Philip Goldberg: American Veda – From Emerson and the Beatles to Yoga and Meditation

How Indian Spirituality Changed the West

Harmony, 2013 (2010)     Amazon

Book Description:

GoldbergIn February 1968 the Beatles went to India for an extended stay with their new guru, Maharishi Mahesh Yogi. It may have been the most momentous spiritual retreat since Jesus spent those forty days in the wilderness.

With these words, Philip Goldberg begins his monumental work, American Veda, a fascinating look at India’s remarkable impact on Western culture. This eye-opening popular history shows how the ancient philosophy of Vedanta and the mind-body methods of Yoga have profoundly affected the worldview of millions of Americans and radically altered the religious landscape.

What exploded in the 1960s actually began more than two hundred years earlier, when the United States started importing knowledge as well as tangy spices and colorful fabrics from Asia. The first translations of Hindu texts found their way into the libraries of John Adams and Ralph Waldo Emerson. From there the ideas spread to Henry David Thoreau, Walt Whitman, and succeeding generations of receptive Americans, who absorbed India’s “science of consciousness” and wove it into the fabric of their lives. Charismatic teachers like Swami Vivekananda and Paramahansa Yogananda came west in waves, prompting leading intellectuals, artists, and scientists such as Aldous Huxley, Joseph Campbell, Allen Ginsberg, J. D. Salinger, John Coltrane, Dean Ornish, and Richard Alpert, aka Ram Dass, to adapt and disseminate what they learned from them. The impact has been enormous, enlarging our current understanding of the mind and body and dramatically changing how we view ourselves and our place in the cosmos.

Goldberg paints a compelling picture of this remarkable East-to-West transmission, showing how it accelerated through the decades and eventually moved from the counterculture into our laboratories, libraries, and living rooms.  Now physicians and therapists routinely recommend meditation, words like karma and mantra are part of our everyday vocabulary, and Yoga studios are as ubiquitous as Starbuckses. The insights of India’s sages permeate so much of what we think, believe, and do that they have redefined the meaning of life for millions of Americans – and continue to do so every day.

Rich in detail and expansive in scope, American Veda shows how we have come to accept and live by the central teaching of Vedic wisdom: “Truth is one, the wise call it by many names.”

Reviews:

“American Veda is an illuminating, gracefully written and remarkably thorough account of  India’s spectacular impact on Western religion and spirituality.”  Deepak Chopra

“American Veda shows us how we got to where we are. It chronicles a revolution in consciousness and describes India’s lasting influence on our culture, from gurus, meditation, and yoga to sitar music and aromatic  curries. Savor it.”  Michael Bernard Beckwith, author of Spiritual Liberation: Fulfilling Your Soul’s Potential

“This book demonstrates the far reach of Indian thought into the American psyche and sense of spiritual self. A well written, superbly researched book, it should be read by all the 15 million Americans practicing meditation and yoga!”  Christopher Chapple, Doshi Professor of Indic and Comparative Theology, Loyola Marymount University

“Wonderfully comprehensive, positive, tremendously insightful, and illuminating. For anyone interested in the deep influence of yoga philosophy in American culture, I highly recommended this masterful book.”  John Friend, Founder of Anusara Yoga

“Immensely smart, wise and brilliantly written. This book should be required reading for everyone interested in ecumenical spirituality which is the one hope for the survival of the human race, and India’s great gift to us in our crisis.”  Andrew Harvey, author of The Hope: The Guide to Social Activism and The Sun at Midnight

“In this important and engaging book, Philip Goldberg chronicles the long neglected history of Hinduism’s encounter with the US. He astutely examines how Hinduism has been constructed and consumed within the larger American spiritual landscape.  A must read for those interested in Hinduism and its transmission.”  Varun Soni, Dean of Religious Life, University of Southern California

“American Veda documents an important cultural change and is an impressive book: informed and informative, well researched and readable.”  Roger Walsh MD, Ph.D., University of California Medical School, author of Essential Spirituality: The Seven Central Practices

“Intriguing reading, fascinating profiles and great storytelling of Yoga luminaries adapting the teachings to fit modern American life. This book inspires us to continue to deepen in our body, mind, and spiritual journey.”  Lilias Folan, PBS Host and author Lilias! Yoga Gets Better with Age

“Goldberg weaves a tale as only a true storyteller can, drawing the reader into this Vedic web that has no weaver, providing us with a fresh view of how Vedic strands have woven their way into the daily fabric of every American. He masterfully unfolds this ancient play of spiritual unfolding that is just now beginning to emerge into early adolescence in America.”  Richard Miller, PhD, author of Yoga Nidra: A Meditative Practice for Deep Relaxation and Healing, co-founder of the International Association of Yoga Therapy and the founding president of the Integrative Restoration Institute.

