Till frågan om det judiska inflytandet

Idag fann jag följande kommentar som en av anonymitetskulturens debattörer sent igår kväll postat efter mitt inlägg ‘Kommentarkultur’:

“Hej Jan Olof, tack för en intressant blogg. Du har inte lust att skriva lite om den organiserade judenhetens inflytande över skapandet av dagens situation? Alla vet ju att judarna spelade en avgörande roll i den ryska ‘revolutionen’ och i skapandet av den tyska kontrarevolutionen, men hur pass avgörande är egentligen deras insats i dagens situation? Är det judarna ensamma som ligger bakom det vi kallar NWO eller finns det andra grupperingar som är lika skyldiga? Det vore intressant med ett inlägg om dina åsikter kring den organiserade judenhetens roll i skapandet av dagens situation. Hur pass viktig är den judiska religionen vars centrala delar utgörs av att judarna i slutändan ska styra över ett världsrike av lydiga ‘gojer’ som underdånigt samlar in skatter och dyrbarheter till kungarna i Jerusalem? Påverkar judarnas religion de judiska organisationernas inställning till den nya världsordningen?”

Anonyma läsare med den här typen av frågor och uppfattninar har redan tidigare önskat  utförligare uttalanden från mig om judiskt inflytande o.s.v., så jag tillmötesgår nu denne kommentator genom att publicera ett svar i form av detta inlägg.

Tack för vänliga ord om bloggen.

Dina första frågor har jag tagit upp i inläggen ‘Vad invandringsfrågan handlar om‘, ’Problemet med datalagringsdirektivet’ och ’Begreppet den nya världsordningen’, och delvis i diskussioner i kommentarfälten till andra inlägg. Jag kommer här inte upprepa vad jag där sagt. Dina sista frågor, rörande judendomens natur som sådan och dess mer allmänna inflytande, har jag dock i bloggen bara tangerat i det sista av dessa inlägg.

Det är stora frågor. Jag finner det inte bara svårt att veta var man ska börja i analysen av dem, utan jag känner också att jag på många punkter inte har en tillräckligt klar uppfattning för att en sådan analys från min sida skall vara meningsfull. Men jag ska försöka säga litet mer. Det underlättas av att du åtminstone i någon mån delar upp det hela i mindre, mer hanterbara delfrågor.

Judarna och judendomen har naturligtvis haft ett stort inflytande på den västerländska civilisationen, alltifrån antiken, och både i sig själva och i kristendomens form. Jag har sedan 1970-talet huvudsakligen studerat och praktiserat andligheten i den vedantistiska traditionens former, och delvis andra österländska traditioners och, på det filosofiska planet, de österländska relativt närstående former i den västerländska idealismen och esoterismen. Eftersom jag heller inte uppfostrades som kristen (jag kan knappt minnas en enda klasskamrat eller annan vän från barndomen som gjorde det), finns det mycket i såväl den traditionella judiska som den kristna religionen som jag inte förstår, trots studium senare i livet.

Jag kan på ett allmänt plan se ett värdefullt inflytande i vad gäller vissa aspekter av Gudsuppfattningen, moralen, profetismen, mystiken i några former, visdomstraditionen i någon mån. Det judiska är, menar jag, ytterst eller i sin essens en anda och livshållning som dessa ting i förening med den historiska erfarenheten skapat, och som på olika sätt påverkat västerlandet. Jag brukar också betona det historiska bidraget till vad Eric Voegelin beskriver som den process av ”differentiering” som kom att definiera västerlandet, en process som också beskrivits av andra historiker i andra aspekter och termer.

Men jag har också problem med det större, delvis av främreorientaliskt mytologiskt stoff uppbyggda större världsåskådningsmässiga sammanhang av vilket dessa ting är en del, i stor utsträckning även sådant det kvarstår utan fundamentalistiska, bokstavliga tolkningar. Liksom även med den immanentistiska eskatologin, sådan den först kommer till uttryck i profetismens visioner, och inte bara den oklara frågan om judarnas förhållande till goyim (som i de senare bibelböckerna kommit att åsyfta endast de andra folken, ”the nations”, som det heter i engelska bibelöversättningar) i den messianska tidsåldern, som du tar upp.

Flera sådana mer specifika element, även inkluderande exempelvis pentateukens beskrivningar av och lagar rörande den blodiga, köttiga offerkulten, den rituella slakten, omskärelsen, och den allmänna våldsamheten och grymheten i den åtminstone exoteriskt förstådda gammaltestamentliga Gudens fortsatta ingripanden och viljeyttringar, slog mig, parallellt med intrycken av det värdefulla, som märkliga och problematiska när jag först började läsa Bibeln på sjuttiotalet.

Trots de andra, högre sidorna vilkas existens och jag alltså naturligtvis erkänner och bejakar tror jag därför inte på judendomen som specifik religion i de ortodoxa former i vilka den historiskt förelegat. Men att säga detta är samtidigt en förenkling. För det första är judendomen överhuvudtaget inte eller åtminstone inte bara en religion i den moderna klassifikationens mening. Den är mer än en religion. Det skapar en del komplikationer för den helhetliga bedömningen. Man måste skilja mellan mycket olika element i det fenomen som är judendomen, och, som jag ser det, även bedöma dem på helt olika sätt.

