När jag skrev mitt inlägg Om protesterna i Iran i förra veckan hade K ännu inte gjort något uttalande. Men bara några timmar senare kom en artikel i Proletären om det iranska kommunistpartiet Tudehs position, som tydde på att redaktionen anslöt sig till den – vilket f.ö. också Riktpunkts redaktion, d.v.s. SKP, gjort.
Artikeln var betalväggad, men ingressen var läsbar och lyder som följer:
“De senaste veckornas protester i Iran innehåller krav på såväl ekonomiska förbättringar som att hela landets styre ska falla och den förre USA-stödde shahens son ta över. Det iranska kommunistpartiet Tudeh, som stödjer protesterna, fördömer USA:s och Israels öppna inblandning i det som händer.”
Vad man förstod av detta var att Tudeh intar just den position som inte bara SKP utan också de andra svenska partier jag kommenterade försvarade. Redan denna korta ingress i Proletären uttryckte dock problemet med den. Tudeh, och, får man förstå, K fördömer USA:s och Israels inblandning. Men bara den öppna? Man fick hoppas att de också delade den huvudsakliga, nämligen den dolda. I övrigt stödde man protesterna – de protester som sades innehålla “krav på att shahens son ska ta över”.
Troligen är det bara slarvigt formulerat. Med stor säkerhet menade de detsamma som Internationalen, marxist.se och Riktpunkt. Min poäng var emellertid att inte heller det är hållbart.
Om detta, som det synes, är Proletärens och därmed K:s ställningstagande är det, i ljuset av deras ideologiska profil och deras historia, litet mer förvånande än de andras. Möjligen kan de sägas ha backat en aning med en senare ledare med rubriken USA-lojala rojalister kan aldrig företräda Irans folk. Men de har såvitt jag förstår något slags samarbete med brittiska CPGP-ML, som till skillnad från alla de nämnda svenska partierna entydigt tar avstånd inte bara från den atlantsionistiska imperialistiska inblandningen, utan p.g.a. de förhandenvarande omständigheterna och de givna förutsättningarna från protesterna som sådana, i deras helhet, i det de i dagens läge eftersträvar regimskifte eller bara befrämjar ett sådant.
Kommentatorn Vahid Kianersi postade förtjänstfullt efter Proletärens delning av sin artikel på Facebook vad han säger är en översättning av Tudehs uttalande från den 9:e januari; jag återger den här in extenso, tills vidare förlitande mig på riktigheten i Khianersis återgivning:
“Må folkets heroiska uppror mot Ali Khameneis diktatur bli dynamiskt och omfattande!
Kämpande och medvetna folk, arbetare och förtryckta, heroiska kvinnor, modiga ungdomar och studenter i Iran!
Det folkliga protestupproret, som inleddes med protester och strejker i Teherans basar, har under de senaste tretton dagarna snabbt spridit sig till dussintals städer och utmanat den sittande diktaturen på ett genomgripande sätt. Detta folkliga uppror är, i motsats till diktatorns påståenden, inte en rörelse skapad av USA-imperialismen eller Israels folkmordsregim. Det är ett direkt resultat av den härskande storkapitalismens katastrofala ekonomiska politik samt den korruption, otrygghet och det omfattande förtryck som regimens ledare och deras anhängare utövat mot nationen. I Irans moderna historia, under de mer än femtio år som Pahlavi-dynastin regerade, bevittnade vi liknande exempel på förtryck, korruption och plundring, samt det öde som drabbade dessa regimer.
Hundratusentals människors heroiska kamp i dussintals städer är, trots regimens försök till brutalt nedhållande, ett tydligt tecken på att den överväldigande majoriteten av det iranska folket inte längre accepterar den nuvarande korrupta och folkfientliga regimen. Genom nyliberal politik och ‘ekonomisk kirurgi’ har regimen drivit miljontals iranier under fattigdomsgränsen och försämrat levnadsvillkoren för arbetare och andra förtryckta så till den grad att deras löner inte ens täcker de mest basala behoven. Regimen har raserat landets produktiva ekonomi och genom sin äventyrliga utrikespolitik för att ‘exportera den islamiska revolutionen’ utsatt Iran för allt större risker för utländsk intervention. Vi menar, i likhet med författarna till uttalandet från ’17 politiska och civila aktivister’, att vägen till befrielse kräver fokus på folkets egen agens och rätten till självbestämmande – en väg som varken innebär kompromisser med det despotiska styret eller går genom krig och beroende av utländska makter. Endast genom aktivt och effektivt samarbete mellan alla patriotiska, frihetsälskande och progressiva sociala krafter kan denna framtid förverkligas.
En allvarlig utmaning för det nuvarande upproret är å ena sidan avsaknaden av ett sammanhållet, progressivt nationellt ledarskap, och å andra sidan de omfattande försöken från imperialistiska medier som BBC och deras reaktionära agenter i kanaler som ‘Iran International’, ‘Manoto’ m.fl. att skapa ett artificiellt ledarskap. Under de senaste dagarna har vi sett omfattande försök från dessa medier att ge en falsk legitimitet åt monarkister genom att manipulera protestvideor och lägga till ljudspår för att framställa återinförandet av monarkin som folkets krav.