“A breathtaking trek across time, American Veda shows us something extraordinary, surprising, and precious about where we come from, who we are at this moment, and what we may yet become.”  Chip Hartranft, author of The Yoga-Sutra Of Patañjali: A New Translation With Commentary

“In a delightful, compelling way, American Veda shows how India’s ancient wisdom has permeated our lives, including many of the self-improvement teachings that have benefited millions.  I loved reading this book.”  Marci Shimoff, NY Times bestselling author, Happy for No Reason and Chicken Soup for the Woman’s Soul

“Nothing short of remarkable. Within the pages of this fairly short volume, Goldberg manages to cover every major figure, movement, and idea that originated in India’s spiritual terrain and arrived on our shores to forever alter the landscape of our thought and culture…Writing with empathy and discernment, he covers highly controversial issues regarding the impact of the transmission of Indian spiritual culture in a way that inspires deeper understanding. American Veda is an insightful guide to the fascinating history of a phenomenon that will be seen in the future as one of the watershed moments of American history.”  Rita D. Sherma, Ph.D., Executive Director, School of Philosophy & Religious Studies, Taksha University

“American Veda is a bright light on the historical path to enlightenment in America. Philip Goldberg is an acharya of words and research. Highly recommended.”  Larry Payne Ph.D., coauthor, Yoga for Dummies, Yoga Rx and The Business of Teaching Yoga

“We imagine the United States as a Christian island far from the exotic teachings of India. We imagine wrong. As Phil Goldberg’s masterful American Veda shows we have been under the sway of Hindu spiritual thought for centuries. If you want to understand American spirituality today, and get a glimpse into its future, read this book.”  Rabbi Rami Shapiro, author of Recovery, the Sacred Art

“This book, American Veda is a landmark! Easy to read it shines a light of understanding on the American Vedic Hindu path which started with the transference of knowledge from India, and equally important by its acceptance by the Americans of western orientation. It is a path on which now, the immigrant Vedic Hindu community and its progeny are grafting on to and traveling along with many in the mainstream community, resulting in, we hope increased understanding. The integrated approach of this book helps fill in the gaps of this historical journey, especially for those of us who see ourselves as fellow travelers working to bridge the east-west divide.”  Anju Bhargava, Management Consultant and Founder of Hindu American Seva Charities

About the Author:

Philip Goldberg is the author or coauthor of nineteen books, including Roadsigns: On the Spiritual Path and The Intuitive Edge. Based in Los Angeles, he is an ordained interfaith minister, a public speaker and seminar leader, and the founder of Spiritual Wellness and Healing Associates. He is director of outreach for SpiritualCitizens.net and blogs regularly on religion for the Huffington Post.

JOB’s Comment:

Then one of course has to start looking at everything described in this book with the proper kind of discernment… It is desperately needed.

Yes: The Remembering

From the album Tales from Topographic Oceans (1973).

The full title is ‘The Remembering – High the Memory’.

–

Together with ‘The Revealing Science of God – Dance of the Dawn’, which it follows and completes on this double album, and ‘The Ancient – Giants Under the Sun’ and ‘Ritual – Nous Sommes Du Soleil’, the two remaining songs, or movements, on the same album (the album whose title, it should be said, is a somewhat strange linguistic construction, although it does seem to have a kind of explanation), this is the supreme achievement of symphonic progressive rock. This genre is the highest sub-genre of progressive rock, which, in turn, is the highest genre in rock, as it were, for the simple reason that it is not really rock at all, or because it is defined by its striving to progress beyond that problematic genre into something altogether different, better, higher. In other words, this is a high point in music in general.

I have called Yes the apotheosis of hippiedom, but using apotheosis in the original Greek sense which implies a transformation – in this case from all-too-human hippiedom into something divine, or at least more divine. They are certainly not a culmination of hippiedom. But perhaps they were never really hippies at all. Or even “rock stars”. At least some of them had a “classical” education in music. I remember how I was immediately attracted when, in the mid-1970s, I heard how they were vegetarians and spent free time on tours peacefully, back in their hotel rooms, drinking – milk. And, in the case of Jon Anderson, reading Paramahansa Yogananda’s Autobiography of a Yogi, “the lengthy footnote on page 83″ of which he mentions on the cover of this album. 

