Norton:
Rockhill och det intellektuella världskriget
Rockhill samtalar med Mckay och Kit Klarenberg i senaste avsnittet på deras kanal Decline and Fall om sin nu utkomna nya bok, den första delen av en planerad trilogi med den gemensamma titeln The Intellectual World War. På Decline and Falls substack beskrivs avsnittet så här:
“In this very special edition of the ‘Decline & Fall’ show we speak to Gabriel Rockhill about his new book ‘Who Paid The Pipers Of Western Marxism’. We explore the cold war origins of western Marxism, the heavy investment in it by the CIA and why we need to see cultural institutions as a mechanism for reinforcing ruling class power.
We also look at how the pro-imperialist left were used to undermine the USSR and why this work has continued into the era of the color revolution.”
På kanalen kan man se avsnittets kanske roliga men orättvisa bild som kommer upp när man delar länken, en bild som ska illustrera sambandet mellan Trotskij och västmarxismen, Hollywood och hippieismen. Detta är komplext: både Trotskij och hippieismen var mer och annat än kompatibel CIA-vänster, men det finns en poäng rörande det helhetliga vänstersammanhang som historiskt tog form i väst. Anledningen till att jag inte tar med bilden här är dock bara att den är för ful och förmedlar fel känslor vid läsningen. Väldigt många sådana bilder från YouTube är för fula och smaklösa. När jag inte länkar till YouTube med hela bilder beror det på detta; någon gång har dock kanske en bild som egentligen är för ful – exempelvis bjärt “färgglatt” skrikig – råkat komma med.
Efter avsnittet skrev – apropå det inomkommunistiska kriget – Mckay: “Judging by the amount of embittered whining from trotskyites about our interview with Gabriel Rockhill yesterday I declare the episode a great success.”
Trots de analytiska sanningarnas nödvändighet måste man konstatera att det här ibland kan kännas som om vi inte är så långt ifrån Proletärens gamla praktik – på den tid då dess parti hette KPML(r) – att dela ut “Månadens ishacka” till, med Internationalens ord, “var och en som inte svor på att Trotskij och alla som ansågs besmittade av hans idéer var agenter för Gestapo, CIA och andra säkerhetstjänster”. Det framstår kanske inte som något entydigt framsteg.
Joseph Poelaert: Palais de Justice, Bruxelles

Trotskijs Stalin
RKP ger ut en svensk översättning av RCP:s förlag Wellred Books’ engelska utgåva från 2016 av Trotskijs ofullbordade Stalinbiografi, eller av första delen av den – med stor säkerhet 1900-talets viktigaste biografi, i betydelsen den världshistoriskt mest inflytelserika. “Butik”-länken på RKP:s sajt tar oss till något som heter Bokförlaget Röd Oktober, men på den bild av boken som visas där står det Bokförlaget Stormklockan.

