For a Truly European Union
Alf Ahlberg: Idealen och deras skuggbilder, 1
Jag går nu vidare till ännu en uppsats av Alf Ahlberg, som jag återger i dess helhet med moderniserade pluralformer och några andra smärre moderniseringar, och uppdelad i fyra delar (det har klagats mycket på långa texter i denna blogg).
Denna gång är det titelessän, publicerad 1931 i tidskriften Studiekamraten, i samlingen Idealen och deras skuggbilder från 1936, ur vilken jag tidigare publicerade uppsatsen ’Caliban’. Den är starkt influerad av Ahlbergs lärare Hans Larssons åskådning, och fast etablerad i den klassiska humanismens tradition. Var och en som gjort sig förtrogen med mina filosofiska och politiska utkast här eller på annat håll vet att jag i några icke oväsentliga avseenden skiljer mig såväl filosofiskt som politiskt från både Ahlberg och Larsson, och bör snabbt kunna identifiera dessa punkter även i de texter av Ahlberg jag publicerar här; det gäller även sådant till synes centralt som de verkliga idealens djupaste väsen, hans kristendomstolkning, uppfattningen om socialismens ursprung, aspekter av Nietzschetolkningen, och naturligtvis mer allmänna aspekter av förståelsen av romantiken, liberalismen, moderniteten i dess helhet. Jag var inne på detta även i min inledning till ‘Caliban’. Men detta får på intet sätt tillåtas överskugga de genuina insikter som dominerar deras verk och som det idag finns ett så stort behov av att förnya, återupptäcka, nyformulera. Även på de punkter där jag avviker är Ahlberg ett under av nyansering, urskillning och djup i jämförelse med dagens nominellt identiska anhängare av riktningar han kunde bekänna sig till.
Ahlberg har vid tiden för denna uppsats tagit steget ut från den klassiska humanistiska lärdomens Lund, men också fört med sig dess tradition, med syftet att låta dess essentiella värden på andra sätt än genom blott den reguljära akademiska undervisningen, genom den folkbildning som vid denna tid var av stor betydelse för Sveriges utveckling, genomsyra och fortsätta forma en bildad allmänhet och upprätthålla en kvalificerad, genuint värdecentrerad humanistisk kultur. Det fanns personliga orsaker och problem i hans akademiska karriär bakom detta beslut, men också det förhållandet att den akademiska filosofin var på väg att tas över av helt andra riktningar än Ahlbergs – nu även i Lund. Under dessa omständigheter lyckades dock Ahlberg sannolikt göra en optimal insats för den äkta humanistiska kulturen i Sverige.
–
De s.k. idealen – ordet har nu missbrukats så mycket, att det ej utan skäl råkat i vanrykte – de s.k. idealen är flyktiga bilder och hägringar, som följt människor genom tiderna, symboliska önskedrömmar, födda ur verklighetens nöd, lidande, förtvivlan, smuts och blod, gemenhet och lumpenhet, förtryck och tyranni. Idealen är alltid kontrastbilder, och ju starkare en tid förnummit verklighetens nöd, desto mera har dess idealdrömmar lyst upp i ovansklig glans. Ur det romerska slavproletariatets förtvivlan föddes visionen om ”nya himlar och en ny jord, vari rättfärdighet bor”, och ur det första industriproletariatets elände vid början av förra seklet föddes de skira lyckodrömmarna om socialismens jordiska himmelrike. Det är så icke blott med de kollektiva utan även med de individuella idealdrömmarna. Den som går i mörker, drömmer om ljus; ”ingen som du kan drömma om sol och om salighet”, säger Karlfeldt med full rätt om den blinde. Ur känslan av svaghet födes hjältedrömmen och blir stundom skapande. Det var den andligen och kroppsligen utpinade Fröding som drömde de stolta Gral-drömmarna om ”den rätte hjälten, som komma skall”, och det var den sjuke och av livet slagne Friedrich Nietzsche, som drömde sin stolta övermänniskodröm. ”Jag kände mig illa till mods bland människorna”, säger han själv. ”Jag längtade efter människor och intet kunde stilla min längtan. Då gick jag ut i ensamheten och skapade övermänniskan.”
Det är blott i stora ögonblick och flyktiga visioner som dessa drömbilder, myter, ideal eller hur man vill kalla dem, skymtat i diktares och drömmares syner. Ingen har sett dem ta kropp och verklighet, ingen får heller någonsin se det, och förgäves har diktarna kämpat med uttrycksmedlen för att kunna fasthålla de flyende synerna. Och dock har de blivit starka och skapande makter i historien. Det är icke så mycket de stora vetenskapliga teorierna som de stora sekulardrömmarna, de stora myterna som bestämt det historiska livets riktning. Gammal människokunskap och modern psykologi enas i denna insikt. Det antika slavproletariatets dröm om ”den stad där rättfärdighet skiner i glansen av dagar som gry” har ungefär lika litet med vetenskaplig teori att skaffa som det moderna industriproletariatets dröm om det jordiska lyckoriket, och utsikterna är icke stora till att vare sig det ena eller det andra skall förverkligas. Men båda har varit makter, som drivit tider och sekler mot väldiga öden. Och båda har varit lyckokällor för miljoner. Ty människans tillvaro är byggd på hoppet och drömmarna.
Men sida vid sida med dessa ideal går tiderna igenom deras skuggor eller karikatyrer. Det är nu en gång människans tragik, att hon endast kan se det högsta i flyktigt skymtande syner och att hon förgäves bemödar sig att hålla fast det. Gör blott dessa idealbilder en liten aning grövre, mera vulgära, tarvliga, påtagliga än de verkligen skådats i flyktiga syner – och ni skall genast se dem förvandlas i sin motsats. Blott det slätstrukna och jämna kan man ta på med klumpiga händer utan fara att fuska bort det. Av det enkla skäl att där inte finns något att fuska bort. Men ett fint konstverk tål inte vid den minsta fläck utan att bli en vrångbild.
En gammal djupsinnig medeltidsmystiker säger om djävulen, att han är ”Guds apa”. Och om Gud är det namn, som människor tillagt sina högsta drömmar om det högsta mänskliga, så förhåller det sig verkligen så, att han alltid har sin ”apa”, som linkar vid hans sida och lätt förväxlas med honom. Alltid av motståndarna och rätt ofta även av anhängarna.
I Nietzsches bok Så talade Zarathustra berättas om en man, som folket kallade ”Zarathustras apa”. ”Ty han hade lagt märke till ett och annat i hans tals sats och rytm och lånade väl också ett och annat av hans visdom.” Efter att ha åhört hans ordflöde tilltalar Zarathustra honom sålunda:
”Hör då upp, ditt tal och ditt sätt har redan länge äcklat mig!
Varför har du bott så länge vid sumpen, att du själv måste bli groda och padda?
Flyter ej nu genom dina ådror ett ruttet, fradgande sumpblod, då du lärt dig att kväka och smäda?
Ditt förakt föraktar jag… Ur kärlek allena skall mitt förakt och min varnande fågel flyga upp, men icke ur sumpen.
Man kallar dig min apa, du skummande narr, men jag kallar dig mitt grymtsvin – med grymtande förstör du för mig till och med mitt lov över narraktigheten.
Vad var det då, som först kom dig att grymta? Att ingen smickrat dig nog – därför kom du på det orådet, att du hade skäl att grymta mycket.”
Men det är icke blott Zarathustra, som följes av sin apa som skuggan följer ljuset. Man kan se dem, hela raden av dessa övermänskliga gestalter, vari människan förkroppsligat sin längtan att växa och stiga ovan det ”alltför-mänskligas” dunstkrets, man kan se dem dra förbi sig – och se, alla har de vid sin sida vrångbilden, apan, karikatyren. Och eftersom denna är mycket lättare att få syn på och mycket lättare att beskriva, så är det i allmänhet den, som vi ser och beskriver. Och vårt mänskliga småsinne med dess naturliga avund mot allt stort och fritt och rakvuxet, skjuter alltid de pilar, som ämnats åt det stora, mot dess vrångbilder. Mot skyn stiger vår längtans pilar – och faller ned vid skogsbrynet som trötta fåglar. Men mot vrångbilderna nedom det mänskligas plan riktas de avundens och småsinnets pilar, som ämnats för det stora. Zarathustra får klä skott för sin apas krumsprång. Det skådespelet är gammalt och ständigt nytt.