De positiva bidragen har som sagt blivit en del av västerlandet utan att detta inneburit ett accepterande av judendomen som helhet. Här inställer sig oerhörda, djupa frågor om det distinkta i det judiska i förhållande till andra kulturer och traditioner som det helt enkelt är omöjligt att gå in på här.

Även kristendomen framstod dock för mig, trots de sanningar jag självklart även där bejakar (jag har åtminstone försökt studera kristendomen på djupet och ta till mig och tillämpa dess sanningar, och även skrivit med viss utförlighet om den och dess historiska betydelse för västerlandet), redan under samma tidiga period som något begränsat i jämförelse med de utblickar och perspektiv som redan blivit tillgängliga för mig. Att inte tro på alla de mer specifika lärorna i judendomen eller kristendomen sådana de historiskt förelegat är ju nu visserligen knappast något märkvärdigt eller ovanligt. Men notera – i ljuset av de nämnda andra perspektiven – att jag inte är ateist eller ens agnostiker!

Att både den judiska och den kristna eskatologin i dominerande tolkningar av flera (inte alla) skäl är problematisk förefaller mig uppenbart, liksom, och i än högre grad, att den haft ett problematiskt inflytande inte minst genom att den kunnat tolkas i förening och växelverkan med moderna ideologiska föreställningar. Fakta rörande dessa förhållanden är tämligen väl kända bland historiker; endast tolkningarna och värderingarna skiljer sig. Även en neokonservatismen närstående judisk författare och debattör som David Horowitz har identifierat det politiskt och socialt problematiska i åtminstone en utbredd typ av förståelse av den judiska eskatologin i kapitlet ’The Religious Roots of Radicalism’ i The Politics of Bad Faith: The Radical Assault on America’s Future. Senare åberopade Barack Obama signifikativt nog i sitt tal till AIPAC samma år som han valdes till president den med denna förståelse förenade uppfattningen om tikkun olam, judarnas historiska uppgift att “reparera världen” –  “fixa” världen som de ibland brukar säga – och på så sätt etablera det messianska riket. Till och med den ledande neokonservative Irving Kristol ägde dessa insikter om den problematiska eskatologin. Jag säger inte att insikterna i något av dessa fall medförde tillräckliga praktisk-politiska ställningstaganden, även om Horowitz på senare tid börjat ompröva sin syn på den amerikanska utrikespolitiken. Men insikterna i sig och ställningstagandena på det ideologiska planet var riktiga, så långt de nådde.

Denna typ av analyser ligger också i hög grad linje med den analys av gnosticismen som presterades av Voegelin och som jag ägnat mig en del åt. Själv vill jag dock lägga tonvikten lika mycket på vad som kan urskiljas som den ursprungliga eskatologin i sig som på dess olika tolkningar. Och det handlar då inte bara om den judiska utan också om den med denna sammanhängande och i vissa huvuddrag gemensamma kristna eskatologin. Till och med Voegelin pekade på problematiska eskatologiska element även hos Paulus, och fick för detta kritik från kristet håll. Jag har alltså ofta skrivit om det positiva judiska och kristna bidraget, där vissa betydelsefulla dimensioner tillkommer i det senare men samtidigt bygger vidare på det judiska; inte minst har jag gjort det i samband med personalismen och dess historia eller förhistoria alltifrån antiken. Och när jag idag tänker tillbaka på den miljö jag formades av, är det slående hur stark den judiska närvaron var. Hur många judiska författare som lästes av alla, inte minst skönlitterära. De judiska vänner (för att inte tala om väninnor) som fanns exempelvis i alla skolor jag gick i. Den liknande situationen i min familj i tidigare generationer. Och så vidare.

Genom allt detta, och inte minst litteraturen, fick jag tidigt en ganska klar bild av olika sidor av judendomen. Isaac Bashevis Singer var en favoritförfattare. I hans romaner och framför allt noveller, som jag läste redan innan han tilldelades Nobelpriset 1978, levandegjordes på fascinerande stätt en distinkt traditionalistisk kulturell egenart, om än i historiska, huvudsakligen östjudiska former (även när han behandlade dem transponerade till New York) som skilde sig radikalt inte bara från de samtida, ofta helt sekulära svenska judars jag kände utan också i allmänhet från de västjudars av den äldre moderna typen hos vilka mina sympatier vanligen ligger. Det var en egenart med såväl charmfulla som för mig obegripliga inslag. Judar var, hävdade Singer, intresserade av tre saker: Gud, sex och revolution. Hans egen Gud var dock inte Gamla Testamentets, utan Spinozas. Sex förekom utan tvekan i många av hans böcker, liksom även revolutionärer – sida vid sida med de konservativa och ortodoxa. Singer var en ytterst traditionell berättare. I de flesta specifikt litterära avseenden var hans eget författarskap – och till synes hela den litterära delen av hans i övriga avseenden mycket distinkta östeuropeiska judiska värld, vars författare ofta figurerade i hans böcker – ej skild från den icke-judiska. Den litterära traditionen framstod hos honom som gemensam. Han gjorde mig inte besviken när han kom till Stockholm: talet på Nobelfesten var bland annat en satirisk kritik av den extrema litterära modernismen (symboliserad av Finnegans Wake), framställd i form av en uppräkning av fördelarna med att skriva barnlitteratur, något han själv ibland gjorde. “There are many good reasons for writing books for children, maybe a hundred”, började han. “But I will give you only ten of them.” Det var mycket underhållande. Singer hade också den sympatiska egenskapen att avvika från “blodigheten” genom att vara vegetarian, och förklarade betydelsen av detta väl.

