Jan Olof Bengtsson

Invandringspolitik och världspolitik, 1

Den atlanticistiska nyorienteringen med dess problematiska globalpolitiska implikationer har i SD pågått under lång tid. Under de första åren efter mitt ställningstagande för det populistnationalistiska partiet motsvarade det i stort mina förväntningar. Att minnas är särskilt hur det, ensamt av riksdagspartierna, våren 2011 försökte motsätta sig det förödande kriget mot Libyen. Om det, som vissa säger, är så att Håkan Juholt tvingades bort för att han råkat säga att Sverige inte borde deltaga i det, är det lätt att förstå hur starka de krafter som SD utmanade är. Dessa i mycket dolda krafter skulle kunna tänkas vara en icke obetydlig faktor även i det motstånd mot SD som formulerats i termer av partiets nazistiska rötter, främlingsfientlighet och rasism. Men en gradvis förskjutning var på gång. Det märktes bland annat under Ukraina- och Syrienkriserna. Tydligast blev det i förhållningssättet till NATO. Alltmer framstod det därför som naturligt att stödja det gamla ungdomsförbundets linje i de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna. Det blev i allt högre grad möjligt att se att de kvalifikationer och egenskaper som var nödvändiga för att motstå det tryck av påverkan som till och med Vänsterpartiet fallit för saknades i partiledningen. För hur totalt bestämmer inte detta tryck de borgerliga partiernas politik, de partier som SD nu själva började sakpolitiskt närma sig och eftersträva en allians med?

Men det var först med den explicita satsningen på det “konservativa blocket”, och därmed så småningom på tankesmedjan Oikos, som de avgörande nya stegen togs mot ett mer entydigt uppslutande bakom borgerligheten och dess orubbligt korrupta atlanticism. Under Trumps tid som president kom Mattias Karlsson att fästa sig vid vad han uppfattade som en stor skillnad mellan Demokraterna och Republikanerna, som legitimerade detta steg. Och visst hade han på ett plan rätt i mycket. Trump var verkligen, i sina anpassningar till den, sitt spelande på och utnyttjande av den, en ofullgången produkt av den amerikanska populistnationalismen, och därmed ett högst signifikativt nytt fenomen. “I likhet med den europeiska vänstern har man omfamnat den revolutionära identitetspolitiken med hull och hår”, konstaterade Karlsson i DN inför det senaste presidentvalet ifråga om Demokraterna. “Sammanhållande patriotism och likhet inför lagen har bytts mot radikalfeminism, rasifieringsteorier, krav på särlagstiftning för olika grupper och en iver att riva ned och smutskasta landets historia och institutioner, på ett sätt som nästan för tankarna till Maos kulturrevolution. I månandet om sina revolutionära element har även stödet för lag och ordning fått stryka på foten. Över hela landet har ledande demokrater framfört krav på att avveckla polisen och tagit våldsamma demonstranter i försvar.” Och inte minst: “I kölvattnet av detta har Demokraternas tidigare stöd för yttrandefriheten försvagats. Demokraterna är i dag mycket mer benägna än Republikanerna att stödja olika former av censur på internet och att försöka hindra oliktänkande från att tala vid landets universitet.”

Tyvärr saknades emellertid en djupare förståelsen av allt detta. Och det är inte minst denna brist som lett Karlsson, hans parti och hans tankesmedja fel. SD missuppfattar det de kritiserar när de hänför det till den äldre vänsterns revolution. Skillnaderna mellan Trump och Demokraterna var på intet sätt sådana att de legitimerade SD:s nyorientering. Det är knappast riktigt att säga att “Demokraternas vänsterfalang” idag generellt är “starkare och mer radikal än vad den kanske någonsin varit”, om man inte med “vänsterfalang” menar en distinkt, ny typ av vänster, skild från den som, i detta parti, främst F. D. Roosevelt och hans anhängare under en tid kom att stå för. Bernie Sanders är visserligen ett äldre slags socialdemokrat, men han är inte representativ för vänsterfalangen i dess helhet; mer och mer är det personer som Alexandria Ocasio-Cortez som sätter sin prägel på den. Dagens dominerande wokevänster, inklusive inte minst dess invandringspolitik, är inte bara ofarlig för den amerikanska kapitalismen, utan låter sig med fördel användas av denna för att lura progressiva vänstermänniskor över hela världen att acceptera den och dess internationella våldsordning som god, som i sig lika progressiv. I själva verket är den en etablissemangets egen skapelse. Det är detta som en socialmedial paleosocialistisk postvänster nu slutligen genomskådar och revolterar mot även i USA. Som twitterprofilen Benedict Cryptofash (namnet är ironiskt, riktat mot pseudovänsterns sätt att avfärda postvänstern) pregnant uttryckt det: “Wokeness is not a religion and it is not an ideology, in the pluralistic, anti-Marxist sense of one set of ideas among many. It is pure ideology itself, that which conceals social contradictions in the interests of the dominant class.”

Karlsson förklarar att “många socialkonservativa patrioter” tidigare föredrog det demokratiska partiet, som länge behöll “en socialkonservativ ådra”, under det att det republikanska präglades av “kallhamrad neokonservatism och nyliberalism”. “Då var det”, menar Karlsson, “Republikanerna som förespråkade öppna gränser och globalism, alldeles oavsett vilka konsekvenser det fick för den amerikanska arbetarklassen. Då var det Republikanerna som stod närmast det militärindustriella komplexet, och som var mest benägna att starta krig på olika platser i världen med åtföljande flyktingvågor över Europa som följd.” Men nu är “rollerna ombytta”. Det är tydligt att utgångspunkterna för bedömningen här är SD:s tidigare och sunda. Men beskrivningen är överdriven och på flera sätt problematiskt ytlig.

Trump har inte förändrat – och skulle knappast ha kunnat förändra även om han velat – det faktum att Demokraterna och Republikanerna med endast obetydliga variationer står för ett och samma politiska och ekonomiska system, företräder i stort samma intressen, och därmed framför allt för en i det väsentliga identisk utrikespolitik. Olikheterna mellan partierna ifråga om det Karlsson räknar upp gör ingen väsentlig skillnad i dessa grundläggande avseenden; det handlar bara om olika strategier på några områden och för några syften. De Trump vände sig mot i sitt ifrågasättande av krigen var lika mycket andra republikaner som demokrater. Allt är förvisso relativt här, men som Maupin framhållit stod Trump närmare just det militärindustriella komplexet, medan Demokraterna länge generellt förlitat sig mer på CIA och färgrevolutioner. Karlsson ger enbart Obama skulden för att ha medverkat till att beväpna al-Qaida-anslutna grupper i Syrien, och förbiser att även McCain var involverad i detta. I direkt kontinuitet med sina republikanska föregångare fortsatte Trump USA:s krig och svältsanktionspolitik, bombade Syrien, dödade Qasem Soleimani och en ledande iransk kärnfysiker. En närmare blick visar att Trump överhuvudtaget inte medförde någon förbättring ifråga om krigen, även om han inte själv – och som så många Trumpanhängare är det endast detta Karlsson tar fasta på – startade något nytt. Hans vallöfte var ju att stoppa dem.

De “fredsprocesser i Mellanöstern” som Trump “lyckats få i gång” och som “knappast någon trodde var möjliga” var i hög grad något annat än vad Karlsson ger sken av. De rörde länder som aldrig legat i krig med varandra, och planen för palestinierna förtjänar överhuvudtaget inte namnet “fredsplan”. Allt detta var led i Trumps oreserverade stöd till Netanyahu och hans ockupationspolitik, liksom i bildandet av en större allians mot Iran. Det ensidiga stödet till Israel tog sig också andra nya uttryck (Golanhöjderna, ambassadflytten till Jerusalem), och det var sannerligen inte något som ingav hopp om slut på krig “med åtföljande flyktingvågor över Europa som följd”.

Även på den ekonomiska politikens område är det endast fråga om olika strategier, betingade av det relativa inflytandet från olika grupper och nivåer i den amerikanska ekonomin; också detta är något som Maupin specialiserat sig på. Demokraterna vill riva upp framgångsrika ekonomiska högerreformer och kraftigt höja företagsbeskattningen, klagar Karlsson. Men liksom redan i den tidiga statsmonopolismen den svenska industrins storägare samarbetade nära med och gynnades av socialdemokratin under dess klassiska period, och de borgerliga partierna, som levde kvar i en föråldrad, verklighetsfrämmande föreställningsvärld från 1800-talet och fortfarande lallade om den fria konkurrensen och allt det andra överspelade, till och med hamnade i motsatsställning till dessa näringslivets toppar, har för de mäktigaste grupperna och den högsta nivån av monopolister och finanskapitalister i USA Demokraternas större välfärdssatsningar alltid bara varit en mer modern, tidsenlig, intelligent och långsiktig politik för systembevarande än de enkla, populistiska och för högerväljarna lättbegripliga skattesänkningarnas. “Tax me more”, som Warren Buffett uttryckte det. Han har inte bara råd; han vinner på det.

Avslutningsvis kommer Karlsson in på vad som mest av allt oroar honom med den destabilisering och försvagning av USA:s “fundament och ekonomi” som han menar att Demokraternas politik leder till: “Detta är allvarligt, inte minst därför att alla tecken tyder på att västvärlden är på väg att dras in i ett nytt kallt krig med det kommunistiska Kina.” Dras in? Här bliv verklighetsbilden mycket skev. Vilka eller vad är det som drar? Och: “Ska väst kunna stå emot kommunist-Kinas alltmer aggressiva ambitioner är ett starkt USA med ett kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap oundgängligt.” Aggressiva ambitioner? Med vilka ord skulle Karlsson beskriva det USA-centrerade “väst”-imperiets medels otaliga militärbaser och ständiga krig upprätthållna unipolära ordning, vilken ingenting Kina hittills gjort kommer ens i närheten av? Vad handlar enligt Karlsson de krig han själv nämner om? Här finns inga som helst verkliga skillnader mellan de två valmöjligheter folket ges i den oligarkstyrda amerikanska demokratin. Genom sitt nya organiserade samarbete med Republikanerna och ledande amerikanska etablissemangskonservativa tankesmedjor, tidigare alltså åtminstone delvis motiverat av den felaktiga uppfattningen av Trumps politik, stödjer SD alltmer urskillningslöst ett enhetligt och i samma utsträckning av Demokraterna upprätthållet system som genom den globaliserade imperialismen också i hög grad är internationellt eller supranationellt, och som helt enkelt inte kan erbjuda något verkligt och långsiktigt svar på migrationsproblematiken eftersom det i sig är dennas orsak. Invandringspolitiken kolliderar med världspolitiken.

Det står från början klart att den förändring av invandringspolitiken en framgång för SD:s högerblockstrategi eventuellt skulle kunna medföra i jämförelse med dagens svenska regering kommer ha avgörande, rent principiella begränsningar. Man skulle rentav kunna säga att SD med denna kortsiktiga strategi riskerar att avhända sig själva möjligheten till en verklig lösning. Både dagens populistnationalister och den gamla högerns liberalkonservativa avvisar givetvis en politik av Maupins typ, men ingen av dem erbjuder någon tillnärmelsevis tillräcklig annan.

– – –

Det problem när det gäller tänkandet kring invandringsfrågans lösning som främst aktualiseras av Maupins program är naturligtvis populistnationalismens simplistiskt svepande avfärdande av socialismen, som i och med högeralliansen tagit sig allt grövre uttryck. För socialkonservatismen ligger ju ett bejakande av socialism i viss mening, ett urskiljande av delsanningar i olika socialistiska riktningar som kan upptas i det egna politiska och ekonomiska tänkandet, nära till hands. Även inledningen till SD:s nu uppenbarligen i hög grad bortglömda principprogram talar om att integrera “de bästa elementen från de traditionella…vänsterideologierna”. Flera av Marx och den senare marxismens analyser är ju uppenbart relevanta för just en meningsfull, utvecklad socialkonservatism. Men okunskapen om marxismen närmast definierar ju borgerligheten och högern, och är därför också ett större problem. En lång rad betydande borgerliga akademiska kritiker av marxismen har givetvis varit grundligt förtrogna med den, men utanför deras krets är situationen oförändrad; där råder samma ohistoriska inskränkthet, som gör varje kvalificerad urskillning ifråga om vad som är sant och vad som är falskt omöjlig. Detta har alltid varit ett av de mest besvärande förhållandena att hantera när man ska försvara konservatismen. Den vanliga högerpopulismen, den som åtminstone tidigare inte med nödvändighet också var nationalistisk, men som idag ofta, inte minst i SD, sammansmält med populistnationalismen, är det mest långtgående och ibland frånstötande aggressiva uttrycket för denna bristande förståelse.

Invandringsfrågan ska nu, också enligt SD, förstås i enlighet med en allmän konservatism som, för att befrämja högerblocket, inte längre ens specificeras som socialkonservatism. Att bli medvetet och uttalat konservativ tycks för många yngre som idag dras med av partiets satsningar i denna riktning innebära att personligt-psykologiskt tillägna sig ett i mycket färdigt och standardiserat identitetspaket, till vilket hör ett simplistiskt och primärt amerikanskt innehållsligt arv från det kalla kriget (“kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap”), såväl som en mer eller mindre omfattande appropriation av under lång tid inom högerborgerligheten ackumulerade grupp- och klassdefinierande attityder och symboliska markörer. Socialismen och kommunismen är här något som kommer åtminstone mycket nära den absoluta ondskan, men oavsett det så är de också något som man helt enkelt inte befattar sig med i den borgerliga existens man i några fall fortfarande är en del av eller minns från sin uppväxt, men framför allt har sett på avstånd och eftersträvar, och som man hypostaserar som ett näranog tidlöst ideal. Det tycks till stor del vara denna intelligenshämmande socialpsykologi som gör att de överordnade värdenas viktiga konservatism saknar tillräckliga begreppsliga, analytiska och teoretiska resurser för att utvecklas och artikuleras på det sätt som är nödvändigt i vår tid. Populistnationalismens tidigare ambition att gå bortom den traditionella höger-vänsterskalan var löftesrik i detta avseende: den öppnade för en helt nödvändig ideologisk nyorientering.

Men även om marxismens delsanningar bör identifieras och assimilieras, är det inte nödvändigt att vara marxist för att anamma en lösning i invandringsfrågan av Maupins allmänna typ. Vad som från ett konservativt perspektiv främst tilltalar i hans typ socialism är den mycket starkt markerade konstruktiva orienteringen, avvisandet av destruktionsvänstern. Genom denna orientering skiljer han sig såväl från trotskisterna som, i hög grad, de länge tongivande amerikanska socialisterna med anarkistisk orientering som Noam Chomsky och Chris Hedges, och naturligtvis också från fortfarande i mycket nyliberala socialdemokrater av det slag som idag kallar sig “demokratiska socialister”. Det ger hans socialism en helt annan dimension, som deras saknar. I det Maupin i så hög grad står för en vänsterns socialkonservatism kan man rentav säga att han närmast tillhör postvänstern: flera gånger har han varit benägen att problematisera hela fenomenet “vänstern”. Hans främsta, konservativt socialistiska krav och huvudparoll är “a government of action that fights for working families“. Förvisso tänker han sig att statsmakten i de av de samarbetande länderna som inte redan är socialistiska också transformeras i socialistisk riktning, och det krävs definitivt en distinkt typ av regeringsmakt för genomförandet av denna politik. Han benämner sin position “21st-century socialism”, och känner en viss ambivalens inför termen kommunism, även om denna hans socialism innebär ett brett vidaretänkande också utifrån hela den realexisterande socialismens historiska erfarenhet och han entydigt försvarar de länder som idag bygger på den. Det finns goda skäl för denna ambivalens. Kommunism i den vanliga politiska debatten har varit en missförstådd term såtillvida som den av 1900-talets kommunister själva ofta egentligen inte åsyftat samhällssystemet i länder som Sovjetunionen, Kina, Kuba och så vidare. Marx och Engels använde den som självbeteckning i syfte att särskilja sig från andra former av socialism (avfärdade som utopiska och borgerliga), men i första och andra internationalen fanns också sådana andra former representerade, och den partibeteckning som många kunde enas om blev så småningom socialdemokrati. Efter revisionismens nytolkningar och det av bland annat dessa föranledda avfallet från den på en rad kongresser fastslagna linjen rörande den nationalistiska och imperialistiska borgerlighetens krig 1914, markerade dock Lenin mot denna nya “andra form” av socialism, som möjliggjorde kriget, genom att återuppta kommunism som beteckning för sin riktning.

Men fastän den begreppsliga skillnaden väl knappast blev klar redan hos Marx och Engels, har denna term inom marxismen under 1900-talet oftast kommit att betyda det mer eller mindre avlägsna framtida målet för den utveckling socialismen vill åstadkomma. Det är inte oviktigt att komma ihåg detta när vi bedömer Maupins argument. Sovjetunionen var såtillvida aldrig något annat än socialistisk, det vill säga den motsvarade den samhällsformation vars allmänna drag skulle vara förhärskande under den historiska perioden mellan den socialistiska revolutionen och kommunismen, och under vilken den gradvisa förändringsprocess som väntades leda till den senare skulle äga rum. Jag förenklar något här, en mindre vanlig alternativ terminologi talar i stället om lägre och högre stadier av kommunism, och det finns hela tiden hos båda termerna andra betydelsedimensioner än de historiska periodindelningarnas. Maupin insisterar hursomhelst på att det tillstånd som kallas kommunism kan förverkligas endast när produktivkrafterna och det globala materiella välståndet nått en ofantligt mycket högre nivå än idag, och för att hamra hem denna poäng säger han faktiskt att detta kommer ta tusentals år. Han avvisar inte bara de ultravänstersekter som menat att kommunism kan förverkligas utan denna utveckling, utan också den vanliga, inom såväl högern som vänstern helt dominerande missuppfattning enligt vilken socialism i sig är fördelningspolitik utifrån de nuvarande, befintliga resurserna. Maupin föreställer sig också en begränsad marknadssfär och kontrollerade investeringar av den typ dagens socialistiska länder uppmuntrar. Säkert skulle man komma en bit på vägen även med den blotta styrningen och samordningen från statsmaktens sida av vissa privata företag som involveras i den typ av uppbyggnadprojekt han förespråkar, även om dessa inte direkt skulle kunna organisera de arbetslösa på det sätt även Roosevelt på sin tid förmådde i USA; detta ekonomiska tänkande kännetecknar ju också Belt and Road-satsningarna.

Det väsentliga är att det krävs en tillräcklig motmakt mot det globaliserande atlantkapitalet, en överordnad politisk makt som kan bryta den kontroll av hela stater som det sedan länge utövar. Jeffrey Sachs, en gång profet, tillsammans med Anders Åslund, för den nyliberala chockterapi som till den grad förhärjade Ryssland under Jeltsins tid att starkmannen Putin och hans nya politik blev oundgängliga, men som signifikativt nog omprövat allt, förlitar sig på ett närmast socialdemokratiskt och mer allmänt och så att säga traditionellt internationalistiskt program under FN:s ledning som i dagens läge väcker andra frågor. Men hans uppfattning av hur det nuvarande systemet orsakar fattigdomen, inte minst i Afrika, bekräftar och kompletterar Maupins och Aviva Chomskys. Massmigrationen är en produkt av globalkapitalismen och ingenting annat. Jag gör inte anspråk på att kunna bedöma exakt i vilken utsträckning det nuvarande systemet måste rullas tillbaka och ersättas av ett annat för att ett svar på migrationsfrågan av den här diskuterade typen ska bli möjligt, men det finns såvitt jag kan se goda skäl att acceptera såväl Maupins, Chomskys, Sachs’ och många andras beskrivningar av orsakerna till de problem som definierar den, som Maupins allmänna modell som en nödvändig del av lösningen.

Vad som kan sägas är väl också att det så att säga räcker att övervinna de specifika problem och hinder som den atlantglobala kapitalismen i dagens globala utvecklingsstadium reser – något som ingen konservativ som det är något bevänt med borde ha några större problem med. Här handlar det ju bara om gigantiska monopol och banker som med hänsynslösa och kriminella metoder, humanitära och radikala fraser, och stat och militär i sin tjänst söker bevara och konsolidera sina egna vinstbringande maktpositioner. För syftet att övervinna detta i vissa avseenden historiskt oöverträffat monstruösa och absurda system finns ingen anledning att medsläpa socialismens idéhistoriska arv av illusioner – den sekulära, immanentistiska eskatologin, utopismen, den kollektivistisk-demokratiska natur- och folkmytologin, profanhumanismen med dess ensidiga moderna rationalism och romantik, den feltänkta, radikala egalitarismen, alla andra andligt omogna vanföresetällningar om den materiella existensen överhuvud, sammantaget ett under årtusenden ackumulerat arv av åskådningsmässiga egenheter. Det är givetvis en oerhörd fördel om så inte sker, och därmed upprepandet av otaliga välkända historiska misstag undviks. En populistnationalism som i ljuset av en filosofisk kultur övervann sina begränsningar och utvecklade en ny socialkonservatism – i både den europeiska och den amerikansk betydelsen av denna term – bortom höger och vänster skulle vara fullt tillräcklig.

Men denna möjlighet går förlorad i och med att populistnationalismen i stället satsar inte bara på ett block utan till och med, som Karlsson idag uttrycker det, en fusion med den gamla högerns konservatism, det vill säga med vad som i realiteten alltid, och i högsta grad redan hos Edmund Burke, är en från den borgerligt-kapitalistiska ordningen principiellt oskiljaktig liberalkonservatism. SD har fastnat i den alldeles för enkla höger-vänsterdikotomi som de själva tidigare tog avstånd från. För att nå framgång i det som deras centrala engagemang fortfarande gäller måste de komma bort från denna trångt borgerliga och moss-konservativa horisont. Populistnationalismen är meningslös om den inte i lika hög grad ifrågasätter högern som vänstern. Det måste vara lika viktigt för den att “stoppa borgeriet” i sämre mening som att “stoppa sosseriet” i den mån det är problematiskt. Den måste i explicit, kraftfull, aktiv och offensiv polemik mot högerpartierna göra de stora ekonomiska frågorna, de irrationella privatiseringarna och marknadiseringarna, NATO, de imperialistiska krigen, EU:s atlanticistiska uppbundenhet som omöjliggör en självständig europeisk linje i världspolitiken, till huvudpunkter i sin valplattform. Den måste vända sig mot den högerns ekonomiska politik och utrikespolitik som utgör ett lika stort hinder för invandringsfrågans lösning som den vänsterns kulturpolitik som i verkligheten hänger nära samman med dem.

– – –

Det behöver inte sägas vare sig att all invandring inte innebär problem, eller att den massinvandring vi haft definitivt medfört stora och mycket påtagliga, välkända och lättidentifierbara sådana. Givetvis ägnas hanteringen av dessa problem åtskilligt seriöst tänkande. Problemet är att de vanliga åtgärdsförslagen, även sammantagna, är otillräckliga. Integration av en aldrig sinande ström av migranter från kulturellt vitt skilda delar av världen är givetvis omöjlig och därför ingen lösning alls, även om integration av en sinande och upphörande ström är möjlig upp till en viss kvantitativ nivå (det vill säga, om strömmen sinar och upphör först när invandrarna är i överväldigande majoritet är denna integration naturligtvis också omöjlig, om förståelsen av begreppet lösning i detta sammanhang innefattar bevarandet av eller kontinuiteten med väsentliga drag hos den existerande och idag dominerande kulturen). Att bara stänga gränserna gör ingen skillnad när det gäller de migranter som redan är här. Hjälp i närområdet är givetvis bra, men även det är otillräckligt om det inte förstås i termer av ett större projekt av Maupins typ. Små libertarianska frivillighets- och ickevåldskommuniteter ute på landet, eller radikalnationalistiska sådana som undandrar sig politiken, erbjuder givetvis inte heller några tillräckliga svar. Återvandring i stor skala är i sig på intet sätt omöjlig, som många tycks tro, men inte heller det är en fullständig politik, vilket visas inte minst av hur långsamt det går att vinna opinionen för den – något som inte underlättas av att dess förespråkare blir radikalnationalister på vars torgmöten det ropas “ut med packet”. Det gäller även förslagen om att avveckla pullfaktorer i form av migranterna omfattande välfärdssystem.

Just detta elementära faktum att opinionen – i en demokrati – måste vinnas för de åtgärder populistnationalisterna önskar tror jag är otillräckligt beaktat av dem själva, såtillvida som de inte går tillräckligt på djupet i analysen av varför en majoritet av väljarna i ett land som Sverige inte röstar för dem, ja varför en så betydande del även av de etniska svenskarna fortfarande överhuvudtaget inte tycks se invandringen som medförande några större och mer svårhanterliga problem. De som okritiskt accepterat och även på många sätt försvarat och välkomnat massinvandringen – ofta följden av tragedier även för migranternas hemländer – har utan tvekan varit obegripligt naiva och haft principiellt fel i en utsträckning som tidigare, hos några av deras kända representanter, inte ens hade kunnat anas. Men till grund för det vanliga populistiska förlöjligandet av dessa motståndare ligger bland annat åtminstone ett visst mått av naivitet, i den oreflekterade, självklara tilltron till vårt eget lands och dess politiska och ekonomiska förhållandens godhet och normalitet. Invandringsförespråkarna av den typ jag tänker på här – det finns även andra – uppvisar stor förvirring i sin förståelse av svensk skuld och av dess korrelation med invandringen som moralisk gottgörelse. Men det finns en svensk skuld. Det finns något som kanske kan beskrivas som nationell karma. Juholts avgång kan vara en av de saker som tydligast visar vari vår ondska består. Sverige lever till ovanligt stor del på en rent nihilistisk vapenexport, styrd av politiskt understödda privata vinstintressen, och vi tjänar ofta genom den, och även på många andra sätt (numera även egna militära insatser i fjärran världsdelar), vad som till stor del är endast ett plutokratiskt våldsimperium.

I radikalnationalismens snäva perspektiv tenderar det, som vi sett, att framstå som att vi européer och i synnerhet vi svenskar inte har någonting att göra med förhållandena i invandrarnas ursprungsländer, som att vi aldrig haft det och aldrig kommer att ha det. Som att de inte på något sätt eller till någon del är vårt ansvar. Fattigdomen och underutvecklingen tenderar att accepteras som ett permanent, oföränderligt faktum, och den typ av uppbyggnad som den nationella självständighetens postkoloniala ledare trodde på anses omöjlig, i den mån man överhuvudtaget känner till den. Men även oavsett hur det förhåller sig med detta är det ingenting som vi vare sig behöver eller bör bry oss om. Det inte bara saknas utan det anses ibland inte ens behövas någon egen politisk förståelse av och vision för världen utanför Sverige och Europa, och i synnerhet inte den globala södern. SD-ledningen tänker utan tvekan litet längre än så. Den tänker alltmer i de konventionella termer enligt vilka genom “frihandel” och kapitalexport, och i någon begränsad mån också bistånd, förhållandena kan och kommer förändras, om än långsamt. Men för detta anses den grundläggande nationalistiska principen att det är tillräckligt att vi ser till vad vi för närvarande och mer omedelbart uppfattar som våra egna intressen inte behöva överges. Ser vi till åtminstone det välförstådda egenintresset leder en osynlig hand de nationer som agerar i enlighet med det i riktning mot harmonisk samexistens.

Men även med denna hållning kolliderar invandringspolitiken med världspolitiken. Vad som trots SD:s moderation (men framför allt förstås hos radikalnationalismen) ibland liknar en nästan programmatisk inskränkthet och närsynthet, kan i mycket visserligen plausibelt framställas som en dygd när det beskrivs som det enda alternativet till den abstrakta rationalismens såväl som den sentimentala romantikens på en alltför ytlig universalism grundade internationalism. Denna internationalism präglar de gamla etablissemangspartiernas politik i det att den hos dem – numera även hos högern – förser imperialismens ekonomi och geopolitik med en fasad av idealistiskt-humanitärt engagemang. Men eftersom hållningen hos SD inte bara är ett uttryck för en konsekvent och genomtänkt politik utan också ett i sämre mening populistiskt avskärmande av världspolitiken, underlättar den även i sig det nuvarande, nya steg som gör krocken mellan invandringspolitiken och världspolitiken ännu värre. Det är med den som det, när högerns och näringslivets påtryckningar såväl som egna felkalkyler läggs till, blir fullt tillräckligt att bara överta och ansluta sig till högerns vanliga praxis ifråga om relationerna till dessa andra delar av världen, det vill säga, att godta den idag sedan länge globaliserande men fortfarande atlantcentrerade finans- och monopolkapitalismens existerande former av “marknad” och “frihandel”: att helt enkelt endast fortsätta och förstärka anslutningen till det imperialistiska systemet. Man går från den blotta frånvaron av en självständig politik, ett passivt accepterande av en vag konsensus, till det aktiva anammandet av en osjälvständig. Inte heller nu behöver man anstränga sig för att utveckla en egen, men man blir genom sina nya lojaliteter mer engagerad på det område där man på detta sätt erhållit en mer uttalad och specifik linje. I den mån man möjligen fortfarande genom ett blott selektivt bejakande av en ekonomisk högerpolitik vill kvarhålla möjligheten att presentera en nationalistisk hållning som uttryck för verklig konservativ visdom, kan man inte vara helt konsekvent, eftersom alltså även högern numera bejakar den rationalistisk-romantiska legitimeringsgrunden, och man därmed i anpassningen till högern i allt större utsträckning även själv måste göra det. Det globala mänskliga rättighetsengagemang som ofta anförs som motiv för militära interventioner med i verkligheten helt annan betydelse, och som skall bevisa den liberala demokratins allmänna moraliska och humanitära överlägsenhet, är numera en framträdande del av SD:s utrikespolitik, särskilt när det gäller sexuella identitetsfrågor.

Samma frånvaro av verklig utväg i invandringsfrågan ser vi hos de jämförbara, alltmer uppenbart otillräckliga, småborgerliga och opportunistiska partierna i övriga Europa. När till och med Marine Le Pen nu börjat hylla NATO vet man att populistnationalismen befinner sig i kris. Värnandet av eller åtminstone strävan mot ett självständigt Europa är ju centralt för Frankrikes själva nationella identitet. Ja, alla vet egentligen vid det här laget att populistnationalismen och dess nuvarande program inte erbjuder något tillräckligt svar på massmigrationens utmaning, att den inte kommer kunna åstadkomma någon tillräcklig förändring. Alla vet det innerst inne, om än de flesta, sedan årtionden genomindoktrinerade av nyliberal propaganda, inte uppfattar den verkliga orsaken till denna impotens. Tron på dessa partier blir i alltför hög grad ett slags desperationens parlamentariska terapi. Som populistnationalisterna även själva är medvetna om – detta är ju grunden för deras alltför långtgående allianssträvanden – går partierna generellt inte tillnärmelsevis så bra som de skulle behöva göra för att på egen hand ens formellt vinna makten. Och svårigheten att nå populistnationalisterna med det från deras horisont kontraintuitiva budskapet om det problematiska och illusoriska i högeralliansernas väg torde framför allt ligga i den psykologiska investering de vid det här laget gjort i tron på den, det behov de har av denna tro.

Givetvis är politiska allianser inte principiellt fel; tvärtom är de oundgängliga även för nya politiska rörelser och partier. Att söka och bilda rimliga allianser är ett bevis på nödvändig realism och seriositet. Men detta får ju endast ske inom ramen för vad som, om än långsiktigt och ibland indirekt, kan befrämja rörelsens/partiets centrala politiska avsikter och mål. SD:s nuvarande allianssträvan avslöjar i stället på flera otvetydiga sätt en ny principiell förvirring ifråga om just dessa, eller åtminstone om vilka medel som befrämjar dem. Alliansen ingås på uppenbart felaktiga och oacceptabla villkor, som äventyrar själva den framtida möjligheten till avsikternas förverkligande och målens uppnående. Därför måste den kritiseras och korrigeras. Under den demografiska och kulturella utveckling som migrationen kontinuerligt åvägabringar och storföretags- såväl som statsmedia av alla slag oavbrutet uppmuntrar, kommer den svenska populistnationalismen i sin nuvarande form och med nuvarande strategi knappast heller i framtiden vinna tillräcklig makt för att kunna genomföra en politik som innebär en reell lösning i invandringsfrågan. Den sitter fast med sina alltför få och enkla grepp, samtidigt som den lägger till den nya, kontraproduktiva, självunderminerande fusionen med den gamla höger som förstås mer än gärna utnyttjar den som mass-stöd för sin egen politik, samtidigt som den är angelägen att markera att den bara ser den som vulgära underklasspartier och hemmapöjkar. Den feltänkta högerblockstrategin riskerar att omintetgöra populistnationalismens potential som positiv kraft i största allmänhet, men inte minst i dess egen kärnfråga.

När det gäller Europa är Ungern för många av de populistnationalistiska högerfrontsanhängarna den främsta förebilden. Liksom andra fall i Centraleuropa skiljer det sig från Västeuropa därigenom att en ledande politiker ur den “vanliga” högern, Orbán, själv tagit steget att anamma en invandringspolitik motsvarande de västeuropeiska populistnationalisternas. De historiska skillnaderna gör dock att detta fall långtifrån är helt jämförbart med det block som nu är på väg att formas i Sverige. Orbán har, så här långt, kunnat nå avsevärd framgång, och det återstår att se hur länge den kan fortsätta, hur långt han kan nå, hur beständiga resultaten blir. Men grunden även för hans politik framstår redan från början som otillräcklig och riskabel, såtillvida som den förutsätter en ganska stark fortsatt anslutning till NATO, Israel, och, noga taget, det vanliga övernationella atlantdominerade kapitalistiska systemet, oaktat hans goda relationer med Ryssland och de selektiva restriktioner han upprätthåller mot George Soros.

Givetvis kan Ungern justera kursen. Men hittills tycks regeringen exempelvis behöva stödja detta systems fortsatta politik i Mellanöstern, vars våldsamma uttryck ju orsakat en stor del av migrationen. EU:s utrikesministrar kunde inte enas om ett gemensamt uttalande om Gaza-Israel i maj, eftersom Ungern på grund av stödet för Israel inte ställde sig bakom kravet på eldupphör. Långsiktigt förefaller Ungerns paradigm ingalunda fullt tillfredsställande och inte heller generaliserbart. Det representerar inte i tillräcklig utsträckning den självständiga europeiska linje som är vad som verkligen behövs. Att populistnationalisterna i övriga Europa kan sätta sådan tro till Ungern beror på att de anser, eller väl snarare hoppas, att invandringsproblematiken kan lösas inom dess ram, att Soros är en abnormitet, ett undantag som går att komma till rätta med utan att överskrida det, och, djupast sett, att det ekonomiska system paradigmet är en del av verkligen är det riktiga och normala, som de inte har några problem med. De tror inte bara på de för den modifierade och utvecklade populistnationalismen väsentliga konservativa värdena, utan också på högern i allmänhet.