Carl David af Wirsén: Recension av Mäster Olof, 1

Jag publicerar nu, utan någon som helst introduktion, Wirséns 1882 tryckta recension av den 1881 utgivna och uppförda prosaversionen av Strindbergs ej tidigare uppförda drama Mäster Olof från 1872, ett verk som Wirsén i viss utsträckning – i flera avseenden ganska stor – uppskattar. Jag avser att gå vidare med hans recensioner av andra av Strindbergs verk.

Det finns förvisso anledning att återkomma med diskussion och kommentar. Men först vill jag att mina läsare bara direkt möter Wirséns egna ord, Wirséns värld, Wirséns stil, Wirséns anda, bortom och förbi alla hans fiender, från Strindberg till Ezzelino: Wirséns, själva inbegreppet av och symbolen för allt den svenska kulturradikalismen – åttiotalisterna, nittiotalisterna, och hela nittionhundratalet med endast några enstaka, idag bortglömda undantag – bekämpat.

Recensionen, eller den kritiska uppsatsen, är relativt lång, och jag delar upp den i tre delar. Men Wirsén har med fog placerat den först i Strindbergsavdelningen i sin urvalsvolym Kritiker (1901); jag följer honom i den ordning han där själv valt. De senare recensionerna är kortare. Jag har moderniserat stavningen och de äldre verbformerna, och på något enstaka ställe med stor varsamhet språket i övrigt; de tidstypiska, mycket långa styckena har uppdelats i kortare.

–

Detta dramatiska arbete av en författare, vars begåvning är oförneklig, äger i sin nuvarande form stora förtjänster; om denna form, såsom det förspörjes, skulle vara den ursprungliga, så har stycket vunnit icke litet på att dess gamla dräkt återtagits. Skådespelet Mäster Olof har väl ännu åtskilligt dunkel kvar; men det fängslar genom spännande handling, vars verkan endast sällan hämmas genom några alltför uttänjda samtal, det fängslar genom god, kärnfull dialog samt en i många avseenden lycklig karaktärsteckning.

Innan anmälaren övergår till en närmare  undersökning av arbetet, må några ord förutskickas om herr Strindbergs författarverksamhet i allmänhet. Denna har emellanåt icke varit ägnad att framkalla lovord. Skulle man ock – vilket vi förvisso ej gör – vara benägen att gilla det omständliga, mekaniska uppradande av yttre kännetecken, vilket i så många av hans skapelser får ersätta den verkligt poetiska intuitionen, så kan i alla fall mot hans framställningssätt viktiga anmärkningar göras.

För det första är världen, gudilov, icke så alltigenom ond, att icke många goda sidor där skulle vara att finna för den, som med varmt sinne går henne till mötes. Dickens med sitt stora, människoälskande hjärta har där ofta även hos de förvillade spårat det gudomliga, och hans skapelser göra därför genom sin universella humanitet och sin därmed sammanhängande humor på läsaren ett helt annat intryck av sanning än Strindbergs ensidigt skrivna arbete ”Röda rummet”, som en tid gjorde så mycket väsen av sig. Vi må bekänna, att det bittra hån, den kärlekslöshet och brist på ädelhet i uppfattningssättet, vilka där gav sig till känna, ej syntes oss båda gott för författarens blivande verksamhet. Där fanns en pinsam [obehaglig] misstro till det goda i livet, där rådde en elak men tom kvickhet – skönhetens värsta fiende – , och teckningarna, stundom ypperliga, var alltför ofta överdrivna, färgerna skrikande. Aldrig såg man en skymt av himmel, aldrig uppfyllde arbetet på något enda ställe vad den sanna konsten dock kan och skall åstadkomma, nämligen att befria sinnet.

Vi tänkte: begåvning finns här, men dylika alster gör knappast något gott; vi hörde med misstroende det bifall, som slösades från det läger, vilket herr Strindberg anses tillhöra. Hela arten av detta slags skriftställeri tillhör det fulas vidsträckta rike och kännetecknas av den ondskefulla satir, vilken visserligen för en tid kan ådraga sig uppseende, eftersom det elaka alltid roar ett stort antal människor, men som i själva verket står mycket lågt och har sin plats på konstens yttersta gränsområde.

I sammanhang med ”Röda rummet” må nämnas skisserna ”Från Fjärdingen och Svartbäcken”, vilka tillvann sig en viss uppmärksamhet genom den skarpa men snedvridna iakttagelseförmågan, genom det käcka i skrivsättet och genom den bittra stämning, vilken som en järngrå dager låg utbredd över dem alla. Det skärande och disharmoniska intrycket berodde även här på, att författaren, som skarpt uppfattade mänskliga lyten, ej betraktade dem med ädel blick utan med ett obarmhärtigt hån. Sedermera införda i den samling, som med rätta kallas ”I vårbrytningen”, förenades dessa skisser där med åtskilliga andra, av vilka några visserligen till kompositionen var ytterst lösliga och omogna men andra ägde avrundning samt dessutom – märkligt nog – stundom röjde en godmodighet, vilken hos den missnöjde, bitande författaren är en sällsynthet. En och annan, såsom ”Markus Larsson som advokat”, har förblivande värde.

Då hånet egentligen är improduktivt, kärleken full av skaparkraft, skulle man dock, om man endast uppehöll sig vid de nyssnämnda alstren av herr Strindbergs flitiga penna, icke kunna på hans verksamhet ställa stora förväntningar. Men en av hans skapelser, ”Gillets hemlighet”, röjde ett ädlare uppfattningssätt, vilket, om än alltjämt mörkt och mulet, dock företedde drag av högre allvar. Måhända kan man nu hoppas, att ”Röda rummet” i författarens utveckling betecknar ett övervunnet stadium; det var måhända blott ett beklagligt försök att giva utlopp åt bittra stämningar, vilka tyngt och plågat honom själv men vilka nu avlösts av andra, mer kärnfulla och sunda.

Om detta hopp på senare tiden återigen något skakats, så beror detta dels på det förljugna anfallet mot Geijers minne, ett anfall vars obehörighet icke genom några advokatoriska konstknep kan jävas, dels på det verkligt oförsynta sätt, varpå författaren, troende att invektiv har vederläggningskraft, på omslagen av sitt kulturhistoriska arbete bemötte de uttryck av rättmätigt ogillande, vilka från många håll mot honom fälldes. Dessa hans oblyga svaromål påminde i sin retsamma ”gamin”-ton om Hugos ord:

L’insulte est aujourd’hui très perfectionnée,

On prend un peu de suie en une cheminée

Un peu d’ordure au coin d’une borne, à l’égout,

De la fange, et cela tient lieu d’esprit, de goût.

Men vi vill ej längre uppehålla oss vid dessa obehagligheter. Herr Strindberg har lyckligtvis i “Mäster Olof” givit allmänheten ett arbete av värde, och om detta skådespel, sådant det nu uppförs, tillhör ett tidigt skede i herr Strindbergs författarliv, så skulle den omständigheten vittna om en ganska märklig, redan vid denna tidpunkt i hans inre förefintlig blandning av goda, haltfulla motiv och av bittra osunda ferment till en alstring av sämre slag.

Peter Kreeft: Back to Virtue

Traditional Moral Wisdom for Modern Moral Confusion

Foreword by Russell Kirk

Ignatius Press, 1992     Amazon

Back Cover:

KreeftWe have reduced all virtues to one: being nice. And, we measure Jesus by our standard instead of measuring our standard by Him. For the Christian, explains author Peter Kreeft, being virtuous is not a means to the end of pleasure, comfort and happiness. Virtue, he reminds us, is a word that means “manly strength.”

But how do we know when we are being meek – or just cowardly? When is our anger righteous – and when is it a sin? What is the difference between being virtuous – and merely ethical? Back to Virtue clears up these and countless other questions that beset Christians today. Kreeft not only summarizes scriptural and theological wisdom on leading a holy life, he contrasts Christian virtue with other ethical systems. He applies traditional moral theology to present-day dilemmas such as abortion and nuclear armament.

Kreeft restores to us what was once common knowledge: the Seven Deadly Sins have an antidote in the Beatitudes. By setting up a close contrast between the two sets of behaviors, Kreeft offers proven guidance in the often bewildering process of discerning right from wrong as we move into the questionable mores of the twenty-first century. He provides a road map of virtue, a map for our earthly pilgrimage synthesized from the accumulated wisdom of centuries of Christians, from Paul and the early Church Fathers through C.S. Lewis.

“Back to Virtue promises to establish Peter Kreeft as the Sage of our time. Never has classical virtue theory enjoyed such an advocate…witty, wise and winsome…his defense of sanctified common sense is both informed and infectious. Indeed, this is vintage Kreeft. From debunking ‘values clarification’ to expounding the meaning of hope (‘the forgotten virtue’), Kreeft is always lucid and utterly incapable of composing an incoherent sentence. Indeed, I cannot think of a more contagious Christian thinker at the present time, nor of a book that is so readable and reasonable.”  Scott Hahn, University of Steubenville

About the Author:

Wikipedia      peterkreeft.com

James Kalb: The Tyranny of Liberalism

Understanding and Overcoming Administered Freedom, Inquisitorial Tolerance, and Equality by Command

Intercollegiate Studies Institute, 2008     Amazon
Book Description:
KalbWhen it comes to liberalism, the usual story in postwar America is one of decline, accompanied by the subplot of conservatism’s ascendance. But take a longer view – look beyond and below politics – and it is the unchallenged triumph of liberalism and its philosophical assumptions that ought to command our attention.
The triumph of liberalism means the tyranny of liberalism, explains James Kalb in this illuminating book, for liberalism is the extension into the sociopolitical realm of modern scientific thought and technological rationality. These modes of thinking are regarded by nearly everyone today as uniquely authoritative; those institutions and beliefs which do not conform are regarded at best as annoyances, and at worst as evil. Furthermore, Kalb shows how liberalism is an expression of the interests and outlook of commercial and managerial elites, who are suspicious of less rationalized and controllable forms of social organization like the family.
Kalb does not merely rehearse a tale of woe, nor is he content simply to analyze the current situation. With reference to concrete issues such as the debate surrounding same-sex marriage, he outlines the kind of traditionalist response to liberalism that is likely to be most effective. He argues that traditional, decentralized, and nonliberal forms of social organization are ultimately impossible to eradicate, and he shows how more human forms of association than those favored by liberalism might once again be brought into being.
Reviews:
“The title of this book may seem oxymoronic, which testifies to how completely the regime of freedom and equality that liberalism claims to be has triumphed over other sociopolitical ideas. But the equal freedom liberalism has brought is essentially the right to shop among goods, services, and ‘lifestyles.’ The right to care about anything – family, neighborhood, church, heritage, and the truths about human nature and existence they express – except the economic-political regime, however, has shriveled under the onslaught of unelected management. Religion is judicially quarantined and separated from citizenship, state agencies assume familial functions, careerism undermines community, education becomes more vocational and less humane, and obligatory tolerance truncates public conversation. Meanwhile, epidemic psychological depression, uncontainable crime, endless warfare, and ever-increasing concentration of wealth indicate that liberalism’s consumer paradise is far from perfect – indeed, will and must collapse. Without any specialist jargon, reams of statistics, or heavy-handed anecdotes, Kalb makes us see how all the ills of liberalism logically proceed from its deliberate philosophical poverty. Preparatory to liberalism’s demise, he suggests adopting a traditionalist outlook and resuming the loyalties and the functions liberal hegemony has tried so hard to suppress and usurp. Slow reading, perhaps, but vital and vitalizing.”  Ray Olson, Booklist
“An outstanding contribution to political philosophy…Those in search of a revitalized American conservatism will find The Tyranny of Liberalism essential reading.”  David Gordon, The American Conservative
“James Kalb’s new book is distinguished by remarkable comprehensiveness and a refreshing freedom from rancor. It is an excellent resource…and those steeped in it will commend Kalb’s clarity.”  Stefan McDaniel, First Things
“The roots, reach, and results of liberalism are inspected with consummate precision…His clarifying, commanding work…presents bottom-up solutions for the restoration of a noble, humane society.”  Mary McWay Seaman, New Oxford Review
“The work of an imaginative conservative who offers frank criticism and expresses the truth about authentic values and the permanent things with notable clarity, unusual insight, and welcome eloquence.”  Carl Olson, Catholic World Report
“[It] falls into the genre of resistance literature…This wide-ranging, ambitious, lawyerly brief against the regnant liberal consensus in America is powerful and effective because of its spirit of urgent dismay.”  R.R. Reno, Intercollegiate Review
About the Author:
James Kalb, who holds degrees from Dartmouth College and Yale University, is a lawyer and independent scholar whose reviews and essays on political thought have appeared in various journals in the United States and Europe, including Modern Age and Telos. Kalb blogs, lives, and works in Brooklyn, New York.

Tage Lindbom: Den gyllene kedjan

Falsk och äkta gnosis

Norma, 1984

Baksida:

LindbomDet är i den västliga världen – och särskilt i teologiska kretsar – en utbredd uppfattning att gnosis är en form av andlig förvillelse. Tage Lindbom vill med denna skrift påvisa att det finns en äkta gnosis, en mänsklig kunskap om den eviga Sanningen, sacra scientia, att denna universella kunskap vunnit sitt inträde i Västerlandet främst genom Platon, att vi möter denna gnosis i evangelierna, hos apostlarna och kyrkofäderna.

Det är denna äkta gnosis, som kommit att förblandas med de gnosticistiska sektbildningarnas falska förkunnelse under kristenhetens första århundrade. Att hålla dessa isär, den äkta gnosis och den falska gnosticismen, är bokens främsta uppgift. Men författaren vill också följa den äkta gnosis framför allt i kristendomen, påvisa dess andliga rikedomar och livgivande krafter.

Och till slut: är inte gnosis en andlig kraft, som just vår tid behöver? Detta blir bokens slutackord: “förnyelse kommer först när Andens närvaro är erkänd och upplevd, när hjärtat är stilla och ljuset tänds i vårt inre”.

Tankesmedjan Motpol: Ännu ett steg i rätt riktning

I flera inlägg har jag diskuterat vad som tidigare var “bloggportalen” Motpol, och i kommentarfält såväl där som här har jag även diskuterat direkt med dess skribenter. Den fråga jag först hade anledning att ta upp var den rörande “anonymitetskulturen”. Senare noterade jag att de från mitt perspektiv rört sig i rätt riktning, bort från denna, i det att de började organisera en återkommande, för allmänheten annonserad endagskonferens, Identitär Idé.

Nu har ytterligare ett steg i denna riktning tagits. Man har övergått till att bli en “tankesmedja”, Tankesmedjan Motpol. Skribenterna har inte längre sina egna bloggar som blott löst sammanhålls i en portal, utan de är samtliga nu medarbetare vid den enhetliga tankesmedjan och skriver endast på dess gemensamma, ny- och väldesignade sajt; länkarna till de förra får på min länksida ersättas med en enda länk till den senare. Detta ligger i linje med ett förslag jag för några år sedan framförde om att de borde utvecklas åtminstone till en reguljär nättidskrift, Tidskriften Motpol. Då framstod de märkligt nog inte alls som mottagliga för denna idé; de svarade inte på eller publicerade inte ens de kommentarer i vilka jag framförde den; senare hörde jag dock att de själva diskuterade denna möjlighet.

I samband med det nya steg man nu tar lämnar Motpol också principiellt nätets anonymitetskultur, i enlighet med vad en av de ledande bloggarna, Solguru, signalerade som en plan eller avsikt här redan för flera år sedan. Det är mycket glädjande, av alla de skäl jag då tog upp i vår diskussion – även om just Solguru, som tillhör dem som har de allra bästa förutsättningarna inte bara i saklig substans utan även rent stilistiskt att hävda sig som debattör och skriftställare, märkligt nog nu är ett undantag och ännu inte själv framträder under eget namn. Ett fotografi av honom får vi dock.

En viss osäkerhet känner man också inför några av de andra namnen. När skribenten bakom bloggen Oskorei härom året skrev på Newsmill hette han, om jag minns rätt, Joakim Holm. Nu presenterar han sig som Joakim Andersen, och utan bild. Det framstår därför inte som självklart att något av dessa namn är hans riktiga (dessutom talades i bloggen ofta om flera personer, “de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei”). Ingenting hindrar att även andra som presenteras utan bild ägnar sig åt denna typ av kurragömmalek med sina läsare, med nya pseudonymer som bara, till skillnad från de gamla teatraliska, ser ut som verkliga namn. Men detta är ett marginellt frågetecken. Flera av namnen är utan tvekan författarnas riktiga, och de framträder därmed nu äntligen som normala europeiska intellektuella, verksamma på samma normala sätt som sina många åsiktsfränder på kontinenten. Några nya namn har också tillkommit. Åtminstone ett – Jonas De Geer – har fallit bort.

Mina invändningar mot och frågetecken inför identitarismen o.s.v. kvarstår naturligtvis. Jag har diskuterat några för mig problematiska aspekter av den nya höger från vilken identitarismen är en avknoppning i de tidigare inläggen, och även exempelvis i mina inlägg om Alexander Dugins bok om den fjärde politiska teorin (se länkar nedan). På det mest allmänna planet rör min kritik dessa riktningar som uttryck för de mer eller mindre förenade, radikala romantiska och rationalistiska kulturella strömningar som dominerat den västerländska moderniteten, och, i politiskt avseende, på intet sätt endast socialismen/kommunismen och fascismen utan i lika hög grad liberalismen.

Utan tvekan är flera Motpolskribenter intresserade av fascismen och även fascismen i vissa avseenden närstående, men i synnerhet herrarna Andersen och Holm har också en tydlig kvarstående vänsterinspiration (utöver den som präglade den tidiga, och för den delen också den sena, italienska fascismen). Inte minst tonläget i vissa inlägg, och framför allt inslag i diskussionerna i kommentarfälten, har snarast hört hemma i en del av ett fascistiskt åsiktsklimat. Den viktige, om än från den guénonska och schuonska huvudlinjen i den traditionalistiska skolan på flera centrala punkter avvikande traditionalisten Julius Evola, som även jag skrivit om här, är en ofta återkommande referens. Evola var på signifikativt sätt kritisk mot fascismen på centrala områden men föredrog den ändå framför det liberala och socialistiska alternativ som etablerades i och med utgången av det andra världskriget.

I en diskussion med De Geer, efter att denne publicerat en tillbakablick på sin tid som redaktör för Samtidsmagasinet Salt, råkade jag något oförsiktigt och orättvist – jag hade då just upptäckt Motpol och blivit litet förbluffad – kalla hans nya sällskap för “teatraliska lekstugefascister”, vilket, naturligt nog, inte gjorde mig populär. Det ledde till sanslösa raseriutbrott både där och här. Rimligen berodde det mer på epitetet “lekstuge-” än på “teatraliska” och “fascister”. När de nu träder fram ur anonymiteten lämnar de åtminstone lekstugan.

Men redan med de äldre radikalkonservativa inflytelserna, såväl som med den nya högerns inspiration, följer en rad karaktäristiska distinktioner gentemot fascismen. När dessutom uppmärksamhet ägnas såväl andra representanter för den traditionalistiska skolan än Evola som konservativa tänkare av mer typiskt slag, blir det uppenbart att Motpol inte rättvisande kan beskrivas som helt enkelt fascistiskt, samtidigt som det innebär att de intellektuella resurser samlas som är nödvändiga för att de ska kunna erbjuda den typ av kvalificerad historisk och politisk-filosofisk diskussion av fascismens komplexa fenomen som i Sverige idag i alltför hög grad är begränsad till ett fåtal forskare.

Detta bör, menar jag, välkomnas. Fascismen i mycket vid mening var en dominerande politisk strömning under en stor del av nittonhundratalet och på många håll finns idag politiska riktningar som mer eller mindre direkt bygger vidare på den. Den kräver en avancerad analys och kan inte bara avfärdas genom att, såsom mycket länge skett i det liberalsocialistiska lägret, den från all ideologisk definition frikopplade termen missbrukas som argumentum ad baculum även mot åsikter, idéer och företeelser som på intet sätt historiskt och filosofiskt kan specifikt eller överhuvudtaget hänföras till denna – till den grad att, som Tage Lindbom påpekade, de flesta inte längre har någon som helst adekvat uppfattning om vad fascism är. “Fascism” tenderar att bli beteckningen för och “antifascismen” motståndet mot allt som inte är liberalsocialismen själv; och därmed förstörs en hel civilisation, inklusive dess subtila, samlade politiska visdom och dess unika politiska och rättsliga landvinningar. En flertusenårig historia mals ned i de kritiska kvarnarna.

Urskillning är med andra ord akut nödvändig. Även identitarismen kräver en sådan kvalificerad diskussion. Man kan tycka att det är en manifestation av en av beklagliga, delvis specifikt svenska historiska faktorer betingad torftighet när en så vitt beläst och självständigt tänkande författare som Thomas Nydahl artikulerar sin politiska åskådning först i termer av den gamla vänstern, sedan i termer av vad som närmast såg ut som en neokonservatism av den typ vi i hög grad finner hos Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Dispatch International, och slutligen, under de senaste månaderna, åtminstone delvis i termer av identitarismen. Men det visar ändå att den senare inte heller i Sverige i något avseende är en negligerbar storhet.

Jag jämförde tidigare flera gånger, i något svepande termer, Motpol med Axess. Om de senare, trots periodvis god vilja, aldrig orkade, vågade eller kunde på entydigt sätt nå fram till den mer centrala europeiska kulturtradition jag har åtminstone som ambition att i någon mån försöka med vissa kompletteringar och modifikationer förmedla, utan i stället sjönk ned i en generande ohållbar liberalism, hade Motpol alltifrån början lagt sig alltför långt ifrån denna på den andra sidan, den sida som de nu väljer att sammanfatta med termen identitarism men som också innefattar de övriga nämnda strömningarna som identitarismen mer eller mindre upptar i sig och bygger vidare på.

Men liksom i Axess finner vi också i Motpol ofta stora överlappningar med det fält jag urskiljer s.a.s. mellan dessa och som jag alltså menar kan definieras i termer av en mer central europeisk tradition – kulturell, filosofisk, och politisk. Båda rör sig in på dess område – Axess när de själva publicerar tänkare som Roger Scruton och Theodore Dalrymple, som ingen i dess egen redaktion i något avseende kommer ens i närheten av, Motpol när de skriver om dem, eller om tänkare som Paul Gottfried och Claes Ryn. Då möts de också på ett gemensamt område. Förhoppningsvis kan Motpol, när man nu i andra avseenden förbättrats i linje med sådana synpunkter som jag framförde, komma att röra sig längre i denna riktning och låta de för mig väsentliga tankelinjerna modifiera den hittillsvarande orienteringen (för Axess finns tyvärr knappast längre något hopp i detta avseende, om inte nye redaktören P. J. Anders Linder gör underverk).

Om man exempelvis fortsätter uppmärksamma den värdecentrerade historicism och babbittianska humanism som Ryn representerar, borde det vara svårt att undvika de avgörande kritiska perspektiv på den moderna romantisk-rationalistiska syntes som i vissa av dess många varianter kännetecknar Motpols inriktning, perspektiv som man av någon anledning fortfarande inte tillägnat sig genom de huvudsakliga tänkarna i den traditionalistiska skolan, inte ens dess ledande och dessutom svenske representant, Lindbom. Och därifrån är steget inte långt till en viss typ av idealism och personalism, och därmed till vad jag menar vara det essentiella Europa.

Jag såg i år med glädje att inte bara tänkare i Motpols vanliga ideologiska läger utan även den ledande amerikanske paleokonservative tänkaren Paul Gottfried medverkade på Identitär Idé. Ett än tydligare gott tecken är att den nya tankesmedjan beskriver sig själv med två huvudsakliga termer, inte bara som identitär, utan också som en värdekonservativ. Till detta kommer att det intresse för den vediska traditionen, dess tänkande och andlighet och deras förhållande till den europeiska kulturen som återfinns åtminstone på vissa håll i de specifika strömningar som inspirerar Motpol är något som jag verkligen välkomnar som liggande i linje med ett av min bloggs huvudtemata, trots att förståelsen av dem ibland på karaktäristiskt sätt färgas av samma strömningars mer problematiska inslag.

Även om det i flera avseenden är en lång väg kvar finns här kanske också i övrigt, i intresset för andra kulturer, en öppning för den typ av högre kosmopolitism och kvalificerad pluralism jag försöker försvara. Redan i tonvikten på Europa och på i Sverige fortfarande försummade europeiska tankeströmningar finner vi förstås resurser som, med en fortsatt gynnsam utveckling, kan bidra till övervinnandet av det hot som billiga, lägre populistiska, neokonservativa, kloakbrölande och allmänt inskränkta former av nationalism idag utgör.

Även om jag alltså skulle önska att sådana resurser hämtades åtminstone huvudsakligen från annat håll, välkomnar jag detta Motpols nya steg och ser med intresse fram mot att följa utvecklingen vidare.

–

Daniel Friberg: Välkommen till nya Motpol

Om Motpol

–

Motpol och anonymitetskulturen

Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser

Identitär Idé: Motpol i rätt riktning

Renaming the New Right?

Evola on the Adequacy of the Term “Right”

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology