även om det inte är helt självklart att Per Albin Hanssons eller Sverigedemokraternas nationalism är mer estetisk än förkrigstidens. Som inte minst litteraturhistorikern Staffan Björck en gång framhöll var nationalismen i hög grad estetisk – i viss mån även i den mening Elfström avser – redan på 1890-talet. Almqvist besvarade tyvärr inte Elfströms argument på denna punkt.

Elfströms distinktion är utan tvekan viktig, och det är just uppmärksammandet av distinktioner som denna som är det förtjänstfulla hos Tradition & Fason. Man skulle önska en långt utförligare diskussion om dem.

Men såtillvida som Sverigedemokraterna också hämtat inspiration från vissa former av förkrigstidens – och än äldre – nationalkonservatism kan det ju, oavsett vad vi tycker om resultatet, inte sägas att deras nationalism är endast en Per Albin-nationalism, att de inte har något att göra med Ungsvenskarna. Inte bara Almqvists bekännelse i denna diskussion, utan även partiprogrammet och flera andra utsagor från partiet visar att man också bygger eller åtminstone vill bygga på denna nationalkonservatism, ja även på än äldre sådan.

På annat håll är Elfström också medveten om detta. Sverigedemokraterna har helt enkelt delvis upptagit en tradition som Moderaterna och deras ungdomsförbund sedan länge tagit avstånd från. Partiets ideologi har formats i spänningsfältet mellan de förvisso ofta i väsentliga avseenden olika typerna av nationalism.

Men just detta har länge varit ett karaktäristiskt huvuddrag i de mer eller mindre nationella partierna i Europa. Det finns mycket att säga om nationalismen och inte minst om dess problematiska aspekter och dess otillräcklighet som politisk ideologi, men rent allmänt finns det knappast något teoretiskt eller på annat sätt orimligt i detta slags inspiration från olika typer av nationalism, den nya kombinationen av element från flera sådana typer i en ny historisk situation. Kombination är typisk och på intet sätt ny. Så här formuleras den i Sverigedemokraternas partiprogram: ”Vi har idémässigt låtit oss inspireras av såväl det förra sekelskiftets svenska nationalkonservatism som delar av den socialdemokratiska folkhemstanken. Syftet är att kombinera principen om grundläggande social rättvisa med traditionella värdekonservativa idéer. Partiet låter sig av den anledningen inte enkelt placeras in på den klassiska vänster-högerskalan.”

I själva verket kan denna typ av kombination följas hela vägen tillbaka till förra sekelskiftet, och förkrigstidens nationalkonservatism var i allmänhet inte opåverkad av denna strävan.

Det bör betonas att Elfström egentligen endast försvarar Ungsvenskarnas, högerns dåvarande ungdomsförbunds, specifika variant av nationalkonservatism, och att skillnaderna melllan den och andra former, i synnerhet vissa former av eller åtminstone senare utvecklingslinjer i den sedan före det första världskriget existerande s.k. unghögern som de tog avstånd från, är stor. Det är knappast fråga om förkrigstidens nationalkonservatism i allmänhet.

Likafullt står det klart att Almqvist och hans parti trots skillnaderna främst i ekonomiska frågor (detta var trots allt Lindmans era) också inspirerats just av Ungsvenskarna: “Vi gillar Ungsvenskarna och vi ser oss som de ideologiskt och politiskt närmsta arvtagarna till dessa.” Han är positivt överraskad av att Elfström vill förknippas med Ungsvenskarna och alltså till och med säger att han gärna kalla sig nationalist.

Elfström har således tagit upp centrala och av alla andra utom hans vänner i Tradition & Fason förbisedda frågor. De problem jag har med hans inlägg har inte att göra med denna viktiga problematisering, utan med det förhållandet att han, vid tiden för den här citerade diskussionen, tvärtemot Almqvist faktiskt tycks se MUF som alltfort Ungsvenskarnas verkliga ideologiska och politiska arvtagare. Att Elfström senare blev kristdemokrat har inte mer än marginellt minskat detta problem.

Läsaren slås ju nämligen oundvikligen av den sant enorma skillnaden mellan Ungsvenskarna och dagens MUF. Inte minst slående är väl att Nya Moderaterna accepterat så mycket just av den gamla socialdemokratiska kulturradikalismen – den inte minst viktiga av de saker som skapade skillnaden mellan Ungsvenskarna och Hansson, och som enligt Elfström gjorde SDU:s och dess moderpartis kombination ”bisarr”.

Här ligger Sverigedemokraterna utan tvekan i viss mening i ”mitten”, även om deras ”mitt” är en i många avseenden helt annan än den vi finner om vi försöker urskilja den bland riksdagens gamla partier: Sverigedemokraterna har ju till skillnad från MUF inte godtagit den radikala kultursynen och moralen o.s.v., den postnationella, kapitalistiska globalismen, den centralt övervakade abstrakta rättighetsuniversalismen, o.s.v. Liksom på vissa punkter t.o.m. Hansson är de långt mer konservativa än MUF.

Elfström skriver på annat håll i Tradition & Fason: ”Ja, Sverigedemokraterna har fel. Antalet immigranter är inte nyckelfaktorn bland våra samhällsproblem. Den muslimska minoriteten kommer inte när som helst göra statskupp. Och att ett dagis i Malmö slutat servera fläsk utgör inte en omedelbar fara för vårt folkstyre. Det är ett korkat, felaktigt och populistiskt sätt att beskriva verkligheten.”