Yes were influenced by the vague spiritual longing that, when it was real, was about the only thing that was to the hippies’ credit. But they, or at least some of them, were obviously rising above the ordinary, lowest romantic spirituality of the hippies, the drugs, the general lifestyle, and had begun to take spirituality more seriously, in life as well as in their art. Yes are the apotheosis of hippiedom in the sense that they transform it into something that is almost exclusively a realization of its only valuable potential, the spiritual. Their name indicates it. Much of their work is a serious attempt, from the perspective of that generation, and with the musical and lyrical means at their disposal, to affirm and express the reality of spiritual awakening and spiritual enlightenment, and to do so in contrast, by no means neglected, to the painfully real but, in that ultimate perspective, lesser reality of the darkness of ignorance and illusion of life in this world.

They are not perfect. There is still too much rock, or one should perhaps rather say too much electric guitar and drums – in the Yes sound picture, they are subdued and deeply embedded in a non-rock totality, and it must be said that also in themselves the guitars for the most part have a distinctly non-rock quality. Still, not even Yes have progressed far enough beyond rock, have fully developed and established the new genre as a wholly independent and separate one. In their worldview is also still found too much of the characteristic, modern, new agey romanticism of the period; they remain caught in some of the general illusions of their time, although this is not so evident in their main sequence of albums in the 1970s.

But in their best work, there is a clear movement away from lower and ordinary forms of this kind of modern romanticism to one aspect at least of what can be called higher romanticism; their affirmation includes a dimension of transcendence. It is the maturity and fullness of their vision, even more than the sublime, relative perfection of its artistic realization in their main sequence, that puts them far ahead of other symphonic progressive rock bands; none comes even close. And in that sequence, the Tales album is the most important. It is so because it is the most fully developed, the one which progresses the most beyond rock. It must be the most advanced piece of music ever played with these instruments – and when I say this I have in mind neither the mere technical skill of the musicians, which is often much too one-sidedly focused on in the Yes literature, nor just compositional complexity as such.

The Beatles helped stimulate and inspire in the second half of the 1960s the development of serious rock and even progressive rock; and they too were drawn to spirituality, and showed some interest in both Maharishi Mahesh Yogi and Bhaktivedanta Swami Prabhupada. Yes certainly arose to some extent out of the post-Sgt Pepper musical and cultural milieu. And yet, saying that an ordinary pop, rock’n’roll, and ultimately even to some extent serious rock group like The Beatles is sometimes like Monteverdi, and that some of their songs are better than Schumann’s, as did the literary critic and professor of American and English literature at Rutgers, Richard Poirier, is clearly exaggerated. But the situation is at least to some considerable extent different with the masters of symphonic prog at their best, for reasons not yet fully explored in the Yes literature.

Because of the spiritual-religious vision it expresses, as well as its melodic level and compositional structure, it could at least be suggested that the Tales album is the Bach B minor mass of symphonic progressive rock. The hymnic quality (which we of course find in other works of Yes too) is in important respects the same. Bach’s mass isn’t perfect either. But it is hard to imagine that any of these works will be surpassed in their respective genres. If you do not already understand and appreciate works of music which have in common what these works have in common, you will have made spiritual progress if you devote your life to trying to learn to do so. Here is Anderson’s impressionistic interpretation of the Vedic shastra on the album cover, explaining the theme of the album and of each of the four movements:

“We were in Tokyo on tour and I had a few minutes to myself in the hotel room before the evening’s concert. Leafing through Paramahansa Yogananda’s ‘Autobiography of a Yogi’ I got caught up in the lengthy footnote on page 83. It described the four part shastric scriptures which cover all aspects of religion and social life as well as fields like medicine and music, art and architecture. For some time I had been searching for a theme for a large scale composition. So positive in character were the shastras that I could visualise there and then four interlocking pieces of music being structured around them. That was in February. Eight months later the concept was realised in this recording.

While still on tour, first in Australia and then the U.S., I had spelled out the idea to Steve. He liked it and the two of us at once began holding sessions by candlelight in our hotel rooms. By the time we reached Savannah, Georgia, things had come together very clearly. There, during one six-hour session, which carried on until 7 a.m., we worked out the vocal, lyrical and instrumental foundation for the four movements. It was a magical experience which left both of us exhilarated for days. Chris, Rick and Alan made very important contributions of their own as the work evolved during the five months it took to arrange, rehearse and record.

1st Movement: Shrutis. The Revealing Science of God can be seen as an ever-opening flower in which simple truths emerge examining the complexities and magic of the past and how we should not forget the song that has been left to us to hear. The knowledge of God is a search, constant and clear.