Irans Tudehpartiet anser att ett utbyte av det nuvarande politiska systemet (den religiösa kapitalistiska diktaturen) mot en monarkisk kapitalism – vars mål är att återupprätta den tidigare förtryckarregimen och återigen göra Iran till en militärbas för imperialismen och en källa för plundring av landets naturresurser – inte kan leda till en fri framtid eller social rättvisa. Krafter som sätter sitt hopp till Trumps kvasifascistiska administration eller Israels folkmordsregim för att ‘befria Iran’ kan inte bringa frihet, självständighet eller välstånd. De smärtsamma erfarenheterna från Irak och Libyen efter direkta imperialistiska interventioner bör tjäna som en allvarlig varning för alla progressiva och frihetsälskande krafter i landet.
Idag måste vi alla rikta all vår kraft mot att fortsätta och utvidga detta folkliga uppror fram till seger. Det direkta deltagandet från arbetare, pensionärer, tjänstemän, intellektuella och den patriotiska medelklassen är nödvändigt för att stärka rörelsen. Genom att skapa praktisk solidaritet mellan alla progressiva sociala krafter måste vi kämpa mot både den sittande diktaturen och hoten från USA-imperialismen. Att organisera en rikstäckande generalstrejk för att lamslå Islamiska republikens förmåga att styra, samt att verka för etablerandet av en nationell-folklig övergångsregering och en fri, demokratisk folkomröstning för att bestämma landets framtid, är de viktigaste stegen framåt.
– Länge leve folkets kamp mot Islamiska republiken, mot fattigdom, arbetslöshet, diskriminering och förtryck!
– Militära och polisiära styrkor: Ni är en del av detta folk, anslut er till folkets kamp mot despotismen!
– Stoppa det blodiga och våldsamma nedhållandet av demonstranter!
– Attacker mot vårdcentraler och sjukhus är brott mot mänskligheten; stoppa dessa attacker omedelbart!
– Alla fängslade demonstranter samt alla politiska och civila fångar måste släppas omedelbart och villkorlöst!
– Framåt mot organiseringen av en rikstäckande generalstrejk!”
Riktpunkt har också följt upp med ett referat av och citat från uttalandet.
Att inget av de svenska partierna på något det minsta sätt stöder den amerikanska och israeliska inblandningen och den monarkisk-pahlavistiska oppositionen är givetvis fullständigt klart. Deras position bygger helt på att de är lika mycket mot västimperialismens styre som Islamiska republikens. Trots deras ideologiska skillnader finns en total samsyn på denna punkt.
Men den amerikanska och israeliska inblandningen är ju oskiljbar från den monarkisk-pahlavistiska oppositionen. Upproret, vars starkaste pådrivare och enda verkliga politiska alternativ är exil-Pahlavi, kan ju därför beskrivas som rent iranskt och inte alls som utländsk inblandning. Och den eventuella kommunistiska delen av upproret är lika mycket ett uppror mot den nuvarande “regimen” (“Ali Khameneis diktatur”) som Pahlavianhängarnas uppror, och således också ett försök till regimförändring. Det har “utmanat den sittande diktaturen på ett genomgripande sätt”. Folket accepterar “inte längre…den nuvarande korrupta och folkfientliga regimen”. Alla måste rikta all kraft “mot att fortsätta och utvidga detta folkliga uppror fram till seger”. Det gäller att “lamslå Islamiska republikens förmåga att styra, samt att verka för etablerandet av en nationell-folklig övergångsregering och en fri, demokratisk folkomröstning för att bestämma landets framtid”. De starkaste termer används genomgående för att beskriva regimens förtryck.
Men positionen är av allt att döma naiv, verklighetsfrämmande och destruktiv. Det enhetliga och entydiga folkliga upproret är en illusion, eller närmare bestämt en högerbluff. Primärt handlar det om samma atlantisk-imperialistiska regimförändringsprojekt som alla andra, och det tillgår på precis samma sätt, med samma ohyggliga metoder som vanligt.
Framställningen av den Islamiska republiken som representerande samma kapitalism som den USA- och Israelstödda shahens monarkis, som den störtade 1979, och skiljande sig endast genom teokratin, är helt otillräcklig. Det är den dåvarande shahens son som nu är den samlande gestalten för en stor del av protesterna och det exiliranska engagemanget, och den huvudsaklige iranske pådrivaren i atlantväst. Och det var hans fars ställning som konsoliderades och diktatoriskt förstärktes när CIA och MI5 störtade premiärministern Mosaddegh i statskuppen 1953, efter att denne nationaliserat oljan (på det sätt som också skett i Venezuela) och landet befarades röra sig i riktning mot socialistisk revolution och allians med Sovjetunionen.
Just Tudehpartiet tycks ha varit de som försökte driva Mosaddegh i den riktningen. När han därvid motarbetade dem, förlorade han deras tillfälliga stöd under den kuppen. Inom kort tycks Tudeh ha omprövat sitt uppgivande av stödet och därmed sitt bidragande till Mosaddeghs fall; genom ultravänsteristisk sekterism eller åtminstone prematur agitation hade de varit oförmögna att uppskatta den progressiva innebörden av Mosaddeghs förstatliganden. Resultatet av deras radikalism blev årtionden av Pahlavis atlantstödda diktatur.
