Jan Olof Bengtsson

Transaction, 1994 (1961)     

Amazon.com

With a new introduction by the author

Publisher’s Description:

In perhaps his most famous book, The Decline of the Intellectual, Thomas Molnar launches into a fundamental critique of the intellectual class. He sees it as a group that has lost its way, collapsing a sense of vision into political activism, social engineering, and culture manipulation, and abandoning the writing, philosophizing, and scholarship that had occupied its predecessors. Universities began to produce factory-like, faceless citizens, as the job market became the arbiter of education and culture. Today’s professors are recruited from this group of job seekers, and hence, have a shared indifference toward learning.

Molnar likens present-day intellectuals to the earlier Marxists who elaborated their utopian model in the Communist Party. The campus intellectuals’ objective is to transform the university into a replica and a laboratory of the ideal society. Colleges and universities thus become sources of propaganda of various political, financial, cultural, and ideological trends, not only among students, but professors as well. The thirty years separating editions have done nothing to weaken such a critical appraisal.

In his new introduction, Molnar writes that the decline of intellectuals has extended outside of the campus to the arts, the public discourse, and the robotization caused by technology. On the initial publication of this work, Frank S. Meyer wrote in Modern Age, “Thomas Molnar’s book is not only true; it is intellectually exciting and it will remain a necessary handbook for anyone interested in the decisive problem of the 20th century.” The Decline of the Intellectual is essential reading for sociologists, political scientists, educators, and university officials. It is the basis of present-day critiques of the academic world.

About the Author:

Thomas Molnar [was] professor of philosophy of religion at the University of Budapest. He is the author of numerous articles and books, including The Emerging Atlantic Culture, Sartre: Ideologue of Our Time, and Utopia: The Perennial Heresy.

Svar till ”tras”

Signaturen “tras” fortsätter vår diskussion i en kommentar till mitt inlägg ‘Ett alternativ till Flashback?’. Eftersom jag med den här bloggen under senare år valt att i så hög grad vara verksam på nätet, är frågor av den typ vi behandlat av central betydelse för mig, och jag svarar därför än en gång i form av ett nytt, separat inlägg.

“Diskussionen gäller alltså om signaturerna ‘tras’, ‘prafjessor’, ‘StuG’, ‘NewFaceinHell’ och andra borde verka på mer optimala ställen än på Flashback.”

Vilka signaturer diskussionen från min sida gäller har jag inte velat ange bestämt, eftersom jag ännu inte vet tillräckligt mycket om dem. Men det följer av detta skäl att ju längre tiden går och ju mer jag läser av dem (och eventuellt hinner gå tillbaka och läsa äldre inlägg), desto mer sannolikt blir det att jag skulle kunna ange dem.

Jag tar tillfället att här påminna om att det inte var jag som initierade den här diskussionen: det var en av er på Flashback som först föreslog att de bästa av er skulle skapa och flytta över till ett nytt forum, eller en ny portal eller webbtidskrift.

“Den gäller alltså inte hur personerna bakom de signaturerna verkar på sina respektive arenor. Jag föreställer mig att ganska många skribenter agerar på olika sätt, tänjer gränser m.m. genom sin egentliga verksamhet.”

Här är det litet oklart för mig vad du menar. Sina “respektive arenor”? Sin “egentliga verksamhet”? Jag talar bara om och känner bara till en arena där dessa signatuerer är verksamma: Flashback.

“Flashback är ett ställe där folk kan mötas för att diskutera mer förutsättningslöst, eller testa idéer och infallsvinklar. Det är också en plats där motstånd bedrivs, och där argument slipas. Och läses av stora skaror användare och gäster.”

Ja, och mer än så: diskussionerna är, om man för en stund förmå bortse från kloakinslagen, ibland sådana att de debatter som förs i “gammelmedia” idag framstår som dåliga skämt i jämförelse. Det är denna kvalitet som jag menat gjort det meningsfullt att försöka rädda dem undan kloakmässigheterna.

“Jag har inget intresse av att diskutera vad som är vulgärt, eller hur man ska förstå ordet städat. Det är för mig bisaker, liksom förekomsten av porr och knark på några knapptrycks avstånd.”

Frågan om definitionen av vulgaritet i dess helhet är som sagt för stor för att diskuteras här. Men det var dina egna citationstecken och dina formuleringar om porr och knark som föranledde mina frågor. Och din allmänna uppfatting att allt det du nämner är “bisaker” tillhör själva kärnan i det problem jag pekat på. Du tycker helt enkelt inte att Flashback är så kloakmässigt.

“Jag konstaterar pragmatiskt att Flashback är en viktig arena.”

Ja, utan tvekan, detta har jag aldrig förnekat. Om jag inte trodde att Flashback var en viktig arena skulle jag aldrig har avsatt tid för att diskutera detta; att rensa kloaker är inte direkt något nöje. Det är också ett positivt nytt fenomen som genom ny teknologi befrämjar fri diskussion bortom övriga medias alla välkända begränsningar.

“Om det är så att några potentiellt värdefulla individer tycker att det är svårt att hoppa över vulgära trådar eller vulgära inlägg i intressanta trådar och därmed inte nås av våra eminenta diskussioner så är det väl så.”

Just det, detta är vad jag påstår. Och även att sådana som trots dessa trådar och inlägg ändå nås av de eminenta diskussionerna inte tar dem på det allvar de förtjänar.

“De kanske kan göra något annat i något sammanhang de trivs med.”

Ja, och de gör det, och det är det som är problemet. Hela min poäng har varit att de i stället borde läsa er.

“Jag tror heller inte att signaturerna är så lockade att bygga ett nytt forum för att du ska kunna ägna dig åt något annat. Om du känner att du hellre vill lägga din kraft på andra områden där du bättre får utlopp för din skaparkraft så är det ju inget som hindrar dig.”

Jo, det är just det det är. Jag hindras att lägga min kraft på dessa andra områden av det faktum att det finns så mycket som bör sägas i den politiska debatten, och på rätt sätt och i rätt sammanhang – och att andra inte gör det. Jag känner att jag själv måste göra alltför mycket av det, i stället för att ägna mig i den utsträckning jag annars skulle gjort åt de andra områdena.

Jag har nu ganska många gånger uttalat mig i starkt berömmande ordalag om er. Vad jag nu senast gjorde var att jag reflekterade över en alternativ strategi för att lyfta fram det ni skriver i ett icke-kloakmässigt sammanhang. Jag tänkte mig att jag kunde citera och kommentera er här i min blogg (den har ännu inte lika många läsare som Flashback, men, som jag så utförligt förklarat, det är inte det som är det viktiga i det här sammanhanget). Men jag nämnde den tvekan jag kände inför detta alternativ, eftersom det inte tillfredsställde ett av mina motiv, nämligen att lyfta fram er framför mig själv, så att jag kan ägna mig i den utsträckning jag brukar åt mina andra ämnen. Ert motiv ska självklart vara att nå ut på bättre sätt och i bättre sammanhang.

“Du gör på många sätt en god insats. Debattörerna ska nog försöka upprätthålla fronten. ‘Kristian’ har också en viktig poäng i att dynamiken mellan användare – även mellan dem som tycker väldigt olika – är en viktig del i varför arbetande vuxna människor med barn och familj ids lägga tid på att försöka förstå och påverka sin samtid på ett stort forum.”

Tydligen måste jag ge upp ifråga om det nya forumet. Jag kan inte diskutera det här mer nu. Om ni verkligen inte vill komma upp ur kloaken och fortfarande inte ens fattar att det – i alltför stor utsträckning – är en kloak, finns det ingenting jag kan göra.

Jag tycker jag haft en orättvis nackdel i den här diskussionen. I mina senaste inlägg har jag nämnt flera av kloakmässigheterna, men inte alla. I ett tidigare inlägg förklarade jag att jag var ovillig att återge de värsta exempel jag funnit. Hittills har jag bara citerat något enstaka av dessa. Att jag hållits tillbaka av deras extrema karaktär och inte velat att de ska finnas här i min blogg ens som exempel i denna argumentation, har gjort att min position försvagats och blivit mindre övertygande. Jag har s.a.s. tvingats avstå från det starkaste argumentet just därför att det är så starkt. Att du naturligtvis mycket väl känner till dessa exempel, ja, har sett många fler sådana än jag, gör detta än mer deprimerande: på denna punkt borde det egentligen bara behöva vara fråga om att övertyga en tredje part, läsare som inte är så förtrogna med Flashback.

Det bär mig fortfarande emot, men i förhoppningen att den diskussion vi har haft trots allt kanske ska kunna leda både till en omprövning på längre sikt från er sida, och till en förbättring av det i så många andra avseenden värdefulla Flashback, ger jag i denna slutreplik upp min reservation och tar fram min lista med exempel från en av de skribenter jag tidigare bemött i ett separat inlägg.

Jag har hunnit läsa mer av ”Ezzelino” nu än när jag skrev mitt inlägg mot honom, och jag har ändrat uppfattning om honom på några punkter och därför reviderat några av mina tidigare formuleringar. Ezzelino tillhör Flashbacks flitigaste skribenter med, otroligt nog, över 25 000 inlägg, i genomsnitt över åtta per dag under en period av mer än åtta år. I en mening kan jag nu förstå att han beundras som en stor kulturpersonlighet i kloaken. Hans lärdom är avsevärd och ganska mångsidig. Den typ av fel jag nämnde i ett annat tidigare inlägg visar sig vara få. Och jag tror inte längre att hans stil är naiv. Hans språkbruk kan knappast vara enbart en spontan produkt av hans okontrollerade, bottenlösa hat mot judar. Det måste vara fråga om ett medvetet, reflekterat val. Han skriver som han gör därför att han beräknar att han just därigenom bäst uppnår sina syften.

Flashback är enligt Ezzelino “bland mycket annat en motsvarighet till det fenomen som Robert Darnton analyserade i sin studie Pornografi och revolution“. Ezzelino citerar från en understreckare i Svenska Dagbladet: “I Pornografi och revolution behandlar Robert Darnton de böcker som var förbjudna i 1700-talets Frankrike men som ändå lästes. Han visar att det skrivna ordet bidrog till att radikalisera allmänhetens åsikter”. Boken är, tror jag, en översättning av Forbidden Best-Sellers in Post-Revolutionary France. Darnton, som jag träffat vid ett tillfälle, är också författare till The Literary Underground of the Old Regime (som i svensk översättning fått den här icke ointressanta titeln Boken i rännstenen), The Devil in the Holy Water, or the Art of Slander from Louis XIV to Napoleon, och The Corpus of Clandestine Literature in France, 1769-1789.

“Flashback kan även”, fortsätter Ezzelino, “i kreativt samspel med andra dissidentsajter, betraktas som ett kollektivt-individualistiskt work in progress som har beröringspunkter med Diderots och encyklopedisternas verksamhet och med Voltaires anonymt publicerade huvudverk Dictionnaire philosophique, ett av de mest fritänkande och ‘antijudiska’ verk som någonsin skapats”. Här lägger han in en länk till Liberty Funds engelska utgåva av Voltaires dictionnaire. Jag tror Ezzelino i flera viktiga avseenden har rätt här. Men vad betyder det för hans del i praktiken? Vi noterar att han ger intrycket att Voltaires antijudiska verk var representativt för fritänkandet och revolutionens störtande av l‘ancien régime, men här förbiser han naturligtvis viktiga historiska skillnader.

Ezzelino skrev om mitt inlägg om det judiska inflytandet att jag “desarmerar judefrågan”: ”Det Bengtsson gör är att ta en tankegång, mysfarbrorsmalande tänja ut den till och över bristningsgränsen, sedan ta den kollapsade tankegången och släta ut den samt späda ut den glutenfria och okryddade text han knådar fram med generösa doser svagdricka och lättmjölk. Kort sagt: han skriver alldeles åt helvete för långrandigt. Det sättet att uttrycka sig kanske har lugnande, självterapeutiska orsaker, men det fungerar inte så bra som text.” För att förstå vad Ezzelino menar med att inte desarmera judefrågan (d.v.s. att låta den explodera), med icke-kollapsande, icke-utslätad tankegång, med gluten, kryddor, alkoholhalt och fet möjlk, och med en god text, vänder vi oss lämpligen till Ezzelinos egna inlägg. Vi finner då också fler exempel på vad den Ezzelino närstående “IvanLendl” finner “skarpt och roligt”.

Vi står såvitt jag kan se inför ett historiskt unikt underjordslitterärt fenomen i Sverige. Denna obestridligen resursrike person, som ägnar sitt liv åt Flashback, väljer medvetet att använda inte bara ord som ”kloak”, ”råttor”, ”kryp” och ”slamkrypande kloaknivå”, som motsvarar de jag tillgrep i min stilmässigt avsiktligt men högst partiellt anpassade polemik, utan också formuleringar som de följande om just judar.

Exemplen är hämtade från endast ett ytterst litet fåtal av de många trådar Ezzelino medverkat i. Jag beklagar att jag tvingas återge detta kloakinnehåll, men den nedslående diskussionen tyder på att det är oundvikligt. Förhoppningsvis kan det också anses vara i linje med det jag tidigare sagt om min kloakexpedition, nämligen att jag tänker konsekvent fullfölja den, när jag nu en gång åtagit mig kloakrensarens uppgift. Jag skickar med följande förklaring från Ezzelino, avgiven som ett avfärdande av kritiken att han använder oacceptabla tillmälen: “Mitt språk syftar ständigt till största möjliga exakthet och konkretion”:

”judenheten i all sin vanskapliga prydno”; ”det parasitiska judepacket”; ”de blodtörstiga judesvinen”; “mentala krymplingar”; ”ashkenaziavskräde”; “lilla snopp lika omskuren (dessutom sugen på av en peddorabbin) som”; “sionistsvin”; “missfoster”; ”liten sketen invandrad judemammagosse”; ”synagogans psykopatsekt”; ”untermenschen”; ”Gollumartade parodier på mänskligt liv”; ”judetattaren”; ”den stroppiga, halvt vanskapta lilla katarrfittan”; ”judeäcklen”; ”ashkenazisvin”; ”tveksamt om man kan kalla en sådan som…människa överhuvudtaget. Hon (det?) är snarare ett kroppsligvordet judiskt sjukdomstillstånd”; ”lömska sionistkryp”; ”dvärgjuden”; ”bestialiska ashkenaziråttor”; ”judeslödder”; ”den förmodligen ärftligt mentalt belastade och fysiskt vanskapta judinnan”; ”smutsjudar”; ”den sekulära, degenerationsfrossande, förruttnelseprofiterande, Hollywood- och Wall Streetartade juden”; ”ashkenazibastarden”; ”den stirrögde sionistdvärgen”; ”snyltarjudar”; ”sniken judemorsa”; ”förruttnelseferment”; “slaktmogna svin”; “extremsionistisk lus”; ”dvärgvuxen mammagris”; ”bastardjuden”; “lipjudelömsk”; ”den sociopatiske lille ashkenazin”; “slemhögarna”; “sin lilla judeperson”; ”utrotningshotad Aspergerpanda”; ”omänniskor”; ”binnikemaskens härjningar”; ”den organiserade judenhetens parasitiska svinerier”; ”’Det utvalda folket’ är, i sitt groteska maktmissbruk och sin elakartade arrogans, mänsklighetens och jordelivets dödsfiender”; ”för oss européer är Chmielnicki, och hans folkligt motiverade revolt, ett ljus i det kristet-judiska mörkret. En bonderevolt är aldrig särskilt ’stilfull’ eller ’skonsam’…De som dog hade…nog i de flesta fall it coming…”; ”förpassas till den avlusningskammare eller latringrop där de hör hemma”.

Nykomlingen på Flashback ser naturligtvis ingenting annat än ett ”troll”, en agent provocateur från någon av de judiska organisationer och lobbygrupper som är ute efter att inskränka yttrandefriheten (det finns även andra än judiska sådana, men de skulle väl provocerat på ett annat sätt). Idag möts vi på Wikipedia av följande meddelande: “Imagine a world without free knowledge. For over a decade, we have spent millions of hours building the largest encyclopedia in human history. Right now, the U.S. Congress is considering legislation that could fatally damage the free and open Internet. For 24 hours, to raise awareness, we are blacking out Wikipedia. Make your voice heard.” USA framstår allt tydligare som den nya totalitarismens främsta instrument, sovjetsystemets arvtagare.

Men 25 000 inlägg under åtta år, och dessutom i en lång rad olika ämnen, inte enbart av det ovannämnda slaget, inlägg ofta präglade av stor kunskap och argumentativ energi, som utan tvekan påverkar mycket ”stora skaror användare och gäster” (Ezzelino är verkligen inte ensam, en lång rad av de flitigaste skribentera i de politiska delforumen delar hans åsikter)? Är intressenterna verkligen beredda att betala detta pris?

Både i mitt svar till IvanLendl och i tidigare inlägg har jag kritiskt diskuterat aspekter av judendomen, det judiska inflytandet, judiska intresseorganisationer, varianter av sionismen, Israels politik, liberala judar. På Flashback fördömer man gärna skribenter för att de inte gör det som man själv inte vågar göra. Ja, anonyma, oåtkomliga, angriper de gömska skuggvarelserna inte bara i allmänhet försvarslösa offer som skriver under eget namn. De hoppar rentav på skribenter som faktiskt gör just det de själva inte vågar, förolämpar dem för att de inte gör det i den omfattning och på det sätt de själva kräver i sin fega anonymitet. Är detta trovärdigt? Förtjänar det respekt?

Jag har alltså diskuterat många av de i sak viktiga frågor som ofta tas upp i de diskussioner där Ezzelino deltar tillsammans med er, och hade dessa herrar fört en normal och sund diskussion skulle jag finna det angeläget att delta i den. Men i tråden om mig, SD och konservatismen tystnade nu både IvanLendl och Ezzelino snabbt. På annat håll på Flashback fortsätter de och andra (Ezzelino går dock såvitt jag kan se längre än alla andra, och förfogar även över helt andra språkliga och intellektuella resurser, vilket är anledningen till att jag uppehåller mig vid just honom) dock att visa vilka avgrunder som nästan alltid öppnar sig på detta område, och hur omöjligt det för de flesta tycks vara att diskutera det på ett balanserat och ansvarsfullt sätt.

Ska vi ha ett sådant här klimat? Menar du verkligen att vi ska föra en diskussion på denna nivå? Ska vi, oavsett vad vi tycker om de olika judiska ämnena, godta det som meningsfullt eller acceptabelt att skriva om judar på det sätt Ezzelino gör? Är det lätt att ”hoppa över” detta? Tillhör det ”bisakerna”? Är det dynamiken mellan er och en sådan användare som Ezzelino som är “en viktig del i varför arbetande vuxna människor med barn och familj ids lägga tid på att försöka förstå och påverka sin samtid” på Flashback?

Jag har förklarat att jag har problem med termen antisemitism, både p.g.a. dess etymologi och dess aktuella användning, men att om något förtjänar att benämnas medels den så är det den typ av blint rashat som kommer till uttryck i Ezzelinos inlägg. För mig är det självklart att man kan meningsfullt diskutera judiska frågor endast om man undviker antisemitism i denna mening. Ett oerhört stort antal judar delar ju den kritik mot vissa judiska fenomen och intressen som jag framfört. Hur känner alla dessa när de läser en Ezzelino? Gör denna läsning dem mindre benägna att stödja ADL eller rabbi Ovadia Yosef? Jag är inte säker på att de alltid lägger skulden enbart på de senare för att de framtvingar Ezzelinos typ av reaktion.

Några tyckte att mitt bemötande av Ezzelino och mina allmäna omdömen om Flashback var alltför hårda. Jag håller inte med om det, och jag hoppas att det nu är klart varför. Men på Flashback passerar de exempel jag här anfört som något helt normalt, och ingen av er tvekar att debattera med Ezzelino. Detta markerar såvitt jag kan se ett historiskt helt nytt opinionsläge, till och med i underjorden. Ezzelino skriver: “Flashback har i all sin råa kraft växt fram trots det ständigt lika maktservila och censurivrande etablissemanget, som gjort allt de kunnat för att omintetgöra Axelssons projekt. Flashback har varit och ska fortsätta vara dissidenternas forum. Forumet expanderar kraftigt. Just nu har det 400-500 nya användare varje dygn, vilket gör 12.000-15.000 nya per månad. Flashback är Sverige, och Flashback är den plats på vilken fria men ordnade diskussioner om de mest kontroversiella och i den övriga offentligheten tabuiserade ämnen kan äga rum.” Jag har visat hur Ezzelino själv i verkligheten för denna debatt. Ni tycks inte ha några större invändningar mot det. Det verkar inte finnas någon urskillning, något omdöme, några spärrar på Flashback i detta avseende.

Och vi ska komma ihåg att Flashback, som jag själv framhöll, är ett forum som, parallellt med de begripliga men simplistiska och i sig kloakartade fördömandena, tas på ständigt större allvar även i ”gammalmedia” och av forskare och politiker. Några i den senare kategorin medverkar själva under eget namn, och som ibland framhållits döljer sig med stor säkerhet bakom några av användarnamnen ganska kända personer i alla dessa kategorier. När man läser Flashback är det därför svårt att förstå varför de tyska och amerikanska nationalsocialisterna och deras efterföljare i Sverige idag, exempelvis i Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen eller på Nationell.nu, fortfarande kan anses så extrema. För att inte tala om ett parti som Nationaldemokraterna.

Begreppet extremism sådant det används i dagens debatt är naturligtvis helt relativt. Ezzelino säger sig inte vara nationalsocialist, och han har rätt åtminstone såtillvida som han går längre än nationalsocialisterna i sitt språkbruk mot judar och judendomen. Jag kan inte minnas att jag sett någonting liknande från några ledande eller ens andra rangens företrädare för de nämnda svenska organisationerna. Men på Flashback finner vi Ezzelino i debatt inte bara med dig, ”tras”, utan med Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman. Vi befinner oss i en situation där såväl yttrandefrihetens räddning som förverkligandet av internätets positiva potential kräver långt större moralisk urskillning än den som hittills visats från både kritiker och försvarare av det forum jag tycks tvingas acceptera.