Jag delar många av Elfströms övriga ståndpunkter. I de meningar som märkligt nog omedelbart föregår de här citerade skriver han lysande om masspsykosen efter valet: ”När väl någon, sant eller osant, tillskrivs intolerans öppnar sig avgrunden. Då släpps pöbelmentaliteten fri. De vanliga reglerna sätts ur spel. Den oformliga, gråa och ansiktslösa massan flyter fram; färdig att konsumera allt som inte sätter sig till motvärn. Det ska inte debatteras eller föras fram fakta – här har sakligheten ingen plats. Det ska inte, som brukligt annars, genom retorisk briljans förklaras varför de andras världsbild är felaktig. Det ska skrikas tillmälen i ansiktet på dem, de ska bespottas och hånas. Och om de utsätts för våld ska man vända andra kinden till. Detta är den allra lägsta formen av politisk påverkan. Den skrämmer mig.”

Om jag inte höll med Elfström om så mycket skulle jag vara benägen att säga att han tyvärr i det först citerade stycket förfaller till att beskriva Sverigedemokraterna på ett sätt som kommer farligt nära just det på vilket han säger att de beskriver verkligheten: en genomskinlig karikatyr under vars förevändning han drar sig undan några av vår tids centrala problem på just det sätt som alltmer dömer såväl Moderaterna som Kristdemokraterna till hopplös politisk-korrekt irrelevans.

Även Christian Romberg, som jag skrev om i gårdagens inlägg, förbiser eller döljer skillnaden mellan Ungsvenskarna och MUF. ”SDU bildades”, skriver han, “i slutet av 90-talet och har ingenting med MUF eller vår historia att göra.” Det är naturligtvis riktigt att, som Almqvist också påpekar i diskussionen med Elfström, SDU inte har mycket med dagens MUF att göra. Men det är fel att säga att de inte har något med deras historia att göra. Karaktäristiskt nog tar Romberg  i detta sammanhang till och med upp den vanliga falskt humanitära ideologiska retoriken från dagens aggressiva globala intressepolitiker: “Att stå upp mot de främlingsfientliga krafterna och inte tillåta dem att gå så långt som att stjäla delar av vår historia borde vara en självklarhet för oss.” Den del av historien som det här handlar om är långt större än de nu aktuella symbolerna – och än mer försummad.

Med “främlingsfientliga” avser Romberg SDU:s milda kritik av globalkapitalisternas extrema massinvandringspolitik och lika milda försvar för svensk kultur och tradition, ett svagt eko av Ungsvenskarnas nationalism, av de värderingar som på deras tid var självklara, även långt utanför deras egna led. Vad är detta om inte just den “etablissemangsstämpel” Romberg problematiserar? Vad är det om inte den “etablerade politiska sfären”, som han menar att MUF borde stå fri från?

MUF har sannerligen, som Romberg säger, marginaliserat sin konservativa historia. Romberg tydliggör genom sitt ogenerade upptagande av den vänstern manipulerande och enrollerande storfinansens substanslösa propagandaklichéer att avståndet mellan MUF och Ungsvenskarna är långt mer enormt än det mellan SDU och Ungsvenskarna. Om detta är att representera högerns konservativa historia bekräftar det bara dess förkastande inom MUF och Moderaterna.

Almqvist har rätt när han säger att det, fastän MUF givetvis formellt är Ungsvenskarnas arvtagare, snarare är SDU som är det idémässigt. Han har rätt i att SDU kan göra anspråk på att vara nationalistiskt i Ungsvenskarnas klassiska bemärkelse även om de frikopplar denna nationalism från vissa sidor av Ungsvenskarnas övriga politik – den långtgående marknadsliberalism som Elfström också nämner – och i stället ansluter sig till Per Albin Hansson.

Den “höger” som idag är fullständigt inordnad i och stämplad av den sedan lång tid framvuxna terapeutisk-manageriella sfär som är det nya radikala etablissemanget verkar ha ytterst små utsikter att förnyas i den meningsfullt konservativa riktning som både Romberg och Elfström önskar.

Den tror helt enkelt inte på de traditionella värdena. Och de få personer som gör det framstår själva som lika marginella i de aktuella gamla partierna som dessa värden. Inför en påträngande verklighet som de förnekar, framstår Moderaterna och Kristdemokraterna på intet sätt som mindre hjälplöst otidsenliga än de rödgröna.

Eftersom jag alltså finner centrala, oundgängliga insikter i det politiska tänkande som kan betecknas med termen konservatism, alltifrån Burke, eftersom jag menar att deras representation och nyskapande försvar har en omistlig funktion i vår tid, beklagar jag att Tradition & Fasons starka koppling till Moderaterna och Kristdemokraterna och deras ungdomsförbund försvagar dess trovärdighet ifråga om det perspektiv på Sverigedemokraterna som man vill anlägga. Det är nämligen fråga om insikter i förening med vilka allena den nationella dimensionen kommer till sin rätt, utan den trångsynthet, slutenhet och chauvinistiska överdrift som historiskt alltför ofta präglat nationalismen.