Jan Olof Bengtsson

Fler kloakråttor kommer krypande i råttan Ezzies spår med nya förolämpningar och förvrängningar. Några andra Flashback-medlemmar hjälper till att stoppa dem.

Men jag befarar att råttorna som fegt missbrukar anonymiteten är på väg att förstöra Flashback med dess goda idé om ”yttrandefrihet på riktigt” genom att stöta bort andra typer av medlemmar. Idealet vore väl annars att Flashback räddades från ynkryggarna samtidigt som de bästa politiska skribenterna frigjordes till ett nytt, mer specialiserat och kvalificerat forum eller en ny webbtidskrift.

”IvanLendl” och “Hugh.Hefner” påstår att jag “hatar yttrandefriheten så mycket”, bedriver ”ren NWO-propaganda” (propaganda för ”the New World Order”) och ”förespråkar hårdare regler på internet med det uttalade syftet att bekämpa fruktansvärda näthatare”.

Påståendena är farsartade, även om man tar hänsyn till att det här är fråga om personer som kanske är ovana att läsa längre texter och vars intelligensnivå är sådan att de har svårt att förstå vad de läser. Jag har gått tillbaka och tittat på vad IvanLendl skrivit tidigare i den här aktuella tråden. Det är uppenbart att han inte är seriös. Även om han själv tolkar och lägger till, har han tydligt visat att han vet vad jag anser om Flashback, den nya världsordningen, yttrandefriheten, hatbrottslagstiftningen o.s.v. Jag hänvisar alla till vad IvanLendl själv i mängder av inlägg tidigare i denna tråd med entusiastiskt instämmande och den största utförlighet citerat från mig. Varje ord gäller.

Jag vänder mig kompromisslöst mot strävandena till nya – helt nya typer av – inskränkningar av yttrandefriheten på internätet (att Hugh.Hefner, skyltande på typiskt Flashbackäckelsätt med sin Sverigeförstörande amerikanska skräp- och pornografi-subkultur, föraktar att jag försöker använda detta försvenskade ord, visar att han åtminstone, till skillnad från vissa andra råttor, inte gör några falska anspråk på att vara nationalist). Dessa strävanden är främst initierade av ideologiska och andra lobbygrupper för deras egna syften och intressen, de är inte alls i första hand ”näthatarnas” fel. Tvärtom är det, som jag instämt med Robert Stenkvist, inte minst just deras politik som skapar näthat.

Som IvanLendl mycket väl vet kritiserar jag ADL och liknande grupper för att ha initierat hatbrottslagstiftningen och för att verka för denna internationellt, även i Europa. Det är sådana grupper som driver på, det är deras fel. Mängder av liberala och socialistiska judar av den typ jag och Kent Ekeroth kritiserat är involverade, men självklart också många andra.

Men inget civiliserat samhälle har fullständig yttrandefrihet. Inget av de historiska samhällen Ezzie, IvanLendl och andra föredrar framför dagens har haft det. Det gäller även demokratierna. Ärekränkning (förolämpning och förtal) tilllhör det som den civiliserade rättstraditionen räknar som straffbart. Förr var exempelvis också hädelse olagligt. Och vårt högteknologiska “informationssamhälle” ställer oss inför mängder av nya utmaningar där friheten måste vägas mot ordningen och skyddet av den enskildes integritet och rättigheter.

Yttrandefrihet (free speech) var ett centralt slagord för de vänsteraktivister och hippies i civil rights– och counterculture-rörelserna i sextiotalets USA som Ezzie och IvanLendl naturligtvis måste avsky som nästan alltigenom judiska – samtidigt som de älskar den enligt dem lika judiska amerikanska underhållningsindustrins elgitarrer (Ivan Lendl har just nu någon avgrundsartad elgitarrist som sin avatar) och kanske, med Hugh.Hefner, Playboy och andra produkter av samma rörelses förelöpare. Detta sextiotalets free speech var något nytt. Syftet var ofta uppenbart nihilistiskt och destruktivt. Men just detta svarar mot Ezzies och IvanLendls Flashback-inlägg.

Vad jag utöver de ideologiska censurlobbyisterna själva vänder mig mot är de missbruk av internätets frihet som dessa stödjer sig på och måste stödja sig på. Vad jag säger är att de verkliga näthatarna, sådana som Ezzie och hans kloaklärjungar, hjälper dem genom att ge dem argument.

Kanske är jag “lättkränkt” – när allt kommer omkring var det väl bara något halvår sedan jag upptäckte inte bara Flashback utan nätforumens värld överhuvudtaget, och jag har bara sporadiskt följt Flashback sedan dess. Jag har ännu inte vant mig vid att det finns så många som uttrycker sig på det sätt som där dominerar. Vid att det finns personer som gömda bakom anonymiteten ägnar sitt liv åt att systematiskt, inför en publik av mobbens mobb, förolämpa och smäda andra.

Jag säger som Hugh.Hefner: Finns sådana människor på riktigt? Inte minst är jag ovan vid att sådant ventileras på detta offentliga och bestående sätt, och att det ses som något fullständigt naturligt, om än bara av andra kloakråttor. Att de senaste kommentarerna om mig uttrycker förvåning över mitt sätt att reagera, att det förväntas att man inte ska reagera på detta sätt på Ezzies typ av oförskämdheter, att man ska tåla och acceptera det, avslöjar ett för mig obegripligt och motbjudande klimat av mesighet. Naturligtvis bör man inte tåla några kränkningar av detta slag, även om det väl ofta är svårt att hinna upptäcka alla råttor och trycka ned dem i de mörka hålor där de hör hemma.

Men vad det handlar om i mitt inlägg är framför allt det jag ägnat stort utrymme åt i min blogg under det gångna året. Ezzie attackerade centrala värderingar i sitt försvar, i form av angreppet på mig, för sin kloak, och gör det än mer i sina oavbrutna, systematiska angrepp på andra. Därmed hotar han också centrala friheter. Och här är situationen allvarlig. Jag har, som jag förklarade, prövat en ny polemisk-stilistisk modalitet, bättre avpassad för en sådan aggressor, en modalitet som jag anade kanske behövdes men som jag hoppas slippa återvända till. Det är allt. Vi får se om det fungerar.

Vad som nu sker är att mängder av naiva, enfaldiga, okunniga och av friheten bortskämda dissidenter på internätet – och verkligen inte bara anarkister och extremlibertarianer utan också sådana som säger sig försvara konservativa och auktoritära regimer med mycket mindre yttrandefrihet än vår – tror att yttrandefriheten är och bör vara total, att de har rätt att säga vad som helst och bete sig hur som helst.

Så är det inte, så har det aldrig varit, så bör det aldrig bli. Problemet är ett av de äldsta och mest välkända i civilisationens historia. Detta är den frihet konservativa – och detta är ett av konservatismens främsta bidrag av bestående värde – vänder sig mot i liberalismen. Calibans frihet. Friheten, eller åtminstone den alltför stora friheten, att leva ut sin egen låghet och svinaktighet.

Denna typ av dissidenter och deras beteende är ett av hoten mot internätet. Ett hot som är allvarligt nog. Men det är också ett hot som dessa dissidenter själva lätt skulle kunna undanröja, ett vapen de med rätt kulturell påverkan utan svårighet skulle kunna vrida ur sina motståndares händer. Det är det jag på olika sätt försöker få dem att göra. Det står utom allt tvivel att dessa avgrundens frihets- och anonymitetsmissbrukande kryp möjliggör och underlättar lagstiftningslobbyns kampanjer och att deras ansvarslöshet inom kort tid kan få fatala, totalitära konsekvenser. (Jag har inte sagt att Ezzie kan förstöra Sverigedemokraterna, som en råtta påstår, bara att detta tycks vara vad han vill.)

Varför ville IvanLendl och Ezzie, de mest signifikativt och karaktäristiskt problematiska skribenter jag funnit på Flashback, och av vilka den förre ägnat en så märklig typ av uppmärksamhet åt mina blogginlägg, nu inte diskutera det judiska inflytande som de annars hela tiden gormar om? Jag svarade på IvanLendls frågor. Och jag välkomnar alla argument som är sakliga och logiska och som framställs utan förtal, förolämpningar och allmän kloakmässighet. Detta är den verkliga, den viktiga yttrandefriheten, den ömtåliga västerländska kulturprodukt jag skulle vilja försöka lämna något slags bidrag till att rädda.

Man kunde önska, för yttrandefrihetens skull och för alla goda Flashback-debattörers som hela tiden måste leva med deras inlägg, att det i högre grad avgjordes och tydliggjordes att Ezzie och IvanLendl bara är intresserade av att förolämpa och förstöra. För det tycks vara värt att försöka göra någonting åt detta forum, och helst alltså flytta de bästa skribentarna till ett annat, eller till en ny webbtidskrift, något som ju borde vara hur lätt som helst och inte ens behöver kosta pengar. Efterfrågan är utan tvekan oerhörd. Johan Lundberg är ensam på Axess-bloggen, Motpol verkar vara på väg att ebba ut och tystna, och Tradition & Fason har redan lagt ned.

Det finns förvånansvärt många bra skribenter på Flashback – förvånansvärt i beaktande av hur många dåliga det också finns. Å ena sidan är det väl värt att läsa de bästa, som ofta är åtminstone i sak bättre och intressantare än de stora tidningarnas som flera kommentatorer här vill att jag ska prioritera; här finner vi intellektuella som saknas och skulle behövas på annat håll. Å andra sidan är det en plåga att läsa dem i denna kloakatmosfär.

Mitt argument för internät-publikation som jag framfört i flera inlägg hänger naturligtvis på kvalitetskriteriernas uppfyllande. Det är groteskt att dessa kunniga, insiktsfulla och inte sällan roliga skribenter återfinns i detta kloaksällskap och lägger ned så mycket tid och arbete där. Här verkar finnas resurser och underlag till något helt annat och mycket bättre på nätet. Som inte hotar utan befrämjar yttrandefriheten.