Öst- och västkyrkan

Tertullianus lanserar för första gången den latinska termen persona i sin treenighetslära, efter att ha tolkat passager i GT, exempelvis Ps. 2, som dialoger mellan dramatis personae. Den nya användningen och förståelsen av personbegreppet hos Tertullianus har ofta setts som ett typiskt västerländskt drag, sammanhängande med hans inriktning på den konkreta verkligheten och på det praktiska, hans “realistiska” läggning. [Hägglund, Teologins historia: En dogmhistorisk översikt (1956 (1981)), 35, 37.]

Detta särdrag ledde honom så långt som till att hävda att allt verkligt måste vara kroppsligt, att också själen och Gud i någon mening måste äga kroppslighet. [Ibid. 37.] Det är kanske osannolikt att den ledande antignostikern Tertullianus här åsyftar någonting liknande den platonska traditionens stundom uppdykande läror om den andliga kroppsligheten (i annan mening än den paulinska), men det är naturligt nog heller inte klart att det är fråga om en form av kristen materialism. [Copleston, A History of Philosophy, II (1950), 24.]

Hursomhelst är denna Tertullianus’ betoning av det individuellt konkreta ett exempel på tidig kristen strävan till genombrytning av den ensidiga generalismen. Vi står därför här inför en viktig och karaktäristisk punkt i det som kom att skilja väst- och östkyrkan.

Inte minst under det bestående inflytandet från den alexandrinska skolan kom östkyrkan i högre grad än västkyrkan att kvarhålla platonismen i sin kristna läroutformning. Ibland framstår den skillnad det orsakar som radikal: de östortodoxa läroutfomningarna tycks nästan kunna frångå den grundläggande exoterisk-bibliska människosynen och acceptera den filosofiskt mer koherenta platonska (i vid mening) förståelsen av själen och dess relation till Gudet – något som då också får logiskt och åskådningsmässigt något mer konsekventa effekter för uppfattningen av eskatologin.

När det gäller i vilken utsträckning man kan sägas ha kommit att präglas av ensidig platonsk (eller allmänt grekisk-rationalistisk) generalism eller i kvarhållandet av platonismen ha tillägnat sig och bibehållit den nyplatonska och alexandrinska individualitetsförståelsen, när treenighetsläran nu börjar utformas delvis med filosofins hjälp, i den nya intellektuella disciplin som är den västerländska teologin. får man till att börja med titta på enskilda teologer. Hos Tertullianus kan man då konstatera att när den mer distinkt avgränsade västkyrkan hos honom först inom ramen för en praktiskt orienterad “realism” betonar det konkreta och kroppsliga och därmed individualiteten, innebär det ett fjärmande från hela den platonska traditionen. Individualitetskonkretionen ersätter i en ny obalans den platonska människosynen och andligheten.

Det är just i det senare det nya karaktäristiska ligger. Men det var inte så att individualitetsförståelse blev filosofiskt dominerande; tvärtom fortlevde som vi tidigare påpekat den grekiska, rationalistiska generalismen i allmän form, och det dröjde, med undantag för vissa sidor hos Augustinus, länge innan man åter i signifikant utsträckning närmade sig – på nytt sätt, och med nya filosofiska modifikationer och tillägg – den typ av förståelse av den andliga individualiteten som redan utvecklats inom nyplatonismen.

Men rörelsen bort från platonismen, och tonvikten på det mänskliga och övriga skapade som sådant, i linje med den exoteriska skriftförståelsen men temperamentsmässigt varierat och kompletterat av den “praktiska” läggningen, och inkluderande den åtminstone relativa tonvikten på individualiteten i detta skapade, markerade dock en betydelsefull allmän skillnad. Den platonska traditionen försvagades i väst, men levde i högre grad vidare i öst.

