Jan Olof Bengtsson

Idag fann jag följande kommentar som en av anonymitetskulturens debattörer sent igår kväll postat efter mitt inlägg ‘Kommentarkultur’:

“Hej Jan Olof, tack för en intressant blogg. Du har inte lust att skriva lite om den organiserade judenhetens inflytande över skapandet av dagens situation? Alla vet ju att judarna spelade en avgörande roll i den ryska ‘revolutionen’ och i skapandet av den tyska kontrarevolutionen, men hur pass avgörande är egentligen deras insats i dagens situation? Är det judarna ensamma som ligger bakom det vi kallar NWO eller finns det andra grupperingar som är lika skyldiga? Det vore intressant med ett inlägg om dina åsikter kring den organiserade judenhetens roll i skapandet av dagens situation. Hur pass viktig är den judiska religionen vars centrala delar utgörs av att judarna i slutändan ska styra över ett världsrike av lydiga ‘gojer’ som underdånigt samlar in skatter och dyrbarheter till kungarna i Jerusalem? Påverkar judarnas religion de judiska organisationernas inställning till den nya världsordningen?”

Anonyma läsare med den här typen av frågor och uppfattninar har redan tidigare önskat utförligare uttalanden från mig om judiskt inflytande o.s.v., så jag tillmötesgår nu denne kommentator genom att publicera ett svar i form av detta inlägg.

—

Tack för vänliga ord om bloggen.

Dina första frågor har jag tagit upp i inläggen ‘Vad invandringsfrågan handlar om‘, ’Problemet med datalagringsdirektivet’ och ’Begreppet den nya världsordningen’, och delvis i diskussioner i kommentarfälten till andra inlägg. Jag kommer här inte upprepa vad jag där sagt. Dina sista frågor, rörande judendomens natur som sådan och dess mer allmänna inflytande, har jag dock i bloggen bara tangerat i dessa inlägg.

Det är stora frågor. Jag finner det inte bara svårt att veta var man ska börja i analysen av dem, utan känner också att jag på många punkter inte har en tillräckligt klar uppfattning för att en sådan analys från min sida skall vara meningsfull. Men jag ska försöka säga litet mer. Det underlättas av att du åtminstone i någon mån delar upp det hela i mindre, mer hanterbara delfrågor.

Judarna och judendomen har naturligtvis haft ett mycket stort inflytande på den västerländska civilisationen, alltifrån antiken, och både i sig själva och i kristendomens form. Jag har sedan 1970-talet huvudsakligen studerat och – med oklar framgång – försökt praktisera andligheten i den vedantistiska traditionens former, delvis i andra österländska traditioners, och, på det filosofiska planet, i de österländska relativt närstående formerna i den västerländska idealismen och esoterismen. Eftersom jag heller inte uppfostrades som kristen (jag kan knappt minnas en enda klasskamrat eller annan vän från barndomen som gjorde det), finns det mycket i såväl den traditionella judiska som den kristna religionen som jag inte förstår, trots ibland ganska grundligt studium senare i livet.

På ett allmänt plan kan jag se ett värdefullt inflytande i vad gäller vissa aspekter av Gudsuppfattningen, moralen, profetismen, mystiken i några former, visdomstraditionen i någon mån. Det judiska är, menar jag, ytterst eller i sin essens en anda och livshållning som dessa ting i förening med den historiska erfarenheten skapat, och som på olika sätt påverkat västerlandet. Jag brukar också betona det historiska bidraget till vad Eric Voegelin beskriver som den process av ”differentiering” som alltifrån början kom att definiera västerlandet, en process som också beskrivits av andra historiker i andra aspekter och termer.

Men jag har också problem med det större, delvis av främreorientaliskt mytologiskt stoff uppbyggda större världsåskådningsmässiga sammanhang av vilket dessa ting är en del, i stor utsträckning även sådant det kvarstår utan fundamentalistiska, bokstavliga tolkningar. Liksom även med den immanentistiska eskatologin, sådan den delvis föregripits i profetismen och klarast kommer till uttryck i apikalyptikens visioner, och inte bara den oklara frågan om judarnas förhållande till goyim (som i de senare bibelböckerna kommit att åsyfta endast de andra folken, ”the nations”, som det heter i engelska bibelöversättningar) i den messianska tidsåldern, som du tar upp.

