Jan Olof Bengtsson

Jag upptäcker att Flashback-tråden om mig, SD och konservatismen, som jag kommenterat i flera inlägg, har urartat. Den kommentator som bad mig skriva om frågan om judiskt inflytande klagar nu i denna tråd – av någon anledning inte längre här – på vad han uppfattade som otillräckligheten i det inlägg jag på denna uppmaning skrev, ‘Till frågan om det judiska inflytandet’, och i synnerhet i mitt svar på en av hans efterföljande kommentarer. Och en annan Flashback-skribent, “Ezzelino”, ger sig in i denna diskussion.

Jag svarar nu främst den senare, i en polemisk-stilistisk modalitet som i någon mån anpassar sig till den som är dennes egen i anonymitetskulturen, och som han därför förtjänar. Min avsikt är att lämna ett nytt bidrag till att sätta stopp för eller begränsa de missbruk jag så ofta påpekat under det senaste året, ett bidrag av ett annat slag än tidigare och som jag börjar förstå kan vara nödvändigt. Men efter detta hoppas jag att jag inte behöver återvända till denna modalitet. Den provinsiellt och så att säga naivt vulgära, grova, subkulturella ton som alltför ofta dominerar på Flashback är oförenlig med den svenska och europeiska traditionen av civiliserad offentlig debatt. För mig är det viktigt att värna den och den standard den etablerat när den varit som bäst. Mer än de flesta tror av våra högre, i verklig mening frihetliga, humanistiska och demokratiska värden vilar, skulle jag vilja påstå, på just detta.

Mitt inlägg om det judiska inflytandet

Kommentatorn som jag – i tron att han skulle uppskatta det och hopp om att det kanske kunde leda till en meningsfull diskussion om det ämne han tog upp – efter hans första, måttfullt formulerade förfrågan beviljade ett inlägg, skriver: ”Bengtsson skriver på inrådan av någon antisemit som frodas i anonymitetskulturen [det vill säga kommentatorn själv] om den judiska frågan. Jag tycker inte att inlägget är speciellt klargörande.”

Jag skrev inte att kommentatorn är antisemit. Man märker här omedelbart ett oseriöst syfte, helt skilt från diskussionen av ämnet – en vilja att framställa sig själv som djärv sanningssägare och utmåla mig som orättvist förtryckande politisk-korrekt konformist.

I sak är klagomålen oklara. Förutom att mitt inlägg inte är tillräckligt klargörande, fortsätter jag i svaret på kommentaren ”försvara David Horowitz”, vilket är fel: ”Jag kan bara inte ta sånt. Horowitz är genuint ond. Det är oacceptabelt att försöka göra honom till en ’god jude’.”

Detta är hela kritiken. Den första punkten går inte att bemöta, eftersom kommentatorn inte förklarar vad det är som inte är eller på vilka punkter jag inte är speciellt klargörande, och vad han menar med speciellt klargörande.

På den andra punkten har jag inget mer att säga än det jag redan sagt i svaret på hans kommentar: jag nämner en del bra saker Horowitz har gjort och som är relevanta för ämnet, men tar, liksom i inlägget, avstånd från hans övriga positioner. Kommentatorn vill tydligen inte förklara vad det är han menar vara fel i detta partiella försvar. Påståendet om Horowitz’ genuina ondska kan inte bemötas bara som sådant, och det om att jag försöker göra honom till en ”god jude” är kommentatorns egen beskrivning av vad jag gör, något som, beskrivet på detta sätt, avfärdas som oacceptabelt med hänvisning till det första påståendet. Det finns ingen som helst saklig substans att ta fasta på här. Det jag redan har sagt om Horowitz gäller.

Av narcissistiskt självförhärligande skäl eller bara av lättsinnig dumhet, den ansvarslösa lättviktighet som anonymitetskulturen framodlar, nedvärderar kommentatorn nu mig, förklarar han krig mot mig, skapar han splittring. Därmed bidrar han till att förstöra det även han, om än på ett överdrivet och förvrängt sätt, tills helt nyligen hyllat mig för på Flashback.

