Claes G. Ryn: The New Jacobinism

America as Revolutionary State

National Humanities Institute, 2011 (1991)     Amazon.com

With a Major New Afterword by the Author

Back Cover:

This strongly and lucidly argued book gave early warning of a political-intellectual movement that was spreading in the universities, media, think-tanks, and foreign-policy and national security establishment of the United States. That movement claims that America represents universal principles and should establish armed global hegemony. Claes G. Ryn demonstrates that, although this ideology is often called “conservative” or “neoconservative”, it has more in common with the radical Jacobin ideology of the French Revolution of 1789. The French Jacobins selected France as savior of the world. The new Jacobins have anointed the United States. The author explains that the new Jacobinism manifests a precipitous decline of American civilization and that it poses a serious threat to traditional American constitutionalism and liberty. The book’s analyses and predictions have proved almost eerily prophetic. President George W. Bush made neo-Jacobin ideology the basis of U.S. foreign policy, and it continues to exercise great influence in both parties. This new edition of a modern classic contains a thought-provoking afterword by the author that brings the book up to date.

RynThe first edition of The New Jacobinism received extraordinary praise:

“Well done, The New Jacobinism!…Lucid and succinct and right.”  Russell Kirk

“A much-needed antidote to some of the fatuous assessments of The New World Order emanating from many of the foreign policy experts who live in the Washington Beltway – the modern version of Plato’s Cave.”  President Richard M. Nixon

“A splendid, eloquent, hard-hitting effort…[Ryn] has identified for us, as well as it can possibly be done, our malady and the course of treatment we must follow to survive.”  Clyde Wilson

“The New Jacobinism…is splendid. [It fills] an important need with eloquence and convincing argument.”  Herbert London

“Right on target on an important subject that has long needed to be addressed.”  Peter J. Stanlis

“[This] book is truly excellent.”  Patrick J. Buchanan

Claes G. Ryn is professor of politics and former chairman of his department at the Catholic University of America. He is chairman of the National Humanities Institute, editor of Humanitas, and president of the Academy of Philosophy and Letters. He is widely published on both sides of the Atlantic and in China. In 2000 he gave the Distinguished Foreign Scholar Lectures at Beijing University. His many books include America the Virtuous, A Common Human Ground, Will, Imagination and Reason, and Democracy and the Ethical Life.

Richard M. Gamble: The War for Righteousness

Progressive Christianity, the Great War, and the Rise of the Messianic Nation

ISI Books, 2003     Amazon.com

Back Cover:

In The War for Righteousness, Richard Gamble tells the story of how progressive Christian leaders in America transformed themselves from principled pacifists to crusading interventionists at the time of the First World War. Gamble reconstructs the inner world of the social gospel clergy, showing how they came to see their task as evangelists for the new creeds of democracy and internationalism, and ultimately for the redemption of civilization itself through the agency of total war. World War I thus became a transcendent moment of fulfillment. Gamble also engages the broader questions of religion’s role in shaping the modern American mind and the development, at the deepest levels, of the logic of messianic interventionism – the idea that America has been destined by divine Providence to bring a kind of secular salvation to the less enlightened nations of the world. This timely book not only fills a significant gap in our collective memory of the Great War, it also helps demonstrate how and why that war heralded the advent of a different American self-understanding.

“Gamble’s insight could scarcely be keener, nor his timing better. From Bunker Hill to Baghdad, America’s wars have always been ‘holy’ because Americans, from the Puritans of old to the secular liberals, neoconservatives, and evangelicals of today, imagine their country a promised land with a calling to redeem the world…if necessary, by force. The War for Righteousness brilliantly parses the ‘progressive’ theology sustaining that mission.”  Walter A. McDougall, University of Pennsylvania, Pulitzer Prize-winning historian

“The War for Righteousness is ‘relevant’ history in the best sense. Nobody can claim to understand truly the role of the United States government in the world today unless he has been over the ground that Gamble has covered. It is impossible to overestimate the contribution of this book to American self-understanding.”  Clyde N. Wilson, Professor of History, University of South Carolina

“This is a splendid study of progressive Christianity and its political significance before and during the Great War. Gamble perceptively explains the important connection between a spiritually dubious form of Christianity and a desire for international political crusading. This fine historical work is also highly relevant to assessing present moralistic calls for American empire.”  Claes G. Ryn, Professor of Political Science, Catholic University of America

About the Author:

Richard M. Gamble is Assistant Professor of History at Palm Beach Atlantic University in West Palm Beach, Florida, where he has tauht in the history and honors programs since 1994. He is also a Visiting Scholar at St. Edmund’s College, Cambridge University, and regularly returns to the Western Front to lead travel-study programs on the Battle of Verdun. His essays and reviews have appeared in Humanitas, the Journal of Southern History, Chronicles, the Independent Review, and Ideas on Liberty.

JOB’s Comment:

I think Gamble is now at Hillsdale College. I met him at a colloquium in Savannah, GA in 2000. A charming, humble scholar, thoroughly familiar with the work of Irving Babbitt, which is fundamental to his analysis in this book.

Thomas J. Knock: To End All Wars

Woodrow Wilson and the Quest for a New World Order

Princeton University Press, 1995     Amazon.com

Book Description:

In his widely acclaimed To End All Wars, Thomas Knock provides an intriguing, often provocative narrative of Woodrow Wilson’s epic quest for a new world order. The account follows Wilson’s thought and diplomacy from his policy toward revolutionary Mexico, through his dramatic call for “Peace without Victory” in World War I, to the Senate’s rejection of the League of Nations. Throughout Knock explores the place of internationalism in American politics, sweeping away the old view that isolationism was the cause of Wilson’s failure and revealing the role of competing visions of internationalism – conservative and progressive.

About the Author:

Thomas J. Knock received his A.B. from Miami University, his M.A. from Boston College, and his Ph.D. from Princeton University. His articles have appeared in American Quarterly, Political Science Quarterly, Reviews in American History, and several anthologies. A native of Harrison, Ohio (near Cincinnati), he lives in Dallas, Texas and is Associate Professor of History at Southern Methodist University.

JOB’s Comment:

The full phrase, used by Wilson and others, was of course “the war to end all wars”. As was soon remarked, the war led to a peace to end all peace. Others were responsible for the terms of that peace, but Wilson was, I think, responsible for disastrously prolonging the war, and certainly for implementing and expanding decisively the new policy of American intervention in the name of international democratism. The epic tragedy of the “new world order”, having reached the post-national stage, far beyond the Wilsonian one of alleged national self-determination vs the old empires, continues to win “victories” without peace (let alone true freedom and civilization): “Perpetual war for perpetual peace”, as Charles Beard called it. But although many of them need to be understood in a different light, important facts are presented in this book. We have by now a vast and unambiguous historical experience of the problematic nature and the errors of twentieth-century “internationalism” and its underlying ideology and interests. But along with it, and properly taking it into account, we need a vision of an alternative internationalism. For this purpose, some of the discussion here of the “competing visions” of internationalism at the time of Wilson is worth considering.

Personlig identitet som substanslöst medvetande

Anledningen till att man insisterat på kopplingen av självets personliga identitet till kroppens eller själens eller bådas substans söker Locke, med Ayers’ ord, i det förhållandet att minnets ofullkomlighet och medvetandets avbrott “have stimulated in us the doubt whether the same subject underlies the phenomenal train of consciousness throughout”. Locke säger att vi “lose sight of our past selves”.

Förvisso kan vi enligt Locke, såsom skedde i debatterna om kroppens uppståndelse, tvivla på att vi förblir samma substans (Locke torde mena: att samma substans fortsätter att underligga vårt av fenomenellt innehåll fyllda medvetande), men han insisterar på att otillfredsställelsen med detta blotta fenomenella medvetande som enhets- och kontinuitets- och därmed också identitetsprincip är ogrundad, att kravet på detta medvetandes förankring som accidens i en underliggande substans’ identitet är överflödigt, att självet eller personens identitet icke är beroende av en sådan förankring.

Men när Locke vill bevisa detta, hamnar han i en ståndpunkt som samtidigt innebär självets/personens oberoende av kroppen, men också en ny komplex uppfattning av deras förhållande. Hans argument

“both echoed and deliberately distorted the orthodox Cartesian doctrine that a person is a ‘vital union’ of soul and body. Locke agreed that we consist in such a union of that which thinks in us with the parts of the body of which we are intimately conscious, but denied that our continuous identity requires the continuous identity of either material or immaterial substance. On the contrary, the role of the body as a part of the self illustrates the absence of any such requirement. If we cut off a hand, then the substance of the self is changed, although the self or person remains the same.” [Ayers, Locke, II, 262 f.]

Medvetandet är således oberoende av substans och någonting mer än accidens: individuationen och den personliga identiteten beror av medvetandet självt allena. Hauser: “Als Bewusstsein ist sich die Person in unmittelbarer Selbstgewissheit präsent.” [Selbstbewusstsein und personale Identität. Positionen und Aporien ihrer vorkantischen Geschichte. Locke, Leibniz, Hume und Tetens (1994), 39.]

Locke accepterar konsekvent att vi utifrån vår begränsade kunskap visserligen inte kan utesluta det som följer ur denna ståndpunkt, att medvetandet/den personliga identiteten kan bestå trots förändring av substansen. Han diskuterar som tankeexperiment möjligheten av ett byte av immateriella substanser, eftersom sådana alltså är den sannolikaste hypotesen, men betraktar samtidigt detta som en orimlighet. [Ayers, II, 264.]

Även genom en analogi med livet vill Locke stödja sin ståndpunkt. Även detta förklarar han vara icke-substantiell organisk enhets- och kontinuitetsprincip, och som sådan definierande attribut för de “levande ting”, d.v.s. de substantiella organiserade kroppar med föränderliga delar som rör sig i den mekaniska natursfären. Medvetande- och självmedvetandebegreppen förs alltså med denna likhet i närheten av livsbegreppet. Detta är en utveckling av ny insikt inom ramen för den snabbt framväxande moderniteten, ja inom vad som huvudsakligen uppfattas som dess empiristiska gren. Vad som nu tränger sig på är definitionen av substans i relation till denna framväxande nya konception. Ligger i substansbegreppet självt den nödvändiga aristoteliska förbundenheten med accidenser, så att om det accepteras medvetandet måste förstås som blott accidens?

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 7

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 1

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 2

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 3

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 4

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 5

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 6

”Lindroth uttryckte en gång”, skriver Liedman, ”sin syn på forskning med orden att det gällde att ’huvudstupa kasta sig ner i ett hav av fakta’. Aspelin krävde snarare dykarklocka med en ordentlig vetenskaplig apparatur ombord.” Jag delar här Aspelins uppfattning som naturligtvis också är Liedmans, även om dykarklockan bör vara en annan och annorlunda utrustad än främst den senares.

Men det följer också av vad jag här sagt att det är viktigt att inte fastna i den olyckliga dikotomi mellan en rent tidlös och apriorisk, på rationella grunder vunnen vetenskaplig apparatur, inklusive urvalet (m.m.) möjliggörande värderingar, å ena sidan, och den historiska empirins hav av relativa och relativiserande fakta å den andra, som präglade exempelvis nykantianernas försök till lösning av vad som uppfattades som ”historicismens kris”. Vår historievetenskapligt-teoretiska apparatur, såväl som vår insikt i sanningen, objektiviteten, de normerande värdena, kan vi normalt endast vinna genom ett dialektiskt samspel med den historiska empirin själv. Om den senare uppfattades som enbart relativiserande, berodde det förvisso på bristen på avancerad filosofisk penetration och belysning, men om å andra sidan den vetenskapliga objektiviteten ansågs kunna nås i det isolerade nuet genom blott rationalistiskt filosoferande, var detta givetvis i hög grad en illusion.

Den på många sätt frustrerande inkonklusivitet som inte minst i historiska framställningar tycks prägla striderna rörande historicismen och vetenskapligheten alltifrån historicismens begynnande ”kris”, Nietzsche, nykantianerna, Dilthey, Weber, Troeltsch och fram till Heideggers framträdande, har lett till en olycklig uppgivenhet och ett alltför långtgående accepterande av nietzscheanska och heideggerianska ”utvägar”. Med den både intellektuellt krävande och tålamodsprövande urskillning som är nödvändig för att frigöra oss från de teoretiska uttrycken för de delar av den äldre historicismens historiesyn som sedan länge upplevs som ohållbara, kan vi, föreslår jag, idag också se att i arvet från dessa debatter i själva verket även ryms outnyttjade teoretiska potentialer, som idag är tillgängliga för en nyformulering av humanvetenskapernas innebörd och egenart.

Denna tillägnelse kan dock naturligtvis inte ske utan en samtidig filosofisk nybearbetning under mobilisering av ytterligare andra teoretiska resurser. Först härigenom kan vad som hittills framstått som oförenligheter uppvisas som möjliga komplementariteter. Jag har föreslagit att härvid åtminstone en av de nödvändiga nya resurserna, utöver subjektets modifierade rekonstruktion och idealismens allmänna återkomst enligt ovan, är den typ av värdecentrerad historicism som i Folke Leanders efterföljd och i fortsatt tillägnelse av Irving Babbitts humanism och Benedetto Croces idealism börjat utvecklas av Claes G. Ryn, och som, oavsett dess sanningar i övrigt, kan delvis omformuleras och tillämpas i historievetenskapligt-teoretiska termer.

Aspelin var i hög grad formad av de före nypositivismens genomslag dominerade teoretiska och filosofiska debatterna. ”Aspelin blev”, skriver Liedman, ”den siste filosofiprofessor i Sverige som bedrev filosofihistoria i traditionell mening, d.v.s. en filosofihistoria som inte enbart likt den wedbergska dissekerar förflutna tankar för att framställa preparat för nutida bruk utan som har ett genuint intresse av historiska omständigheter kring tankarna.” Tilläggas kan att till den ”traditionella” filosofihistorien måste sägas höra inte blott de från de wedbergska ”rationella rekonstruktionerna” skilda ”historiska rekonstruktionerna” (för att använda den gängse terminologin), utan också den enligt ovan oundvikliga typ av filosofihistoria i vilken också, på annat sätt än i de rena rationella rekonstruktionerna, stundom för vissa bestämda syften och på visst bestämt sätt finns närvarande den filosofiska aspekten och värdeaspekten – såtillvida som själva den egna utgångspunkten och den historiska förståelsen är oskiljaktiga från denna dimension. I den lundensiska traditionen representeras den traditionella filosofihistorien också av såväl Axel Nyblaeus som Hans Larsson – och inte minst den senare visade hur sådan filosofihistoria kunde förenas med en annan typ av betonande av historiska filosofers betydelse för samtiden. Men traditionella filosofihistoriker har i Sverige sedan länge tvingats övergå till idé- och lärdomshistoria, och idag representeras kontinuiteten i Lund av Svante Nordin, som började sin akademiska karriär som filosof.

Detta är också något helt annat än den typ av föregiven Geistesgeschichte som Richard Rorty, på filosofiskt groteskt sätt förenande postmodernismen inte bara med den amerikanska pragmatismen utan också med fysikalismen, förespråkar. Den gamla tyska historievetenskapens förmenta eunucker som Nietzsche vände sig mot lyckades åtminstone i någon mån bevara kvinnorna i det förflutnas harem, även om den tyngande och relativiserande empiri som blev resultatet av deras arbete i åtminstone några fall förvisso kunde tendera att göra dem själva könlösa. Det är emellertid en illusion att tro att Rorty bara vill befria kvinnorna från eunuckernas beskydd och låta dem möta oss som de är. Om historicisternas epistemologiska vetenskaplighet delvis innebar en inadekvat behandling, är Rortys i själva verket en långt allvarligare sådan. För Rorty rymmer det förflutna för nuet farliga idéer. I verkligheten är det för Rorty så att det inte räcker med att oskadliggöra dessa idéer, utan de måste måste aktivt omtolkas och förvrängas för att passa nuets behov – behov av ett helt annat slag än såväl Nietzsches som Heideggers, och i flera avseenden faktiskt i själva verket betydligt närmare Wedbergs.

Det behöver inte förklaras i vilken utsträckning ett sådant projekt var främmande för en Larsson eller en Nyblaeus. Den humanistiska filosofihistorien förenade den historiska rekonstruktionen med nuets anspråkslösa beredvillighet att lyssna och lära av det förflutna. Det förtjänar i detta sammanhang också att erinras om att det betonande av oundvikligheten i våra Vorverständnisse, som Lindberg ironiserar över, också, och just genom medvetandegörandet av dessa, kan syfta till att möjliggöra just den mer elementära historiska förståelse som Lindberg själv efterlyser.