Det är just denna vanliga verklighetsfrämmande sektvänsterism som man nu åter tycker sig se hos Tudeh och deras svenska anhängare, och alltså kanske t.o.m. K och Proletären. Den islamiska republiken är inte Mosaddegh, och den är från mitt perspektiv självklart problematisk i det den bygger på en av formerna för exoterisk abrahamism, och missförhållanden av olika slag, som inte är atlantgenererade, föreligger utan tvekan. Jag skulle vilja se vad som i väst kallas en “sekulär” och tolerant men inte religionsfientlig stat. Att Tudeh motsätter sig den, efter att inledningsvis ha stött den, även efter att den inlett undertryckandet av andra vänstergrupper och efter avsättningen av presidenten och Khomeini tidigare närstående revolutionären Banisadr, är naturligt i ljuset av dess senare grymma förföljelse av dem.
Men den tillkom genom nationell och revolutionär självständighetskamp mot den primärt av atlantimperialismen stödda diktaturen. Och den äger såvitt jag förstår – bl.a. genom analyser från de partier och grupper i väst vars ståndpunkt man kan tycka att åtminstone K logiskt borde stödja – i alla fall vissa motsvarigheter till socialistiska idéer, formulerade i termer av islams värderingar. Den stödjer därför och har stöd från alla antikoloniala och antiimperialistiska länder och regeringar som atlantväst fortsätter troglodytprimitivistiskt bomba, och som de flesta kommunister normalt stödjer.
De pågående protesterna skulle m.a.o., bleve de framgångsrika i sitt syfte att störta “regimen”, långt mer sannolikt leda till en ny version av atlantsioniststödd shahism än till en ny version av mosaddeghism, för att inte tala om den förestående kommunistiska revolution som Tudeh, SP, RKP, SKP och kanske t.o.m. K tycks tro på, tro att man redan nu, omedelbart, allena bör verka för.
Alla regimförändringsförsök och färgrevolutioner bygger på lokalt missnöje, även om också det till stor del är på olika sätt skapat och framprovocerat av atlantsionismen eller sionistatlanticismen. Även när upproret uppställer Tudehs och de svenska kommunisternas mål är det en regimförändringsoperation som riskerar en effekt och ett resultat som, givet omständigheterna, blir rakt motsatta de avsedda. Som när kommunister stödde andra regimförändringar i Mellanöstern och även övriga världen befrämjar de helt enkelt objektivt imperialismen.
Internationalen har följt upp sin första artikel om Tudehs hållning med andra där de ytterligare insisterar att det varken handlar om Khamenei eller shahen och att folken varken behöver auktoritära regimer eller imperialistiska “beskyddare”:
“Mitt i en fördjupad social och politisk omvälvande situation i Iran, där återkommande massprotester möts av brutal repression från den islamiska republikens säkerhetsapparat, hotar samtidigt den imperialistiska inblandningen att kasta sin skugga över folkets kamp”, heter det. Inblandningen hotar att kasta sin skugga över folkets kamp! Det är långt värre än så.
“Mot denna bakgrund”, fortsätts det, “är uttalandet ‘Against the theocratic and authoritarian regime in Iran and imperialist interference: solidarity with the struggle of the Iranian people‘, antaget av Fjärde Internationalens Verkställande utskott, av stor aktualitet. Uttalandet slår fast en principfast internationalistisk hållning: ovillkorlig solidaritet med det iranska folkets kamp mot diktatur, exploatering och förtryck – och ett lika tydligt avvisande av all imperialistisk inblandning, sanktioner och militära hot. Folkets frigörelse kan inte bombas fram, utan måste vinnas genom självorganiserad kamp underifrån.”
Fjärde Internationalens uttalande med dess karaktäristiska “principfasta” abstraktionism återges i dess helhet. Men vad Internationalen än påstår ger det i allt väsentligt samma bild av situationen i Iran och orsakerna till protesterna som den amerikanska och israeliska propagandan. Man ser likheterna med uttalandet från Tudeh, liksom givetvis med RKP:s anonyma artikel från “kommunister i Iran” som jag nämnde i mitt förra inlägg. SKP ska nu även demonstrera tillsammans med Tudeh på Sergels torg.
Alla dessa uttalanden uttrycker alltså i de avgörande avseendena en felbedömning. Man tänker att det väl alltid hört till det centrala i revolutionärt ledarskap att kunna rätt bedöma den faktiska, konkreta situationen och dess möjligheter, och i enlighet därmed och i ljuset av förståelsen av det helhetliga sammanhanget och det större och mer långsiktiga perspektivet avstå från revolutionär aktion som kan förutses bli direkt kontraproduktiv, och vid behov rentav hålla tillbaka spontan sådan. Den mest välvilliga tolkning man kanske kan göra av alla dessa kommunister är att de i nuläget representerar ett slags historiskt omvänd quijotism. Men även det kan bli fatalt.
Jan Olof Bengtsson 