Biografins teori, 3

Biografins teori, 1

Biografins teori, 2

Bakom det individuella subjektets ”försvinnande” under 1900-talet – som verkligen inte bara är en teoretisk fråga – ligger i stor utsträckning helt enkelt det mer eller mindre marxistiska förhållningssättet till borgerligheten. En ofantlig teoretisk apparat har mobiliserats för att inte bara förstå utan också i vissa avseenden avfärda det individuella historiska subjektet och dess kulturyttringar som blott ett klasspecifikt och -relativt, historiskt betingat och övergående fenomen. [1] En del av det förnyade biografiintresset kan ses som en följd av Sovjetunionens fall. Men samtidigt som en humanvetenskaplig rekonstruktion av den teoretiska förståelsen av subjektet, och därmed av biografin, med viss nödvändighet måste lära av den borgerliga modernitetens teori och praktik på detta område, måste med hela den marxistiska historiesynen också detta ensidiga – inte helt ogiltiga – klassperspektiv modifieras i den utsträckning det medför en principiell historisk avgränsning av hela frågeställningens relevans. Hur viktigt det än naturligtvis är för den individuella biografin, transcenderar de principiella insikterna om det individuella subjektet och dess historiska existens klassperspektivet.

Svante Nordin talar om fyra frågeställningar som biografins föremål ger upphov till, nämligen frågeställningarna om Individualiteten, Ödet, Verket och Monumentet. [2] 1800-talets samtidigt individualistiska och idealistiska hjältefilosofi [3] kunde förvisso gå till ytterligheter i sin övertygelse att de fyra frågeställningarna i grunden, och av distinkta metafysiska orsaker, utgjorde en enhet. Inte minst gjorde den det i vad som kanske i vissa avseenden kan betecknas som dess på olika sätt tidstypiskt modifierade, estetiserande kulmen i kretsen kring Stefan George, som utförligt behandlas av Helmut Scheuer. På svenska föreligger en partiell introduktion till denna krets och dess idévärld i Sven Stolpes Stefan George och andra studier (1956). Den till kretsen hörande litteraturhistorikern Friedrich Gundolf kunde ännu 1928 på följande sätt polemisera mot litteraturvetenskapens nyare metoder:

”’Att Shakespeare föddes 1564 säger ingenting om honom själv utan om detta år – den som tror sig kunna förklara honom ur den elisabethanska tidsåldern, ur reformationen, ur keltisk, romansk, germansk blodblandning eller ur teaterns väsen, glömmer i vilken grad alla dessa fakta fått sitt innehåll först genom Shakespeares och andra stora mäns existens…Trettioåriga kriget är för oss inte tiden 1618-1648, utan åren 1618-1648 är för oss Gustaf Adolfs, Wallensteins, böhmarnas och svenskarnas tid. Rom är inte en ansamling av sten vid Tibern utan ett verk av väldiga individer med outplångliga ansikten. Vi fattar inte Shakespeares verk ur hans tidsålder utan hans tidsålder genom hans verk’.” [4]

Hos Goethe var enligt denna typ av idealism hela hans livsgestaltning, eller snarare han själv, hans främsta verk. Konsten är enligt Gundolf

”’varken ett efterhärmande av livet eller ett inkännande i livet utan en primär form av livet, som därför får sina lagar varken av religionen, moralen, vetenskapen, staten eller andra primära eller sekundära livsformer’. Goethe är inte utsatt för ett öde, han är ett öde – det är detta han menar med sitt tal om sin daimon. ’Ju högre en människa står, dess svårare är det att skilja hennes öde och hennes natur: ödet tillhör karaktären, på samma sätt som karaktären redan är ett öde, det ofrånkomligaste av alla öden…Eget öde, egen skaparkraft, egen gestalt – detta och intet annat gör den klassiska människan.”

Goehtes diktverk ger (till skillnad från en del av hans övriga) “besked om vad han ’i kraft av sin medfödda enteleki’ var och skapade. Endast diktverken ger ’hans autentiska, i sig fulländade, autonoma gestalt utan hänsyn till den tidsligt begränsade existensen, utan hänsyn till yttre syften – den produktiva människan’. De är ’hans väsens gestaltande fullhet, som formar sig efter en inre lag och i denna formningsprocess drar in, förtär, förvandlar allt som är av ögonblicket’.”