Historien om hur man korrigerat och med hjälp av Trotskijs papper i Harvards Widener Library kompletterat Charles Malamuths första engelska översättning från 1946 med dess manipulationer, berättades på In Defence of Marxism i samband med den engelska utgivningen. Men det återgavs delvis också av den “oförsonlige ateistens” svenska anhängare vid lanseringen av översättningen under ett evenemang i Stockholm i helgen benämnt Kommunism & Revolution 2025.
Det ger ett litet patetiskt intryck att se den typ av total bokstavsvänstrig trohet och tilltro som nu ånyo uppvisas, och inte bara mot och till Trotskij – den Martyriske Bäraren av den Sanna och Ursprungliga Marxismens Obefläckade Fana – utan även 40-talistfarfar Alan Woods, i Paris närvarande och deltagande 68-farfar Alan Woods, som initierade det aktuella projektet.
Hur den nya version av Stalinbiografin mottagits av historiker och andra har jag inte sett. Men det står klart att vi idag fortfarande har både ett okritiskt trotskistiskt och ett okritiskt stalinistiskt läger av kommunister, som, fastän i sak överens på centrala punkter rörande dagens världspolitiska situation, i lika hög grad bekämpar varandra som de bekämpar som Epstein- och folkmordsatlanticismens kapitalistiska imperialism. Inte minste vilja kan skönjas från någondera sidan att beakta den andras kritik – Stalins av Trotskij eller Trotskijs av Stalin. Båda har ett avsevärt drag av retrolarpande reenactment (vars gestaltning, när den, som av RKI, ibland görs estetiskt tilltalande, dock säkert kan ha en viss uppfriskande effekt; de måste ha tänkt den tanken, det måste vara avsiktligt). Hur mycket har storfinansen att frukta från denna självdestruerande arbetarrörelse?
Båda vägrar dessutom fortfarande, eller liksom sina läromästare i farfarsgenerationen, att revidera marxismens mest fundamentala, ursprungliga filosofiska eller åskådningsmässiga absurditeter: alla de misstag och felsyner som Stalin och Trotskij har gemensamt, allt det grundfalska i vilket de förenas. Det militanta fortplantandet i nya generationer av inte bara gamla motsättningar – i hög grad personliga, springande ur den mänskliga existensens tragikomiska egoteater som kommunisterna aldrig vare sig velat eller kunnat förstå och vars fatala följder de restlöst hänför till samhällsbrister och på fullt allvar tror kommer försvinna med den blotta revolutionära frigörelsen från klassförtryck – utan av gamla filosofiska fel känns inte bara tröttsamt och meningslöst, utan nästan hopplöst.
I sak fullständigt uppbackade av, kvarhållande och byggande vidare på den borgerliga modernitetens primitiva materialism (idag särskilt i den västerländska filosofins och scientismens form), en åskådning som på intet sätt förändras till sin grundläggande karaktär genom den relativa sofistikation den erhåller genom sin hegelianska, dialektisk-historiska utveckling, tycks de sakna minsta lilla aning om och sensorium för att det ens kan finnas en högre och mer avancerad förståelse av livet, verkligheten och vårt eget väsen som levande varelser.
Även Hegel var i grunden en häpnadsväckande enkel profanhumanist i sitt från början till slut upprätthållna fokus – även i sin tidstypiska användning av idealismens och t.o.m. esoterismens arv – på Människan och hennes alienationsbefriade Hemkomst i fenomenvärlden. Gång på gång bryter den banala illusionen fram ur den karaktäristiska tysk-idealistiska komplexiteten i hans akademiska prosa.
De monstruösa, tungdystra jättemonumenten över Marx, Engels och Lenin i det gamla östblocket vittnar med skrämmande entydighet om innebörden av den profanhumanistiska utläggningen av de faustiska, luciferiska, prometeiska och titaniska mytologierna. Den Människoförgudande blindheten och mörkret – med Lenin dessutom balsamerad för evig Mänsklig kvarvaro – talar hotfullt om att all tidigare kulturs verkliga, andliga visdom ska köras över och krossas för Människorikets futtigt egosinnliga likjäms skull; att den endast innebar förtryck. Den mer oförargliga men sorglustiga ynktorften i försöken – exempelvis i Terry Eagletons i övrigt ofta förtjänstfulla Why Marx Was Right – att beskriva en marxismens motsvarighet till andlighet endast bekräftar futiliteten och fåfängligheten i det hela.
I vad gäller Trotskijs bild av revolutionens historiska skeende verkar RKI:arna rent generellt och explicit avfärda betydelsen av även de blygsammaste försök till något slags wissenschaftlig objektivitet (och det finns mer avancerade sätt att förstå vad detta handlar om än den gamla “faktapositivismens”). Men det hindrar ju inte att det är möjligt att den nya utgåvan av hans Stalinbiografi tillför något av vikt och värde. Jag är med på revolutionen, men bara under förutsättning att den förändras till sin karaktär i de avseenden jag försöker peka på.
I vilken utsträckning Trotskijs den dag idag i västvärlden totalt dominerande och triumferande – och för västvänstern definierande – hatmålning kommer överleva den revisionism som ser ut att kunna vara på väg kan jag inte bedöma. Både Stalin och Trotskij är från mitt perspektiv så ofullkomliga ledare i sin allmänna filosofiska och existentiella oförståelse av verkligheten och livet att jag inte är säker på att historiografin på detta område ens är av någon avgörande betydelse. De var vanliga blinda människor.
Vincenzo Bellini