Anonymitetskulturen igen

Men den verkliga urspårningen finner vi när en annan kommentator, ”Ezzelino”, ger sig in i diskussionen. Här har vi att göra med en verklig anonymitetskulturens ynkrygg, eftersom han missbrukar anonymiteten på just det sätt jag flera gånger kritiserat: till ett lågt och fegt personangrepp. Och långt ifrån bara mot mig – hans angrepp mot mig är mycket milt i jämförelse med vad han säger om andra. Under lång tid har han missbrukat anonymiteten genom angrepp mot många personer, som led i en analys av och polemik riktad huvudsakligen mot judar och deras inflytande, men även mot olika mer eller mindre konservativa och nationalistiska debattörer och politiker som han ogillar – ofta för att de enligt honom står under det judiska inflytandet – och vars ansträngningar han därför vill förstöra. Det finns därför anledning att ta upp denne skribent även oavsett vad han nu skriver om mig.

Till att börja med ligger naturligtvis det ynkliga i det blotta faktum att han fördömer verkliga, icke-anonyma skribenter för att de inte går, eller av honom påstås inte gå, lika långt som han själv i den modets och sanningssägandets riktning som han själv gör anspråk på att ha gjort. Vem är han själv, och hur långt har han i själva verket gått? Den person som döljer sig bakom användarnamnet “Ezzelino” har ju inte tagit ett enda steg. I stället för att öppet framträda, ta ansvar för sina åsikter och arbeta konstruktivt, väljer den verkliga personen bakom signaturen ett liv av feg anpassning till och därmed stöd för det “etablissemang” han inte vågar kritisera annat än anonymt. Han kan på intet sätt jämföras med föremålen för hans kritik.

Ezzelinos uppfattning av det judiska inflytandet är av ett speciellt slag. Efter att ha gått tillbaka bara en liten bit i olika Flashback-trådar där han medverkar har jag hittat en lång rad formuleringar (jag har ingen lust att återge dem här) som tydligt uttrycker ett rent rashat mot judar av en typ som är ganska ovanligt. Och det som i hans analys och förståelse av judendomen går utöver detta finner jag – så långt jag följt honom – ofta ytligt, ensidigt och osjälvständigt.

Hur ska man förhålla sig till allt detta? Ska man bara avfärda det och ignorera det tillsammans med hela Flashback? Ska man avfärda hela den av mig ofta diskuterade anonymitetskulturen och fördöma anonymitet överhuvudtaget, eftersom de nästan oundvikligen producerar avarter av detta slag? Jag tycker inte det. Som jag flera gånger sagt fann jag Flashback – som jag upptäckte först i år, genom tråden om mig – med dess idé om “yttrandefrihet på riktigt” i vissa avseenden vara ett positivt fenomen. Jag hittade flera mycket goda individuella skribenter, och fann det meningsfullt att ge mig in i dialog med dem på det sätt jag gjorde i de inlägg där jag kommenterade vad de skrivit om mig och mina blogginlägg. Jag hoppades att även diskussionen med kommentatorn i min blogg skulle kunna bli en del och fortsättning av detta.

Men med Ezzelino står vi inför något helt annat. Han beter sig inte som en vanlig debattör, som en normal, seriös, respektabel kritiker. Och därför krävs här ett annat bemötande, och det bör, menar jag, inte vara tystnad. I stället för totalt avståndstagande och krav på förbud och censur är den metod jag nu prövar en motattack mot en av de viktigaste, ledande, representativa missbrukarna av anonymiteten.

Åskådningsmässigt ger även ett ytligt studium av hans inlägg på Flashback vid handen att Ezzelino är en iskall nihilist, nietzschean, deleuzeguattarian och rå, militant antihumanistisk Pentti Linkola-naturalist, avskuren från alla högre tanketraditioner på det sätt man bara kan vara om man aldrig lyckats ta sig utöver eller få upp ögonen för vad som ligger bortom den gamla vanliga, allmänna moderna provinsialsvenska radikalismens karga, kulturlösa tundra. Det faktum att Ezzelino obestridligen är en intellektuell endast accentuerar denna tragik.

Detta kastar kanske ljus över hans val av användarnamn. Om den för sin exempellösa grymhet och tortyr ökände och av Dante i helvetets sjunde krets placerade medeltida italienske tyrann vars namn denne skribent använder, skriver Jacob Burckhardt i sitt klassiska verk Renässanskulturen i Italien: ”Vid sidan om kejsaren [Fredrik II], vars strävan går ut på centralisation, uppenbarar sig en usurpator av egendomligaste slag, hans vikare och svärson Ezzelino da Romano. Denne företräder intet regerings- eller förvaltningssystem, då hans verksamhet helt och hållet går ut på strider om herravlädet i östra Norditalien. Men som politisk förebild för den följande tiden är han icke mindre viktig än sin kejserlige beskyddare. Alla medeltidens hittills gjorda erövringar och usurpationer hade fullbordats antingen med stöd av verklig eller föregiven arvsrätt, eller också hade de skett mot de otrogna eller bannlysta. Här ser vi för första gången ett försök att grunda en tron genom massmord och ändlösa ohyggligheter med användande av alla medel och hänsyn tagen endast till målet. Ingen av efterföljarna har tillnärmelsevis hunnit upp Ezzelino i fråga om förbrytelsernas måttlöshet, ej ens Borgia. Men exemplet var givet, och Ezzelinos störtande innebar ej rättvisans återställande för folken, ej någon varning för kommande förbrytare…I en sådan tid var det förgäves som Thomas av Aquino…uppställde teorin om en konstitutionell styrelseform, i vilken fursten tänks stödd på en av honom utsedd senat och en av folket vald representation.”

Skyltande med sin identifikation med allt detta (som hans “avatar” ser vi dock Sigismondo Malatesta i praktfull renässansdräkt) har vår Ezzelino tydligen utmejslat en nisch på Flashback där han är den som alltid talar vad han menar vara klarspråk och den nakna sanningen utan några som helst hämningar och hänsyn, med en grov och brutalt aggressiv vulgaritet, och med en nihilistisk avsikt att förstöra och helt oprovocerat förolämpa och kränka. Varför han tagit sig an “nationalismens” sak och tror sig kunna göra anspråk på trovärdighet i dess och “vanliga svenskars” försvar är högst oklart.

Men han tycks tro att läsare imponeras av allt detta. Hans destruktiva attacker även mot personer som mig (och det är alltså många fler) tyder på att anledningen till att han tillbringar en stor del av sitt liv på Flashback till åtminstone avsevärd del är att han där kan tillfredsställa sitt ego med sin egen inbillning om hur andra beundrar honom. Denna anonymitetskulturens spegelfäktning framför skärmen är naturligtvis i sig beklämmande och löjeväckande. Men den blir också generande när inläggen tydligt visar inte bara att författaren inte vet vad han talar om, utan också att han inte förstår hur andra uppfattar honom.

En intellektuells antiintellektualism

Ezzelino skriver om mitt inlägg om det judiska inflytandet: ”Det Bengtsson gör är att ta en tankegång, mysfarbrorsmalande tänja ut den till och över bristningsgränsen, sedan ta den kollapsade tankegången och släta ut den samt späda ut den glutenfria och okryddade text han knådar fram med generösa doser svagdricka och lättmjölk. Kort sagt: han skriver alldeles åt helvete för långrandigt. Det sättet att uttrycka sig kanske har lugnande, självterapeutiska orsaker, men det fungerar inte så bra som text.”

Om jag ska göra ett försök att ta denna person på allvar måste till att börja med sägas att detta i en mening är fullständigt obegripligt. Vad är det Ezzelino efterlyser? Vem jämför han mig med? Vem skriver enligt honom bättre om detta?

Jag skriver för långt som svar på oerhört allmänt formulerade frågor om judiskt inflytande? Detta är ett litet ämne som låter sig tillfredsställande avhandlas på mycket mindre utrymme, det utrymme hans egna pluttsnuttar på Flashback kräver?

Redan tidigare i Flashback-tråden har Ezzelino kritiserat mina artiklar för att vara ”substansutspädande”. Denna kritik är inte främst stilistisk utan innehållslig – trots att Ezzelino inte framför ett enda innehållsligt argument, inte nämner en enda saklig ståndpunkt, utan bara radar upp nedsättande bilder.

En sådan outrerad och militant antiintellektualism – man erinrar sig sorgset hans tvivelaktiga “filosofiska” inspirationskällor – är självklart helt undermålig. Jag tar ”en tankegång”, säger Ezzelino. Varje stycke i min text innehåller minst en tankegång. Jag kan inte se att någon av dem “kollapsar”, och Ezzelino förklarar inte vad han menar med detta. Inte en enda av mina tankegångar tas överhuvudtaget upp av Ezzelino. Vi förstår bara att han i själva verket önskar en annan substans. Att han helt enkelt, utan att anföra något sakligt skäl, tycker att jag inte är tillräckligt medveten om och kritisk mot det judiska inflytandet. Intressantare än så är verkligen inte det han har att säga.

När man tidigare bett mig skriva mer än jag hittills gjort om judiskt inflytande, Israel och så vidare har jag svarat att ämnena är mycket stora och bett att det hela ska uppdelas i mindre, mer precisa delfrågor. Det var eftersom den senaste kommentatorn åtminstone i någon mån gjorde detta som jag denna gång skrev ett svar. Men Ezzelino menar att om man inte har en enkel, entydig och radikal uppfattning i dessa frågor som överensstämmer med hans egen, och om man inte uttrycker denna kort- och grovhugget på hans eget sätt, blir resultatet en dålig text.

Av detta följer att man inte kan hysa en moderat uppfattning och uttrycka sig med den nyansering som med nödvändighet måste vara jämförelsevis utrymmeskrävande, eftersom detta alltid kan beskrivas i termer av glutenfrihet, okryddadhet, svagdricka och lättmjölk. Detta är sakligt, förutom rent barbari, också ren idioti.

Sektmentalitetens tragikomedi

Men troligen skulle det inte spelat någon roll om jag skrivit något som låg närmare Ezzelino. Avgrundsvarelser av hans typ blir ändå aldrig nöjda, eftersom deras syfte är ett annat än att meningsfullt och konstruktivt diskutera, göra positiva insatser, försvara någonting viktigt och värdefullt. Det visas av deras attityd, beteende och språk mot andra.

Ezzelinos enkla logik i detta fall tycks vara: ju mer kritisk mot judar, desto bättre, desto mer gluten, kryddor, alkohol- och fetthalt, desto bättre text. Det går alltid att gå längre, överträffa andra i detta spel, göra anspråk på att man är bättre eftersom man själv alltid är radikalast. Var slutar det?

På ett mer allmänt plan är vad vi möter i Ezzelinos förhållningssätt till mig och till många andra den gamla vanliga banala fanatism och sjuka sektmentalitet som vi känner bara alltför väl från kyrkans och extremvänsterns historia, men som också återfinns bland Ezzelinos typ av “nationalister”. Den är samtidigt tragisk och komisk.

A och B har tidigare uttryckt samma ståndpunkter. C och D delar andra ståndpunkter, och ogillar A:s och B:s. B tar ett steg i riktning mot C:s och D:s ståndpunkter. C välkomnar detta. D däremot visar sig vara en sektfanatiker. För honom tycks det faktum att B tar ett steg i hans riktning bli ett skäl att ytterligare ogilla B. I stället för att välkomna B, övergår D till att angripa B för att han inte tagit två steg, inte är tillräckligt renlärig, är alltför försiktig, alltför mellanmjölksaktig. B tar ett andra steg. C välkomnar även det. D däremot blir ännu mer fientlig, och ägnar nu hela sin energi åt att hatiskt motarbeta och förtala B för att han inte tar ett tredje steg. B framställs som den verkliga motståndaren, alltunder det A undgår kritik. Snart börjar D också kritisera C för att vara alltför välvilligt inställd till B, inte tillräckligt kritisk ifråga om B:s ännu ej tagna tredje steg, och framställer denna C:s svaghet som ett avgörande problem, långt viktigare än A. B är, säger D, egentligen bara ute efter att infiltrera och korrumpera C och D och därmed oskadliggöra deras motstånd mot A. Därför måste all energi läggas på att stoppa och förstöra B, och även C som inte förstår B:s verkliga natur. Genom att behandla B och C på detta sätt blir D till slut en enmansprocession, som med alltmer gäll röst skriker att den och ingen annan står för den rätta läran och frälsningen.

Kanske borde jag i högre grad ha förutsett detta bemötande när jag gav mig in i dialog med vissa av Flashback-skribenterna. Men att det skulle drivas till sådana absurda ytterligheter som hos Ezzelino skulle jag aldrig ha kunnat ana. I ett fall som detta måste man ju fråga sig om syftet överhuvudtaget är seriöst, ja om det i själva verket är ett annat än det föregivna, om vi här inte har att göra med en person som är ute efter att just skapa splittring och försvaga och kompromettera det han låtsas stå för.

Mina motiv

Ezzelino fortsätter: ”Men jag kanske är alltför negativ: han försöker ju faktiskt, på sitt sätt, diskutera judefrågan.” Försöker? Vad menas här? Att jag inte lyckas diskutera frågan om judiskt inflytande? Formuleringen är förmäten, uppblåst, arrogant.

Och: ”Problemet är väl bara att han snarare i praktiken strävar efter att desarmera den.” Återigen obegripligt. Jag uttrycker helt enkelt min uppfatting om det kommentatorn frågade om, med den precision och detaljrikedom som är rimlig i ett normalt blogginlägg. Mina ståndpunkter är helt klara. Det är endast Ezzelino som läser in ett bakomliggande syfte. Och att han gör det beror naturligtvis helt enkelt på att han inte håller med mig. Men är detta ett meningsfullt sätt att diskutera ämnet? Vågar eller kan Ezzelino inte diskutera det på annat sätt? Det är han, inte jag, som undviker ämnet.

Vidare: ”Han verkar besatt av längtan efter ett samförstånd han aldrig kommer att få uppleva.” Med vilka längtar jag efter samförstånd? De liberal- och vänsterextrema judar jag, som jag påminner i inlägget, redan tidigare kritiserat? Shas-fundamentalisterna på Västbanken? Ezzelino kommer här med en fullständigt ogrundad förolämpning av den typ som endast kan skapas av den förening av naivitet och ansvarslöshet som är så typisk för anonymitetskulturen. En förolämpning som nu, liksom hans kommentar i dess helhet, kvarstår som en dom över honom själv. Varför gör han detta?

Än en gång visar Ezzelino sin oförmåga att uppfatta vad det var som skedde. Vad jag gjorde var att jag svarade en kommentator därför att denne framställt frågor av en typ som även andra tidigare ställt och jag då inte besvarat. Jag strävade inte efter att åstadkomma någonting alls med denna text. Var visade jag mig ”besatt” av ett samförstånd som jag vill uppleva? Jag skrev bara ned några tankar på kommentatorns uppmaning om det ämne han förelagt mig, i hopp om en meningsfull diskussion. Det är allt.

Ezzelino kan ju omöjligen bygga kritiken om ”besattheten” på att jag skrivit mycket om detta ämne. Liksom tidigare kommentatorers frågor föranleddes ju dennes just av att jag inte gjort det. Men å andra sidan kan Ezzelino därför inte heller bygga kritiken om längtan efter ”samförståndet” på vad jag skrivit i tidigare inlägg. Där uttrycker jag ju också skarp kritik mot visst judiskt inflytande, kritik av ett slag som han ju måste se inte är ett uttryck för någon längtan att uppleva samförstånd med dem jag kritiserar.

Borgerligheten och jag

Vidare: ”Bara genom att ’nyanserat’ försöka dryfta några aspekter av judefrågan har Bengtsson gjort sig totalt omöjlig i just de kretsar han gärna skulle vilja tillhöra (borgarkretsar).” Här blir det ännu allvarligare. ”Nyanserat” inom citationstecken? Ezzelino menar knappast att jag misslyckas med nyanseringen. Han menar att detta är ett ämne som inte bör diskuteras nyanserat, ja där det inte finns några nyanser.

Hur enfaldig måste man inte vara för att kunna skriva det Ezzelino skriver här? Han tycks inte inse att han ju måste ha många läsare även på Flashback som läst mer av mig och vet mer om mig än han gör. Han verkar helt enkelt inte förstå att hans inlägg måste uppfattas som löjligt. Det är skrattretande att se framför sig denna dumdristiga, självgoda kloakråtta sitta och berömma sig själv över djärvheten och intelligensen i sitt genomskådande sanningssägande.

Ezzelino förstår inte att många till skillnad från honom själv måste ha läst exempelvis mina tidigare inlägg där jag kritiserat ”borgarkretsarnas” otillräcklighet, svaghet, materialism, allmänna kulturella förfall och partipolitiska förvirring; där jag utförligt beskrivit min egen långa verksamhet i dessa kretsar; där jag förklarat hur jag inte ens i denna verksamhet begränsade mitt politiska tänkande till ett exklusivt borgerligt sådant; där jag förkastat vissa konservativas teatraliska poserande och andra konservativas klassförakt och tal om “white trash” och liknande; där jag talat om hur konservatismen i viss mening visat sig otillräcklig överhuvudtaget och beskrivit mig själv som “post-paleokonservativ”; där jag berättat hur mitt missnöje med borgerlighetens utveckling vuxit fram; där jag förklarat hur jag lämnat Moderaterna och Kristdemokraterna och övergått till Sverigedemokraterna; där jag tydliggjort hur jag beslutat söka mig bort från de begränsade politiska borgarkretsarna och deras ohållbara politiska alternativ (naturligtvis söker jag mig inte bort från gamla verkliga vänner i borgarkretsarna, och jag avvisar inte heller nya när de har något att komma med på något för mig viktigt område, men detta innebär inte att jag själv står för några begränsade borgarkretsars åsikter); där jag med stor noggrannhet beskrivit hur det borgerliga enligt mig bör förhålla sig till andra delar av samhället och de värden som gäller för helheten långt bortom dess klassmässiga begränsning; och där jag, slutligen, presenterat en utmaning till borgerligheten att acceptera det alternativ jag förespråkar.

Det är pinsamt att Ezzlino tror sig kunna avslöja ett futtigt, ynkligt motiv hos mig att bli en del av borgarkretsar som jag skulle stå utanför, när jag skrivit så mycket och på så många sätt om hur och varför jag är besviken just på dessa kretsar. Jag tänker inte låta mig missförstås på denna viktiga punkt genom att lämna oförskämda beskyllningar av Ezzelinos typ obesvarade.

Men hans förolämpningar här, liksom ifråga om ”samförståndet”, ligger nära den han framfört tidigare i tråden, där han kallade mina artiklar ”anständighetssuktande”. Å ena sidan, passar jag på att svara på detta sistnämnda, har jag aldrig märkt att någon uppfattat mig som oanständig. Jag har därför aldrig suktat efter något jag inte upplevt mig sakna. Jag skriver inte för att vinna tillträde till någon anständighetssfär som jag är utesluten från. Jag skriver bara som jag alltid gjort, under årtionden. Det är bara det att mina ståndpunkter helt enkelt inte är desamma som Ezzelinos.

Å andra sidan har mina politiska artiklar alltid – inte bara de Ezzelino läst här i bloggen utan alltifrån åttiotalet och inte minst i ”borgarkretsarnas” organ – konsekvent och systematiskt utmanat den borgerligheten kontinuerligt invaderande politiska korrekthetens (jag lägger in denna länk igen eftersom vissa debattörer ifrågasätter begreppets relevans och meningsfullhet; enligt min mening har det med rätt, historiskt förankrad definition en viktig analytisk funktion, även om det naturligtvis utan denna kan missbrukas) falska anständighet, som jag hela tiden inte bara suktat efter att röra mig bort från och inte tillhöra utan också verkligen rört mig bort från och därför sedan länge på intet sätt tillhör – om jag nu någonsin överhuvudtaget gjort det. Även detta är sakligt en mycket viktig punkt.

Kloakråttans perspektiv

En förklaring till detta Ezzelinos fantastiska självbedrägeri kan naturligtvis vara just det faktum att han själv är en sant oanständig kloakråtta som bara känner och förstår andra kloakråttor. Utan tvekan finns bland kloakråttorna en och annan som någon gång lyckats få upp nosen så långt genom rännstenens galler att de sett att det finns en annan, verkligt anständig värld där ovanför, och som därför ”gärna skulle vilja tillhöra” den. Det är inte osannolikt att detta är Ezzelinos hela horisont (hans anpasslighet IRL tycks inte ha lett till någon normal position i samhället), även om man inte gärna kan tro att Ezzelino själv delar denna önskan som några av de andra råttorna bevisligen hyser. Att vilja lyfta sig upp ur kloaken – och ovanför den finns verkligen inte bara borgarkretsar – är ju en ädel och lovvärd egenskap, men vissa kloakråttor är av naturen sådana att de inte ens vill detta, utan en gång för alla hör hemma i kloaken allena.

Lika generande är att Ezzelino från sitt kloakperspektiv tror sig veta att jag ”gjort mig omöjlig” i ”borgarkretsar” genom mitt inlägg. Jag har hört liknande saker förr. Exempelvis skulle, hette det, mina borgerliga vänner ”aldrig mer tala med mig” bara för att jag nu stödde Sverigedemokraterna.

Naturligtvis har en och annan i de nymoderata borgarkretsarna matt upprepat de vanliga standardfraserna: hur kan jag försvara de där främlingsfientliga, och så vidare. Men det har aldrig varit fråga om något personligt avståndstagande. I de mer genuint konservativa kretsar där jag trivs bättre – det där som brukar avfärdas som den mörkblå punsch- eller möjligen cognac- och cigarrglasverandan – vårdar man åtminstone minnet av den tid då det verkligen fanns en genuin borgerlighet med starka inslag av bildning, historisk förankring och tradition (en annan sak jag skrivit om är mina egna minnen av denna borgerlighet sådan den ännu fanns kvar i min barndom). Den absolut enda kritik jag hittills hört där – möjligen har man även annan kritik, men den har i så fall inte framförts direkt och personligen till mig – är att Sverigedemokraterna är alltför dominerade av Kent Ekeroth och att han kommer göra Sverigedemokraterna till ett neokonservativt parti.

Att mena att jag skulle ha gjort mig ”totalt omöjlig” genom att återge just Ekeroths analys av de liberala judarna avslöjar därför liksom det övriga Ezzelino skriver hur djupt nere i kloaken han befinner sig. Det krävs inte mycket kontakt med samhället för att uppfatta hur många borgerliga i “etablissemanget” som i hemlighet beundrar Sverigedemokraternas utveckling under senare år, som djupt inom sig är stolta över att deras eget land kunnat frambringa detta trots allt motstånd från dem själva, ja som i verkligheten föraktar sig själva för sin svaghet, för den destruktion de vet att de är delaktiga i, för den töntiga anpassning de sitter fast i. När de är utomlands eller diskuterar nationalism med personer från andra länder tycker de att det skulle varit pinsamt att behöva säga att det inte finns några nationalister, eller konservativa som bevarar ett nationellt inslag, i Sverige. De är glada att kunna säga att det även finns svenska nationalister.

Om Ezzelino haft rätt i sitt påstående skulle det ha varit av ett helt annat skäl än han tror. I själva verket är det jag som, liksom här i bloggen, fått försvara Ekeroth i denna del av “borgarkretsarna”.

Flashback och anonymitetens missbruk

Slutligen uppstiger ur Ezzelinos kloakavgrund – eller, om vi får tro Dante, helvetesavgrund – följande förolämpningar, föranledda av att jag uttryckt tveksamhet inför att själv stiga ned i hans kloak:

”Bengtsson är verkligen en stofil. Kanske en rar sådan, vad vet jag. Men herregud, att en del unga människor väljer ’obscena’ nick ska väl för fan inte avskräcka en vuxen man från att skriva i samma trådar som dem. Det är en riktigt komisk beröringsskräck.”

Jag är en stofil, jag är rar, jag är avskräckt på ett sätt som är förvånande hos en vuxen man, jag uppvisar komisk beröringsskräck – därför att jag, som jag skrev, ”är obenägen att själv ge mig in i diskussionerna [på Flashback] och posta inlägg jämsides med bidrag från Fittfitta, Knullkungen, Cuntsucker, Megaballen, Kommunistfittan och Drullknull”.

Denna nivå av omdöme och urskillning säger det mesta om vem Ezzelino är. Det är överflödigt att bemöta detta.

Låt mig i stället upprepa och tydliggöra att jag inte menar att Flashback i dess helhet är en kloak, bara att den del där Ezzelino och tyvärr alltför många andra dväljs är det. I de formuleringar av mig som han här själv citerar säger jag bland annat att det finns mycket som är bra i detta forum och att jag till och med själv blivit medlem, om än bara för att bättre kunna följa de skribenter jag uppskattar. Jag försvarar Flashback och tar det på allvar.

Även detta inlägg är ett uttryck för det. Normalt kan man inte inlåta sig i debatt med personer som Ezzelino, och kommentarer som de här citerade förtjänar i sig egentligen inte att bemötas. Men jag ser detta svar som ett led i min argumentation rörande anonymitetskulturen och dess missbruk, och därmed de viktiga frågorna om internätet och yttrandefriheten, ja om den politiska kulturen i allmänhet.

Som jag betonat skulle jag dock önska att man arbetade för att förändra och i olika avseenden kvalitativt förbättra Flashback, och att de bästa skribenterna flyttade till ett nytt, mer specialiserat forum med bestämda och långt högre krav, i flera avseenden, på de medverkande.

Faktum är att en av dessa bra Flashback-skribenter rentav framfört det ännu bättre förslaget att de bästa skribenterna tillsammans startar en ny webbsida eller -tidskrift med i vid mening nationalkonservativ inriktning och med samma typ av snabba kommentarer i dagsdebatten som nu tvingas rymmas i den hittillsvarande frånstötande kloakstanken på Flashback. Jag vill helhjärtat uppmuntra detta. Deras bidrag är av sådan kvalitet att de verkligen förtjänar det. Om det är absolut nödvändigt kunde de rentav förbli anonyma, eftersom de inte missbrukar sin anonymitet.

Det viktiga är att de avskiljs från sektfanatikerna. Även med en stor ansträngning att leva sig in i deras perspektiv är det svårt att förstå de senare. Hur kan det vara så viktigt att göra personer som tar några men inte alla steg i ens egen riktning till fiender? Att de inte vinner något för sin sak utan i stället undergräver den är ju uppenbart. Omognad, fåfäng egocentricitet, ytlighet, dumhet, klumpighet, oskicklighet – allt detta skapar splittring och förstörelse. Bland svenska radikalnationalister verkar detta länge ha varit en dominerande patologi. Flashback är överfullt av sådana personer, som alltså, än en gång, dessutom är anpasslingar IRL och där aldrig själva tagit ett enda steg.

Ett av Ezzelinos huvudärenden på Flashback tycks vara att förstöra Sverigedemokraterna. Vad han verkligen riskerar att förstöra är internätet, dess frihet och dess möjligheter för det offentliga samtalet. Det är fega, anonyma personer som han, som verkligen på allvar uttrycker ”näthat”, som ger argument till alla som nu kräver avstängda kommentarfält, censur och inskränkning av yttrandefriheten. Vad jag många gånger sagt om problemen med anonymitetskulturen exemplifieras av Ezzelino på det mest motbjudande sätt.