Olle Bengtsson

Thomas Nydahl kommenterar en fin artikel av Theodore Dalrymple om de försvinnande antikvariaten. Jag sörjer fortfarande inte minst det anrika Jones’ antikvariat i Brantings vackra hus på Norrtullsgatan nära Odenplan, mitt i Stockholms gamla högskolekvarter, trots att Ragnar Jones’ dotter Belinda stängde – eller flyttade och övergick till att sälja enbart via nätet – för över sex år sedan.

“Det har blivit tomt och något tristare på Norrtullsgatan söder om Odenplan i Stockholm. Jones antik­variat, en institution på platsen sedan över femtio år, har tagit ned sin vackra svarta skylt och flyttat till Södermanland”, skrev Kurt Mälarstedt i DN. “Det är ett tidens tecken. Alltmer av försäljningen av gamla böcker sker numera över nätet. I Jones fall omkring femtio procent… – Det blev mer och mer så att våra kunder kom in för att hämta böcker som de köpt på nätet. Vi blev som en utlämningscentral. Det kändes som om det inte var någon större mening att ha butiken kvar, säger Belinda Jones Alaton.”

“Den milde och oerhört kunnige Ragnar Jones gjorde”, fortsatte Mälarstedt, “under över ett halvsekel i Vasastan sitt lite prångi­ga, trivsamma antikvariat till en institution och ett stamställe för bokälskare och en lång rad författare, från många av 40-talsförfattarna över Pär Rådström och Artur Lundkvist till Per Wästberg och den yngre generationen.”

Just det att jag och många vänner helt enkelt tillbringat en stor del av våra liv där var något jag nämnde för Belinda när de flyttade. Det funnes mycket att berätta om hur jag, alltifrån gymnasieåren, första gången upptäckte romanförfattare, poeter, filosofer, historiker och andra just på Jones’ hyllor. Inte sällan mindre kända, av samtiden orättvist bortglömda eller försummade, ja ibland helt okända, som dock låg i linje med just min inte alltid helt vanliga inriktning. Utan Jones är risken stor att de förblivit okända även för mig.

Besöken där – liksom förstås på flera andra antikvariat, inklusive Rönnells, Stockholms kanske största som tack och lov ännu finns kvar – ingick som en naturlig del i livet hos åtminstone ganska många studenter i humaniora på min tid, varvade med de långa sittningarna på KB, caféerna i dess närhet, föreläsningarna och seminarierna, kvällarna på Wasahof och så vidare. Där stod man och bläddrade och pratade. Där träffade man äldre författare, kritiker och forskare.

Miljöer av detta slag, med den “täthet” eller “kulturtäthet” som Stig Strömholm brukar tala om – hur kan vi återskapa detta i nya former? Jag anar att, utöver privata bibliotek, ett sätt måste vara att försöka använda just den teknik, det internät, som i andra aspekter är en av orsakerna till antikvariatens och boklådornas död.

Men det räcker inte. Att helt enkelt kunna vara bland de gamla böckerna, att se, hålla i och bläddra i de vackra, diskreta volymerna utan problematisk och ibland smaklös design och grälla färger – det känns just nu oersättligt. I detta avseende representerade antikvariaten en direkt och obruten kontinuitet med vad Svante Nordin beskrivit som den svenska humanistiska kulturens guldålder från 1800-talet till 1900-talets mitt. Här fanns allt kvar, ja det levde vidare på sitt eget sätt, konkret, synligt, påtagligt. Det förflutnas hela atmosfär, dess kultur i allmänhet, förmedlades i hög grad. Det var inte nödvändigt att blir nuets fånge, de ideologiska tidsdirigenternas makt nådde inte hit, man måste inte låta sig formas av dem.

I takt med att antikvariaten försvinner förlorar dagens studenter inom humaniora denna direktkontakt. De gamla titlarna blir – på sin höjd, eftersom det är allt mindre sannolikt att de överhuvudtaget hänvisas till – ord på skärmen eller i noterna och litteraturförteckningarna. De måste beställas fram från de dammiga magasinen eller köpas genom antikvariat.net eller bokborsen.se för att bli verkligt verkliga. Det är en helt annan sak än att ha självklar omedelbar tillgång till dem, till mängder av dem på en gång, på hyllorna mitt framför ögonen.

Ett annat problem är naturligtvis den äldre humanistiska litteraturens undanträngande av nyare även i antikvariaten. Självklart är det inte så att det inte tillkommer ny värdefull litteratur. Problemet är att det tillkommer så litet sådan i jämförelse med den mängd värdefull äldre litteratur som trängs undan.

Detsamma gäller naturligtvis om boklådorna i allmänhet. Det akademiska fyravånings-boktemplet LundeQs försvinnande i Uppsala, eller dess inklämmande i ett nytt, vulgärt sinnesbedövande köpcentrum, dess ersättande av en bank i de gamla lokalerna vid Fyrisån och Nybron, är väl det hemskaste exemplet i landet. Gleerups i Lund är ett annat. Det ligger kvar i samma gamla fina hus, men för varje år förskjuts det distinkt akademiska innehållet tillsammans med all kvalitetslitteratur överhuvud till allt mindre hyllor allt längre in i lokalens bakgrund. Man måste nu gå förbi hylla efter hylla med Romaner, Deckare, Fiction, Crime, Fantasy och så vidare (att det finns kvalitetslitteratur även i dessa genrer motsäger på intet sätt den allmänna trendens problematiska innebörd). Inte ens de allra mest omskrivna och prisbelönta avhandlingarna från det egna universitetet kan man längre räkna med att finna där. Detta är alltså de största boklådorna i våra två riktigt gamla universitetsstäder.

Och problemet gäller förstås i lika hög grad de allmänna biblioteken. Jag känner bibliotekarier som i årtionden kommit med skräckhistorier om inköpspolitik och placeringsprioriteringar.

Antikvariat, boklådor och bibliotek fanns naturligtvis – och finns i bästa fall fortfarande – inte bara i universitetsstäder, och deras roll var väl inte mindre viktig i andra typer av städer. Jones var dock en del just av Stockholms gamla universitetskvarter; i början såldes där, upplyser Mälarstedt, mycket kurslitteratur. En av Strömholms passager om “tätheten” återfinns i en uppsats om Europas universitet, i samlingen Motströms och medströms: Svenska betraktelser från 1985, där den bland annat är en del av analysen av och argumentet mot det hot som de nya högskolorna och universiteten utgör mot de gamla. I jämförelse med många av kontinentens universitet finns mycket som vi enligt Strömholm aldrig kunnat hoppas få i Sverige. Desto viktigare är därför att slå vakt om det vi faktiskt lyckats uppnå:

“Vad vi inte har fått är i huvudsak sådant som vi aldrig kan räkna med: först och främst vad jag skulle vilja kalla universitetsmiljöns ‘täthet’. Stora avstånd och gles befolkning är faktorer, som ingen god vilja och ingen skicklighet kan råda bot på. Men det är också faktorer, som ökar sårbarheten i en organisation sådan som universiteten. En väl fungerande universitetsmiljö kan,  utan alla vanvördiga avsikter, förliknas vid en välkomponerad och vällagad maträtt: det krävs ett minimum av komponenter, ett minimum av tryck och värme. Och det är inte något historicistiskt snobberi att tillägga: det krävs ett minimum av tid för att produkten skall bli fullgången. Sverige orkar inte med många fullständiga universitet; det har – för inte särskilt länge sedan, i det större historiska perspektivet – funnits perioder, då landet endast med möda kunde hålla sig med två. Varje splittring av resurserna innebär uppenbara risker för att den visserligen sega men samtidigt sårbara miljön skall äventyras.”

Detta argument till försvar för det lilla Oxbridge vi trots allt lyckat skapa skulle senare, i takt med de nya högskolornas explosion och dränering av resurser, ständigt återkomma och nyformuleras av Strömholm. Några allvarligare invändningar mot Stockholms och Göteborgs högskolor och sedermera universitet kan jag inte minnas att han framfört, städernas storlek, allmänna kulturhistoria, klassiska lärdomsgymnasier, bildningsborgerlighet och så vidare gör väl att de äger den grund, den täckning, så att säga, ja just den täthet som gör dem relativt okontroversiella för honom. “Täthet”, fortsätter han,

“är ett obestämt begrepp. Ett försök att konkretisera: en av de stora boklådorna vid Weender Strasse i Göttingen. Jag söker en billig klassikerutgåva, av en författare som betydde mycket för tvåhundra år sedan. Det finns sju eller åtta att välja mellan. Och jag väljer inte ensam. Den böljande trängseln av unga, som kommer, går, bläddrar, jämför, kommenterar viskande, fnittrar – men allt med ett slags respekt, som förefaller aktiv, inte är fäaktigt undergiven – detta oavlåtligt pulserande liv kring sådant som är värt att återvända till och göra till sitt, det är vad jag menar med ‘täthet’. Men även vördnaden, den farliga vördnaden, för den beprövade förträffligheten har ett egenvärde. Situationen är mig bekant, från andra boklådor, i andra universitetsstäder. Det är inte utan att man betraktar det rika skådespelet med fattigmans långa blickar. Rikedomen kan vi aldrig uppnå. Men det på en gång respektfulla och naturliga umgänget med ett intellektuellt arv, som alltjämt har något att ge, som förtjänar återkomster, tillägnelse och begrundan – det har vi inte råd att mista. I detta påstående ligger ingen konservatism, i vare sig god eller dålig mening. Det handlar om något så enkelt och självklart som hushållning med givna resurser. Och det rör sig om något så självklart förnuftigt som lärlingens lyssnande och seende inför det goda hantverket och dess mästare. Ju fattigare man är, desto viktigare att väl nyttja det man dock har.”

Det mesta av detta, av vad vi faktiskt uppnått i Sverige, har, om vi ser till den innehållsliga dimensionen, effektivt förskingrats under de årtionden som gått sedan Strömholm skrev detta. Och det gäller mer än universiteten. Inte bara många av dagens forskare i humaniora utan också de yngre kulturskribenterna framstår som lika torftiga, flacka, tomma, dragiga och ödsliga som de miljöer som ersatt vår relativa täthet och som de formats av, inte kunnat undgå att formas av, ja kommit att vilja formas av. Det hörs och syns ofta tydligt, redan innan man börjar läsa deras i vid mening postmarxistiska texter. Produkten är inte fullgången, anrättningen smakar inte väl. (Viktiga och glädjande undantag finns självfallet.)

För att inte tala om den politiska debatten i Sverige idag, det kanske mest tragiska beviset för vår nya kulturgleshet. Symptomatiskt nog fylkas “utbildningsexplosionens” barn och barnbarn såvitt jag förstår i allt högre grad i “mikrobloggen” Kvitter – inget namn kunde vara mer passande för kulturklimatet i våra dominerande media – där man kommunicerar medels max 140 tecken per kvittring och där bland de politiska opinionsbildarna, från höger till vänster, det mesta tycks handla om att ängsligt markera tillhörighet till den enklaste, ytligaste och mest förutsägbara ynk-konsensus över hela det kulturradikala eller politisk-korrekta registret, och tjuta med ulvarna när någon avvikelse blir känd. Man föredrar detta framför Facebook, som trots andra svagheter och katastrofala försämringar i jämförelse med hur det var på 00-talet tillåter ganska utförliga kommentarer och där meningsfulla, avancerade diskussioner således är möjliga. Detta innebär dock inte att jag vill fördöma de kritiker av åsiktskonformismen som använder Kvitter till att utmana den – de måste ju anpassa sig till det forum som dominerar. (Kvitter kan möjligen också användas på meningsfullt sätt som “anslagstavla”, för att sprida länkar till sådant som skrivs på annat håll.)

De kulturtäthetens miljöer som endast med största möda kunnat byggas upp under århundraden kan lätt rivas ned och förstöras på några få år. Det är en av läxorna från den historia som idag ska glömmas. Den kombinerat rationalistiska och romantiska modernitetstotalitarismens okunniga funktionärer inom den dominerande opinionsbildningen fördömer på Kvitter och i andra media på allt grövre och mer simplistiskt sätt de som inte accepterar detta. Dessa längtar fåfängt och grundlöst tillbaka till något som i själva verket aldrig funnits, men som likafullt är dåligt, fel, ont. Vad som sker är rätt.

Strömholm förklarar åtminstone en del av varför det inte förhåller sig på detta sätt. Men när vi förstått detta finns ändå mycket att tillägga. Inte bara om hur vi ska kunna bevara och förnya det lilla av täthet som finns kvar, och hur vi på dess grund eller med dess inspiration ska kunna skapa nya miljöer av kulturtäthet. Utan också, och inte minst, om hur mycket lättare den politiska statsdespotin och ofriheten kan växa fram i det kulturklimat där vi i så stor utsträckning redan har förlorat det vi inte hade råd att förlora.

2008    1-2

2               NumbersUSA

Allt du velat veta om världsekonomin men inte vågat fråga om

Natur & Kultur, 2012

Baksida:

Hur görs pengar? Varför beter sig börsen som en galning? Hur kommer det sig att direktörerna tjänar mer och mer och varför kan banker fortsätta spela hasard med skattebetalarnas pengar? Och varför fortsätter skuldkrisen att plåga Europa trots alla räddningspaket?

Andreas Cervenka, hyllad och prisbelönt ekonomikrönikör i Svenska Dagbladet, förklarar hur allt hänger ihop i vår allt mer komplicerade och snabbrörliga världsekonomi. Pedagogiskt och rakt på sak behandlas de stora frågor som dominerat de senaste åren, och som avgör vår framtid.

Det här är boken för dig som fortfarande tror att ekonomi måste vara svårt. Och tråkigt.

“En av de få saker som skänker hopp i ett sådant här mörkt läge är att läsa en skribent som Svenska Dagbladets Andreas Cervenka”  Peter Englund

Från förlagets sida:

”Oroande och slagkraftiga krönikor om världsekonomin. Vad är det som pågår? Cervenka granskar finansvärldens tjusiga fraser och tomma löften.”  Jan Eklund, Dagens Nyheter

“I en läckande båt vill man inte höra lugnande ord från övre däck, utan sanningen. Medan andra mumlar och tiger är Andreas Cervenka närmast profetiskt klarsynt … I korta, pedagogiskt kritiska texter visar Cervenka just hur den kris som nu skuggar hela den globala ekonomin varit inbyggd i den monetära grund alla tagit för självklar i snart ett halvt sekel…Hans bok är full av uppiggande iakttagelser och ahaupplevelser om stora och små samband i de nyheter som skakat världen de senaste åren.”  Dagens Nyheter

“Cervenka är hyllad och belönad som en nyskapande propagandist för en mer solidarisk kapitalism med mänskliga drag. Nu finns hans krönikor i en liten diagrampedagogisk, men uppkäftig, pocket. En underhållande lärobok i nyttigt tänkande för oss som knappt förstår våra egna utdrag på lönekontot. … Med inspiration av en komplicerad verklighet, med stöd i små faktauppgifter samt en berättarglad polemisk tradition formulerar han sig ofta sylvasst och humoristiskt. Krönikorna belyser med skärpa de stora globala sammanhangens betydelse för medborgarnas småskaligt nationella verklighet.”  Östgöta Correspondenten

“Synen på nationalekonomi håller på att förvandlas i takt med att de gamla tänkesätten krisar. Ledande kritiker är Svenska Dagbladets Andreas Cervenka, vars bästa artiklar nu samlats i pocketboken Vad är pengar? Hans insikter är djupa, men framför allt är hans förmåga att hitta drastiska jämförelser rent poetisk.”  Tidningen Arbetet

“…såväl de styrande som vi andra bör se till att lära oss så mycket som möjligt om de processer som styr ekonomin, så att vi bättre kan förstå vad som bör göras. Det går att göra på många sätt, men Cervenkas bok är en bra början.”  Borås tidning, ledarredaktionen

“Cervenkas onådiga kritik av det monetära och finansiella systemets svagheter tål att tänkas på. I grunden är budskapet sunt. Det handlar om att människor, inte bara vanliga löntagare utan också bankdirektörer och verkställande direktörer, behöver få en nyktrare syn på pengars egentliga värde.”  Sydsvenskan, ledarredaktionen

JOB:s kommentar:

Även detta är en relevant ingång till kapitalismkritiken.