Dikterna kan uppfattas som ”präglingar av en och samma gestalt”, ”’ett tidligt – nämligen upplevelse och skapande – [kan] uppenbara sig som rumsligt…som gestalt’” när man uppfattar den tidsliga processen inte ”som upprullandet av en linje som löper ut från en viss punkt, tills den stöter på yttre motstånd”, utan istället ”som ’kugelförmige Ausstrahlungen von einer Mitte her’ – ’utstrålningar, vilka i samma grad de tränger fram förvandlar den atmosfär, det material de stöter på med sin specifika kraft’” – ”Gestalten är alltså den levande, utstrålande kraften; materialet är den atmosfär som denna utstrålande kraft under sitt framträngande möter och omformar.” [5]

I den fullbordade processen framtonar emellertid alltså för den idealistiska Goethekulten gestalten själv, Goethe själv, som fullbordat verk i lika hög grad som dikterna, som ett med sin daimon, ett uppenbarat urfenomen. Med vissa variationer gentemot Gundolfs version var biografin också redan till stor del skriven – av Goethe själv i Dichtung und Wahrheit. [6]

Det måste ju medges att sådant inte är så vanligt i dagens kulturella klimat. Men efter många årtionden av subjektsupplösning och -elimination, förbluffande ofta driven till den filosofiska självmotsägelsens yttersta konsekvens, kan det säkert inte skada, åtminstone för balansens återställande, att påminna om att under 1800-talet den andra ytterlighetsståndpunkten, att överhuvud ingenting annat finns än subjektet (eller, i de riktningar som vände sig mot panteismen, monismen och determinismen, flera subjekt i bestämt inbördes förhållande), att de ”objektiva” och ”opersonliga” förhållandena, omständigheterna, strukturerna o. s. v. aldrig var annat än moment och produkter av subjekten – att en sådan åskådning stundom var accepterad även av ledande filosofer och inte utan visst inflytande på historievetenskapen.

Med denna syn blir även historiematerialismen och strukturalismen historiska idéer, framförda och tillämpade av historiska individer och subjekt. All historia blir i viss mening biografi. [7] De epistemologiska, hermeneutiska och ontologiska konsekvenserna måste idag oundvikligen framstå som utmanande. Liksom strukturalismen förnekade subjektet, kunde subjektivismen en gång förneka strukturerna. Vi ser hos Gundolf hur denna motsatta ytterlighet tenderar mot en monadisk determinism eller heroisk fatalism, [8] men att såväl filosofer som historiker idag oundvikligen, formade inte bara av de hittills nämnda moderna strömningarna utan också exempelvis av Heideggers kritik, ser den ovan antydda radikala subjektsfilosofin som bisarr och fantastisk beror i hög grad på att man inte beaktar den förståelse av det absolutas – det absoluta subjektets – natur som den i sina mest betydande former representerade. Subjektsidealismen är inte alls så subjektiv (många idealismforskare går idag mycket långt och ibland till överdrift för att visa att den tyska idealismens huvudtradition egentligen bara handlade om det objektiva). Men det skulle naturligtvis föra alltför långt att här analysera alla de involverade missförstånden.

Det är nog att konstatera att de flesta idag naturligtvis avstår från ett enkelt val mellan så renodlade ytterlighetsperspektiv. Historikern sätter oftast en gräns för sina filosofiska frågor och kvarstannar inom vad han uppfattar som sunda förnuftets ramar eller en konvenansbetonad avvägning och anpassning. Att hålla den filosofiska oavgjordheten – och den empiriska oavgörbarheten – i minnet är dock nödvändigt om otillbörliga begränsningar av den typ jag tror att vi idag ändå icke sällan ser skall kunna undvikas: de teoretiska möjligheterna måste s.a.s. vid behov stå öppna.

Och avståndet till ståndpunkter i vår tids debatt om biografin är stundom mindre än man skulle kunna tro. När Thomas Hankins i sin artikel ’In Defence of Biography: The Use of Biography in the History of Science’ skriver att biografin låter oss förstå vetenskaperna i deras sociala, kulturella och intellektuella kontext emedan den ”gives us a way to tie together the parallell currents of history at the level where the events and ideas occur”, [9] ligger väl kanske i detta ett teoretiskt påstående som i själva verket omvänder prioritetsordningen i vad som först synes vara en ordinär kontextualiseringssträvan. Är det så som Hankins i denna formulering säger, så förefaller varje självständig utom- och översubjektiv kontext vara satt ur spel som sådan. Under alla omständigheter måste den teoretiskt medvetne historieforskaren för sin egen klarhets skull tänka igenom vad även de mer renodlade struktur- respektive subjektperspektiven innebär och vilka praktiska historiografiska konsekvenser de får. Det under lång tid dominerande teoretiska läget gör det motiverat att anta att fler idag borde kunna acceptera att subjektsidealisterna åtminstone har mer rätt än man under lång tid vanligen varit beredd att medge.