2nd Movement: Smritis. The Remembering. All our thoughts, impressions, knowledge, fears, have been developing for millions of years.  What we can relate to is our own past, our own life, our own history. Here, it is especially Rick’s keyboards which bring alive the ebb and flow and depth of our mind’s eye: The Topographic Ocean. Hopefully we should appreciate that given points in time are not so significant as the nature of what is impressed on the mind, and how it is retained and used.

3rd Movement: Puranas. The Ancient probes still further into the past beyond the point of remembering. Here Steve’s guitar is pivotal in sharpening reflection on the beauties and treasures of lost civilisations, Indian, Chinese, Central American, Atlantean. These and other people left an immense treasure of knowledge.

4th Movement: Tantras. The Ritual. Seven notes of freedom to learn and to know the ritual of life. Life is a fight between sources of evil and pure love. Alan and Chris present and relay the struggle out of which comes a positive source. Nous sommes du soleil. We are of the sun. We can see.”

Rhoda F. Orme-Johnson & Susan K. Andersen, eds: The Flow of Consciousness

Maharishi Mahesh Yogi on Literature and Language

Maharishi University of Management Press, 2010

Back Cover:

MaharishiOver the years, His Holiness Maharishi Mahesh Yogi recorded brilliant and inspiring lectures on the literary process, as well as on critical theory and technique, emphasizing the relevance of the state of consciousness of both writer and reader. He explained how only from an expanded basis can the writer spontaneously experience and express refined emotions and ideas and only from such a basis can the reader hope to understand and enjoy such writings. A fully developed consciousness can express the ocean in a drop, and from that drop flows a river of meaning, power, and enjoyment. Literature itself can be a means to evolve one’s consciousness through sound, rhythm, and meaning, swinging the reader’s attention from concrete to abstract, thus purifying consciousness and producing bliss.

Immersing oneself in the transcripts of Maharishi’s lectures allows readers to feel his presence, to hear his voice, his rhythms of speech, his humor, and to appreciate his skill as a teacher. His exposition of the power of poetry, particularly the poetry of the Veda, gives the reader a taste of his intellect and his profound understanding of language and literature. It is a journey through a great mind and an exploration of a topic familiar and beloved by all.

This volume is a valuable resource to teachers, students, and all readers of literature, to all those interested in higher human development and the literary process.

JOB’s Comment:

The term “abstract”, which appears in the text above, has a special meaning in Maharishi’s works, different from the ordinary;  and both “abstract” and “concrete” are used in senses different from the ones they have in my own philosophical texts. Maharishi’s meanings are close to “subtle” and “gross”, respectively; and especially “subtle” is one of his most commonly used terms.

Carl David af Wirsén: Recension av Mäster Olof, 3

1  2

Hur har författaren velat teckna betydelsen av mäster Olofs avbön? Mycket avsiktligt eller oavsiktligt dunkel höljer syftet, men vi måste söka skaffa oss insikt däri, ty därpå beror skådespelets innersta mening, däri ligger dess kärna. Svaret ställer sig vid en närmare undersökning, vilken vi sökt göra så samvetsgrant som möjligt och med verklig benägenhet att göra författaren rättvisa, icke så gynnsamt, som vi skulle ha önskat. Den oklarhet, som herr Strindberg här visar, är för övrigt själv ett stort fel.

Olaus har i sin strävan gått till väga med ovist, ja till sist med brottsligt nit. Är avbönen att fatta som en rening, eller har Gert till äventyrs enligt herr Strindbergs mening rätt, och sviker Olof genom återkallelsen vad han själv innerst anser vara riktigt? Och om mäster Olof verkligen begick ett avfall, låg detta däri, att han underordnade sin religiöst reformatoriska verksamhet under konungens hänsyn till statsklokhetens krav, eller däri, att han avstod från att predika rebellion och fullfölja vederdöparens förstörelseverk?

Trenne omständigheter tvingar oss att antaga författarens mening hava varit den, att Olof bort hängiva sig åt Gerts och hans vänners sak. För det första har herr Strindberg låtit mycken tonvikt falla på Gerts på skampallen till Olof ställda förmaning att aldrig förneka deras gemensamma sak samt här framställt Gert som en helig martyr för frihet och rättvisa. För det andra ser vi i det sätt, varpå herr Strindberg låter marsken yttra sig, en bekräftelse på vår förmodan. Det är oss icke obekant, att mången ytlig betraktare just i marskens ord kan se en antydning, att mäster Olofs avbön är att betrakta som en rening. Vi delar ej denna uppfattning. Ty väl säger marsken, att Olof genom sin avbön vann en seger över sig själv; men dels är marsken av herr Strindberg tecknad som en adlig partiman, och detta berövar hans yttrande dess anspråk på allmän giltighet: han kan ju även i detta fall ha varit förblindad av sitt partis intressen; dels kan det vara skäl att närmare tillse, vilka grunder enligt Lars Siggesons mening bör bestämma Olof till avbönen.