Tage Lindbom: Roosevelt och det andra världskriget
Norma, 1985
Baksida:
President Franklin D. Roosevelt och hans insatser under andra världskriget får i denna bok en ingående kritisk granskning. I bokens inledning skriver författaren bl.a.:
En objektiv bild av mänsklighetens brödrastrider kan vi förvisso aldrig nå fram till, men vi kan medverka till att förhindra alla försök att förvanska bilden. Vi kan sträva efter att låta vän och fiende, segrare och besegrad, komma till tals. En eftervärld har då beretts möjligheter att bilda sig en sannfärdig uppfattning om sina förfäders gärningar. Därmed har historieskrivningen i all sin bristfällighet lämnat bidrag till det som vi människor till slut bör eftersträva: sanningen.
Jérôme Duquesnoy: Manneken Pis
Integritetsfrågorna i SDU:s Europamanifest
Även SDU presenterade igår ett valmanifest inför EP-valet, ett eget, skilt från moderpartiets, och benämnt Europamanifest. Tyvärr återfinns i det inga av de insikter om Europa som Anton Stigermark och Gustav Kasselstrand uttryckte i sin utmärkta debattartikel. Sannolikt har dessa ännu inte hunnit förankras i förbundet, och valmanifestet måste ju rimligen ha färdigställts innan artikeln publicerades i torsdags.
I ett avseende markerar det emellertid ett avgörande framsteg, nämligen när det gäller integritetsfrågorna. Dessa är ju tyvärr oskiljaktiga från Europa- eller snarare EU-frågan idag, och ställnigstaganden i dem har därför sin självklara plats i detta manifest. Det exceptionellt klarsynta avsnittet måste citeras i dess helhet:
–
SDU ser med oro på de tendenser till ett övervakningssamhälle som växer fram. Vissa lagar har tillkommit nationellt, medan andra har kommit från EU. EU har de senaste åren satsat allt mer på övervakning. Stockholmsprogrammet, som antagits av EU, innebär att europeisk integritetslagstiftning ska harmoniseras med den amerikanska, vilket vi anser vara fel eftersom USA har betydligt sämre integritetsskydd än Europa, framför allt efter den antiterroristlagstiftning som arbetats fram under 2000-talet.
Nu finns röster i EU som höjs för att ytterligare stärka befogenheterna för EU:s underrättelsemyndighet SitCen till år 2020, och göra det till en fullfjädrad underrättelsetjänst. EU anser det problematiskt att underrättelseverksamhet ligger på medlemsstaternas eget ansvar och vill själva ta kontrollen över detta område. Dessutom har EU satsat hundratals miljoner på projektet INDECT (Intelligent Monitoring for Threat Detection) vars syfte är att analysera ”onormalt beteende” hos medborgare genom ansiktsidentifiering vid kameraövervakning och beteendeanalys på internet.
IPRED är en EU-lag som har tvingats på oss vilken ger inte bara polis och rättsväsende, utan nu även upphovsrättsinnehavaren, rätt att kräva ut fildelares IP-adresser och personuppgifter. Denna information kan sedan användas för att upphovsrättsinnehavaren eller dennes skivbolag ska kunna skicka ut kravbrev om att betala tusentals kronor, och om inte detta betalas ska fildelaren dras inför domstol och riskera att betala hundratusentals vid fällande dom. Det är en form av utpressning vi anser oacceptabel, och det är vanliga ungdomar som kan hamna i skottgluggen.
Datalagringsdirektivet är en annan EU-lag som gör att uppgifter sparas om vem du kommunicerar med, när, hur och från vilken plats. När Sverige förhalade datalagringsdirektivet bötfällde EU svenska folket på 3 miljoner euro. EU-domstolen har nyligen ogiltigförklarat hela datalagringsdirektivet, vilket är positivt. Nu finns ändå risken att svenska politiker väljer att behålla lagstiftningen nationellt. Det anser SDU vara oacceptabelt. Tendensen är tydlig i EU, att allt fler förändringar görs för att lättare kunna övervaka medborgarna. Vi anser att lagstiftningen har gått för långt och att risken att informationen missbrukas är uppenbar. Brottslingar ska övervakas och sättas dit, men det innebär inte att vanliga medborgare ska behöva ge upp sin integritet och sina privatliv.