Även med de dialektiska begränsningar som Johansson räknar med måste hursomhelst ett oupplösligt samband sägas råda mellan de fyra företeelser som Nordins frågeställningar gäller: Individualiteten, Ödet, Verket och Monumentet. För till dialektiken hör att den historiska individen kämpar med de givna omständigheter som begränsar hans verkan, på sådant sätt att hans unika bidrag till att forma dem också i större eller mindre utsträckning svarar mot hans unika karaktär eller personlighet. Nordin ställer de centrala frågorna:

”[V]ilket är en människas förhållande till hennes öde? Är ödet något som slumpvis möter människan på vägen eller är det förutbestämt för henne? Eller ligger det kanske inbäddat i hennes karaktär så att hennes utveckling handlar om att realisera inneboende möjligheter? Bör biografin vara ödesdrama, utvecklingsroman eller absurd komedi?”

Och vidare:

”[H]ur förhåller sig en skapande människa till sitt verk? Är det hon som skapar verket eller verket som skapar henne? Bör verket förklaras ur levnadssagan eller levnadssagan ur verket? Eller båda ur varandra? Är verket en uppgift som väntar på somliga av oss till och med om vi försöker undvika den som profeten Jona profetuppdraget? Eller är den något som vissa människor väljer som livsändamål?”

Ingen verklig insikt kan naturligtvis vinnas i dessa ämnen utan kvalificerad filosofisk reflexion i växelverkan med förtrogenhet med ett rikhaltigt och diversifierat kulturhistoriskt material, såväl som egen allmän erfarenhet och utveckling. Och den insikt som därvid kan vinnas rör förvisso ofta snarare arten och graden av den subtila dialektiken och de komplexa sammanhangen än något entydigt antingen-eller.

Med den filosofiska karaktärsförståelse som Johansson introducerar, om än blott en passant, avtecknar sig dock konturerna av den typ av ståndpunkt som gör det teoretiskt möjligt och praktiskt legitimt för historikern och biografen att börja pejla hur inte bara Ödet i form av det utifrån determinerande – produktivkrafter, produktionsförhållanden, undermedvetna drifter, biologiskt arv, social kontext, paradigm, språk, diskurser, epistem, tankefigurer, tankestilar, maktstrukturer – formar Individualiteten, Verket och Monumentet, utan hur Individualiteten (karaktären, personligheten) bestämmer Ödet, och därmed naturligtvis också Verket. Vad Nordin kallar Monumentet skulle väl i bästa fall kunna vara en i efterhand frilagd, rekonstruerad, stiliserad bild av det unika och karaktäristiska som i någon mån, om än alltid undflyende och aldrig restlöst förklarbart, inifrån format detta, oberoende av hur subjektet självt tidigare formats av det eventuellt ”externa” Ödet.

—

[1] Scheuers tjugo år gamla verk, som fortfarande till stor del domineras av denna tematik, känns mer inaktuellt än många betydligt äldre verk.

[2]’En avslöjande konstform’, rec. av Magnus von Platen, red., Den litterära biografin (1990), Sydsvenska Dagbladet, 2/5 1990. Recensionen formar sig till en kortfattad men närmast programmatisk genomgång av biografins huvudproblem.

[3] Det är viktigt att komma ihåg att till de stora historiska hjältarnas teori bidrog även  postmodernismens – i den vida mening i vilken jag här använder begreppet – föregångare Nietzsche. Men, som Plechanov betonade i sin bok om individens roll i historien, redan under restaurationstiden representerade ledande franska historiker en rakt motsatt teori, överväldigade av revolutionens övermäktiga opersonliga krafter.

[4] Cit. i Stolpe, 159, not.

[5] Ibid., 152 f.

[6] Goethe skrev också själv en biografi över Winckelmann, och Scheuer ägnar ett särskilt kapitel åt denna.

[7] Emerson uttrycker det än mer tillspetsat: han säger inte bara att ”[a]ll history becomes subjective”, utan också att ”[t]here is properly no history, only biography”. Ralph Waldo Emerson, Essays: First Series. The Complete Essays and Other Writings (1940), 127.

[8] En viktig aspekt på denna senare extrema ståndpunkt är att också den naturligtvis är en specifikt och exklusivt modern företeelse, en produkt av den romantiska panteismens två endast skenbart motsatta tendenser: förgudandet av det individuella självet och förgudandet av och identifikationen av detta själv med det omgivande universums totalitet. När en ”biografism” efter all subjektskritik återkommer i postmodernismen är detta naturligtvis en bekräftelse på att den senare i själva verket bara är ytterligare ett extremt uttryck för denna typ av romantik. Varken den moderna vetenskapliga rationalismen eller den postmoderna kritiken av dess epistemologiska subjekt har kunnat förtränga den: den senare visar sig nu konsekvent släppa fram ett annat subjekt, den förra har i verkligheten aldrig varit annat än på ytan motsatt romantiken (om det senare Bengtsson 1998).

[9] History of Science, vol. 17, 1979 (cit. i Söderqvist).

Norman Podhoretz: Why Are Jews Liberals?

To a considerable extent, Podhoretz’s problem is of course simply “Why aren’t Jews – or more Jews, all Jews – neocons?” But although I disagree strongly with many of his views, neocons are not wrong on all issues, and ignoring nuances and partial truths does not help the cause of the necessary criticism. Podhoretz does say at least a few things about Jewish liberalism that are true and important, quite apart from his own particular agenda.

Person bortom perigraf

Adam och Eva gömde sig enligt 1. Mos. 3:8 för Herren Guds ansikte (ἀπό προσώπου κυρίου τοῦ θεού) bland träden i lustgården. Nu har dock herr Gud ånyo vänt sitt πρόσωπον mot människorna. Sedan Justinus och de övriga tidiga grekiska fäderna med begreppet περιγραφή beskrivit λόγος som Sonen, och förklarat Sonen vara Faderns “namn”, och med detta i sak menat också Sonens personskap i motsats till Faderns opersonlighet, används nu termen πρόσωπον för det personskap som λόγος/Sonen antar, är eller blir i “Faderns” ställe. [Jean Daniélou, ‘La personne chez les pères grecs’, i I. Meyerson, utg., Problèmes de la personne (1973), 117.]

Redan den Gud som uppenbarade sig i GT hade ju emellertid av Justinus förklarats vara λόγος/Sonen, och πρόσωπον används i Septuaginta om Gud just såsom uppenbarad, den sida av Gud som uppenbarar sig. Den Gud, som vi ovan beskrivit som den exoteriskt fattade bibliska, med sina utpräglade, förterminologiskt distinkt personliga drag, erhåller en ny benämning, historiskt bestämd att med tiden uttrycka just dessa drag.

Med inkarnationen, när det visserligen redan cirkumskriberade och πρόσωπον-vordna λόγος antar den mänskliga naturen hos Jesus från Nasaret, anses uppenbarelsen/manifestationen bli fullständig. Den blir naturligtvis också långt mer konkret och gripbar, personlig i vår mening. Men denna utpräglat konkreta betydelses förbindelse med termen person skulle låta vänta på sig; personbegreppet under den patristiska eran är fortfarande i hög grad abstrakt och formellt. Ändå genomgår begreppet tydligt en utveckling, och åtskilliga av de grundläggande, till det hörande filosofiska problemen börjar man arbeta med redan nu.

Om personskap innebär begränsning, så kan det obegränsade inte vara personligt; τὸ ἀπείρων kan inte vara förenligt med περιγραφή. Men med detta kunde det kristna trosmedvetandet inte finna sig tillrätta. Sonen måste äga en med Fadern likvärdig gudhet och därför även vara oändlig. Och vice versa: Fadern måste äga det Sonen äger. Redan Origenes börjar hävda detta, och under 300-talet strävar så kyrkofäderna att etablera “d’une manière paradoxale par rapport à toutes les pentes de la pensée antérieure qu’il n’est pas contradictoire que l’infini puisse être en même temps personnel”. [Ibid.] Det vill säga: nu är både Sonen och Fadern såväl obegränsade/oändliga som personliga – att betrakta Fadern som en perigraf av det opersonliga på samma sätt som Sonen, och Sonen som perigraf av en perigraf, var knappast möjligt. Därmed var dessa två Gudpersoner personer i en annan mening (en annan gudig mening) än perigraf.