Till att börja med säger han det vara opraktiskt att ”gå omkring och säga sanningar; jag ville också bygga en liten himmel här på jorden, naturligtvis på andra grunder än ni, men jag tog snart mitt förnuft till fånga och slog bort hjärnspökena”. Tydligen är det marsken, som här tecknas med mörka färger; den gamle mannens misstro till sin ungdoms drömmar är knappt något, som författaren kunnat finna efterföljansvärt. Det unga hjärtats drömmar är heliga: Lars Siggesons kloka varning mot dessa drömmar innebär för Olof en frestelse att svika sitt ideal.

Marsken säger vidare: ”Ni predikar frihet och störtar tusenden i självsvåldets slaveri.” Dessa ord äger sanning, men Olof visste ju från begynnlsen, att han skulle ”komma förargelse åstad”, att många måste lida, när hans verk skulle genomföras, och ivraren kan knappast i ett ögonblick ha ändrat sin uppfattning av detta lidandes sorgliga nödvändighet för sanningens seger. Vidare hänvisar marsken till den framgångsrika verksamhet, mäster Olof var kallad att som medborgare, präst och lärare utöva. Detta låter vackert och är även i marskens mun fullkomligt allvar; men hur skulle mäster Olof kunna tro, att hans verksamhet, därest han svek sin övertygelse, verkligen i något av dessa avseenden skulle kunna bli välsignelserik? Nej, även i dessa marskens påminnelser ligger, enligt författarens mening, för Olof en frestelse. Slutligen påminner Lars Siggeson herr Olof om dennes plikter mot den olyckliga makan. Men icke ens hänsyn till en älskad kvinna bör kunna förmå en verklig man att svika vad han trott vara sin sändning. Därför här ånyo en frestelse!

Ytterligare och för det tredje ligger i den snillrikt uppfunna scen, där den unge Vilhelm säger farväl åt mäster Olof, vilken enligt hans förmenande nu skall gå i döden för sin övertygelse, ett bevis på att avbönen enligt författarens tanke är ett avfall. Vilhelms sköna, hänförda ord bör alldeles förkrossa mäster Olof, som vet sig ha avfallit: de ha däri sin betydelse, de är, de måste vara därtill avsedda. Också heter det sedan, att Olof ”slagen lutar sig mot skampallen”, och fördömande ljudar längst ur kyrkan ordet ”avfälling!”

Till ett annat resultat kan man svårligen komma. Men därmed framskymtar ock ur alla kringsvepta dimmor författarens egen negativitet, och den radikala sönderbrytningen av icke endast tillfälliga men väsentliga samhällsformer har här en poetisk målsman. Den märkliga brist på sympati, varmed Gustaf Vasa är tecknad, är ägnad att förhöja detta intryck av författarens tänkesätt. Bitterheten är nu en gång herr Strindbergs sak, och enskilda, rent personliga uttryck av densamma giva sig på flera ställen till känna, såsom i den rusige danskens tal om förnuftet som ”den Klippe, der hindrer Religionen at drage in gennem Hjertet”, i marskens yttrande om dalkarlarna, ”som så ofta hört sitt lov sjungas, att de kalla sin råa oförskämdhet för gammal svensk ärlighet”, vilka ord ej otydligt syfta på en tidskriftsförfattares för flera år sedan fällda och ett visst uppseende samt jämväl ett poetiskt genmäle framkallande uttryck om Engelbrekt. Skulle ej också Gustafs ord om ”uggleboet Uppsala” stämma väl tillsammans med en viss kulturhistorisk författares ovilja mot vissa obehagliga, från uppsaliensiska historieforskare utgångna kritiker?

Såsom en dramatisk oriktighet må ock anmärkas, att den gamla ordningens, katolicismens vänner är tecknade med alltför oblandat mörka färger. Vidare är ”adelsmannens” hela uppträdande, om ock rätt kostligt, alltför modernt till uttryck och hållning för att rätt passa i stycke med den skildrade tiden.

Men trots de anmärkningar, vilka vi gjort både mot styckets idé och syfte samt vissa enskildheter, fasthålla vi vårt påstående, att detta arbete är av betydande dramatiskt värde. Vår analys av mäster Olofs och Gerts personligheter vittnar, att författaren i bägge på skickligt sätt blandat motiven och låtit dessa män framstå som bilder med verkligt, ej blott konstgjort liv.

En verklig personlighet är ock Kristina; vi skulle vilja tillägga, att hon är en av de skönaste bland de kvinnobilder, som framträtt på svensk scen. Förträffligt är hela hennes förhållande till Olof tecknat i alla dess skiftningar av hult, öppet förtroende till honom och hans sak, av kvinnlig ömhet, av sårad kärlek och värdighet, av trofast, aldrig slocknande hängivenhet. Herr Strindberg har här givit en vacker teckning av ett rikt, fint själsliv, fullt av kvinnlig och tillika allmänt mänsklig sanning och skönhet. Ädelt är hennes sanningsbegär: ”Låt mig bäva hellre än att plågas av detta ohyggliga lugn! Säg mig sanningen, jag måste veta den, annars vänder jag mig till någon annan!” Fast är hennes kvinnliga tillit till Olof; hennes klara blick ser genast, att han icke är något mörkrets barn, hon känner det med personlig instinkt: ”Du har aldrig sagt mig, vem Luther är, men är Olof hans apostel, då är Luther stor.”

Hon vill som en äkta kvinna dela sin makes själsliv, och hon lider, när hon ej får det. Hennes värdighet uppreser sig mot den skymfliga behandling, Olofs mor låter henne undergå. I tysthet lidande av folkets förakt, omtalar hon ej för Olof de förföljelser, vilka drabbat henne, förrän i ett ögonblick av rörelse och när dessa förföljelser för tillfället redan är förbi. Mannens hårdhet gör henne tillbakadragen, och det kommer en stund, då hon i sin djupa sorg utbrister: ”Vem har sagt, att man skall vara lycklig?” Blir Olofs strävhet för stor, så döljer den förnärmade kvinnan sin inre glöd under ytttre kyla: även hon har sin blyga stolthet, och denna har blivit för hårt kränkt. Men är Olof i fara, då frambryter ånyo hennes ömhet i omotståndlig makt. Många fina smådrag har herr Strindberg inlagt i Kristinas karaktär; den man, som danat en sådan gestalt, har rätt till erkännande och tack.

Utom de lyckade humoristiska moment, vilka i skådespelet förekommer, finns där många sköna yttranden och uttryck. Förtjusande är detta samtal mellan Kristina och Olof:

Kristina: Varför har du alltid rätt, Olof? Kan du säga mig det?

Olof: Därför, min vän, att jag vet det roar dig att ge mig rätt!

Kristina: Nu har du återigen rätt.

Djupsinnigt inpassat i dialogen är Kristinas uttryck: ”det är ju ljusan dager”, givet som förklaring därpå, att hon släckt de vigda ljusen vid dödslägret, men av Olaus och Laurentius hänfört till reformationens uppgångna dager. Och av stor, enkel fägring är Kristinas ord till den sovande maken: ”Varför är jag icke sömnen, att du flydde till mig, då du är trött av striden!” Detta är poesi.

Och härmed är vår framställning av herr Strindbergs skådespel avslutad; teckningens utförlighet har sin förklaring i vår delvis rätt höga uppskattning av arbetet.

Carl David af Wirsén: Recension av Mäster Olof, 2

1

Vi kallade ”Mäster Olof” ett arbete av värde, och detta omdöme rubbas icke, om vi också med allt fog kan göra anmärkningar mot arbetets idé och mot vissa enskildheter. Det är i sceniskt avseende byggt med mycken säkerhet och äger verkligt, dramatiskt liv. Pesonerna är inga abstraktioner, framställningen lider icke av uppstyltning, och intresset är under hela den långa tid, som uppförandet på Nya Teatern kräver, fängslat.

Olaus Petri var som reformator en zelotnatur, och historien vittnar, att hans iver ådrog honom vedervärdigheter av många slag samt att han även, på ett ännu till sin rätta beskaffenhet outrett sätt invecklad i eller snarare endast under biktens förtroende medveten om stämplingar mot konung Gustaf, av denne omilt behandlades. För en dramaturg lämnar hans liv ett gott ämne. Den storartade bakgrunden bildas av brytningen mellan den gamla och nya tron, hierarkins fall och det fasta statsskickets uppbyggande genom Gustaf Vasa. En ädel, kämpande andes ofta oundvikliga ensidighet, röjande ett övermod, som i övermått av eld äger sin grund, har ofta av tragiska skalder behandlats på ett sätt, som kommit oss att beundra den stridande ivraren, även när hans ”hybris” bragt honom till sammanstötningar med gällande rätt och låtit hans strävan kantra mot tingens naturliga ordning. Allt beror nu på hur ämnet uppfattas av herr Strindberg.

Det finns i mäster Olofs person en verklig, inre  utveckling; vi ser, hur han förs längre och längre. I den vackra och djuptänkta scen, som öppnar dramat, finner vi honom ännu med sina scholares inövande Tobiae Comoedia i en korsgång nära klosterkyrkan i Strängnäs. Det fridfulla livet under gamla förhållandens skydd har ännu för honom lockningar, änskönt han är djupt berörd av reformationens tankar. När hans broder Laurentius, själv icke en handlingens man, uppmanar honom att begynna striden, visar mäster Olof sig icke blind för den våda, som rubbandet av sakernas gamla skick kunde medföra för det andligen omyndiga folket, som ”en tid komme att bliva utan tak över huvudet”, han inser, att han skall komma ”förargelse” åstad. Och när han sedan, högtidligt manad av brodern och driven av andans makt, bryter med den gamla religionen, får han erfara och pröva folkets oförstånd, vedersakarnas fanatiska hätskhet och – smärtsammast av allt – moderns ovilja och sorg. Vid denna moder är han innerligt fäst. ”Bed mig icke”, säger han henne, ”ty en mors bön kan fresta änglar i himmeln till avfall”. Men sanningens makt bjuder Olof att offra även varje hänsyn till den kortsynta, trångsinta och vid de gamla föreställningarna fastvuxna moderns böner; det sjuder inom honom, och i hans kamp för idén blandar sig kärleken till kampen för kampens egen skull, ett drag som utmärker omdanarnaturer på det andliga området. ”Det var icke segra jag ville, det var striden”, säger han en gång, och längre fram yttrar han till sin egen broder, som nu står på hans motståndares sida: ”Vi är alltså fiender! Jag behöver sådana, ty de gamla har gått.”

I sammanhang härmed må nämnas, att författaren förstått att på ett mycket verksamt sätt ställa Olaus och Laurentius i kontrast; deras olika lynnen avspeglar sig därigenom klarare. Laurentius är en ackommodationernas man, Olaus den hänsynslösa stridens, och naturernas skiljaktighet visar sig ock i deras olika sätt att bedöma konung Gustaf. Men även förhållandet till Kristina bidrar att giva oss inblick i mäster Olofs skaplynne. Denna ädla kvinna har med hjärtats instinkt slutit sig till honom under en tid, då modern och folket tävlade att göra hans liv bittert; oförvillad av alla larmande röster har den klartänkta, offervilliga Kristina hängivit sig åt Olof och hans åsikter.

Hur blir hon lönad av Olof själv? På ett sätt som ofta måste bereda henne tunga lidanden. Hos tankens och handlingens kämpar, vilka ej alltid är ägnade att omkring sig skapa huslig lycka, var det kanske i forna tider än mer vanligt än nu att betrakta kvinnan som ett jollrande barn, oförmöget att följa högre andars flykt. Mäster Olof, vilken dock stundom röjer en djupare, ädlare uppfattning, är ej fri från detta fel, och kärvheten av hans beteende mot makan blir stundom pinsam [obehaglig]; vi tillräknar dock icke detta författaren som ett fel, vi tror snarare, att hans psykologiska blick även här sett ganska rätt, och något av reformatorns ofördragsamhet blandar sig ganska följdriktigt jämväl i mäster Olofs sätt att behandla Kristina.

Det är samme man, som – åter ett fint drag i herr Strindbergs teckning – vid sorgen över moderns död förklarar sin smärtas yttringar bero på ”svaghet, kanske också gammal tillgivenhet och tacksamhet” men ingalunda på blodsförhållandets makt: idéns man är alltid benägan att underskatta blodsbandets betydelse, han lever i andra rymder än andra dödliga, och de ”tillfälliga” förhållandena, vilka ensamt av den jordiska födelsen betingas, anses av honom ända därhän underordnade, att de knappt kan tagas med i räkningen. Renan har icke alldeles utan skäl anmärkt detta drag som kännetecknande för många religiösa reformatorer. Själva den naturgrund, vid vilken människovarelsen är fäst, har icke för dessa andens män mycket betydelse; åtminstone vill de icke medgiva det.

Stormande framgår mäster Olof, vid moderns dödsbädd driver han ut munkarna, helgonskrin kastar han till marken, och mot kungen uppträder han som upprorsmakare. Spänningen mellan Gustaf Vasa och honom beror helt naturligt därpå, att Gustaf huvudsakligen betraktar reformationen från politisk, Olof från religiös synpunkt; konungen vill, blott han når sitt närmaste mål, en förändrad maktfördelning genom den påviska kyrkans krossande och riksinkomsternas stadgande, icke gå alltför bröstgänges till väga med de gamla kyrkobrukens avskaffande, något som åter för Olaus är en huvudsak.

Till de redan anförda grunderna för sammanstötningen mellan Gustaf och mäster Olof sluter sig i herr Strindbergs skådespel andra av betydande vikt. Vederdöparna har bedrivit sina anslag i riket. ”Denna sekt”, säger Svedelius i sin teckning av Olaus Petri, ”betecknade icke blott en egen uppfattning av vissa delar utav religionens lära, enkannerligen dopets sakrament, men vederdöparna var för sin tid något dylikt som i våra dagar det folk, som kallas kommunister. Deras strävande gick ej till reformation men till verklig förstörelse av all kyrklig och även borgerlig ordning.”

Ur historisk synpunkt är det icke någon omöjlighet, att Olaus Petri, utan att i bottnen gilla vederdöparnas åtgöranden, stundom kunnat gynna dem, efter de var bundsförvanter i striden mot katolicismen. En sådan vederdöpare har herr Strindberg med stor sympati och verklig genialitet framställt i Gert Bokpräntares figur. Vi lägger icke herr Strindberg till last, att han sökt framställa de ideala bevekelsegrunder, vilka kunnat driva denne omstörtningsman i hans kamp mot det bestående statslivet; dramaturgen har skyldighet att sätta sig in i alla sina handlande personers högre motiv, och en vacker kärlek till de lidande och undertryckta har väl ock här medverkat att giva bilden dess nuvarande utseende. Men visserligen har sympatin varit alltför stark, och detta har, som vi snart skall se, medfört olägenheter med avseende på styckets verkliga tragik.

Herr Strindbergs lynne är ytterst negativt, och just därför har han med synnerlig förkärlek tecknat de nedbrytande rörelsernas målsman. Gert är ironisk och bitter, modig och hänsynslös; han hör till dessa demokratins jesuiter, för vilka ändamålet helgar alla medel; men ett ädelt patos blandar sig i hans bitterhet: han är ingen bedragare, han är en fanatiker. Som kommunistisk visionär ser han i en andlig pingsthänryckning stora syner; han hör till de farliga drömmare, vilka tror, att allt är vu nnet, om allt spillras. Denna revolutionära figur har författaren med stor konst höjt till en typ; då han låter honom säga: ”Jag heter den förkastade ängeln, som tio tusen gånger skall gå igen, jag heter satan, därför att jag älskade er högre än mitt liv, jag har hetat Luther, jag har hetat Huss, nu heter jag Anabaptista”, så växer Gerts individuella bild ut till en kollektivpersonlighet, till vars etsande bitterhet hela sekels arbeten har lämnat tillskott.

Det må vara, att i Gerts yttrande ligger ett misskännande av Luthers verkliga och positiva betydelse; för den saken kan herr Strindberg icke närmast här själv ställas till rätta, ty orden är lagda i Gerts mun, och för honom var Luther stor just som undanrödjare, förkastlig därför att han stannade på halva vägen. Tidsåldrarnas samlade hat och negativitet pulserar i Gert, som därigenom onekligen vidgas till en stor gestalt av symbolisk art. Denna personlighet, i vars lynne herr Strindberg klokt blandat drag av mänsklig svaghet särskilt vid teckningen av hans själviska kärlek till dottern, som (ett lyckligt grepp!) av den samhällsnedbrytande fadern bestämts till nunna, på det hon måtte räddas undan stormarna – denna märkliga personlighet får stort inflytande över mäster Olof.

I början är Olof tveksam: ”Är det åt Gud eller satan han går ärende?” spörjer han om Gert; han uppträder sedan mot denne och ställer sig på kungens sida. Men när Gustaf alltmer framträder såsom driven av politiska, icke av blott religiösa bevekelsegrunder och med kungligt maktbud söker stäcka Olofs nit, samt då vidare folhopens förföljelser mot Kristina och moderns ofördragsamhet alltmer förbittrat zelotens sinne, då begynner han, förebrående sig att av orena klokhetsskäl ha fallit undan för en världslig härskare, alltmera lyssna till Gert och drivs slutligen av sin frihetsiver att deltaga i en sammansvärjning, vars mål är kungamord. Saken upptäcks, Olof fängslas, ställes på skampallen i kyrkan, gör där avbön och får av Gert, som förs till döden, det smädliga namnet avfälling.