Flera sådana mer specifika element, även inkluderande exempelvis pentateukens beskrivningar av och lagar rörande den blodiga, köttiga offerkulten, den rituella slakten, omskärelsen, och den allmänna våldsamheten och grymheten i den åtminstone exoteriskt förstådda gammaltestamentliga Gudens fortsatta ingripanden och viljeyttringar, slog mig, parallellt med intrycken av det värdefulla, som märkliga och problematiska när jag först började läsa Bibeln på sjuttiotalet.

Trots de andra, högre sidorna vilkas existens och jag alltså naturligtvis erkänner och bejakar tror jag därför inte i någon vanlig mening på judendomen som specifik religion i de ortodoxa former i vilka den historiskt förelegat. Men att säga detta är samtidigt en förenkling. För det första är judendomen överhuvudtaget inte eller åtminstone inte enbart en religion i den moderna klassifikationens mening. Den är mer än en religion. Och det skapar en del komplikationer för den helhetliga bedömningen. Man måste skilja mellan mycket olika element i det fenomen som är judendomen, och, som jag ser det, även bedöma dem på helt olika sätt.

De positiva bidragen har som sagt blivit en del av västerlandet utan att detta inneburit ett accepterande av judendomen som helhet. Men här inställer sig oerhörda, djupa frågor om det distinkta i det judiska i förhållande till andra kulturer och traditioner som det helt enkelt är omöjligt att gå in på här.

Även kristendomen framstod dock för mig, trots de sanningar jag självklart även där bejakar (jag har åtminstone försökt studera kristendomen på djupet och ta till mig och tillämpa dess sanningar, och även skrivit med viss utförlighet om den och dess historiska betydelse för västerlandet), redan under samma tidiga period som något begränsat i jämförelse med de utblickar och perspektiv som redan blivit tillgängliga för mig. Att inte tro på alla de mer specifika lärorna i judendomen eller kristendomen sådana de historiskt förelegat är ju nu visserligen knappast något märkvärdigt eller ovanligt. Men notera – i ljuset av de nämnda andra perspektiven – att jag inte är ateist eller ens agnostiker.

Att både den judiska och den kristna eskatologin i dominerande tolkningar av flera (inte alla) skäl är problematisk förefaller mig uppenbart, liksom, och i än högre grad, att den haft ett problematiskt inflytande inte minst genom att den kunnat tolkas i förening och växelverkan med moderna ideologiska och historiefilosofiska föreställningar. Fakta rörande dessa förhållanden är tämligen väl kända bland historiker; endast tolkningarna och värderingarna skiljer sig. Även en neokonservatismen närstående judisk författare och debattör som David Horowitz har identifierat det politiskt och socialt problematiska i åtminstone en utbredd typ av förståelse av den judiska eskatologin i kapitlet ’The Religious Roots of Radicalism’ i The Politics of Bad Faith: The Radical Assault on America’s Future. Senare åberopade Barack Obama signifikativt nog i sitt tal till AIPAC samma år som han valdes till president den med denna förståelse förenade uppfattningen om tikkun olam, judarnas historiska uppgift att “reparera världen” –  “fixa” världen som de ibland brukar säga – och på så sätt etablera eller åtminstone i någon mån bidra till att etablers det messianska riket. Till och med den ledande judiske neokonservative Irving Kristol ägde dessa insikter om de problematiska inslagen i eskatologin. Jag säger inte att insikterna i något av dessa fall medförde tillräckliga praktisk-politiska ställningstaganden, även om Horowitz på senare tid börjat ompröva sin syn på den amerikanska utrikespolitiken. Men insikterna i sig och ställningstagandena på det ideologiska planet var riktiga, så långt de stäckte sig.

Denna typ av analyser ligger också i hög grad linje med den analys av gnosticismen som presterades av Voegelin och som jag ägnat mig en del åt. Själv skulle jag dock vilja lägga tonvikten lika mycket på vad som kan urskiljas som den ursprungliga eskatologin i sig som på dess olika tolkningar. Och det handlar då inte bara om den judiska utan också om den med denna sammanhängande och i vissa huvuddrag gemensamma kristna. Till och med Voegelin pekade på problematiska eskatologiska element även hos Paulus, och fick för detta kritik från kristet håll. Jag har alltså ofta skrivit om det positiva judiska och kristna bidraget, där vissa betydelsefulla dimensioner tillkommer i det senare men samtidigt bygger vidare på det judiska; inte minst har jag gjort det i samband med personalismen och dess historia eller förhistoria alltifrån antiken.

Och när jag idag tänker tillbaka på den miljö jag formades av, är det slående hur stark den judiska närvaron var. Hur många judiska författare som lästes av alla, inte minst skönlitterära. De judiska vänner (för att inte tala om väninnor) som fanns exempelvis i alla skolor jag gick i. Den liknande situationen i min familj i tidigare generationer. Och så vidare.

Genom allt detta, och inte minst litteraturen, fick jag tidigt en ganska klar bild av olika sidor av judendomen. Isaac Bashevis Singer var en favoritförfattare. I hans romaner och framför allt noveller, som jag läste redan innan han tilldelades Nobelpriset 1978, levandegjordes på fascinerande stätt en distinkt traditionalistisk kulturell egenart, om än i historiska, huvudsakligen östjudiska former (även när han behandlade dem som transponerade till New York) som skilde sig radikalt inte bara från de samtida, ofta helt sekulära svenska judars jag kände utan också i allmänhet från de västjudars av den äldre moderna typen hos vilka mina sympatier ofta ligger. Det var en egenart med såväl charmfulla som för mig obegripliga inslag. Judar var, hävdade Singer, intresserade av tre saker: Gud, sex och revolution. Hans egen Gud var dock inte Gamla Testamentets, utan Spinozas. Sex förekom utan tvekan i många av hans böcker, liksom även revolutionärer – sida vid sida med de konservativa och ortodoxa. Singer var en ytterst traditionell berättare. I de flesta specifikt litterära avseenden var hans eget författarskap – och till synes hela den litterära delen av hans i övriga avseenden mycket distinkta östeuropeiska judiska värld, vars författare ofta figurerade i hans böcker – ej skild från den icke-judiska. Den litterära traditionen framstod hos honom som gemensam. När han kom till Stockholm gjorde han mig inte besviken: talet på Nobelfesten var bland annat en satirisk kritik av den extrema litterära modernismen (symboliserad av Finnegans Wake), framställd i form av en uppräkning av fördelarna med att skriva barnlitteratur, något han själv ibland gjorde. “There are many good reasons for writing books for children, maybe a hundred”, började han. “But I will give you only ten of them.” Det var mycket underhållande. Singer hade också den sympatiska egenskapen att avvika från den gammaltestamentliga “blodigheten” genom att vara vegetarian, och förklarade betydelsen av detta väl.

Det kan inte finnas någon tvekan om de bidrag judar gjort inom vetenskapen (framför allt humanvetenskapen, där jag är mest förtrogen med dem) och kulturen i allmänhet, bidrag som går utöver och ibland också är skilda från judendomen och det specifika från den härrörande inflytandet. Men kluvenheten i min uppfattning om judendomen som sådan har bestått sedan min tidigaste kontakt med den. Det finns sådant jag utan problem kan identifiera mig med, men också annat där jag inte kan det.

I de inlägg jag nämnde pekar jag på det politiska inflytande vissa judiska organisationer – delar av vad du kallar den organiserade judenheten – idag utövar. Men när det gäller andra delar av det judiska inflytandet kommer vi till de områden där jag antingen inte har en lika klar uppfattning eller där jag har en motsatt bedömning.

Jag delar alltså, som framgick i ett av inläggen, Kent Ekeroths analys i Judisk Krönika av svenska judars liberalism och motiven för den, och denna analys’ giltighet är dessutom naturligtvis möjlig att utsträcka i både tid och rum. Ekeroth tror mig veterligen inte på den judiska religionen, och därmed knappast på sionismen i någon specifikt religiös mening.

Detsamma gäller såvitt jag förstår icke-judar i SD som Björn Söder, som jag sett anklagas för att vara “sionister”. Vad de försvarar är Israel som demokrati i Mellanöstern, ungefär på det sätt Tingsten gjorde det. Lars Gustafsson ansåg en gång detta vara en ytlig uppfattning (”ett nytt Danmark”), men det var när han själv just hade konverterat till judendomen och flyttat till USA. Om ”djup” här måste innebära att man accepterar sionismen i en distinkt religiös, av fundamentalistiskt tolkad judendom definierad eskatologisk mening, blir naturligtvis försvaret för Israel något annat. Den ytlighet Gustafsson kritiserade börjar då kännas önskvärd – ett försvar för Israel av samma typ som annan modern sekulär nationalism, jämförbar med andra länders, frikopplad från judendomen, contra den latenta medeltida form av teokrati som tycks dölja sig djupt – eller inte ens alltid särskilt djupt – inne i Israel och som, varje gång den blir synlig, får den ständigt utbasunerade skillnaden gentemot Iran att minska drastiskt.

Den judiska kulturella identiteten är naturligtvis oskiljaktig från den speciella religionen. Men denna religion, inklusive dess eskatologi, kan i viss, ja stor utsträckning förstås på alternativa, mer subtila och samtidigt mer sanna sätt, såsom skedde i den reformjudendom jag, i linje med mitt mer allmänna försvar för aspekter av 1800-talet, i vissa avseenden känner sympati för och som på sitt eget sätt betonade just det historiska och kulturella arvet.

Både Ekeroths analys och dina exempel med ryska revolutionen och vad du kallar ”skapandet” av den tyska kontrarevolutionen visar hur det judiska intresset oftast uttrycker sig genom ett engagemang för ideologier som i sina teoretiska anspråk sträcker sig långt utöver detta intresse. Och just detta är alltså den huvudsakliga orsaken till min oklarhet på detta område. Såvitt jag kunnat se tenderar många kritiker av judiskt inflytande att reducera detta teoretiska innehåll till intresset på ett sätt som lätt blir vilseledande. Det är inte en tillräcklig förklaring av den ryska revolutionen att anföra detta intresse och den stora andelen judar som medverkade i den. Den förklaras också bland annat av marxismen och kommunismen som rent ideologiska fenomen. Dessa äger ett specifikt teoretiskt innehåll som man också måste ta hänsyn till, och som, oavsett det judiska intresset, motiverade många icke-judar, dels i sig, dels i förening med deras egna, andra intressen. Naturligtvis var också många judar helt enkelt övertygade om detta innehålls sanning, alldeles oavsett graden av medvetenhet om det egna intresset som drivkraft.

Idéer är i sig avgörande historiska krafter. Idéer har konsekvenser, som Richard Weaver framhöll. Detta gäller också i nuet, om den fortfarande av vissa omfattade marxismen, om den radikala liberalismen, och om alla andra idéströmningar och fenomen som kritiker av det judiska inflytandet anser att judar ligger bakom och som de också vill förstå och förklara huvudsakligen i termer av det judiska intresset. Förvisso inmänger sig på det sätt jag antytt en del distinkt judiskt idéinnehåll i dessa strömningar, ibland mer men ibland också mindre omtolkat, förvandlat, anpassat. Men bortom detta finns alltså även ett annat, kognitivt innehåll i dessa av kritikerna framlyfta strömningar, ett innehåll som i vissa fall tidigare var i sak historiskt betydande och som inte bara kan ignoreras utan måste bedömas i sig.

Naturligtvis har det inte i allmänhet ignorerats. Det har i hög grad, som sådant, gjort dessa strömningar dominerande i vår kultur. Självklart har fler fokuserat på detta innehåll än på det judiska intresset. Även kritikerna har ägnat det grundligt studium:  felaktigheter har avslöjats, delsanningar bejakats och upptagits. Min poäng här är bara att det ignoreras på ett i vissa avseenden problematiskt sätt av kritiker som vill förstå dessa strömningar i termer av det judiska inflytandet. Att det judiska intresset vanligen förbisetts gör inte den motsatta ytterligheten mindre ensidig när man, som du, söker historiska förklaringar.