Grammatikens och dramats personer

Bibeln saknar termer som mer exakt motsvarar de senare personbegreppen, även om naturligtvis vad vi förstår som såväl Guds som människors personligheter ändå begreppsligt och bildligt beskrivs i hög grad.

Dock finns särskilda ord som i Septuaginta översätts med πρόσωπον och sedermera i Vulgata med persona. I Septuaginta motsvaras det hebreiska ordet panim (ansikte eller tingens framsida) av πρόσωπον (Gen. 3:8, 1 Sam. 19:8), och πρόσωπον används också i nya betydelser i NT (Matt. 22:16, Luk. 20:21, Rom. 2:11, Gal. 2:6), exempelvis “πρόσωπον ὁ θεὸς ἀνθρώπου οὐ λαμβάνει” – “Deus personam hominis non accipit” (Gud har inte anseende till personen, Gal. 2:6). Denna betydelse är i hög grad densamma som den samtida romerska: innehavaren av yttre ställning, bäraren av värdighet, eller i lika hög grad positionen eller värdigheten i sig själv.

Utvecklingen av det teologiska personbegreppet sker under inflytande av grammatikens åtskiljande av verbformernas första, andra och tredje person. Trendelenburg hävdar att grammatikerna i sin tur valt termen person eftersom de arbetat med dramatikens dialoger som modell. [‘Zur Geschichte des Wortes Person’, Kantstudien, 13 (1908), 10 f.] De sökte i episka och dramatiska texter fastställa respektive partis talare genom att sätta sig in i deras distinkta perspektiv.

Detta studium av perspektivet tillämpades också av filosofer i tolkningen av Platons dialoger, där det ansetts angeläget att försöka fastställa vilka av de talande som framförde Platons egen uppfattning. Oavsett detta filosofiska syfte uppräknas deltagarna i de platonska dialogerna enligt “rollförteckningen” i Loeb-utgåvan som τὰ τοῦ διαλόγου πρόσωπα; jag är osäker på när detta bruk infördes.

På samma sätt började de kristna studera och utlägga Bibeln. Gradvis växte uppfattningen fram att Guds ord talats av de tre Gudpersonerna. När Gud i sina monologer säger “vi” och “oss”, måste det, fann man, vara fråga om att en Gudperson talar till en annan – och stundom om att dessa två talar med varandra om den tredje. Beroende på respektive teologs utformning av treenighetsläran, hänfördes på detta sätt olika passager till olika Gudpersoner (exempelvis Gen. 1:26, Jes. 53:1-2, Joh. 12:38).

I synnerhet som termen οἰκονομία förekommer i den antika litteraturkritiken anses Tertullianus och Hippolytos också kunna direkt ha inspirerats av den dramatiska betydelsen i utformningen av sin “ekonomiska” treenighetslära – denna innebär ju ett stort skapelse- och frälsningsdrama. Den grammatiska och “dramatiska” betydelsen förblev förenade. S. Schlossman hävdar i Persona und Prosopon im Recht und im christlichen Dogma (1906) att persona aldrig i den latinska teologin används som attribut, utan endast som grammatiskt subjekt, som ett slags pronomen. [Pierre Hadot, ‘De Tertullien à Boèce. Le développement de la notion de personne dans les controverses théologiques’, i I. Meyerson, utg., Problèmes de la personne (1973), 125-8, med hänvisning till Schlossman, 102.]

Axel Nyblaeus

Johan Axel N…filosof, universitetslärare, f. 20 maj 1821 i Stockholm, d. 24 febr. 1899 i Lund, blev 1839 student i Uppsala, 1851 filos, doktor och 1852 docent i filosofiens historia vid Uppsala universitet. 1853 utnämndes han till adjunkt i teoretisk och praktisk filosofi vid högskolan i Lund och förestod från nov. s. å. professuren i praktisk filosofi där samt var 1856-86 ord. innehavare av densamma. Han var led. av Fysiogr. sällsk. i Lund (1878), av Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (s. å.) och av Vet. akad. (1879); han promoverades vid Köpenhamns universitets jubelfest 1879 till hedersdoktor i juridiska fakulteten. 1876 erhöll han av Svenska akad. Karl Johans pris för utmärkta litterära förtjänster.

Som tänkare tillhör N. den boströmska skolan. Genom flera värderika mindre uppsatser, huvudsakligen på religionsfilosofiens och samhällslärans områden, har han sökt vidare utföra Boströms lära. Under begagnande av den boströmska filosofiens resurser har han även i religiöst avseende sökt verka för en enligt hans åsikt högre uppfattning av kristendomen än statskyrkans, därvid i mycket anslutande sig till sin lärares tankegång i dennes Anmärkningar om helfvetesläran. Det är dock huvudsakligen lärorna om treenigheten och Kristi gudom, mot vilka han riktar sina angrepp. Inom samhällsläran är hans viktigaste arbete, Om statsmaktens grund och väsende, en förträfflig översikt av den filosofiska statslärans historia, den nära nog enda i vår litteratur. Den blev dock ej fullbordad (h. 1 utkom 1864, ny, tillökad uppl. 1882). Bland smärre skrifter av N. må vidare nämnas Om straffrätten (1852; 3:e uppl., Om statens straffrätt, 1879), Är en practisk philosophi möjlig efter Hegels verldsåsigt? (1855; 2:a uppl. 1856; öfv. på da. 1855), Trenne religionsphilosophiska uppsatser (1874; innehållande de redan förut publicerade uppsatserna Om den religiösa tron och vetandet, Theodor Parker och den religiösa frågan samt Striden om Christi gudom mellan V. Rydberg och biskop Beckman) samt Tränne uppsatser om den boströmska filosofien (1885).

Sin ojämförligt största betydelse äger emellertid N. som den svenska filosofiens hävdatecknare. Redan tidigt synes det ha varit hans avsikt att fylla bristen på en fullständig litterär framställning av den boströmska filosofien. Under förberedelserna till detta arbete leddes han emellertid till studiet av den föregående svenska filosofien, och resultatet blev hans stora verk Den filosofiska forskningen i Sverige från slutet av adertonde århundradet, framställd i sitt sammanhang med filosofiens allmänna utveckling (2 dlr, 1873-81, 1:a avd. af 3:e delen 1886, 2:a avd. därav 1888-93, 1:a avd. av 4:e delen 1895). I detta arbete söker N. uppvisa, att den svenska filosofien, trots sin nära förbindelse med den tyska, dock har självständig karaktär och självständig utveckling. Utmärkande för densamma är enligt N. dess avgjorda benägenhet att tränga fram till en rent osinnlig verklighet som den sinnligas grund och att i sammanhang därmed, under opposition mot den samtida tyska filosofiens panteism, söka lägga grunden till en vetenskaplig teism samt vetenskapligt bevisa människans frihet och odödlighet. I sin mest fulländade form framträder visserligen detta strävande hos Boström, men ansatser i samma riktning finner N. redan hos föregångarna, företrädesvis Biberg, Grubbe och Geijer.

Utmärkande för alla N:s arbeten i formellt afseende är det stilistiska mästerskap, varav han i hög grad var i besittning och vilket gjorde hans för fackmannen så värderika skrifter njutbara även för en större allmänhet. Till kännedomen om den svenska filosofien bidrog N. även genom att utge Samuel Grubbes filosofiska skrifter i urval (I- VII, 1876-84; de tre sista banden i förening med R. Geijer).

Lawrence Heap Åberg i Ugglan, stavningen moderniserad

–

Nyblaeus, Axel, svensk filosof, f. 1821 i Stockholm, stud. 1839 i Uppsala, fil. dr därstädes 1851 och docent i filosofiens historia 1852. Följande år adjunkt i teor. filosofi i Lund och åren 1856-86 prof. i praktisk filosofi där. Död 1899.

N. tillhör den boströmska skolan. Hans filosofiska undersökningar ha huvudsakligen rört sig på samhällsfilosofiens och religionsfilosofiens område. Sin största betydelse äger han som den svenska filosofiens historieskrivare. I sin skrift Om statsmaktens grund och väsende (1864) ger han en klar och koncis historik över olika samhällsteorier fram till den rationella idealismens. N:s mest betydande verk är Den filosofiska forskningen i Sverige (4 delar 1873-93), vari han behandlar den svenska filosofien från Thorild och Leopold till Boström i dess samband med den tyska transcendentalismen. N. söker därvid se den filosofiska utvecklingen i Sverige som en kontinuerlig linje, som går från Boëthius och Höijer över Geijer, Biberg, Grubbe fram till Boström. I denna utveckling framträder personlighetsidealismen allt tydligare under reaktion mot den Schelling-Hegelska panteismen. N:s verk [är] skrivet med ett stilistiskt mästerskap, en sällsynt klarhet och reda samt blick för de olika tänkarnas egenart…Tillsammans med R. Geijer utgav N. Grubbes filosofiska föreläsningar.

Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (1925)

Wikipedia

Foto: Hedning

Den filosofiska forskningen i Sverige: Förord

Axel Nyblaeus’ över 2 000 sidor långa verk Den filosofiska forskningen i Sverige från slutet af adertonde århundradet utgavs i fyra delar mellan 1873 och 1897. Jag utelämnar ett kort avslutande stycke om dess disposition. Stavningen, och på något ställe språket i övrigt, är moderniserade.

—

Livligt övertygad, att en närmare bekantskap med den tankevärld, i vilken man införs av våra förnämsta tänkare, utgör ett viktigt medel för utvecklingen av det högre nationalmedvetande och den andliga självständighet, varförutan det svenska folket ej kan uppfylla sin bestämmelse, har författaren till det arbete, vars början härmed lämnas i allmänhetens händer, önskat göra detsamma tillgängligt för en så vidsträckt krets av läsare som möjligt. I anledning därav har han trott sig böra giva hela sin framställning en något större utförlighet, än som varit nödvändigt om han skrivit blott för män av facket eller för dem, som gjort filosofin till sitt huvudstudium och är förtrogna med dess problem. Särskilt har författaren, när han velat uppvisa de historiska förutsättningarna för den svenska filosofin eller någon viss form därav, ansett sig icke böra vara alltför knapphändig vid angivandet av huvudtankarna hos sådana tänkare som en Locke, en Kant etc., vilka gjort epok inom den filosofiska forskningen och givit uppslag till en förändrad grundriktning inom densamma. Också hoppas författaren, att det gustavianska tidevarvets män – Leopold, Rosenstein, Thorild och Ehrensvärd – skall framträda med större åskådlighet, när deras gestalter avtecknar sig mot bakgrunden av den från Locke utgångna spekulationen, än om denna bakgrund hade saknats eller inskränkts till några allmänna drag. Ävenledes hoppas författaren, att redan dessa det gustavianska tidevarvets män skall i sin mån vittna därom, att självständiga filosofiska tankar kan födas även i vårt fädernesland, och sålunda utgöra en vederläggning av den mening, enligt vilken all filosofisk forskning i Sverige – så vitt den ägt något värde – huvudsakligen varit ett återljud från främmande länder.

Än tydligare torde dock denna vetenskapliga självständighet visa sig hos de främsta tänkarna inom följande period. Den högre sidan hos Kant, den sida, som hos honom framträder mera under formen av divination, har nämligen först i Sverige erhållit en fullkomligare utveckling; och ehuru förtjänsten därav företrädesvis tillhör Boström, så tillhör den dock icke honom allena, utan även Biberg, Grubbe och Geijer, vilka alla med större eller mindre renhet, omfattning och energi uttalar och gör gällande den tanke, som är den alltbestämmande grunden för Boströms världsåskådning. Då denna grundtanke – att den sanna verkligheten är upphöjd icke blott över rummet, utan även över tiden och ligger i en absolut personlighet, i vilken de ändliga personerna till sitt sanna väsen ingår såsom organiska moment – ännu icke mäktat framarbeta sig till någon större klarhet hos Kants efterföljare i Tyskland eller andra länder, så bör den väl betraktas såsom en frukt av svensk forskning och såsom ett bevis därpå, att det djupare medvetande om det evigas betydelse, som utmärker den skandinaviska folkstammen, och som frambryter i dess mytologi och i vissa dess världshistoriska handlingar, ännu icke slocknat i det svenska folkets bröst, och således även bör kunna utvecklas till den grad av klarhet och styrka, att det kan bli de lägre tendenserna övermäktigt.