SDU vill
– vara den tydligaste rösten mot det framväxande övervakningssamhället
– riva upp integritetskränkande lagar som IPRED och datalagringsdirektivet
– stoppa alla planer på en gemensam EU-underrättelsetjänst
–
Jag var inte medveten om att ungdomsförbundet nått så långt i sin förståelse av problematiken på detta område, och att det tagit så klar ställning. Det är mycket glädjande. Även här visar de nu alltså vägen för moderpartiet, samtidigt som en öppning i dessa frågor även hos det senare kan skönjas genom Christoffer Dulnys och Pavel Gamovs vid landsdagarna i höstas framlagda motion och partistyrelsens svar på den.
Har moderpartiet ändrat sig åtminstone i frågan om datalagringsdirektivet, efter EU-domstolens ogiltigförklarande? Om inte, vilka bevekelsegrunder förklarar att man kvarhåller den gamla impopulära ståndpunkten? Av vilka skäl tvekar man överhuvudtaget att ompröva sin inställning i integritets- och övervakningsfrågorna, efter förra årets oerhörda debatt om Snowdens avslöjanden och deras enorma internationella konsekvenser? Ser man inte för vilka syften och i vilka ideologiska intressens tjänst övervakningen, utöver brottsbekämpningen, kan komma att användas?
Starkare röster än i SD mot den framväxande, i hög grad med USA samordnade EU-totalitarismen finns inte bara i Piratpartiet utan i flera av sjuklöverpartierna, och det är en skandal. Men nu framträder plötsligt hela ungdomsförbundet som en sådan röst, kraftfull och fullständigt otvetydig.
SDU räddar SD, ser det ut som. Och SDU är ju SDs framtid. Moderpartiet bör, föreslår jag, omedelbart och oavkortat infoga både Stigermarks och Kasselstrands formuleringar om Europa och hela ungdomsförbundets formuleringar om integritetsfrågorna i sitt valmanifest, och så snart som möjligt även i sitt principprogram.
Öppning i integritetsfrågorna?
EU-domstolen ogiltigförklarar datalagringsdirektivet
Datalagringsdirektivet efter bordläggningen
François Boucher: Allégorie de la musique
Komplettera Europakampanjen!
Igår presenterade Kristina Winberg och Peter “Nalle” Lundgren, SDs toppkandidater i EP-valet, partiets valmanifest i Stockholm. Det innehåller fem huvudsakliga punkter:
1. Vi kräver folkomröstning om återgång till nationellt självbestämmande
2. Vi kräver mindre pengar till EU och mer till svensk välfärd
3. Vi kräver intensifierade insatser mot korruptionen inom EU-systemet
4.Vi kräver stärkt gränsskydd och stopp för missbruket av den fria rörligheten och masstiggeriet
5. Vi kräver slut på lönedumpning och garanterat skydd för den svenska arbetsmarknadsmodellen
Läs hela. Det är utmärkt så långt det sträcker sig, och Winberg och Nalle ger ett alltigenom sympatiskt intryck vid valstugan på Sergels torg. Men detta räcker inte. Manifestet sträcker sig inte tillräckligt långt. Det riktar sig uteslutande till vad som uppfattas som “kärnväljarna”, som det gäller att få upp från sofflocket. “Det här är ett oerhört viktigt val och vi tänker arbeta stenhårt för att få upp folk ur sofforna”, säger Winberg till SD-Kuriren.
Som jag föreslagit i tidigare inlägg bör denna inriktning kompletteras med något som riktar sig till alla de väljare som inte ligger på sofflocket, som alltid röstat i EP-valet. Naturligtvis är det rätt att försöka få upp soffliggarna. Men jag tror helt enkelt inte det är möjligt i tillräcklig utsträckning. Därför är det viktigt att satsa lika mycket på att nå de EU- och Europaintresserade som avgjort kommer rösta, och som också utgör en grupp av väljare som partiet även av andra skäl måste nå, inte minst inför riksdagsvalet.
SIFO presenterar en opinionsundersökning som tycks bekräfta detta: SD får 4,1 %, vilket gör såväl Winbergs som Nalles mandat osäkra. Parollerna “Vanligt folk mot Bryssel” och “Mindre EU, mer Sverige” måste kompletteras med ett budskap om, s.a.s., ovanligt folk mot Bryssel och mer Europa.
Problemet med Sveriges Europaparlamentsledamöter och andra EU-funktionärer är inte att de inte är vanligt folk. Är Margot Wallström inte vanligt folk? EU satsade grovpopulistiskt på henne som chef för propagandaenheten just därför att hon var vanligt folk, därför att hon uttryckte sig töntigt på dålig engelska, och överhuvudtaget gav vad man menade var det rätta folkliga, bondska intrycket. Detta, kalkylerade man, skulle göra unionen accepterad och populär bland folken.
Men de bedrog bara sig själva, inte folken. Marit Paulsen tillhör samma kategori – en bondmora som Folkpartiet länge försökt använda för bondfångeri. Mot sådana vore det onekligen högst tacknämligt om vi kunde mobilisera mängder av annat vanligt folk och andra bönder mot Bryssel, som kan säga ifrån och sätta stopp för bedrägeriet. Men mycket mer än så behövs.
Inte heller med de ekonomiska, juridiska och administrativa teknokrater vi och andra europeiska länder skickat till Bryssel finns det något som helst ovanligt. De är ju för det mesta bara företrädare från den vanliga, från all tradition och insikt frikopplade pseudoeliten, tomma förvaltare av modernitetens gamla vanliga blinda rationalitet, oskiljaktiga från varandra i sin oerhörda, uniforma multitud, adekvat sammanfattade i en Van Rompuys icke-persona (i egenskap av president har just han känt sig förpliktad att avge åtminstone en läpparnas bekännelse till de personalistiska idéer som delvis präglade den äldre Europarörelsen…). De kan inte tänka bortom vad de lärt sig i monstermaskineriet, eller hos Goldman Sachs.
Den med dessa byråkrater nära samverkande kategorin ideologer uppvisar heller inte det minsta lilla ovanliga drag. De blir alltmer oförmögna att tänka några som helst självständiga tankar utanför de snäva ramar de för alla gemensamma, centralt producerade, fåtaliga, enkla, ihåliga, ja alltmer falska fraserna och slagorden uppställer. Ingen av dessa kategorier äger någon erfarenhet, någon bildningsprofil, någon insikt som låter dem avvika från massan och bidra med något i detta sammanhang verkligt originellt och värdefullt. Även de är i högsta grad vanligt folk.
Monstermaskineriet är kollektivistiskt, likriktande, nivellerande. Vad som verkligen behövs för att montera ned det är ovanligt folk. Och detta ovanliga folk måste också kunna bygga upp något annat i dess ställe. EUs monumentalt ohistoriska bondmoror, byråkrater och ideologer är oförmögna att förvalta Europatanken. Vi behöver inte mer av detta vanliga folk, utan mindre.
Vad vi behöver är folk som förstår de insikter SDUs kulturpolitiske talesman Anton Stigermark och orförande Gustav Kasselstrand nyligen formulerade i den av den svenska vanlighetspressen refuserade debattartikel jag skrev om igår. Folk som, med djup förankring i den centrala europeiska humanistiska kulturaditionen och genuin historisk insikt om Europas framväxt och det rika, skapande spänningsfält som är dess identitet, kan bygga upp det alternativa Europasamarbete som är lika nödvändigt som det nuvarande EUs demontering.
Det är ett misstag, förklarar Stigermark och Kasselstrand, att stanna på nivån av kritik mot problemen med dagens EU. Denna är självklart nödvändig: “Det rör sig om problem som berör allt från betungande avgifter för att finansiera en ineffektiv byråkratisk struktur till problem som handlar om hur EU försvårar för sina medlemsländer att sköta sina egna angelägenheter. Den här kritiken är viktig. För den berör på ett konkret sätt de praktiska svårigheterna med det europeiska samarbete som har byggts upp under några decennier.” Men det är nödvändigt att gå utöver allt detta: “Det finns nämligen en djupare dimension i EU-problematiken: EU är idag ett hot mot idén om Europa.”
Idén om Europa. Det är den, dess historiska och kulturella innebörd, och det alternativa samarbete som kan rädda den, som SD nu omedelbart, med mindre än tre veckor kvar till valet, borde lyfta fram för att komplettera Winbergs och Nalles kampanj. Lyfta fram som sin egen idé, inte motståndarnas. Stigermark och Kasselstrand skriver (allt är värt att upprepa):
“Europa fanns före EU och kommer att finnas kvar långt efter att EU är borta. Det finns en gemensam europeisk identitet som löper genom samtliga av de europeiska länderna i olika former. Det handlar om politiska, ideologiska, filosofiska och kulturella rörelser som är gemensamma samtidigt som de inom de olika länderna ges egna formuleringar. En viktig del av den europeiska identiteten är spänningen mellan det gemensamma och det egna; mellan civilisationen och nationen. Det finns en gemensam europeisk kultur som de olika nationerna tolkar efter sina förutsättningar.
Det här arvet är vårt att förvalta. Alla ansträngningar som syftar till ett europeiskt samarbete måste ha detta som sitt undantagslöst viktigaste mål. Det ska vara klart att inget samarbete är ett mål i sig. Men ett mål i sig är precis vad EU-samarbetet har blivit. Just detta är den enskilt viktigaste kritiken som kan anföras mot EU: det gör anspråk på att representera idén om Europa och ser därmed till att pervertera densamma. För när Europa blir synonymt med en dyr och maktfullkomlig byråkratisk apparat, då finns det ingen anledning för människorna att se på Europa med någon välvilja.
Kritiken mot EU ska inte enbart uppehålla sig vid unionens problematiska sätt att fungera på. För även om en sådan kritik är nödvändig så är den inte tillräcklig eftersom den inte erbjuder något alternativ till vad den kritiserar. Ingen EU-kritik får förlora ur sikte att unionens stora brott är att den har kapat idén om Europa och förvanskat den för sitt eget syfte. EU finns idag till för att garantera sin egen välgång – inte för att förvalta Europa – och dess existens är därmed inte berättigad.”
Om detta finns tyvärr ingenting i det manifest Wingren och Nalle presenterade. Där finns formuleringar om alltfort nödvändigt samarbete på vissa områden, formuleringar som inte går utöver andra partiers, det vanliga folkets. Men där finns ingenting om det verkliga Europa, Europas historiska identitet, Europas kultur, Europas själ.
Men eftersom SDU nu redan börjat artikulera allt detta som Europafrågan i verkligheten handlar om, eller borde handla om, i framtiden måste handla om, även om det hittills bara skett i en debattartikel, skulle det räcka långt för moderpartiet att bara överta budskapet i denna form och med sina stora resurser snabbt lyfta fram och sprida det. Släpp fram Stigermark och Kasselstrand! De bör också betona att partiet avser att utveckla ett intensivt och nära samarbete med liknande och långt större partier på kontinenten, med syfte både att avveckla det nuvarande EU och att bygga upp det oundgängliga, sanna alternativet.
I stället för att satsa enbart på de osäkra soffliggarna bör vi under de kommande veckorna i lika hög grad, ja i högre grad, rikta oss till den mycket stora, med säkerhet röstande grupp som vi ändå måste nå, gruppen av Europaintresserade. Den grupp för vilken Sveriges europeiska identitet är självklar och central och för vilken Europasamarbetet måste vidareutvecklas snarare än avvecklas. Vi måste erbjuda dem ett bättre Europaalternativ än de andra partiernas union. De är den grupp som kommer avgöra både EP-valet och riksdagsvalet.
Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid
Front National i Europaparlamentsvalet
En sverigedemokratisk politik för Europa
Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet
Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats
Sverigedemokraterna – Europapartiet
Julius Evola: The Mystery of the Grail
Initiation and Magic in the Quest for the Spirit
Inner Traditions, 1994 (Il mistero del Graal, 1937)
From the Back cover:
“Evola writes in lively prose, filled with rfascinating and concrete details…Such an encounter with a totally original mind is a rarity in these days of bland consensus, and a thrilling one whetehr one agrees with Evola or not…To read his descriptions of the higher spiritual states is like watching a champion mountain-climber on a vertical glacier.”
Joscelyn Godwin, Gnosis
“Evola’s research, documentation, and grasp of mythic, pagan, and occult traditions is without equal.”
Critical Review
In this important explanation of the true meaning of the Grail, the brilliant and controversial Italian philosopher Julius Evola discloses the ancient sources of this legend that is so central to Western mythology and culture. He demonstrates how the main features of the legend are from an older tradition analogous to the great heroic sagas and cycles of the Nordic tribes, and that the Grail itself is a symbol of initiation. Evola unovers the hidden meaning in the often surreal adventures of the knights who searched for the Grail, explaining these adventures as inner tests for the seeker. He also examines the history of the myth in the Middle Ages, its use by the Knights Templar and the Cathars, its legacy during the decline of the Holy Roman Empire, and its link with Rosicrucianism, alchemy, and Masonry. This exploration of the legend of the Grail is sure to provoke radical insights into the true nature of this endlessly fascinating subject.
Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid
Ännu ett stort steg tas nu av Sverigedemokratisk Ungdom i utvecklingen av Sverigedemokraterna till det sanna svenska Europapartiet.
“Kritiken mot EU ska inte enbart uppehålla sig vid unionens problematiska sätt att fungera på”, fastslår ungdomsförbundets kulturpolitiske talesman Anton Stigermark och ordföranden Gustav Kasselstrand i en ny debattartikel. Denna kritik är självklart nödvändig, men det är, hävdar de, “ett misstag att stanna på den här nivån”. Där erbjuds nämligen inget alternativ till det som kritiseras. Man måste förstå att “det finns en djupare dimension i EU-problematiken”, nämligen att EU idag är “ett hot mot idén om Europa”:
“Europa fanns före EU och kommer att finnas kvar långt efter att EU är borta. Det finns en gemensam europeisk identitet som löper genom samtliga av de europeiska länderna i olika former. Det handlar om politiska, ideologiska, filosofiska och kulturella rörelser som är gemensamma samtidigt som de inom de olika länderna ges egna formuleringar. En viktig del av den europeiska identiteten är spänningen mellan det gemensamma och det egna; mellan civilisationen och nationen. Det finns en gemensam europeisk kultur som de olika nationerna tolkar efter sina förutsättningar.”
Med denna formulering av en insikt som borde vara central för all Europapolitik, går Stigermark och Kasselstrand beslutsamt vidare på den väg förbundet slog in på i somras, när ledarna för tre liknande europeiska partiers ungdomsförbund inbjöds till ett uppmärksammat seminarium i Visby under Almedalsveckan. Därmed visar de än tydligare vägen också för moderpartiet. SDU är SDs framtid, och vad dessa två företrädare säger om den europeiska kulturen och de nationella variationerna är vad SD måste komma att stå för i framtiden.
Den Europaförståelse som här kommer till uttryck är också en nödvändigt integrerande del av de kulturpolitiska positioner SDU under Stigermarks ledning håller på att utarbeta. “Det här arvet”, d.v.s. den gemensamma men nationellt varierade europeiska kulturen, “är vårt att förvalta”, heter det i den nya artikeln. I detta ligger givetvis att vår egen kultur, vår egen identitet, inte kan förstås utan detta arv; att de, i nationell variation, är del av det. Detta utesluter givetvis inte att det också finns unika, alldeles egna, svensknationella komponenter, med vilka vi dels bidrar till den gemensamma europeiska kulturen, dels tolkar och gestalter denna här i Sverige.
Samma dialektik återfinns i alla Europas länder. Och deras intresse att förvalta det europeiska arvet är därmed gemensamt: uppgiften löses ofta bäst i samarbete. “Alla ansträngningar som syftar till ett europeiskt samarbete” måste, hävdar SDU-ledarna, ha detta förvaltande som “sitt undantagslöst viktigaste mål.”
Kulturen räknas, som Roger Scruton säger, och i sitt omfattande filosofiska författarskap tydligt förklarar varför. För första gången på mycket länge har vi här två svenska politiker, dessutom unga, som sätter kulturen i egentlig mening i centrum, för in centrala kulturella kategorier i sitt politiska tänkande, artikulerar sin politik i termer av en av kulturen bestämd förståelse.
Deras ledande ställning i ungdomsförbundet ger anledning att hoppas att en ny generation nu är på väg att formas där – och även i det nya sverigedemokratiska studentförbundet – som snabbt kan sätta sin prägel på moderpartiet och genom det, efter partiell reformation av dess partikultur, föra ut denna akut nödvändiga politik i den svenska politiska debattens ödeland.
Det framstår nästan som något helt nytt i svensk politik, som så länge präglats uteslutande av den typ av förutsägbar likriktning, utarmning, förtorftigande, ja förstörelse av det politiska och samhälleliga tänkandets perspektiv, kategorier och språk som vi finner på tidningarnas ledarsidor, i radions tyckarprogram (såsom ”Panelen” i ”God morgon världen”) och i TVs partiledardebatter (jag nämner de senare eftersom jag råkade ta del av båda igår, samma dag som jag läste den nya artikeln på SDUs webbplats) – en förstörelse av språket som, med få undantag, är jämförbar med Melodifestivalens förstörelse av musiken. Signifikativt nog lär sex eller sju tidningar ha vägrat publicera Stigermarks och Kasselstrands artikel.
Samma förstörelse präglar naturligtvis EU. “Den enskilt viktigaste kritiken som kan anföras mot EU” gäller enligt artikelförfattarna att det “gör anspråk på att representera idén om Europa” och därmed “ser…till att pervertera densamma”. EUs “stora brott” är att det har “kapat idén om Europa och förvanskat den för sitt eget syfte”; “när Europa blir synonymt med en dyr och maktfullkomlig byråkratisk apparat, då finns det ingen anledning för människorna att se på Europa med någon välvilja”. Unionen “finns idag till för att garantera sin egen välgång – inte för att förvalta Europa – och dess existens är därmed inte berättigad”.
Den linje Stigermark och Kasselstrand nu vidareutvecklar motsvarar den som även Front National de la Jeunesses ordförande Julien Rochedy, en av dem som deltog i Visby, driver i sin snart utkommande bok, L’Union Européenne contre l’Europe: Et si la UE était la pire ennemie de l’Europe?.
Den verkliga Europaidén är alltså hotad – men lever vidare i partier som SD och Front National. En åskådningsmässig grund börjar läggas för det nödvändiga nya, alternativa Europasamarbetet, en grund som nu lätt ytterligare kan stärkas och konsolideras genom fortsatt filosofisk, historisk och allmänkulturell fördjupning. Redan inför årets EP-val om tre veckor är det viktigt att väljarna görs medvetna om att det är detta som kommer bli SDs framtida, Sverigevänliga Europapolitik.
Fortfarande kan det nämligen hända att SD, liksom jämförbara partier på kontinenten, ibland av misstag råkar sända ut missvisande, populistiska signaler, och att folk därför kan få en felaktig uppfattning av det. Vissa politiska frågor som partiet driver har ibland gjort att fel typ av människor dragits till det, människor som i själva verket missförstår dess verkliga ideologi och värderingar. Men alltifrån början har ju partiet också arbetat systematiskt för att få bort dem och låta sitt verkliga väsen klarare framträda.
Denna process måste naturligtvis fortsätta. Det måste tydligt kommuniceras att SD i verkligheten står för europeisk kultur, europeisk identitet, europeiskt samarbete – det vill säga, för svensk kultur som en självklar del av den europeiska, och vice versa.
Läs hela artikeln.
–
Front National i Europaparlamentsvalet
En sverigedemokratisk politik för Europa
Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet
Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats
Sverigedemokraterna – Europapartiet
Vasagatan, Stockholm
Jan Olof Bengtsson 
