Reinfeldt och det politiska våldet

Efter att den sverigedemokratiske politikern Issa Issa i Göteborg (ursprungligen från Syrien) före valet överfölls med 18 knivhugg förklarade Lars Ohly: “Det går inte att beskriva den avsky jag känner för detta. Jag bekämpar Sverigedemokraternas politik på alla demokratiska sätt som jag kan, men det finns en klar gräns. Hot och våld får aldrig förekomma och det är vi väldigt tydliga med från Vänsterpartiets sida.” Under Publicistklubbens eftervalsdebatt tog även Mona Sahlin klart avstånd från detta våld.

Även statsminister Fredrik Reinfeldt sade sig ta avstånd från våld och hot. Men han tillade, i vad som framstår som ett uttalande av i Sverige och de västerländska demokratierna i allmänhet helt nytt slag (även om David Cameron nyligen lär ha sagt något liknande): “Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi-och-dem-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.” Formuleringarna har också återgivits på följande sätt: “Samtidigt vill jag också påpeka en annan sak. Den som driver upp vi-och-dem-tänkandet och grundar sig på främlingsfientliga uppfattningar, ska inte vara förvånad när den [sic] i grunden väldigt hatfulla sätt att se på relationer mellan människor också leder till…att det blir mer våld, mer hot…i det öppna samhället.”

I förordet till en av den senaste tidens många böcker om Sverigedemokraterna betonar Sydsvenskans Niklas Orrenius våldsövergreppen, och att samhället och mediesfären “ofta reagerat med en axelryckning på förföljelsen av sverigedemokrater”. “Politiskt våld mot partiets medlemmar”, fortsätter han, “har sällan lett till mer än små notiser, om ens det…Istället har det funnits en känsla – sällan uttalad, oftare pyrande i bakgrunden – av att sverigedemokrater är så extrema och främlingsfientliga att de får skylla sig själva.”

Nu uttalas denna obehagliga pyrande bakgrundskänsla på det mest generande öppna och tydliga sätt – av statsministern!

Naturligtvis har de västerländska demokratiernas politiska praktik långtifrån alltid motsvarat deras retorik. Men med detta faller också retoriken.

Det är svårt att förstå hur denna nivå av omdömeslöshet kan förekomma hos en person i Reinfeldts ställning. Han tillgriper inte bara den ohederliga och billiga metoden att demonisera sina motståndare och tillskriva dem åsikter de inte hyser, utan också de värsta diktaturernas metod att på basis av sådan demonisering uttrycka förståelse för och därmed implicit legitimera och auktorisera politiskt våld mot dem.

Reinfeldt driver upp vi-och-dem-tänkandet. Han grundar sig på svenskfientliga uppfattningar. Han har ett i grunden hatfullt sätt att se på relationerna mellan människor.

Vänstern har begått grova brott, med oskyldiga offer. Sedan har vi ett rättssamhälle, eller vi har det ej.

Jag har naturligtvis inget större förtroende för Ohlys eller Sahlins politiska omdöme. Den självgoda, provinsialistiska nationalism som Ohlys kommentarer under valnatten om att vi nu lever i ett land som “smittats” av de “högerextrema” vindarna från Europa ger uttryck för, är signifikativ. Men långt allvarligare är hans hotfulla ord samma natt om utomparlamentarisk kamp mot Sverigedemokraterna. Inte bara, som Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Hans Bergström framhöll, på grund av vad de sade om den svenska politiska kulturen, utan framför allt i ljuset av Ung Vänsters kända samröre med extremvänsterns balaklava-terrorister.

Men Ohly och Sahlin är uppenbarligen åtminstone inte så aningslösa – man kunde använda betydligt starkare ord – att de tror sig kunna uttrycka förståelse för, och därmed indirekt auktorisera, det politiska våldet. På något sätt har de assimilerat tillräckligt mycket av svensk humanistisk tradition för att åtminstone förstå, och hålla vakt vid, denna gräns. Faktiskt tycks särskilt Ohly här förtjäna att nämnas. Han sägs före valet ha varit den ende av riksdagspartiernas ledare som fördömde det våld som riktades specifikt mot Sverigedemokraternas medlemmar – och han gjorde det, som citatet ovan visar, i mycket tydliga ordalag.

Dock är ju Sverigedemokraterna – ett parti som bland annat försöker föra fram en liten blygsam del av den nationella politik och de nationella värderingar som en gång på självklart sätt var Reinfeldts eget partis, ja alla partiers, kanske i viss mån även kommunisternas – på intet sätt de enda som drabbats. Reinfeldts ord är i sig tillräckliga för att kompromettera honom och dem i hans parti som ännu inte tagit avstånd från dem. Men det hela blir än mer skrämmande när det visar sig att Reinfeldt inte bara underlåtit att ta tillbaka sitt uttalande, utan till och med att på något minsta lilla sätt försöka nyansera, modifiera eller komplettera det.

Som framhållits i debatten gavs ett lämpligt tillfälle till detta när, efter ytterligare två knivöverfall, frågan togs upp i Publicistklubbens eftervalsdebatt av sverigedemokraten Christian Westling. Efter att Sahlin fördömt våldet – om än blott på töntigt, kraftlöst sätt, utan tydlig principmedvetenhet – gick ordet till Reinfeldt. Jag avstår från att återge vad statsministern i detta läge väljer att säga, och hänvisar i stället till de sista minuterna i videon från debatten nedan.

Inför en för hela samhället avgörande fråga av största möjliga allvar framtonar Reinfeldt här som en futtig partipolitisk trixare, i avsaknad av den ansvarskänsla, moraliska kompass, verklighetskontakt, allmänmänskliga mognad och historiska insikt som borde krävas – nej, som vi måste kräva – för hans ämbete.

Detta är förvisso inte hela sanningen om Reinfeldt. Han har också goda egenskaper. Men det är en alltför stor del av sanningen för att han ska förtjäna fortsatt förtroende som toppolitiker.

Hans tal om det öppna samhället är, liksom George Soros’, en grotesk eufemism. I 1920-talets Europa hade extremvänsterns terrorister bolsjevikregimen i Ryssland bakom sig, en regim som med tiden kom att döda tusentals egna oskyldiga medborgare, och även andra länders. Men denna regim stöddes i sin tur delvis av samma ideologiskt drivna, anti-västliga, globalistiska ideologer och finansiärer av olika schatteringar av radikalitet som Reinfeldt är beroende av – detta grundproblem i modernitetens historia som pseudokonservativa som försvarar marknadsfrihet och kapitalism aldrig förstår eller vill förstå.

Dagens nihilistiska och desorienterade vänsterextremister har, delvis men absolut inte enbart i takt med marxismens intellektuella tillbakagång, i än högre grad blivit samma intressens nyttiga idioter och naturligtvis också delvis medvetna redskap. Det är inte bara pseudoidealistiska drömmare i förening med krasst materialistiska internationella banksters som idag driver på samma totalitära utveckling. Det är inte bara de massmanipulerande mediaimperierna. Det är inte bara den oändliga raden av internationella organisationer och stiftelser med harmlösa namn. Där finns också det enkla, brutala våldets män och väl också kvinnor.

Vi vet hur deras härjningar redan en gång frambragt en fascistisk reaktion som såg sig tvungen att använda liknande metoder. Om balaklava-vänsterns terror fortsätter och Sverige drivs i en sådan förödande riktning av upptrappat våld och mot-våld, bär statsminister Fredrik Reinfeldt en stor del av skulden.

[Det ursprungliga klippet har försvunnit från YouTube och jag har ersatt det med följande dokumentär, där en del av inslaget från Publicistklubben kan ses från 15.10:]

New Book Chapter

My essay ‘Idealism and the Pantheistic Revolution: The “Big Picture” and Why it is Needed’ is now available in James Connelly and Stamatoula Panagakou, eds, Anglo-American Idealism: Thinkers and Ideas (Bern, etc.: Peter Lang, 2010).

The book contains much else of interest, not least the contributions by the British and North American doyens of contemporary absolute idealism, Timothy Sprigge and Leslie Armour.

Motpol och anonymitetskulturen

Motpol är en svensk bloggportal för “kulturkamp – folkbildning – samhällsdebatt”, som avger följande avsiktsförklaring:

“Det svenska debattklimatet har i takt med den politiska korrekthetens frammarsch blivit både likriktat, snävt och tråkigt. Ett resultat av detta är att många intelligenta och viktiga röster tystas ner, och inte ges utrymme i debatten.

Debattutrymme är inte något man får, det är något man tar. Tanken bakom Motpol är därför att ge den svenska debatten nytt liv, genom att erbjuda en plattform för de kvalitativa och frisinnade röster som har sin grund i en nordisk världsbild, och som följd av detta idag sällan ges utrymme.

Motpol är på så vis en del av, och en försvarare av, den långa nordiska traditionen av fri debatt, yttrandefrihet och åsiktsfrihet.

Våra skribenter representerar ett brett spektrum av ideologiska inriktningar, men förenas i en gemensam värdegrund baserad på ett värnande om nordisk kultur och tradition. Projektet som sådant är såväl politiskt som organisatoriskt obundet. Varje deltagare ansvarar juridiskt för sin egen blogg.”

Innehållet är onekligen politiskt inkorrekt. En av Motpols skribenter är Jonas De Geer, Samtidsmagasinet Salts redaktör. Detta kunde i förstone synas förvånande, eftersom Jonas är en förkonciliär katolsk traditionalist och, fastän förvisso svensk patriot, ingalunda någon representant för en specifikt “nordisk världsbild” i den mening denna term såvitt jag kunnat se förstås av de övriga Motpol-skribenterna.

Portalen präglas ofta av ett distinkt avstånd till kristendomen, en vilja att gå utöver den och dess judiska bakgrund (ibland tycks de ses som helt främmande för västerlandet och inte minst det nordiska), en programmatisk strävan att gå tillbaka till, återupprätta, och bygga vidare på den förkristna, indoeuropeiska traditionen.

Men Jonas skriver sällan om sin katolska tro i bloggen, vilket gör att han ändå passar väl in i Motpol. Åsiktsmässigt verkar han nästan helt överensstämma med de övriga skribenterna åtminstone ifråga om analysen av och avståndstagandet från dagens “politiska korrekthet”, temata som ofta dominerar.

Jag hade först tänkt skriva en kommentar i Jonas’ blogg till de tillbakablickar på Salt som han nyligen gjort där, men jag avstod från detta eftersom jag inte kunde se vilka som står bakom portalen. Sedan dess har jag upptäckt att det är Nordiska Förbundet. Detta förbund känner jag till, eftersom jag köpt några böcker från dess förlag, Nordiska Förlaget, bl.a. Jonas’ Motströms: Skriftställning i urval 1996-2008. Men det gör inte saken mycket bättre, eftersom jag inte vet vilka som står bakom förbundet. Motpols redaktörer och flertalet av dess skribenter är anonyma.

I stället blev det därför en artikel här i min blogg, Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt (25/9). Denna artikel föranledde dock en av Motpols läsare att i en kommentar i Jonas’ blogg be denne uttala sig om en av de punkter jag tagit upp. Jonas svarade bl.a., utan att ännu ha läst artikeln, att jag “inte riktigt lever i verkligheten”, och fortsatte efter en följdfråga från läsaren: “Politiskt inkorrekta intellektuella har tolererats, så länge de pysslat med sina specialintressen…Att ta sig an tidens brännande frågor: massinvandringen, den systematiska perverteringen av kulturen etc. vågade ingen etablerad människa göra. Jag vill inte låta vresig, men det blir ibland rätt påfrestande med alla omdömen från läktaren från dem som aldrig vågat/kunnat ta fajten.”

Efter detta ändrade jag mig och bemötte Jonas i hans blogg. Min kommentar och diskussionen som följde – med upprepning av skiljaktigheter men också en del invävda vänligheter – rörde samtliga påståenden Jonas gör i det citerade stycket. Men jag tog också upp orsaken till att jag först inte velat skriva i en Motpol-blogg: redaktörernas och de flesta medverkandes anonymitet eller pseudonymitet.

Jag tycker denna fråga om anonymiteten är viktig. Jag har problem med vad Jonas själv kallade den “anonymitetskultur” som florerar i denna typ av publikationer. I min egen länklista i den här bloggen förekommer en del sajter som delvis behandlar samma ämnen som Motpol-skribenterna, och i några fall utifrån liknande ståndpunkter. Även där framträder författare ibland under pseudonym. Men långtifrån lika ofta. De är också webtidskrifter och inte bara “bloggportaler”, och deras redaktörer framträder med sina verkliga namn. Jag har varit i personlig kontakt med några av dem, och bland Alternative Rights redaktörer återfinns rentav Paul Gottfried, som jag känner ganska väl.

Vid sidan av Jonas har Motpol också några andra skribenter som använder sina verkliga namn. De flesta döljer sig dock bakom namn och ord som anknyter till portalens nordiska och indo-europeiska tematik, såsom Solguru, Oskorei, Wodinaz, Olympiark, Kalki, Dharma. Jag är ovan vid denna praxis, i den utsträckning den här förekommer. Men detta är inte det enda skälet till att jag tar upp frågan.

Jag fann Jonas’ tal om omdömen från läktaren från sådana som aldrig vågat/kunnat ta fajten märkligt bland annat i ljuset av det faktum att hans egna nya vänner endast tog fajten under pseudonym. Jag tillät mig fråga om detta verkligen var så mycket bättre än vad hans gamla vänner gjorde. På detta sätt markerade jag min oförståelse för och mitt allmänna ogillande av anonymiteten som sådan – som gjorde att jag nu endast motvilligt skrev på denna plats.

Jag utvecklade också frågeställningen, delvis från vad jag ansåg borde vara Motpols eget perspektiv. Trodde Motpol-bloggarna att de kunde vinna den trovärdighet och det inflytande de eftersträvade utan att bli kända under sina riktiga namn? Komprometterade de inte snarare sin egen sak?

Eller var de inte helt seriösa? Om de drogs fram i ljuset – inte den “politiska korrekthetens” falska ljus, utan det rätta ljuset, det ljus som Salt kunde ha förblivit – så fick vi se. Togs maskerna av fick de stå för sina åsikter på riktigt, eller ändra dem. De fick ta verkligt ansvar för vad de skrev.

Riskerade inte det hela nu att uppfattas som blott en teatralisk lekstugefascism? Hur många tog det på allvar utanför deras egen intralänkande krets? Framstod inte Jonas som den ende riktige skribenten och debattören – uteslutande av det skälet att han en gång uppträtt som en vanlig sådan, utanför den självmarginaliserande sekten?

Min avsikt med dessa frågor var att locka eller provocera Motpol-skribenterna att träda fram ur anonymiteten, att bli normala intellektuella – även till priset av viss anpassning till form och innehåll. Jag har invändningar mot mycket i Motpol, av samma slag som mot Salt, och fler av dem. Men jag måste sympatisera inte minst med den ovan citerade allmänna avsiktsförklaringen. Och det är ett faktum att några av författarna skriver tillräckligt bra för att deras inlägg med endast lätt redigering skulle vara värda att emellanåt publiceras också i bokform. Några verkligt kunniga och insiktsfulla personer gömmer sig här.

Mitt bemötande av Jonas’ anklagelse för bristande mod och förmåga i samband med den mer allmänna anonymitetsproblematiken utlöste emellertid en ursinnig, hatisk reaktion från några Motpols läsare och kommentatorer, också i form av kommentarer i denna blogg till vad som då var min senaste post (8/10); en reviderad och utvidgad version av mitt snabbt skrivna svar i Jonas’ blogg återfinns också där. Det var en reaktion som lärde mig mycket om anonymitetskulturen.

Reaktionen var irrationell, fylld av häpnadsväckande missförstånd, och i det mesta sakligt obegriplig. Den uttryckte också attityder och värderingar i förhållande till det kulturella innehållet i denna blogg som jag skarpt tar avstånd från. Jag var ovan vid sådant aggressivt bemötande, och hade inte en aning om vilka dessa läsare var. Men jag ville ta dem på allvar och försöka förstå dem. Därför svarade jag dem utförligt och punkt för punkt. Därefter hördes ingenting mer från dem.

Dock var det naturligtvis inte de absurda saker de skrev utan att ha tagit reda på någonting alls om mig, deras sätt att utan grund placera mig i ett fack för en typ av kritiker de sannolikt ofta stött på, och tillskriva mig denna typs beteenden och åsikter, som var det viktiga. Det var i stället den psykologiska och känslomässiga reaktion som detta var ett uttryck för som var det väsentliga och lärorika. Den visade hur högt värderade Motpols anonyma vikingar, kshatriyer, guruer o.s.v. var, och hur stor förståelsen var för deras anonymitet, hur nödvändig den ansågs vara.

Ändå måste jag upprepa och insistera på mitt ifrågasättande.

Jonas svarade att han innerligt avskydde anonymitetskulturen, men att han förstod den. Han hänvisade till att “vi har ett åsiktsförtryck idag, som alla är medvetna om”.

Detta är naturligtvis ett viktigt, ja ett s.a.s. i princip potentiellt avgörande övervägande. Men jag frågar mig: Är åsiktsförtrycket, det komplexa, masspsykologiskt ideologireproducerande fenomenet “politisk korrekthet”, idag i Sverige verkligen sådant att kunniga och formellt publicerbara skribenter av det slag som vi i några fall finner hos Motpol verkligen inte kan skriva under sina egna namn? Jag måste faktiskt tillåta mig att betvivla det.

Innebär inte anonymiteten ett underkännande i förhand av vårt samhälles alltfort lagstadgade friheter? Bidrar den inte, genom att s.a.s. antecipera åsiktsförtrycket, till att förstärka det? Blir den inte särskilt graverande när man säger sig vilja vara “en del av, och en försvarare av, den långa nordiska traditionen av fri debatt, yttrandefrihet och åsiktsfrihet”?

Jag utmanar åter Motpol-skribenterna genom att också försöka se saken ur deras eget perspektiv: Varför undviker man den fulla offentligheten, den enda vägen till verkligt genomslag, om man är så hängiven sina idéer och övertygelser som Motpols skribenter ger intryck av att vara? Är sådana personer verkligen rädda för “social stigmatisering”, för att “förlora sitt arbete”, eller ens för att “få en kniv i magen”? Är inte “uthängning” i media bara välkommen publicitet för sådana som dem? Liknar de inte nu formellt alltför mycket extremvänsterns balaklava-terrorister? Skulle de inte vinna ett opinionsmässigt övertag genom att lämna anonymiteten till dem? Det hela förefaller märkligt från vad som borde vara deras egen ståndpunkt. Några i Motpol skriver ju också redan under eget namn och har såvitt jag förstår alltid gjort det.

Som jag framhöll i diskussionen borde det åtminstone bli en fråga om avvägningar. Är anonymiteten nödvändig i alla fall? Hur nödvändig är den i olika fall? Hur starkt är förtrycket i olika frågor? Är förändringar i det egna skrivandet ett pris värt att betala, och i så fall i vilken utsträckning? Det är för mig uppenbart att pseudonymiteten motverkar författarnas egna syften, och att det borde ligga i deras eget intresse att ompröva den.

Först när de övergivit den kunde, förefaller det mig, en verklig kritisk diskussion ta vid – seriös, offentlig, normal.

Och varför är en sådan önskvärd, ifråga om bloggar vars innehåll även jag ofta finner problematiskt (om än inte av samma skäl som liberalsocialisterna från höger till vänster)? Jag ska försöka återkomma om detta.