Olle Bengtsson

Det finns vissa frågor som trots att de tillhör den kategori som angår alla och borde vara ständigt aktuella, inte blir föremål för kontinuerlig politisk debatt och uppmärksamhet från de politiska partier som borde arbeta med dem.

Ett exempel på en sådan är frågan om övervakningssamhället. Sedan de svenska debatterna om FRA och EUs s.k. datalagringsdirektiv har den verklighet det här handlar om antagit groteska proportioner, och ingen borde efter de kontinuerliga avslöjandena om NSA och USAs totalitära strävanden kunna undgå att se dem och förstå deras innebörd; inte heller det faktum att den svenska regeringen fortsätter att stödja denna utveckling och till och med motsätter sig andra europeiska länders försök att protestera och stoppa den tycks förmå väcka den svenska opinionen.

Frågor som denna ägnas tillfällig, upprörd uppmärksamhet under en, eller i några fall flera kortare perioder, men sjunker sedan på skrämmande sätt undan utan att någonting kunnat förändras.

Ett annat exempel är frågan om grundlagen. Vad den handlar om är visserligen inte lika löjligt uppenbart, den involverar, eller tycks för många involvera, svåra författningstekniska överväganden och tillhöra ett område som normalt behärskas endast av specialiserade jurister och statsvetare. Den skiljer sig också från övervakningsfrågan såtillvida som att det inte blev någon mer allmän upprörd debatt, och signifikativt nog tycktes inte ens jurister och statsvetare bry sig om den på det sätt de normalt alltid gjorde förr i liknande fall.

Men i sak är ju också detta en fråga som i högsta grad angår alla svenska medborgare; i ett längre och större perspektivet är ju få frågor viktigare än författningsfrågorna. Och åtminstone SD förde en intensiv debatt om den under några veckor som jag uppmärksammade och i begränsad utsträckning själv försökte bidra till här i bloggen.

Nu, efter tre år, undrar man om riksdagsbeslutet gjorde att det inte längre anses meningsfullt att ägna denna fråga uppmärksamhet. Ytterligare ändringar, som upphäver de senaste, är ju med nödvändighet är en krävande och långdragen process. Begränsade resurser gör det väl rimligt att prioritera annat. Samtidigt riskerar man, om man helt släpper frågan, att ge intrycket att man accepterar beslutet i den meningen att man inte eftersträvar ny revision. Det vore olyckligt.

Därför frågar jag mig om det finns någon SD-politiker som fortfarande åtminstone sporadiskt försöker följa upp och fortsätta driva den linje i denna fråga som var partiets 2010, som framför konkreta förslag för återupptagande, och som kanske rentav strävar att ytterligare utveckla och fördjupa analysen och argumenten. Sådan kontinuitet och långsiktighet är i hög grad önskvärd.

Svar till “Den Väldige”

Nätpseudonymen “Den Väldige” ställer ett antal frågor med anledning av min post i kategorin References om Tage Lindboms korta självbiografi Omprövning; liksom många andra av hans kommentarer är de värda ett separat inlägg, trots att jag denna gång finner frågorna svåra att besvara.

–

Med anledning av denna bloggpost skulle jag vilja försöka formulera några frågor till JOB, och jag vill då först skissera bakgrunden, eller bakgrunderna:

Jag har fått uppfattningen, riktig eller inte, att Lindbom gick från ateism till gudstro genom kristendom och sedan gick över till en islamsk mystisk tradition: sufismen.

Det första jag undrar är: beskriver och förklarar Lindbom någonstans varför han tydligen upplevde kristendomen, som ju är den lokala och traditionella religionen inom vår kulturkrets, som ofullständig, inte användbar eller liknande?

Det andra jag undrar är, varför gick han till just islam/sufismen? Det vill säga, har han klart uttryckt detta? (För båda frågorna undrar jag också om han i sådana fall gör det i någon av de böcker som anmälts här.)

Lindbom gick, inspirerad av Kurt Almqvist, direkt till den s.k. traditionalistiska skolan, där han blev initierad av Frithjof Schuon. Det innebar inte att han därefter betraktade kristendomen som “ofullständig, inte användbar eller liknande”. I nästan alla hans böcker hänvisar han huvudsakligen till kristendomen, i enlighet med traditionalismens uppfattning om exoterikens delvis s.a.s. geografiska betydelse. Han skrev ju i första hand för en svenskspråkig och i stor utsträckning kristen läsekrets. Först i hans sista i livet utgivna bok, Västerlandets framväxt och kris, bör den med Lindboms tidigare verk förtrogne kunna urskilja vissa historiska tolkningar som antyder en uppfattning om kristendomens otillräcklighet som västerländsk exoterik. Hänvisningar till islam och sufismen förekommer i de flesta av hans böcker efter omprövningen, liksom till vedanta o.s.v.  Anledningen att han i den traditionalistiska skolan mottog esoterisk initiering i sufismen var utan tvekan just mötet, via Almqvist, med Schuon. Den posthuma volymen I Frithjof Schuons fotspår, med utmärkt och mycket utförlig inledning av Ashk Dahlén, behandlar uteslutande Schuon.

Jag har också fått uppfattning av JOB själv är mystiker, men inte kristen utan hinduisk eller närmare bestämt vedisk. Anledningen till detta, uppfattar jag, är att JOB menar att räddningen av Västerlandet, om denna alls är möjlig, på något sätt, vid sidan av direkt politiskt agerande och liknande, måste gå via det vediska då där finns kvar en direkt och levande andlig tradition och praktik som skulle gått förlorad inom kristendomen. Ett slags renovering av det andliga i väst kan då via den vägen på något sätt kanske komma till stånd. (Jag ber att få bli rättad på de punkter jag missförstått hela saken.)

Mot ovan skisserade beskrivning av JOB ur en viss aspekt skulle jag, som själv är kristen, vilja ställa några frågor som liknar de jag ställt om Lindbom:

För det första: Vad är det som gör att du inte finner det möjligt att hitta eller hitta tillbaka till något slags levande kristen tradition och inifrån den verka för att levandegöra det andliga?

Ja, här måste jag rätta dig. Denna fråga kan jag inte besvara, eftersom det inte alls förhåller sig så att jag inte finner detta möjligt. Frågan beskriver min hållning oriktigt. Jag går ofta tillbaka till levande kristna traditioner och försöker, under urskillning, inifrån dem verka för att levandegöra det andliga.

Däremot är det riktigt att jag tror att en ”renovering av det andliga i väst” kräver en komplettering och modifikation i form av en ny ”vedisk” traditionalistisk impuls, i enlighet med vad jag beskrev under Spirituality på About-sidan i dess första version – vilket också i någon mån är vad som sker idag. Och att jag såtillvida, till skillnad från Lindbom i de flesta av hans verk, finner kristendomen, åtminstone i vissa dominerande tolkningar, ”ofullständig”. Jag har diskuterat dessa tolkningar med viss utförlighet i åtskilliga inlägg i katergorin Philosophy.

För det andra: Jag kan ha fel, men mitt intryck är att många andra i den, som jag uppfattar det, ytterst lilla svenska krets av egentliga konservativa, antingen är ateister, eller ansluter sig till andra religioner än kristendomen. T.ex. islam, vanligen då sufism eller liknande. Är detta möjligen riktigt?

Tyvärr tror jag inte att jag kan svara på denna fråga heller, på ett tillräckligt meningsfullt sätt, eftersom jag saknar den överblick som skulle krävas. “Många” är litet vagt. Utan tvekan finns konservativa som tillhör flera olika religiösa och andliga traditioner, såväl som ateister.

Frågan då: Om det är så, ligger det ändå inte en stor fara i detta? Jag accepterar visserligen andliga riktningar av mer mystisk karaktär från alla religioner, och är klar över att dessa ofta ligger närmare varandra än “den vanliga religionen” avsedd mer för massan, och att det på (mycket) lång sikt kanske kan ligga något avgörande konstruktivt i den samverkan som småningom kan uppstå mellan mystiker från olika religioner.

Men ändå, på kortare sikt: Om nästan inga personer av seriositet ägnar sig åt den lokala traditionella religionen, i detta fall kristendomen, kan inte det vara/bli ett tecken i sig på det som brukar beskrivas ungefär som:

Om du lägger ner ditt svärd tar någon annan upp det.

Och är då inte detta mycket farligt?

Exempelvis genom att, vad vi kan kalla vulgärislam, passar på att kraftigt ta mark, då de tydligt kan se att kristendomen har övergivits av nästan alla de lokalt boende människor som är något att räkna med. Och är det inte just det som sker inför våra ögon?

Inte heller dessa frågor kan jag, är jag rädd, besvara tillfresställande, åtminstone inte utan vissa tydliggöranden från din sida. Menar du alltså, trots att du accepterar allt det du beskriver i första stycket här, att man inte bör hänvisa till andra traditioner än den kristna eftersom ”vulgärislam” då tar mark, att man av detta skäl uteslutande måste levandegöra det andliga utifrån en kristen tradition? I så fall håller jag inte med, bl.a. men inte enbart p.g.a. den nämnda ”ofullständigheten”.

Den kristna traditionen rymmer utan tvekan ett värdefullt kulturellt och andligt arv som västerlandet har att förvalta. Detta står på intet sätt i motsättning till den av mig försvarade kompletteringen och modifikationen. Den kristna ortodoxin innehåller åtskillda välkända, i dogmatikens form fastslagna lärosatser, men redan den, och naturligtvis i än högre grad kristendomen i vidare mening, uppvisar historiskt ett stort utrymme för olika tolkningar. Du är alltså kristen, och du menar såvitt jag förstår att jag bör begränsa mig till kristendomen p.g.a. hotet från vulgärislam. Jag måste fråga: vilka specifika kristna läror är det du tror på, och som du menar att jag måste eller åtminstone bör omfatta? Om du läser inläggen i kategorin Philosophy som berör dessa ämnen kan du, tror jag, få en ungefärlig uppfattning av vilken grad av precision det är jag efterlyser i svaret på denna fråga.

Det intryck jag får är att din argumentation mot Lindboms och min inriktning bestäms huvudsakligen av politiska överväganden, och väl i någon mån därmed sammanhängande kulturella (av detta skäl placerar jag detta inlägg i kategorin Politics). Du säger ingenting om kristna religiösa, teologiska eller andliga sanningsanspråk gentemot Lindbom eller mig. Men borde det inte, när du säger att du är kristen, utöver vulgärislams hot och den blotta kristna historiska dominansens fakticitet under de senaste tusen eller drygt femtonhundra åren beroende på var vi befinner oss (”den lokala traditionella religionen”), hur betydelsefull denna fakticitet än är för konservativa historicister, finnas också något distinkt positivt värde som gör att enligt dig andligheten uteslutande bör levandegöras i kristendomens form? Först när jag ser hur du svarar på dessa frågor kan jag försöka vidareutveckla mitt svar.