Wouter J. Hanegraaff: Esotericism and the Academy
Rejected Knowledge in Western Culture

Cambridge University Press, 2012
Publisher’s Description:
Academics tend to look on ‘esoteric’, ‘occult’ or ‘magical’ beliefs with contempt, but are usually ignorant about the religious and philosophical traditions to which these terms refer, or their relevance to intellectual history. Wouter Hanegraaff tells the neglected story of how intellectuals since the Renaissance have tried to come to terms with a cluster of ‘pagan’ ideas from late antiquity that challenged the foundations of biblical religion and Greek rationality. Expelled from the academy on the basis of Protestant and Enlightenment polemics, these traditions have come to be perceived as the Other by which academics define their identity to the present day. Hanegraaff grounds his discussion in a meticulous study of primary and secondary sources, taking the reader on an exciting intellectual voyage from the fifteenth century to the present day and asking what implications the forgotten history of exclusion has for established textbook narratives of religion, philosophy and science.
Ulpiano Checa: Flirteo antiguo

Mål och medel
Huxley skrev lika mycket “facklitteratur” – historisk, filosofisk, politisk, estetisk och annan – och essäer som skönlitteratur. Men eftersom han råkat bli världsberömd som romanförfattare genom Point Counter Point och Brave New World, kände han sig tvungen att fortsätta skriva romaner resten av livet, trots att han t.o.m. själv kunde hävda att han saknade naturlig talang för det.

Det var en litet överdriven anspråkslöshet. Han skrev också noveller, teaterstycken och filmmanus, och gav ut sex diktsamlingar, vilket vittnar om allmän skönlitterär versatilitet. Och han hade helt rätt när han nämnde Time Must Have a Stop från 1944 som en roman han själv var nöjd med som just sådan. Men de som fortfarande uppskattar romanerna är nog främst sådana som inte har något emot att de i hög grad är filosofiska essäer i annan form.
På bilden här dock en rent filosofisk bok från 1937 utan romanernas ofta tunna fiktiva ram, om bl.a. – och väl främst – fredsfrågan utifrån det slags andliga perspektiv han vid denna tid var på väg att tillägna sig. I svensk översättning med schnyggt 30-talsomslag.
Den svenska antimilitarismen
Panel arrangerad av tidningen Internationalen på årets SocForum i ABF-huset på Sveavägen den 29:e november ställde frågan ‘Vad hände med den svenska antimilitarismen?’:
Så här annonserades den:
“På årets Socialistiskt Forum anordnar Internationalen ett samtal om vad som hände med den socialistiska antimilitarismen? Håller vi på att få ett nytt ‘befäst fattighus’?
Deltagare är Håkan Blomqvist, historiker, Kajsa Ekis Ekman, journalist och författare och Jacob Johnson, tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet.
Rapporter om krigets skoningslöshet och ohyggliga konsekvenser i Gaza och Ukraina når oss ständigt och den offentliga debatten i Sverige och Europa handlar alltmer om att förbereda för krig. Fem procent av BNP ska satsas på militär upprustning. Håller vi på att få ett nytt ‘befäst fattighus’? Är insikten om krigsmakten som en del av ‘den borgerliga staten’ borta nu liksom ‘Inte en man, inte ett öre till militarismen’? Var finns vänsterns och arbetarrörelsens motstånd i denna tid av skenande rustningar och Nato-anpassning? Hur ser sambandet mellan fred, antimilitarism och klasskamp ut 2025 – eller ska vänstern bejaka militära rustningar till demokratins försvar?”
Roxy Music: Strictly Confidential
Live 1975. From their album For Your Pleasure (1973).