Det kan inte finnas någon tvekan om de bidrag judar gjort inom vetenskapen (framför allt humanvetenskapen, där jag är mest förtrogen med dem) och kulturen i allmänhet, bidrag som går utöver och ibland också är skilda från judendomen och det specifika från den härrörande inflytandet. Men kluvenheten i min uppfattning om judendomen som sådan har bestått sedan min tidigaste kontakt med den. Det finns sådant jag rentav kan identifiera mig med, men också annat där jag inte kan det alls.

I de inlägg jag nämnde pekar jag på det inflytande vissa judiska organisationer – delar av vad du kallar den organiserade judenheten – idag utövar. Men när det gäller andra delar av det judiska inflytandet kommer vi till de områden där jag antingen inte har en lika klar uppfattning eller där jag har en motsatt bedömning.

Jag delar alltså, som framgick i ett av inläggen, Kent Ekeroths analys i Judisk Krönika av svenska judars liberalism och motiven för den, och denna analys’ giltighet är dessutom naturligtvis möjlig att utsträcka i både tid och rum. Inte heller Ekeroth tror på den judiska religionen, och därmed knappast på sionismen i någon specifikt religiös mening.

Detsamma gäller såvitt jag förstår icke-judar i SD som Björn Söder, som jag sett anklagas för att vara “sionister”. Vad de försvarar är Israel som demokrati i Mellanöstern, ungefär på det sätt Tingsten gjorde det. Lars Gustafsson ansåg en gång detta vara en ytlig uppfattning (”ett nytt Danmark”), men det var när han själv just hade konverterat till judendomen och flyttat till USA. Om ”djup” här måste innebära att man accepterar sionismen i en distinkt religiös, av fundamentalistiskt tolkad judendom definierad eskatologisk mening, blir naturligtvis försvaret för Israel något annat. Den ytlighet Gustafsson kritiserade börjar då kännas önskvärd – ett försvar för Israel av samma typ som annan modern sekulär nationalism, jämförbar med andra länders, frikopplad från judendomen, contra den latenta medeltida form av teokrati som tycks dölja sig djupt inne – eller inte ens alltid särskilt djupt – i Israel och som, varje gång den blir synlig, får den ständigt utbasunerade skillnaden gentemot Iran att minska drastiskt.

Den judiska kulturella identiteten är naturligtvis oskiljaktig från den speciella religionen. Men denna religion, inklusive profetismen, kan i viss, ja stor utsträckning förstås på alternativa, mer subtila och samtidigt mer sanna sätt, såsom skedde i den reformjudendom jag, i linje med mitt mer allmänna försvar för aspekter av 1800-talet, i vissa avseenden känner sympati för och som på sitt eget sätt betonade just det historiska och kulturella arvet.

Både Ekeroths analys och dina exempel med ryska revolutionen och vad du kallar ”skapandet” av den tyska kontrarevolutionen visar hur det judiska intresset oftast uttrycker sig genom ett engagemang för ideologier som i sina teoretiska anspråk sträcker sig långt utöver detta intresse. Och just detta är alltså den huvudsakliga orsaken till min oklarhet på detta område. Såvitt jag kunnat se tenderar många kritiker av judiskt inflytande att reducera detta teoretiska innehåll till intresset på ett sätt som lätt blir vilseledande. Det är inte en tillräcklig förklaring av den ryska revolutionen att anföra detta intresse och den stora andelen judar som medverkade i den. Den förklaras också av marxismen och kommunismen som rent ideologiska fenomen. Dessa äger ett specifikt teoretiskt innehåll som man också måste ta hänsyn till, och som, oavsett det judiska intresset, motiverade många icke-judar, dels i sig, dels i förening med dessas egna, andra intressen. Naturligtvis var också många judar helt enkelt övertygade om detta innehålls sanning, alldeles oavsett graden av medvetenhet om det egna intresset som drivkraft.

Idéer är i sig avgörande historiska krafter. Idéer har konsekvenser, som Richard Weaver framhöll. Detta gäller också i nuet, om den fortfarande av vissa omfattade marxismen, om den radikala liberalismen, och om alla andra idéströmningar och fenomen som kritiker av det judiska inflytandet anser att judar ligger bakom och som de också vill förstå och förklara huvudsakligen i termer av det judiska intresset. Förvisso inmänger sig på det sätt jag antytt en del distinkt judiskt idéinnehåll i dessa strömningar, ibland mer men ibland också mindre omtolkat, förvandlat, anpassat. Men bortom detta finns alltså även ett annat, kognitivt innehåll i dessa av kritikerna framlyfta strömningar, ett innehåll som i vissa fall tidigare var i sak betydande och som inte bara kan ignoreras utan måste bedömas i sig.

Naturligtvis har det inte i allmänhet ignorerats. Det har i hög grad, som sådant, gjort dessa strömningar dominerande i vår kultur. Självklart har fler fokuserat på detta innehåll än på det judiska intresset. Även kritikerna har ägnat det grundligt studium:  felaktigheter har avslöjats, delsanningar, i den mån de funnits, bejakats och upptagits. Min poäng här är bara att det ignoreras på ett i vissa avseenden problematiskt sätt av kritiker som vill förstå dessa strömningar i termer av det judiska inflytandet. Att det judiska intresset vanligen förbisetts gör inte den motsatta ytterligheten mindre ensidig när man, som du, söker historiska förklaringar.

Detta är åtminstone mitt intryck av exempelvis Hervé Ryssen, känd bland annat som medarbetare i den franska nationella högerns tidskrift Rivarol, och hans bok Les espérances planétariennes; av E. Michael Jones, utgivare av Culture Wars, och hans The Jewish Revolutionary Spirit and Its Impact on World History; av den bland nationalister internationellt verksamme amerikanske politikern David Duke och hans till många språk, inklusive svenska, översatta bok Jewish Supremacism; och av den idag kanske mest framträdande av alla kritiker av det judiska inflytandet, Kevin MacDonald, numera redaktör för både The Occidental Observer och The Occidental Quarterly och en forskare som dessutom förstår det judiska intresset i biologiska termer på ett sätt som går långt utöver Ekeroths beskrivning och som jag inte tillräckligt kan bedöma; jag lägger in en intervju med honom i slutet av det här inlägget så att läsaren kan bedöma hans egna ord.

Vad MacDonald dock – främst i sin mest kända bok, The Culture of Critique – påvisar, liksom de andra nämnda författarna, är det av ett visst intresse bestämda judiska inflytandets existens. Det har ju också påvisats av en lång rad judiska författare. Och detta intresse och många av dess uttryck och konsekvenser är ju knappast i sig särskilt kontroversiellt.

Oklarheterna gäller i stället framför allt omfattningen av detta specifika judiska inflytande. Det är här jag ofta finner att mer bestämda ställningstaganden är svåra. Kritikerna presenterar ju uppgifter och tolkningar inom många områden – inom de flesta av dem sedan århundraden och i några fall sedan årtusenden, d.v.s. redan före den judiska emancipation som möjliggjorde judisk verksamhet på nya områden men också gjorde att de ortodoxa rabbinerna i hög grad förlorade sin teokratiska makt och kontroll.

Bland dessa områden finner vi inte bara den radikala politiken i inskränkt mening, utan även och i lika hög grad ekonomin, de internationella bankerna, media, underhållningsindustrin, Hollywood, förlagsbranschen, den moderna och samtida konsten, frimurarna, den internationella brottsligheten, den ryska maffian och delvis den amerikanska, droghandeln, den vita slavhandeln och trafficking i allmänhet, pornografin – allt områden som säkert avses i dina frågor. En mer generell frågeställning som den rörande ”hur pass avgörande [den organiserade judenhetens] insats i dagens situation” är, blir på grund av oklarheterna på denna stora mängd områden, och det omfattande begreppet “dagens situation”, för mig svårbesvarad.

Men en sak är uppenbar: de judar som är involverade i skadlig verksamhet på de här områdena är naturligtvis inga judar i någon rimlig religiös mening; de är ju långt värre syndare och brottslingar än de guldkalvs- och avgudadyrkande israeliter som GT handlar om och definierar den judiska religionen genom att fördöma. De representerar bara vanliga lägre mänskliga egenskaper, allt det sämsta hos alla de andra nationer som judendomen menade att de skulle skilja sig från som ett heligt folk. Men hur många varnande profeter uppstår idag bland dem? De står väl s.a.s. som vanligt under sin Guds, JHWH/Els, dom. Kan de frälsas undan Gehinnom? Vad blir följden för folket som helhet och för staten Israel? Liksom de kristna har de institutionaliserat vad de menar vara en regelbundet återkommande förlåtelse från Gud, i förlitande på vilken de omedelbart efter att ha mottagit den kan återgå till sina oförändrade liv. Men detta tillhör naturligtvis de märkligaste inslagen i båda dessa religioner: nådens verklighet förvandlas till bedrägligt självterapeutiska symbolhandlingar på ytan av ett hav av karma. Här är det ju uppenbart att ingendera äger någon högre eller djupare insikt.

Det var begripligt att judar önskade bli som andra folk och ha en egen nationalstat, liksom de i biblisk tid krävde en kung som andra folk. Men det tingstenska Israel finns i verkligheten inte. Vad som tycks dominera, i en djupt problematisk växelverkan, är fundamentalismen å ena sidan och det materialistiska, gudlösa, profanerande. Kontrasten mellan varje autentisk presentation av judendomens läror och dagens extremliberala judars förehavanden är skärande och tragisk. Vad jag skulle vilja se som den sanna eller åtminstone goda judendomen har hamnat i kläm. Ja, den är idag globalt hotad av fundamentalistisk extremism å ena sidan och den typ av världslig ekonomisk och politisk makt och kulturell dekadens som är just det som judar förväntades inte ägna sig åt. Förvisso har det varit möjligt i Israel att odla den goda sidan av judendomen, den rika traditionen av visdom och fromhet och den distinkta, sant monoteistiska, moraliska, rättfärdighets- och helighetsorienterade anda som jag beskrivit i termer av det positiva inflytandet. Inte minst reformjudar har kunnat frigöra detta från de problematiska ortodoxt-literalistiska sidor som inkluderar de hemskheter som utan tvekan är en del av Bibeln och Talmud och som pekats på av bl.a. Israel Shahak. Detta har kunnat förenas med de moderna politiska, sociala och kulturella formerna. Men i än högre grad tycks Israel hittills tyvärr ha befrämjat, i Israel och runtom i världen, krafter som hotar det jag ser som det värdefulla i det judiska arvet.

Men som sagt, omfattningen av det problematiska inflytandet, på respektive område, är för mig ofta svårt att bedöma, och risken är stor att man hamnar i en orättvis kollektiv skuldbeläggning och allmänna falska anklagelser grundade enbart på tillhörighet till det judiska folket. En annan av de frågor du ställer – ”Är det judarna ensamma som ligger bakom det vi kallar NWO”? – har jag dock i det sista av de ovan nämnda tidigare inläggen ansett mig kunna besvara med viss entydighet. Judarna ligger inte ensamma bakom det som under större delen av 1900-talet av ledande världspolitiska aktörer och ideologer kallades “the new world order”. Naturligtvis är det orättvist att generalisera om judarna på det sätt som den bestämda formen implicerar i denna och annan kritik. Vad jag menar att jag visade är att det inte förhåller sig så att – för att uttrycka det sakligt och logiskt riktigt – judar, i obestämd form, ligger bakom detta. Även de mest långtgående judekritikerna (eller vad vi ska kalla dem), som exempelvis Revilo P. Oliver, brukar i förtvivlan tvingas konstatera att förirrade men dominerande medlemmar av deras eget folk är lika skyldiga till sådant som de anklagar judar för.

Klart är under alla omständigheter att eftersom det kritikerna framhåller som de ideologiska uttrycken för intresset i sig kan, som kognitiv struktur, skiljas från intresset, det naturligtvis också är möjligt för judar att förkasta dessa uttryck som i sig osanna och/eller olämpliga former för intresset. Detta finns det många exempel på.

Och inte bara intressets manifestationsformer och instrument, utan själva intresset i sig kan omprövas som missuppfattat, även om jag här inte vill påstå något om hur vanligt detta är eller i vilken utsträckning det kan förväntas i framtiden. Ekeroth framlyfter exemepelvis hur de “extremliberala” svenska judarnas politik är kontraproduktiv, går emot intresset. Sådana judar finns givetvis också i övriga Europa och USA, även om Ekeroth har rätt i att fler där vaknat upp till den förändrade innebörd och effekt de gamla rutinmässiga ställningstagandena ställningstagandena idag fått. Även Horowitz har i Radical Son givit ett självbiografiskt vittnesbörd om denna omprövningsprocess i åtminstone några aspekter, fastän han från mitt perspektiv inte går tillräckligt långt.

Paleokonservativa judar som Paul Gottfried har överhuvudtaget aldrig uttryckt något judiskt intresse på de här diskuterade sätten, och förstår inte ens det judiska intresset på det sätt de förutsätter. Sådana judar har aldrig behövt uppvakna och ompröva någonting. Men självfallet är de medvetna om att de tillhör en minoritet.

Inte minst i Israel (och mer där än i USA) finns i alla fall ett stort judiskt åsiktsspektrum representerat, vilket bekräftar åtminstone ett värde i den moderna västerländska demokratin, hur mycket detta än tycks hotas inom samma demokrati och hur speciellt Israel i denna demokratis sammanhang än är på grund av dess dominerande, egenartade religion.

Mitt eget förhållningssätt på det här området, som jag har tillämpat här i bloggen, är enkelt och för mig självklart. Jag stöder judar som delar mina ståndpunkter (om exempelvis Europa eller västerlandet, dess kultur, dess identitet, dess folk, dess frihet, och gärna också judendomen och Israel), och kritiserar sådana som inte gör det, eller snarare sådana som motarbetar det jag genom dessa ståndpunkter försvarar. Och jag gör detta därför att jag tror att dessa ståndpunkter är både riktiga i sig och relevanta för samtliga berörda parter.

Intervju med MacDonald, 1-6:

5 Responses to “Till frågan om det judiska inflytandet”


  1. 1 IvanLendl August 29, 2011 at 3:08 pm

    Tack för ditt svar. Ett par kommentarer:

    1. Kristendomen är inte en “form” av en judisk substans. Kristendomen är en alldeles egen substans. Radikalt annorlunda än den judiska substansen dessutom. Jag vet att nihilister/satanister/ockultister/nazister och på senare tid neokonservativa sionister gillar att köra den jargongen men jag kan inte se att idén om en “judeokristen” enhet håller. Jesus och kristendomen bröt väl radikalt med centrala judiska dogmer? Förklara gärna vad du menar när du skriver att judendomen har haft en stor inverkan på västerlandet “i kristendomens form”.

    2. Att Horowitz och Bill Kristols förståelse för det problematiska i den judiska eskatologin inte “medförde tillräckliga praktisk-politiska ställningstaganden” är ett understatement på en nivå som förmodligen bara kan tolkas ironiskt? Horowitz och Kristol har varit ledande proponenter för den neokonservativa utrikespolitiken och att de har varit det är väl snarare ett bevis för att de verkligen inte har förstått de problematiska i den judiska eskatologin? Neokonservatismen är ju bara en annan variant av den kommunistiska internationalismen och det är knappast bara en tillfällighet att nästan samtliga neokonservativa ideologer är gamla trotskister. Är det några som drivs av den judiska eskatologismen idag är det ju dessa neokonservativa och då bryr jag mig faktiskt inte ett skit om vad de har skrivit ner på papper. Det är av frukten vi känner trädet.

    3. Delar du även Kent Ekeroths mening att det är i Sverige som de svenskliberala judarna blir som de blir efter påverkan från den “typiskt svenska” inställningen? Ekeroth menar nämligen att det i grunden är svenskar och deras naivitet som är anledningen till att judar i Sverige agerar liberalt. Ett motargument kan ju vara att judar har varit drivande i samtliga västländer när det gäller frågor kring invandring och mångkultur, något som t.ex. Kevin MacDonald har dokumenterat vad det gäller USA.

    4. Israel kan inte skiljas från judendomen och sionismen. Israel är en judisk stat. Stödjer man Israel så är man sionist. Att påstå att Björn Söder eller Ekerothbröderna inte skulle vara sionister är ett skämt. Dessutom vet du att det inte är till de “ytliga”, “sekulära” judarna Ekeroth åker när han åker till Israel för att träffa likasinnade? I Israel startar Ekeroth samarbeten med partiet Shas. Ett religiöst/fundamentalistiskt parti vars ledande rabbin bland annat påstått att “goyim” (ickejudar) endast finns till för att slava åt judar. Varför träffar Ekeroth såna partier om det är en sekulär/ytlig/europeisk/modern nationalism han står för?

    • 2 Jan Olof Bengtsson August 29, 2011 at 7:25 pm

      Tack för kommentarer.

      1. Du har rätt i att Jesus – enligt de av kyrkan under flera århundradens lopp fastställda och accepterade texterna – bröt med en del distinkt judiskt läroinnehåll. Paulus gjorde det i än större utsträckning. Judendomen utvecklade också under den talmudiska perioden från templets förstörelse år 70 en del nytt distinkt innehåll, något som du dock inte syftar på. Men med judendomen förstår jag inte bara denna särutveckling, utan hela den gammaltestamentliga världsåskådningen i dess allmänna drag, hela det distinkta sättet att uppfatta Gud, skapelsen, människan, försynen, moralen (inklusive de tio budorden), historien, det framtida gudomliga ingripande som radikalt kommer förändra allt, d.v.s. eskatologin som sådan.

      Vad den talmudiska eran ägnade sig åt var uttolkning av och kommentar till just detta, av Lagen och de övriga skrifter kyrkan betraktar som de gammaltestamentliga. Denna åskådning, inklusive uppfattningen om judarnas roll i uppenbarelse- och frälsningshistorien, övertogs i dess grunddrag av kristendomen eller kyrkan och nådde västerlandet i dess form. Kristendomen är därför inte en ”alldeles egen substans”, ”radikalt annorlunda”. Att framhålla denna judeokristna enhet är, i sig, ingen “jargong”. Alla kristna teologer gör det – med undantag för tyska nationalsocialistiska, främst de s.k. Deutsche Christen, som insisterade på kristendomens alldeles egna, ariska substans och radikala annorlundahet i förhållande till judendomen. Kristendomen i allmänhet bär utan tvekan mycket av den speciella anda och livshållning som är judendomens.

      Jesus kom enligt den kanoniserade evangelietexten för att fullborda den judiska Lagen, inte upphäva den. Den tidiga judekristna församlingen uppfattades i början som den som mycket väl kunde komma att representera vad kristendomen skulle bli. Att mycket omtolkades innebär inte att man bröt radikalt med det, eller att dess inflytande på västerlandet förminskades. Till och med innehåll av den typ jag antar att du menar att Jesus bröt radikalt med återfinns i Jesu egna ord enligt samma kanoniserade text (se exempelvis Matt. 15.22-27).

      Man kan värdera det inflytande judendomen i kristendomens form haft på västerlandet på olika sätt – som framgick av mitt inlägg anser jag själv att det har både positiva och en del problematiska sidor. Men man kan definitivt inte förneka det.

      2. Jag gör i inlägget flera markeringar av mitt avsånd från neokonservatismen, och de som läst mina tidigare inlägg och andra texter vet att kritiken av denna länge varit ett viktigt tema för mig. Vad jag här nämner är att till och med tänkare som står nära neokonservatismen eller entydigt är neokonservativa förstår åtminstone en del av problemen med vissa ofta dominerande tolkningar av eskatologin. Detta förtjänar att framhållas i en diskussion om judiskt inflytande.

      Om jag hade nämnt Bill Kristol skulle min formulering om de otillräckliga praktisk-politiska ställningstagandena onekligen varit ett understatement som bara kunde tolkas ironiskt. Men den jag nämnde var Irving Kristol, Bills far, som trots sin trotskistiska bakgrund var den vettigaste av de rena neokonservativa, på en helt annan intellektuell nivå än sonen. Jag tar avstånd också från många av hans ståndpunkter, men några av hans uppsatser förtjänar fortfarande att läsas.

      När det gäller Horowitz har han förklarat att han inte kallar sig själv eller vill kallas neokonservativ, och i några frågor intar han en mellanställning mellan de neokonservativa å ena sidan och traditionella konservativa och paleokonservativa å den andra. Även om de politisk-filosofiska utgångspunkterna och övriga ståndpunkter i hans bok Hating Whitey and Other Progressive Causes inte är konservativa i de senares mer egentliga mening, är det mer specifika ämne som anges i titeln kännetecknande för sådana konservativa, åtminstone paleokonservativa, och definitivt inte för neokonservativa.

      Det är mig veterligen inte många amerikanska judar utanför det paleokonservativa lägret och organisationer som Jared Taylors American Renaissance som uttalar förståelse för vitas nationalism i USA (Lawrence Auster, som en tid medverkade på Horowitz’ Frontpagemag, har kanske gjort det, men är i så fall den ende jag för närvarande kommer på. Horowitz gör inte detta, men han skriver åtminstone om anti-vitismen. Såvitt jag förstår har han också, som jag antyder, under den senaste tiden omprövat sina otillräckliga praktisk-politiska ställningstaganden just på utrikespolitikens område, om än bara därför att han äntligen tycks ha i åtminstone någon mån fattat att de bara skapade ännu mer islamisk radikal fundamentalism och Israel- och USA-hat. Det finns förvisso mer att fatta här, men han tycks nu i alla fall ha fattat en del av just detta.

      Och hans insikter om vissa tolkningar av eskatologin, såväl som delar av hans tidigare omprövning och hans avståndstagande från sextiotalsvänstern (han medverkar bl.a. med bra uttalanden om Frankfurtskolan i filmen jag postade under rubriken ‘The History of Political Correctness’), är genuina och viktiga och förtjänar därför, tycker jag, att nämnas just i detta sammanhang.

      I ett av de tidigare inlägg där jag behandlat dessa frågor och som jag skrev att jag inte tänkte upprepa innehållet i hänvisade jag också, tror jag, till att t.o.m. Norman Podhoretz utgivit en bok med titeln Why Are Jews Liberals?, som analyserar ämnet i ett stort historiskt perspektiv. Kritiken av neokonservatismen är berättigad och nödvändig, och jag har alltså själv länge ägnat mig åt den. Men den vinner inte på att man avstår från urskillning och nyansering.

      3. Var har du fått det ifrån? Hur vet du att Ekeroth menar detta? Vad jag uppfattat att Ekeroth sagt är att Sverige ligger efter, att det är värre här, inte att det bara är här de är liberala och drivande när det gäller invandring och mångkultur och att detta beror på svenskars naivitet. Om den neokonservative Podhoretz kan säga att judar i USA och i allmänhet är liberala, tror jag inte att sverigedemokraten Ekeroth har några större svårigheter att instämma. Att jag själv inte delar den uppfattning du tillskriver Ekeroth framgår bl.a. av att jag skrev om ”Ekeroths analys i Judisk Krönika av svenska judars liberalism och de allmänna motiven för den” att ”denna analys’ giltighet är…naturligtvis möjlig att utsträcka i både tid och rum”.

      Att svenskar ofta framstår som särskilt naiva har Ekeroth helt rätt i. Den extrema svenska multikulturalismen, invandringspolitiken och allmänna politiska korrektheten är ju uttryck inte minst för just denna naivitet. Det är tillräckligt att titta på debatterna i riksdagen efter SDs inträde för att övertygas om den. Hans Bergström talade om ett “sjungande med änglarna”. Redan på 1800-talet lär tyska judar ha talat om “die dummen Schweden”. Men även denna generalisering, om svenskar, är naturligtvis orättvis.

      4. Jag talade å ena sidan om sionismen i vad jag beskrev som ”mer specifikt religiös mening”, ”i en distinkt religiös, av judendomen definierad eskatologisk mening” – innefattande hela den judiska religionens uppfattning om Gud, världen, judarna och deras roll, historien, landets Israels betydelse i detta sammanhang, och å den andra om ”ett försvar för Israel av samma typ som annan modern sekulär nationalism, jämförbar med andra länders”. Naturligtvis är det inte lätt att särskilja det senare från det förra. Men det finns många judar som gjort det. Och det är uppenbart att det finns icke-judar som på Tingstens sätt uppfattar sig ha lyckats med det. Spänningen mellan i synnerhet västerländska judar, delvis tillhörande reformjudendomen men dels också rent sekulära och assimilationistiska i olika schatteringar och varianter, och ortodoxa och konservativa Ostjuden fanns från början i synen på sionismen och finns än idag, i och utanför Israel. Ordet sionism kan såtillvida betyda båda dessa saker, men det religiösa innehållet följer nästan oundvikligen med den från religionen hämtade termens användning.

      Om jag har förstått Söder och Ekeroth rätt är det inte det religiösa innehållet de försvarar, utan Israel som modern, europeisk demokrati i Mellanöstern. Jag säger inte att detta är en särkilt djup tolkning och förståelse; den förbiser andra möjliga tolkningar av judendomen än de fundamentalistiska. Men vad som i detta sammanhang är det väsentliga är att de, sådana de nu är, oavsett hur de ska värderas i andra och större sammanhang och oavsett vad jag anser om dem, åtminstone undviker denna fundamentalism.

      Jag är osäker på om hela syftet med Ekeroths Israelresor varit att träffa Shas-fundamentalister. Jag tror inte det. Att han träffat dem behöver inte betyda att han själv inte är det han säger sig vara, att de är likasinnade i det avseende du syftar på. Jag är också osäker på arten och omfattningen av det samarbete du säger att han startar. Det är ytterst osannolikt att de möten du åsyftar, och som såvitt jag förstår även en del andra europeiska nationalister deltagit i, förklaras av att Ekeroth i själva verket är en hemlig Shas-fundamentalist som instämmer i det av Jerusalem Post uppmärksammade och av dig på Flashback citerade uttalandet av Shas-rabbinen Ovadia Yosef att icke-judar existerar endast för att tjäna judar. Snarare har de att göra med att han uppfattar att de är engagerade i ett åtminstone delvis likartat och överlappande politiskt arbete i motståndet mot den gemensamma fiende de urskiljer, nämligen de radikala, fundamentalistiska formerna av islam, och att Shas även på något sätt stöder hans eget partis svenska nationalism. Ekeroth kan av detta skäl i politikens med nödvändighet av kompromisser fyllda värld ha funnit kontakten meningsfull trots skiljaktigheter i synen på den judiska religionen. Samtidigt har han om jag minns rätt också själv klargjort SDs hållning i Israel-Palestinakonflikten och exempelvis frågan om kosher-slakt på ett sätt som visar att han är i högsta grad medveten om att den skiljer sig från Shas’.

      Inför en eventuell fortsättning av denna diskussion påminner jag slutligen p.g.a. ditt ordval på två ställen för säkerhets skull om innehållet i det inlägg i vars kommentarfält du inledde den.

  2. 3 JTS September 11, 2011 at 4:06 pm

    I samband med att tio år har gått sedan “nine eleven”, har sveriges radio uppmärksammat president Obamas agerande i förhållande med bla de vallöften han gav. I ett intressant radioinslag:

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4686262&play=3454500&playtype=Ljudklipp

    talar Claes G Ryn om sin bild av detta. Han verkar vara ensam om att veta vad han talar om i detta reportage, dvs de andra verkar inte begripa eller fästa något avseende vid detta. I hans sista meningar i inslaget blir han mycket explicit. Man kan tycka att det han säger, om det stämmer, och verkligen förstås innebörden av, borde vara en veritabel mediabomb. Eftersom konsekvenser av USAs agerande då kommer i ett helt annat ljus. Min förståelse av Ryn är att det oavsett val av president, kommer vara en som företräder judiska intressen.

    Det vore intressant att höra din syn på detta.

    /JTS

    • 4 Jan Olof Bengtsson September 14, 2011 at 9:05 am

      Tja, mediabomb – det Ryn tar upp i det här inslaget har han talat om i alla år, även i svenska media (SvD, radio, TV) och även före 911. Andra har talat om det ännu längre – ända sedan Wilsons tid. Här finns ingenting nytt. Jag håller naturligtvis med om allt. Judiska intressen, d.v.s. vissa judiska intressen (Israellobbyn och en del banker, mediamoguler, ideologer o.s.v.), har självklart stor del i den permanenta regeringen. Men i enlighet med vad jag skriver i inlägget är denna del inte hela historien.

  3. 5 Arne Strand. October 30, 2011 at 10:51 am

    Judiskt Inflytande –

    http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=3500000000000012&conference=10400000000000023&posting=19500000005941497

    Sund Nationalism bygger på Jämlikhet och Jämställdhet.
    Läs de två kommentarerna i länken –

    http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=3500000000000012&conference=10500000000000129&posting=19500000005968729

    Och i Förlängningen –

    http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=3500000000000012&conference=10400000000000023&posting=19500000005943917

    Arne Strand.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi