
Catherine R. Puglisi: Francesco Albani
Yale University Press, 1999 Amazon.com
Book Description:
Admired for his landscapes, respected for his artistic theories, and beloved as a teacher, Italian artist Francesco Albani (1578-1660) was acclaimed as a leading painter of his time. This book is the first full-scale study of Albani, his long and successful career, and the key contribution he made to the seventeenth-century Bolognese school of painting. The book includes the artist’s illustrated catalogue raisonne introducing newly discovered paintings, documents, and preparatory drawings, and complete information on each of Albani’s 157 works. Lost pictures, rejected attributions, and a checklist of drawings are also included.
Catherine R. Puglisi begins with an account of Albani’s life and artistic development in the milieus of Bologna and Rome. She next focuses attention on Albani’s entirely personal landscapes – paintings of graceful nymphs and dancing putti in wooded glades, beyond which sunny meadows, lakes, and distant hills glow under limpid skies. His serene panoramas with poetic themes initiated the highly influential tradition of idyllic classicism. Puglisi assesses Albani’s later career and his crucial role as teacher and transmitter of the Carracci reform of painting, as well as the theoretical writings in which he presents both traditional attitudes and original insights. In the final chapter, she offers a penetrating analysis of Albani’s fluctuating critical reputation through the centuries as reflected in written commentaries and shifting patterns of collecting.
Werner Beierwaltes: Platonismus und Idealismus
Klostermann, 2004 (1972) Amazon.de
Kurzbeschreibung:
Die philosophische Intention der Arbeiten von Werner Beierwaltes gilt vor allem der Frage, wie sich der platonische Gedanke insgesamt im sogenannten Neuplatonismus bewahrt und zugleich entfaltet und wie er in dieser neuen Form bestimmend wird sowohl für eine in ihren Reflexionsformen und in wesentlichen Sachfragen philosophisch geprägte christliche Theologie als auch für die Vollendung des neuzeitlichen Bewußtseins im Deutschen Idealismus. Dabei ist immer wieder das Interesse leitend, die gegenwärtig weithin gängigen reduktionistischen Vorstellungen “Platonismus” und “Neuplatonismus” in wesentlichen Zügen zu korrigieren. Gegenüber einer groben Beschneidung dieser Begriffe kann nur ein intensiver, geduldiger Umgang mit Texten und ihrer Argumentationsstruktur einige begriffliche Aufklärung erbringen. Das Bewußtsein einer hermeneutischen Affinität und Differenz zum Vergangenen macht eine kritische und zugleich produktive Aneignung dieses Denkens in der Gegenwart allererst möglich, ohne i n eine angestrengte Aktualisierungstendenz zu verfallen.
Thema dieses Buches ist die Rezeption neuplatonischen Denkens im Deutschen Idealismus, vor allem in der Philosophie Hegels und Schellings, sowie die sachlichen Bedingungen dieses Vorgangs in der Philosophie des Mittelalters (Augustinus, Eriugena, Meister Eckhart). Dabei wird die Verwurzelung des Idealismus in der Tradition der klassischen Metaphysik, u. a. im Horizont der onto-theologischen Grundfrage deutlich. Ohne die bestehenden Differenzen zwischen spätantiker Metaphysik und neuzeitlichem Bewußtsein einebnen zu wollen, ist gerade im Blick auf neuplatonisches Philosophieren zu sagen, daß dieses die Frage nach dem Selbst und dem Selbst-Bewußtsein entschieden und originär gestellt und entfaltet hat. Das Verbindende zwischen der neuplatonischen Selbstentfaltung des Einen und der idealistischen Position, speziell derjenigen Hegels, ist dabei wesentlich die Theorie von Wahrheit als der zeitfreien Selbstreflexion des Seins oder des absoluten Selbstbezugs des Denkens auf sein eigenes Sein.
Über den Autor:
Werner Beierwaltes, Dr. phil., geb. 1931, war Professor für Philosophie an den Universitäten Münster, Freiburg und München.
François Boucher: Mars et Vénus surpris par Vulcain

Thomas Molnar: The Decline of the Intellectual

Transaction, 1994 (1961)
With a new introduction by the author
Publisher’s Description:
In perhaps his most famous book, The Decline of the Intellectual, Thomas Molnar launches into a fundamental critique of the intellectual class. He sees it as a group that has lost its way, collapsing a sense of vision into political activism, social engineering, and culture manipulation, and abandoning the writing, philosophizing, and scholarship that had occupied its predecessors. Universities began to produce factory-like, faceless citizens, as the job market became the arbiter of education and culture. Today’s professors are recruited from this group of job seekers, and hence, have a shared indifference toward learning.
Molnar likens present-day intellectuals to the earlier Marxists who elaborated their utopian model in the Communist Party. The campus intellectuals’ objective is to transform the university into a replica and a laboratory of the ideal society. Colleges and universities thus become sources of propaganda of various political, financial, cultural, and ideological trends, not only among students, but professors as well. The thirty years separating editions have done nothing to weaken such a critical appraisal.
In his new introduction, Molnar writes that the decline of intellectuals has extended outside of the campus to the arts, the public discourse, and the robotization caused by technology. On the initial publication of this work, Frank S. Meyer wrote in Modern Age, “Thomas Molnar’s book is not only true; it is intellectually exciting and it will remain a necessary handbook for anyone interested in the decisive problem of the 20th century.” The Decline of the Intellectual is essential reading for sociologists, political scientists, educators, and university officials. It is the basis of present-day critiques of the academic world.
About the Author:
Thomas Molnar [was] professor of philosophy of religion at the University of Budapest. He is the author of numerous articles and books, including The Emerging Atlantic Culture, Sartre: Ideologue of Our Time, and Utopia: The Perennial Heresy.
Sybille Bedford: Aldous Huxley
A Biography
Ivan R. Dee, 2002 (1973-4) Amazon.com
Blurb:
In this dazzling conjunction of subject and author, the great English novelist Aldous Huxley, the “wholly civilized man”, is brought wholly alive in a magnificent full-scale biography by the brilliant English novelist Sybille Bedford, an intimate friend of the Huxleys through four decades. With a pointillistic richness of moment, place, and talk, she re-creates not only the private Huxley and the literary Huxley but the entire intellectual and social era to which he was central. Drawing on his letters and diaries, the memories of his intimates, and her own sharp and sensitive comprehension of Huxley’s writings, Mrs Bedford has written a masterful biography. Huxley becomes a living, deeply attractive presence, while his great contemporaries flash through these pages in memorable and moving encounters. Aldous Huxley is a major work on a major figure in the literary and intellectual history of the twentieth century.
“”One of the great classic English biographies…unforgettably profound and unsparing…as forbidding to competitors as Boswell’s life of Johnson.” – Philip Hensher, Spectator
About the Author:
Sybille Bedford is the author of A Legacy, A Favorite of the Gods, Jigsaw, and A Compass Error, all novels published to international praise. Her nonfiction works include The Sudden View, The Trial of Dr Adams, and The Faces of Justice. She lives in London.
JOB’s Comment:
This is the most recent edition. A new biography, by Nicholas Murray, appeared in 2002 but does not replace Bedford’s.
Bernardo Bellotto: Verona

Ezzelino, 2
Svar till ”tras”
Signaturen “tras” fortsätter vår diskussion i en kommentar till mitt inlägg ‘Ett alternativ till Flashback?’. Eftersom jag med den här bloggen under senare år valt att i så hög grad vara verksam på nätet, är frågor av den typ vi behandlat av central betydelse för mig, och jag svarar därför än en gång i form av ett nytt, separat inlägg.
“Diskussionen gäller alltså om signaturerna ‘tras’, ‘prafjessor’, ‘StuG’, ‘NewFaceinHell’ och andra borde verka på mer optimala ställen än på Flashback.”
Vilka signaturer diskussionen från min sida gäller har jag inte velat ange bestämt, eftersom jag ännu inte vet tillräckligt mycket om dem. Men det följer av detta skäl att ju längre tiden går och ju mer jag läser av dem (och eventuellt hinner gå tillbaka och läsa äldre inlägg), desto mer sannolikt blir det att jag skulle kunna ange dem.
Jag tar tillfället att här påminna om att det inte var jag som initierade den här diskussionen: det var en av er på Flashback som först föreslog att de bästa av er skulle skapa och flytta över till ett nytt forum, eller en ny portal eller webbtidskrift.
“Den gäller alltså inte hur personerna bakom de signaturerna verkar på sina respektive arenor. Jag föreställer mig att ganska många skribenter agerar på olika sätt, tänjer gränser m.m. genom sin egentliga verksamhet.”
Här är det litet oklart för mig vad du menar. Sina “respektive arenor”? Sin “egentliga verksamhet”? Jag talar bara om och känner bara till en arena där dessa signatuerer är verksamma: Flashback.
“Flashback är ett ställe där folk kan mötas för att diskutera mer förutsättningslöst, eller testa idéer och infallsvinklar. Det är också en plats där motstånd bedrivs, och där argument slipas. Och läses av stora skaror användare och gäster.”
Ja, och mer än så: diskussionerna är, om man för en stund förmå bortse från kloakinslagen, ibland sådana att de debatter som förs i “gammelmedia” idag framstår som dåliga skämt i jämförelse. Det är denna kvalitet som jag menat gjort det meningsfullt att försöka rädda dem undan kloakmässigheterna.
“Jag har inget intresse av att diskutera vad som är vulgärt, eller hur man ska förstå ordet städat. Det är för mig bisaker, liksom förekomsten av porr och knark på några knapptrycks avstånd.”
Frågan om definitionen av vulgaritet i dess helhet är som sagt för stor för att diskuteras här. Men det var dina egna citationstecken och dina formuleringar om porr och knark som föranledde mina frågor. Och din allmänna uppfatting att allt det du nämner är “bisaker” tillhör själva kärnan i det problem jag pekat på. Du tycker helt enkelt inte att Flashback är så kloakmässigt.
“Jag konstaterar pragmatiskt att Flashback är en viktig arena.”
Ja, utan tvekan, detta har jag aldrig förnekat. Om jag inte trodde att Flashback var en viktig arena skulle jag aldrig har avsatt tid för att diskutera detta; att rensa kloaker är inte direkt något nöje. Det är också ett positivt nytt fenomen som genom ny teknologi befrämjar fri diskussion bortom övriga medias alla välkända begränsningar.
“Om det är så att några potentiellt värdefulla individer tycker att det är svårt att hoppa över vulgära trådar eller vulgära inlägg i intressanta trådar och därmed inte nås av våra eminenta diskussioner så är det väl så.”
Just det, detta är vad jag påstår. Och även att sådana som trots dessa trådar och inlägg ändå nås av de eminenta diskussionerna inte tar dem på det allvar de förtjänar.
“De kanske kan göra något annat i något sammanhang de trivs med.”
Ja, och de gör det, och det är det som är problemet. Hela min poäng har varit att de i stället borde läsa er.
“Jag tror heller inte att signaturerna är så lockade att bygga ett nytt forum för att du ska kunna ägna dig åt något annat. Om du känner att du hellre vill lägga din kraft på andra områden där du bättre får utlopp för din skaparkraft så är det ju inget som hindrar dig.”
Jo, det är just det det är. Jag hindras att lägga min kraft på dessa andra områden av det faktum att det finns så mycket som bör sägas i den politiska debatten, och på rätt sätt och i rätt sammanhang – och att andra inte gör det. Jag känner att jag själv måste göra alltför mycket av det, i stället för att ägna mig i den utsträckning jag annars skulle gjort åt de andra områdena.
Jag har nu ganska många gånger uttalat mig i starkt berömmande ordalag om er. Vad jag nu senast gjorde var att jag reflekterade över en alternativ strategi för att lyfta fram det ni skriver i ett icke-kloakmässigt sammanhang. Jag tänkte mig att jag kunde citera och kommentera er här i min blogg (den har ännu inte lika många läsare som Flashback, men, som jag så utförligt förklarat, det är inte det som är det viktiga i det här sammanhanget). Men jag nämnde den tvekan jag kände inför detta alternativ, eftersom det inte tillfredsställde ett av mina motiv, nämligen att lyfta fram er framför mig själv, så att jag kan ägna mig i den utsträckning jag brukar åt mina andra ämnen. Ert motiv ska självklart vara att nå ut på bättre sätt och i bättre sammanhang.
“Du gör på många sätt en god insats. Debattörerna ska nog försöka upprätthålla fronten. ‘Kristian’ har också en viktig poäng i att dynamiken mellan användare – även mellan dem som tycker väldigt olika – är en viktig del i varför arbetande vuxna människor med barn och familj ids lägga tid på att försöka förstå och påverka sin samtid på ett stort forum.”
Tydligen måste jag ge upp ifråga om det nya forumet. Jag kan inte diskutera det här mer nu. Om ni verkligen inte vill komma upp ur kloaken och fortfarande inte ens fattar att det – i alltför stor utsträckning – är en kloak, finns det ingenting jag kan göra.
Jag tycker jag haft en orättvis nackdel i den här diskussionen. I mina senaste inlägg har jag nämnt flera av kloakmässigheterna, men inte alla. I ett tidigare inlägg förklarade jag att jag var ovillig att återge de värsta exempel jag funnit. Hittills har jag bara citerat något enstaka av dessa. Att jag hållits tillbaka av deras extrema karaktär och inte velat att de ska finnas här i min blogg ens som exempel i denna argumentation, har gjort att min position försvagats och blivit mindre övertygande. Jag har s.a.s. tvingats avstå från det starkaste argumentet just därför att det är så starkt. Att du naturligtvis mycket väl känner till dessa exempel, ja, har sett många fler sådana än jag, gör detta än mer deprimerande: på denna punkt borde det egentligen bara behöva vara fråga om att övertyga en tredje part, läsare som inte är så förtrogna med Flashback.
Det bär mig fortfarande emot, men i förhoppningen att den diskussion vi har haft trots allt kanske ska kunna leda både till en omprövning på längre sikt från er sida, och till en förbättring av det i så många andra avseenden värdefulla Flashback, ger jag i denna slutreplik upp min reservation och tar fram min lista med exempel från en av de skribenter jag tidigare bemött i ett separat inlägg.
Jag har hunnit läsa mer av ”Ezzelino” nu än när jag skrev mitt inlägg mot honom, och jag har ändrat uppfattning om honom på några punkter och därför reviderat några av mina tidigare formuleringar. Ezzelino tillhör Flashbacks flitigaste skribenter med, otroligt nog, över 25 000 inlägg, i genomsnitt över åtta per dag under en period av mer än åtta år. I en mening kan jag nu förstå att han beundras som en stor kulturpersonlighet i kloaken. Hans lärdom är avsevärd och ganska mångsidig. Den typ av fel jag nämnde i ett annat tidigare inlägg visar sig vara få. Och jag tror inte längre att hans stil är naiv. Hans språkbruk kan knappast vara enbart en spontan produkt av hans okontrollerade, bottenlösa hat mot judar. Det måste vara fråga om ett medvetet, reflekterat val. Han skriver som han gör därför att han beräknar att han just därigenom bäst uppnår sina syften.
Flashback är enligt Ezzelino “bland mycket annat en motsvarighet till det fenomen som Robert Darnton analyserade i sin studie Pornografi och revolution“. Ezzelino citerar från en understreckare i Svenska Dagbladet: “I Pornografi och revolution behandlar Robert Darnton de böcker som var förbjudna i 1700-talets Frankrike men som ändå lästes. Han visar att det skrivna ordet bidrog till att radikalisera allmänhetens åsikter”. Boken är, tror jag, en översättning av Forbidden Best-Sellers in Post-Revolutionary France. Darnton, som jag träffat vid ett tillfälle, är också författare till The Literary Underground of the Old Regime (som i svensk översättning fått den här icke ointressanta titeln Boken i rännstenen), The Devil in the Holy Water, or the Art of Slander from Louis XIV to Napoleon, och The Corpus of Clandestine Literature in France, 1769-1789.
“Flashback kan även”, fortsätter Ezzelino, “i kreativt samspel med andra dissidentsajter, betraktas som ett kollektivt-individualistiskt work in progress som har beröringspunkter med Diderots och encyklopedisternas verksamhet och med Voltaires anonymt publicerade huvudverk Dictionnaire philosophique, ett av de mest fritänkande och ‘antijudiska’ verk som någonsin skapats”. Här lägger han in en länk till Liberty Funds engelska utgåva av Voltaires dictionnaire. Jag tror Ezzelino i flera viktiga avseenden har rätt här. Men vad betyder det för hans del i praktiken? Vi noterar att han ger intrycket att Voltaires antijudiska verk var representativt för fritänkandet och revolutionens störtande av l‘ancien régime, men här förbiser han naturligtvis viktiga historiska skillnader.
Ezzelino skrev om mitt inlägg om det judiska inflytandet att jag “desarmerar judefrågan”: ”Det Bengtsson gör är att ta en tankegång, mysfarbrorsmalande tänja ut den till och över bristningsgränsen, sedan ta den kollapsade tankegången och släta ut den samt späda ut den glutenfria och okryddade text han knådar fram med generösa doser svagdricka och lättmjölk. Kort sagt: han skriver alldeles åt helvete för långrandigt. Det sättet att uttrycka sig kanske har lugnande, självterapeutiska orsaker, men det fungerar inte så bra som text.” För att förstå vad Ezzelino menar med att inte desarmera judefrågan (d.v.s. att låta den explodera), med icke-kollapsande, icke-utslätad tankegång, med gluten, kryddor, alkoholhalt och fet möjlk, och med en god text, vänder vi oss lämpligen till Ezzelinos egna inlägg. Vi finner då också fler exempel på vad den Ezzelino närstående “IvanLendl” finner “skarpt och roligt”.
Vi står såvitt jag kan se inför ett historiskt unikt underjordslitterärt fenomen i Sverige. Denna obestridligen resursrike person, som ägnar sitt liv åt Flashback, väljer medvetet att använda inte bara ord som ”kloak”, ”råttor”, ”kryp” och ”slamkrypande kloaknivå”, som motsvarar de jag tillgrep i min stilmässigt avsiktligt men högst partiellt anpassade polemik, utan också formuleringar som de följande om just judar.
Exemplen är hämtade från endast ett ytterst litet fåtal av de många trådar Ezzelino medverkat i. Jag beklagar att jag tvingas återge detta kloakinnehåll, men den nedslående diskussionen tyder på att det är oundvikligt. Förhoppningsvis kan det också anses vara i linje med det jag tidigare sagt om min kloakexpedition, nämligen att jag tänker konsekvent fullfölja den, när jag nu en gång åtagit mig kloakrensarens uppgift. Jag skickar med följande förklaring från Ezzelino, avgiven som ett avfärdande av kritiken att han använder oacceptabla tillmälen: “Mitt språk syftar ständigt till största möjliga exakthet och konkretion”:
”judenheten i all sin vanskapliga prydno”; ”det parasitiska judepacket”; ”de blodtörstiga judesvinen”; “mentala krymplingar”; ”ashkenaziavskräde”; “lilla snopp lika omskuren (dessutom sugen på av en peddorabbin) som”; “sionistsvin”; “missfoster”; ”liten sketen invandrad judemammagosse”; ”synagogans psykopatsekt”; ”untermenschen”; ”Gollumartade parodier på mänskligt liv”; ”judetattaren”; ”den stroppiga, halvt vanskapta lilla katarrfittan”; ”judeäcklen”; ”ashkenazisvin”; ”tveksamt om man kan kalla en sådan som…människa överhuvudtaget. Hon (det?) är snarare ett kroppsligvordet judiskt sjukdomstillstånd”; ”lömska sionistkryp”; ”dvärgjuden”; ”bestialiska ashkenaziråttor”; ”judeslödder”; ”den förmodligen ärftligt mentalt belastade och fysiskt vanskapta judinnan”; ”smutsjudar”; ”den sekulära, degenerationsfrossande, förruttnelseprofiterande, Hollywood- och Wall Streetartade juden”; ”ashkenazibastarden”; ”den stirrögde sionistdvärgen”; ”snyltarjudar”; ”sniken judemorsa”; ”förruttnelseferment”; “slaktmogna svin”; “extremsionistisk lus”; ”dvärgvuxen mammagris”; ”bastardjuden”; “lipjudelömsk”; ”den sociopatiske lille ashkenazin”; “slemhögarna”; “sin lilla judeperson”; ”utrotningshotad Aspergerpanda”; ”omänniskor”; ”binnikemaskens härjningar”; ”den organiserade judenhetens parasitiska svinerier”; ”’Det utvalda folket’ är, i sitt groteska maktmissbruk och sin elakartade arrogans, mänsklighetens och jordelivets dödsfiender”; ”för oss européer är Chmielnicki, och hans folkligt motiverade revolt, ett ljus i det kristet-judiska mörkret. En bonderevolt är aldrig särskilt ’stilfull’ eller ’skonsam’…De som dog hade…nog i de flesta fall it coming…”; ”förpassas till den avlusningskammare eller latringrop där de hör hemma”.
Nykomlingen på Flashback ser naturligtvis ingenting annat än ett ”troll”, en agent provocateur från någon av de judiska organisationer och lobbygrupper som är ute efter att inskränka yttrandefriheten (det finns även andra än judiska sådana, men de skulle väl provocerat på ett annat sätt). Idag möts vi på Wikipedia av följande meddelande: “Imagine a world without free knowledge. For over a decade, we have spent millions of hours building the largest encyclopedia in human history. Right now, the U.S. Congress is considering legislation that could fatally damage the free and open Internet. For 24 hours, to raise awareness, we are blacking out Wikipedia. Make your voice heard.” USA framstår allt tydligare som den nya totalitarismens främsta instrument, sovjetsystemets arvtagare.
Men 25 000 inlägg under åtta år, och dessutom i en lång rad olika ämnen, inte enbart av det ovannämnda slaget, inlägg ofta präglade av stor kunskap och argumentativ energi, som utan tvekan påverkar mycket ”stora skaror användare och gäster” (Ezzelino är verkligen inte ensam, en lång rad av de flitigaste skribentera i de politiska delforumen delar hans åsikter)? Är intressenterna verkligen beredda att betala detta pris?
Både i mitt svar till IvanLendl och i tidigare inlägg har jag kritiskt diskuterat aspekter av judendomen, det judiska inflytandet, judiska intresseorganisationer, varianter av sionismen, Israels politik, liberala judar. På Flashback fördömer man gärna skribenter för att de inte gör det som man själv inte vågar göra. Ja, anonyma, oåtkomliga, angriper de gömska skuggvarelserna inte bara i allmänhet försvarslösa offer som skriver under eget namn. De hoppar rentav på skribenter som faktiskt gör just det de själva inte vågar, förolämpar dem för att de inte gör det i den omfattning och på det sätt de själva kräver i sin fega anonymitet. Är detta trovärdigt? Förtjänar det respekt?
Jag har alltså diskuterat många av de i sak viktiga frågor som ofta tas upp i de diskussioner där Ezzelino deltar tillsammans med er, och hade dessa herrar fört en normal och sund diskussion skulle jag finna det angeläget att delta i den. Men i tråden om mig, SD och konservatismen tystnade nu både IvanLendl och Ezzelino snabbt. På annat håll på Flashback fortsätter de och andra (Ezzelino går dock såvitt jag kan se längre än alla andra, och förfogar även över helt andra språkliga och intellektuella resurser, vilket är anledningen till att jag uppehåller mig vid just honom) dock att visa vilka avgrunder som nästan alltid öppnar sig på detta område, och hur omöjligt det för de flesta tycks vara att diskutera det på ett balanserat och ansvarsfullt sätt.
Ska vi ha ett sådant här klimat? Menar du verkligen att vi ska föra en diskussion på denna nivå? Ska vi, oavsett vad vi tycker om de olika judiska ämnena, godta det som meningsfullt eller acceptabelt att skriva om judar på det sätt Ezzelino gör? Är det lätt att ”hoppa över” detta? Tillhör det ”bisakerna”? Är det dynamiken mellan er och en sådan användare som Ezzelino som är “en viktig del i varför arbetande vuxna människor med barn och familj ids lägga tid på att försöka förstå och påverka sin samtid” på Flashback?
Jag har förklarat att jag har problem med termen antisemitism, både p.g.a. dess etymologi och dess aktuella användning, men att om något förtjänar att benämnas medels den så är det den typ av blint rashat som kommer till uttryck i Ezzelinos inlägg. För mig är det självklart att man kan meningsfullt diskutera judiska frågor endast om man undviker antisemitism i denna mening. Ett oerhört stort antal judar delar ju den kritik mot vissa judiska fenomen och intressen som jag framfört. Hur känner alla dessa när de läser en Ezzelino? Gör denna läsning dem mindre benägna att stödja ADL eller rabbi Ovadia Yosef? Jag är inte säker på att de alltid lägger skulden enbart på de senare för att de framtvingar Ezzelinos typ av reaktion.
Några tyckte att mitt bemötande av Ezzelino och mina allmäna omdömen om Flashback var alltför hårda. Jag håller inte med om det, och jag hoppas att det nu är klart varför. Men på Flashback passerar de exempel jag här anfört som något helt normalt, och ingen av er tvekar att debattera med Ezzelino. Detta markerar såvitt jag kan se ett historiskt helt nytt opinionsläge, till och med i underjorden. Ezzelino skriver: “Flashback har i all sin råa kraft växt fram trots det ständigt lika maktservila och censurivrande etablissemanget, som gjort allt de kunnat för att omintetgöra Axelssons projekt. Flashback har varit och ska fortsätta vara dissidenternas forum. Forumet expanderar kraftigt. Just nu har det 400-500 nya användare varje dygn, vilket gör 12.000-15.000 nya per månad. Flashback är Sverige, och Flashback är den plats på vilken fria men ordnade diskussioner om de mest kontroversiella och i den övriga offentligheten tabuiserade ämnen kan äga rum.” Jag har visat hur Ezzelino själv i verkligheten för denna debatt. Ni tycks inte ha några större invändningar mot det. Det verkar inte finnas någon urskillning, något omdöme, några spärrar på Flashback i detta avseende.
Och vi ska komma ihåg att Flashback, som jag själv framhöll, är ett forum som, parallellt med de begripliga men simplistiska och i sig kloakartade fördömandena, tas på ständigt större allvar även i ”gammalmedia” och av forskare och politiker. Några i den senare kategorin medverkar själva under eget namn, och som ibland framhållits döljer sig med stor säkerhet bakom några av användarnamnen ganska kända personer i alla dessa kategorier. När man läser Flashback är det därför svårt att förstå varför de tyska och amerikanska nationalsocialisterna och deras efterföljare i Sverige idag, exempelvis i Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen eller på Nationell.nu, fortfarande kan anses så extrema. För att inte tala om ett parti som Nationaldemokraterna.
Begreppet extremism sådant det används i dagens debatt är naturligtvis helt relativt. Ezzelino säger sig inte vara nationalsocialist, och han har rätt åtminstone såtillvida som han går längre än nationalsocialisterna i sitt språkbruk mot judar och judendomen. Jag kan inte minnas att jag sett någonting liknande från några ledande eller ens andra rangens företrädare för de nämnda svenska organisationerna. Men på Flashback finner vi Ezzelino i debatt inte bara med dig, ”tras”, utan med Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman. Vi befinner oss i en situation där såväl yttrandefrihetens räddning som förverkligandet av internätets positiva potential kräver långt större moralisk urskillning än den som hittills visats från både kritiker och försvarare av det forum jag tycks tvingas acceptera.
The Moscow Metro

Photo by kind permission from Trek Exchange.
Thomas av Aquino
Även för Thomas av Aquino bestäms person av förnuftig natur. Men till en sådan naturs definition hör enligt honom också det självständiga handlandet, friheten och ansvaret. Thomas uppmärksammar ordets betydelseförändringar vid en tidpunkt då det väl nått ungefär halvvägs i utvecklingen från, med Trendelenburgs ord, “die vorgehängte Maske”, “der angenommene Schein”, till det rakt motsatta, “das innerste sittliche Wesen”, “der eigenste Kern im Menschen”. [’Zur Geschichte des Wortes Person’, Kantstudien 13, 1908.]
Richard av St Viktor hade betraktat teologernas upptäckt av personbegreppet som den Helige Andes ingivelse. Även Thomas ser denna upptäckt som en följd av gudös inspiration, och han förstår ordets aktuella betydelse vid slutpunkten av dennas genomlöpta historiska utveckling, inte dess etymologiska, som den egentliga.
Thomas bygger vidare på alla de hittillsvarande definitioner vi nämnt – Boethius’, Richard av St Viktors, och Alexander av Hales’ – och han söker förena dem och övervinna motsättningarna där sådana finns. Han bibehåller i sin definition substansbegreppet, om än omtolkat, begreppet om förnuftig natur, som samtidigt är en värdighet, och betoningen av en specifik, singulär existensform.
Ett väsentligt moment av “modern” subjektivitet har sagts återfinnas i Thomas’ uppfattning av existens i sig och för sig som utmärkt av förmåga till självständig uppfattning, fria vilje- och kunskapsakter, och ansvar. Men denna förmåga tycks enligt Thomas ligga redan i förnuftets natur, ha sin “rot” i förnuftet. A. Malet framför emellertid enligt Benjamin tolkningen att ansvaret enligt Thomas inte endast härrör ur förnuftigheten utan djupast ur det singulära subjektskap, ur det “Je qui est principe dernier d’attribution de mon être, de mon avoir, et de mon action” och “cause et source ultimes de mes actes”, och som inte kan avbörda sig ansvaret eftersom “sous le suppôt ou sujet que je suis, il n’y a rien sur quoi la faire reposer”. [Cit. i Benjamin, Notion de personne et personnalisme chrétien (1971), 16 (A. Malet, Personne et amour dans la théologie trinitaire de saint Thomas d’Aquin (1956), 90).] Men också denna tolkning förefaller anakronistisk; även Benjamin är reserverad.
Ifråga om Gudpersonerna upptar Thomas också relationsdefinitionen. Deras relationer tillhör deras väsen, varför den patristiska distinktionen mellan substans och person i Gud också hos Thomas blir modifierad. Thomas ersätter inte som Richard av St Viktor substans med existens, men tolkar i stället Guds substantialitet som subsistens, varigenom kategorilärans vanliga, på Gud otillämpbara definition av substans undviks: Gudpersonerna kan sägas vara “bärare” av proprietates personales, men deras bestämningar, till vilka relationerna hör, kan inte vara accidenser.
Thomas försöker närma personen, definierad genom relation, till vad som traditionellt förstods som substansen genom att justera de traditionella distinktionerna. Gud, den högsta verkligheten, är varats och väsendets, existensens och essensens enhet. Gudpersonerna är reellt identiska med denna enhet och kan åtskiljas från den blott genom distinctio rationalis; Thomas använder formuleringen distinctum relatione subsistens in essentia divina. Därför är relationen något mer än accidens: personskapet definieras inte av relationen som relation, utan av relationen som relation per modum substantiae eller per modum absoluti.
Utöver termen persona använder Thomas också personalitas, som här kanske för tydlighetens skull snarare bör översättas med “personskap” än med “personlighet”. Och när han använder det i pluralis (personalitates) bör det kanske, trots klumpigheten, av samma skäl översättas med “personskaper”.
Individ har för Thomas bara den bokstavliga betydelsen odeladhet, och separation från andra; person däremot är för honom något positivt, som icke på detta sätt låter sig bestämmas genom blott negationer. Person är en i-sig-ständig och fullständig enhet som innebär den yttersta graden av partikularitet. Men samtidigt kan denna enhet inte finnas ensam: person förutsätter flera personer. Detta gäller såväl Gudpersonerna som de mänskliga personerna. Men för mänskliga personer gäller till skillnad från Gudpersonerna att individuationen sker genom formens förening med materian, materia individualis. Den så manifesterade mänskliga individualiteten kan aldrig uttömmande uttryckas utan blott antydas, och detta sker, till skillnad mot vad som var fallet med Gudpersonerna, genom accidenserna.
Här har den “nya” aristotelismen helt anammats. Personbegreppet står enligt Thomas mellan species och egennamnen: varje människa är en unik individ, men personbegreppet fångar inte detta unika individuella utan åsyftar bara dess allmänna existensmodus. Termen person uttrycker ett obestämt individualbegrepp, individuum vagum. Person uttrycker den individuella unicitetens förefintlighet och dess förefintlighets modus, men inte denna unicitet i sig. Att fullständigt uttrycka denna unicitet är naturligtvis i själva verket omöjligt.
Vad gäller själen har jag redan framhållit att denna enligt aristotelikern Thomas blott är kroppens form, och därmed icke person. När skild från kroppen vid dennas död, förblir den ändå konstitutivt orienterad mot återföreningen med denna i enlighet med återuppståndelsedogmen. Personskap tillkommer enligt Thomas inte anima separata.