Detta är åtminstone mitt intryck av exempelvis Hervé Ryssen, känd bland annat som medarbetare i den franska nationella högerns tidskrift Rivarol, och hans bok Les espérances planétariennes; av E. Michael Jones, utgivare av Culture Wars, och hans The Jewish Revolutionary Spirit and Its Impact on World History; av den bland nationalister internationellt verksamme amerikanske politikern David Duke och hans till många språk, inklusive svenska, översatta bok Jewish Supremacism; och av den idag kanske mest framträdande av alla kritiker av det judiska inflytandet, Kevin MacDonald, numera redaktör för både The Occidental Observer och The Occidental Quarterly och en forskare som dessutom förstår det judiska intresset i biologiska termer på ett sätt som går långt utöver Ekeroths beskrivning och som jag inte tillräckligt kan bedöma; jag lägger in en intervju med honom i slutet av det här inlägget så att läsaren själv kan ta ställning till hans egna ord.

Vad MacDonald dock – främst i sin mest kända bok, The Culture of Critique – påvisar, liksom de andra nämnda författarna, är det av ett visst intresse bestämda judiska inflytandets existens. Det har ju också påvisats av en lång rad judiska författare. Och detta intresse och många av dess uttryck och konsekvenser är ju knappast i sig särskilt kontroversiellt.

Oklarheterna gäller i stället framför allt omfattningen av detta specifika judiska inflytande. Det är här jag ofta finner att mer bestämda ställningstaganden är svåra. Kritikerna presenterar ju uppgifter och tolkningar inom många områden – inom de flesta av dem sedan århundraden och i några fall sedan årtusenden, det vill säga redan före den judiska emancipation som möjliggjorde judisk verksamhet på nya områden men också gjorde att de ortodoxa rabbinerna i hög grad förlorade sin teokratiska makt och kontroll.

Bland dessa områden finner vi inte bara den radikala politiken i inskränkt mening, utan även och i lika hög grad ekonomin, de internationella bankerna, media, underhållningsindustrin, Hollywood, förlagsbranschen, den moderna och samtida konsten, frimurarna, den internationella brottsligheten, den ryska maffian och delvis den amerikanska, droghandeln, den vita slavhandeln och trafficking i allmänhet, pornografin – allt områden som säkert avses i dina frågor. En mer generell frågeställning som den rörande ”hur pass avgörande [den organiserade judenhetens] insats i dagens situation” är, blir på grund av oklarheterna på denna stora mängd områden, och det omfattande begreppet “dagens situation”, för mig svårbesvarad.

Men en sak är uppenbar: de judar som är involverade i skadlig verksamhet på de här områdena är naturligtvis inga judar i någon rimlig religiös mening; de är ju långt värre syndare och brottslingar än de guldkalvs- och avgudadyrkande israeliter som GT handlar om och definierar den judiska religionen genom att fördöma. De representerar bara vanliga lägre mänskliga egenskaper, allt det sämsta hos alla de andra nationer som judendomen menade att de skulle skilja sig från som ett heligt folk. Men hur många varnande profeter uppstår idag bland dem? De står väl så att säga som vanligt under sin Guds, JHWH/El:s, dom. Kan de frälsas undan Gehinnom? Vad blir följden för folket som helhet och för staten Israel? Liksom de kristna har de institutionaliserat vad de menar vara en regelbundet återkommande förlåtelse från Gud, i förlitande på vilken de omedelbart efter att ha mottagit den kan återgå till sina oförändrade liv. Men detta tillhör naturligtvis de märkligaste inslagen i båda dessa religioner: nådens verklighet förvandlas till bedrägligt självterapeutiska symbolhandlingar på ytan av ett hav av karma. Här är det ju uppenbart att ingendera äger någon högre eller djupare insikt.

Det var begripligt att judar önskade bli som andra folk och ha en egen nationalstat, liksom de i biblisk tid krävde en kung som andra folk. Men det tingstenska Israel finns i verkligheten inte. Vad som tycks dominera, i en djupt problematisk växelverkan, är fundamentalismen å ena sidan och det materialistiska, gudlösa, profanerande. Kontrasten mellan varje autentisk presentation av judendomens läror och dagens extremliberala judars förehavanden är skärande och tragisk. Vad jag skulle vilja se som den sanna eller åtminstone goda judendomen har hamnat i kläm. Ja, den är idag globalt hotad av fundamentalistisk extremism å ena sidan och den typ av världslig ekonomisk och politisk makt och kulturell dekadens som är just det som judar förväntades inte ägna sig åt. Förvisso har det varit möjligt i Israel att odla den goda sidan av judendomen, den rika traditionen av visdom och fromhet och den distinkta, sant monoteistiska, moraliska, rättfärdighets- och helighetsorienterade anda som jag beskrivit i termer av det positiva inflytandet. Inte minst reformjudar har kunnat frigöra detta från de problematiska ortodoxt-literalistiska sidor som inkluderar de hemskheter som utan tvekan är en del av Bibeln och Talmud och som pekats på av bland andra Israel Shahak. Detta har kunnat förenas med de moderna politiska, sociala och kulturella formerna. Men i än högre grad tycks Israel hittills tyvärr, i Israel och runtom i världen, ha befrämjat krafter som hotar det som kan urskiljas som det värdefulla i det judiska arvet.

Men som sagt, omfattningen av det problematiska inflytandet, på respektive område, är för mig ofta svårt att bedöma, och risken är stor att man hamnar i en orättvis kollektiv skuldbeläggning och allmänna falska anklagelser grundade enbart på tillhörighet till det judiska folket. En annan av de frågor du ställer – ”Är det judarna ensamma som ligger bakom det vi kallar NWO”? – har jag dock i det sista av de ovan nämnda tidigare inläggen ansett mig kunna besvara med viss entydighet. Judarna ligger inte ensamma bakom det som under större delen av 1900-talet av ledande världspolitiska aktörer och ideologer kallades “the new world order”. Naturligtvis är det orättvist att generalisera om judarna på det sätt som den grammatiska bestämda formen implicerar i denna och annan kritik. Vad jag menar att jag visade är att det inte förhåller sig så att – för att uttrycka det sakligt och logiskt riktigt – judar, i obestämd form, ligger bakom detta. Även de mest långtgående judekritikerna (eller vad vi ska kalla dem), som exempelvis Revilo P. Oliver, brukar i förtvivlan tvingas konstatera att förirrade men dominerande medlemmar av deras eget folk är lika skyldiga till sådant som de anklagar judar för.

Klart är under alla omständigheter att eftersom det kritikerna framhåller som de ideologiska uttrycken för intresset i sig kan, som kognitiv struktur, skiljas från intresset, det naturligtvis också är möjligt för judar att förkasta dessa uttryck som i sig osanna och/eller olämpliga former för intresset. Detta finns det många exempel på.

Och inte bara intressets manifestationsformer och instrument, utan själva intresset i sig kan omprövas som missuppfattat, även om jag här inte vill påstå något om hur vanligt detta är eller i vilken utsträckning det kan förväntas i framtiden. Ekeroth framlyfter exemepelvis hur de “extremliberala” svenska judarnas politik är kontraproduktiv, går emot intresset. Sådana judar finns givetvis också i övriga Europa och USA, även om Ekeroth har rätt i att fler där vaknat upp till den förändrade innebörd och effekt de gamla rutinmässiga ställningstagandena ställningstagandena idag fått. Även Horowitz har i Radical Son givit ett självbiografiskt vittnesbörd om denna omprövningsprocess i åtminstone några aspekter, fastän han från mitt perspektiv inte går tillräckligt långt.

Paleokonservativa judar som Paul Gottfried har överhuvudtaget aldrig uttryckt något judiskt intresse på de här diskuterade sätten, och förstår inte ens det judiska intresset så som de förutsätter. Sådana judar har aldrig behövt uppvakna och ompröva någonting. Men självfallet är de medvetna om att de tillhör en minoritet.

Inte minst i Israel (och mer där än i USA) finns i alla fall ett stort judiskt åsiktsspektrum representerat, vilket bekräftar åtminstone ett värde i den moderna västerländska demokratin, hur mycket detta än tycks hotas inom samma demokrati och hur speciellt Israel i denna demokratis sammanhang än är på grund av dess dominerande, egenartade religion.

Mitt eget förhållningssätt på det här området är enkelt och för mig självklart. Jag stöder judar som delar mina ståndpunkter (om exempelvis Europa eller västerlandet, dess kultur, dess identitet, dess folk, dess frihet, och gärna också judendomen och Israel), och kritiserar sådana som inte gör det, eller snarare, i praktiken, sådana som motarbetar det jag genom dessa ståndpunkter försvarar. Och jag gör detta därför att jag tror att dessa ståndpunkter är både riktiga i sig och relevanta för samtliga berörda parter.

Intervju med MacDonald, 1-6: