Platonskt, kristet, nordiskt, 1

Tegnér och Geijer representerar på många sätt vad som senare kom att kallas ny- eller kulturprotestantismen, utmärkt av distinkt idealistiska liberalteologiska inslag som skiljer den från den lutherska ortodoxin. Politiskt och allmänkulturellt kunde den förgrenas i en konservativ riktning som hos den sene Tegnér och en liberal som hos den sene Geijer. [Om begreppet nyprotestantism, dess ursprung i Troeltschs analyser, och dess svenska genombrott, se exempelvis Einar Elg, Viktor Rydbergs religionsuppfattning (1918) och Viktor Rydbergs ställning till religion, kristendom och kyrka (1928); Rydberg får kanske anses som den mest typiske svenske representanten för denna strömning.] Beteckningen kulturprotestantism är relevant och adekvat såtillvida som den religiösa omprövningen är fundamental, men i den delvis ur denna härrörande åskådningsmässiga helheten sammanflödar en mångfald historiska idé- och inspirationsflöden som också går utöver det i snävare mening kristna.

I synnerhet hos en historiker som Geijer, men delvis också i den allmänna åskådning vi kan utläsa hos en diktare som Tegnér, kan vi tydligt se ett beslutsamt genomfört försök till vad vi idag är benägna att betrakta som en modernitetens – i vidare mening – historiska, moraliska, politiska och även religiösa självlegitimering. Detsamma gäller naturligtvis i eminent grad också den tyska idealismen, i synnerhet i dess hegelska utgestaltning. Den svenska personlighetsidealismen kan i detta avseende, och under sin tidiga fas, den som Axel Nyblaeus behandlar i sitt stora arbete om den svenska filosofins historia, lättare än i vad gäller de i snävare mening filosofiska frågor (främst arten och graden av Boströms rationalism i förhållande till sina föregångare) på vilka Svante Nordin fäster uppmärksamheten i sin partiella kritik av Nyblaeus betraktas som ett avrundat uttryck för en enhetlig och helhetlig åskådning, som förenar religiösa, filosofiska, moraliska, historiska och politiska element till ett samlat försvar för en i nuet fortgående utveckling och ett historiskt redan uppnått resultat.

Det är inte minst historikerna, i Sverige representerade av Geijer, som sätter in sin energi i ett klarläggande av en självbild och historisk-kulturell identitet som ska förklara det nödvändiga, det rätta och det ”högre” i den historiska insats det egna folket representerar och den kulturella, politiska och religiösa position det kommit att rangera sig på. Men även diktarna och filosoferna bidrar till detta. Atterbom sätter exempelvis i sitt historiska perspektiv på frågan om den svenska filosofin denna i samband med hela den historiska, religiösa och politiska utvecklingen, och det är denna grundansats som oförändrad kvarstår ännu hos Nyblaeus.

Förvisso hade det av platonismen i grunden formade ”alexandrinska världsschema” som historiker fokuserat på i detta sammanhang (det är, sådant det rekonstruerats av historikerna och sådant det uppträder under den här aktuella perioden, format av platonismen i vid mening alldeles oavsett den idag omstridda frågan om graden av platonsk påverkan på de alexandrinska kyrkofäderna) icke kunnat återkomma på det sätt det gjorde utan den av reformationen åtminstone på längre sikt möjliggjorda frigörelsen från den ortodoxt-dogmatiskt kristna människosynens begränsningar. Men delvis var det också just den reformation som möjliggjorde detta som samtidigt, i en annan aspekt, även omöjliggjorde den nya platonismens överensstämmelse med den gamla. Trots att Atterbom liksom den tidige konservative Geijer betonar vikten av det medeltida arvet för den historiska kontinuitetens skull, har den katolska kulturen i Atterboms historieskrivning över huvud aldrig egentligen på allvar nått Sverige. Oaktat katolicismens teologiska positioner hägnade den ju formellt och institutionellt ett religiöst liv som Gustav Vasas excessiva angrepp på klosterkulturen, slottsbranden 1697 och en historieskrivning av Atterboms typ tillsammantagna bringade på sådant avstånd att sekulariseringens krafter däri icke kunde möta något som helst motstånd.

Till den i den svenska 1800-talstraditionen uttolkade identiteten hör  också – inte bara hos Geijer och Tegnér, utan också i Atterboms utläggningar om den svenska filosofins historiska bakgrund – inslag som härrör från den göticism som, först uppblomstrad under stormaktstiden, nu återuppväcks som medel för nationell kraftsamling och instrument för historisk självprövning. Kyrkans makt, även med dess ortodoxa eller nyortodoxa läromässiga utformningar, förblir stark, och starkare i Sverige än i jämförbara men större länder, något som i en mening bidrar till den kulturellt åskådningsmässiga enhetligheten: kyrkolärans gränser kan visserligen stundom vara ganska vida, men de finns dock och de är dragna på bestämda ställen. Utöver dem kan fram till religionsfrihetsreformernas genomförande varken filosofin eller den götiska kulturinspirationen ostraffat röra sig, och dessas representanter markerar därför under denna period ibland nogsamt att de på intet sätt hyser några sådana intentioner. Samtidigt är spänningen uppenbar, och religionsfrihetsreformerna i hög grad en produkt av just den strömning de representerar.

Den ryske mentalitetshistorikern och före detta strukturalisten Aaron Gurevich vill se väsentliga rötter till det moderna västerlandets individualism i en specifikt nordisk och germansk mentalitet, som alltifrån germanernas kristnande under ytan stått i opposition till det konformistiska och uniformistiska tryck som den katolska kyrkoorganisationen övade, en mentalitet som ursprungligen präglats av en självständig, väsensegen, på särpräglat sätt gestaltad syntes av respekt för den enskilda individen och samhällets moraliska krav. [Gurevichs resultat och analys sammanfattas i The Origins of European Individualism (1996), 16-20, 87 f., 251, men upptar en stor del av bokens framställning; se också min review article, ‘Forgotten Roots of Individualism’, i Humanitas, 10:2 (1997).] Detta skulle i någon mån kunna sägas vara en variant av en del av den typ av historiska och kulturella analyser som vi har att göra med åtminstone alltifrån Geijers och Tegnérs tid.

Som längst går denna typ av tolkning, eller vissa sidor av den, hos en humanist som H. A. Korff, författare till Der Geist der Goethezeit, 1-2 (1923-1930), som ville se hela den moderna kulturen, från renässansen och reformationen över den engelsk-franska upplysningen till den tyska idealismen, som uttryck för den germanska världstillvända livsbejakelsens gradvis allmer framgångsrika kamp för frigörelse från kristendomens världsfördystring och livsförkymring, i riktning mot och kulminerande i en sublim, inomvärldslig idealism, tillbakagripande på den befryndade klassiska antiken. Detta är naturligtvis extremt och ensidigt och förbiser den problematiska kulturella dynamiken i modernitetens huvudströmning. Men Gurevichs bok visar att tänkandet kring och diskussionen om flera av de här antydda, för den svenska 1800-talstraditionen centrala frågorna är i hög grad pågående och oavgjord. De måste dock också i några avseenden relateras till analysen av germaniseringen redan av den tidiga medeltida kristendomen, [Se James C. Russells uppmärksammade The Germanization of Early Medieval Christianity (1994).] i vars ljus den moderna kulturutvecklingen inte på samma sätt utgör något avlägsnande från denna kristendoms föreställningsvärld.

Medel- och nyplatonism

En riktning inom den s.k. “medelplatonismen” (ett ursprungligen tyskt begrepp, der mittlere Platonismus eller der Mittelplatonismus) försökte bekämpa det aristoteliska inflytandet och värna en av aristotelism opåverkad platonism. Atticus bekämpar uppfattningen att själen endast skulle vara en form, en position som innebar att den saknar förmåga till vilja, tänkande, minne, och att den förlorar sin okroppsliga och substantiella karaktär i sig – för Atticus är väl den individuella själen vad vi skulle kalla personlig. För honom är det inte “människan” som besitter och utövar alla dessa förmågor – det mänskliga är ju blott den förgängliga kroppen – utan den medvetna själ som överlever och därmed alltid i sig är skild från kroppen. Atticus kritiserar också Aristoteles för oklarheterna i förnuftsbegreppet. [John Dillon, The Middle Platonists (1977), 256; The Cambridge History of Later Greek and Early Medieval Philosophy (1967), 73 ff.]

Hos Severus utvecklas ytterligare föreställningen om själens enhetlighet, odelbarhet, oförstörbarhet och immaterialitet. [Dillon, 263 f.] En annan riktning inom den senare platonska akademin – representerad av exempelvis Antiochos från Ascalon och Albinos – söker på olika sätt förena den platonska idéläran och den aristoteliska formläran. Albinos skiljer helt enkelt mellan två slags idéer: Platons, och Aristoteles i tingen immanenta former. Mot dessa två slags intelligibla storheter svarar för honom två slags intellektion, nämligen för den första typen den intuitiva, för den andra den diskursiva. Albinos talar också om intelligensen som den högste Guden, som intelligerar sig själv och sina intelligibilier, d.v.s. sina idéer. [Dillon, 280 ff.] I denna betoning av den bevetna uppfattningen återfinner vi ett förstadium till det senare och mer kunskapsteoretiskt bestämda subjektsbegreppet.

Delade meningar råder om den rent grekiska platonismen med Antiochos från Ascalon eller den judiske platonisten Filon först framför åsikten att idéerna, alltings urbilder, existerar som tankar i Guds sinne. [Willy Theiler, Die Vorbereitung des Neuplatonismus, 1930, 39 f.; Dillon, 95. Dillon räknar till och med med möjligheten att denna uppfattning kan gå tillbaka till den gamla platonska akademin.] När Seneca skall förklara idébegreppet i ljuset av denna lära, skiljer han mellan ἰδέα och εἶδος: som det förra finns formen/idén i konstnärens sinne, som det andra i statyns materia. [Theiler, 10.] Cicero hade använt en liknande analogi med retorn. När Seneca säger att idéerna är Guds tankar, skall vi alltså förstå detta i analogi med konstnären och hans skapande av statyn: idéerna förblir objektiva, men de är inte längre transcendenta i förhållande till den skapande Guden: de ryms nu istället i dennes eget sinne.

Trots de övriga skillnaderna ifråga om Gudsbegreppet, överensstämmer Seneca på denna punkt, sannolikt alltså i Antiochos’ efterföljd, med den judiska och senare kristna platonismen. Idéerna har börjat underordnas en i någon mening personlig Gud, om än personligheten här blott består i subjektiviteten som intellektion – Gud är vad vi kallar medvetande. Plotinos förnekar att idéerna är transcendenta i förhållande till “intelligensen” – i Albinos’ efterföljd, som ju bestämt idéerna som intelligerade av den intelligens som också är den högste Guden, men som inte uttryckligen talar om idéerna som immanenta i denna intelligens. [Cambridge History, 67, 71.]

Plotinos och därmed nyplatonismen vidareför såväl en platonsk själsföreställning som en aristotelisk förnuftsuppfattning, och dessa ingår vissa föreningar. Aristoteles’ aktiva förnuft var det mest platonska inslaget i hans filosofi, varför det låter sig inordnas i Plotinos’ system, där vi återfinner inte blott föreställningen om det enhetliga högre förnuftet utan också om en mångfald odödliga “förnuft” eller intelligenser i den andra hypostasen, som ingår i detta enhetliga högre förnuft eller högre intelligens som i sin tur är denna hypostas i dess helhet.

Dessa intelligenser har dock inte blivit självständiga varelser, förnuftsvarelser, även om det delvis är oklart hur de förhåller sig till den mänskliga själen, eller den individuella själ som kan förenas med den mänskliga existensformen. [Cambridge History, 44.] Den s.a.s. allmänna själen, världssjälen, tillhör ju den närmast lägre hypostasen, under den högre intelligensens, och en avgörande skillnad mellan dessa är tiden, rummet och rörelsen, som endast uppkommer med själen. Här kommer Plotinos, inom ramen för den fullständigaste och djupaste formuleringen av den klassiska idealismen, nära den position som Kant långt senare nådde fram till. Dessa ses nämligen som produkter av och fenomen för den specifika ändlighet eller begränsning och “svaghet” som uppkommer på denna nivå genom själens individuella uppdelningar ur världssjälen. Så förstås det varandes tidsdimension.

De individuella själarna är belägna närmast över materien, som i sin lägsta form, den “rena” materien, inte längre äger någon grad av vara och ibland förstås enbart som ren negation – en viktig punkt i vad som, återigen, är den fullständigaste och djupaste uttrycket för idealismen i dess antika form, ett uttryck som fortverkat genom hela västerlandets historia.

Hos Aristoteles är den aktiva intelligensen givetvis i sig överordnad den mänskliga själen, även om denna i sin högsta intelligens- eller förnuftsräckvidd är delaktig i den, under det hos medelplatonikerna tendenser finns att åter se intelligensen som enbart en fakultet hos själen. Oklarheterna rörande den aktiva intelligensen, hur den ingår i det mänskliga själslivet och hur den ontologiskt förhåller sig till själen, återfinns i Aristoteles’ egna skrifter och gav omedelbart möjlighet till olika tolkningar. Aristoteles’ samtidiga uppfattning av enteleki skapade här förvirring, men denna föreställning saknas hos Plotinos. Men själva den från Platon övertagna föreställningen om en högre intelligens, skild från lägre själsfakulteter som exempelvis det diskursiva tänkandet, hade Aristoteles ändå utvecklat på ett sätt som för senare filosofi blev av den största betydelse.

Plotinos’ uppfattning om den andra hypostasen bygger på denna Aristoteles’ utveckling. Oklarheterna förklaras väl historiskt i stor utsträckning av frånvaron av det explicita och mer distinkta begreppet om medvetandet. Men enhetsfilosofin upplöser väl dem också i så måtto att, fastän vi givetvis, med vårt ändliga perspektiv, med nödvändighet måste tänka också i termer av åtskillnaderna. den ju lär att alla nivåer och delar hänger samman, att ingenting är helt skilt från något annat, att det lägre aldrig kan fullständigt avskilja sig från det högre. Själen finns i en mening alltid i den intellektiva världen och i ettet, och vice versa.

Såtillvida finns väl inget motsägelsefullt i den omstridda punkten att en “del” av själen tycks sägas alltid förbli på den andra hypostasens intelligibla nivå. Stundom talar Plotinos rentav om en högre och en lägre själ, varav endast den senare är närvarande i människokroppen. Den förra hör då alltid till den tidlösa intelligibla världen, den andra hypostasens helhet av intelligens, och denna högre intelligens är liksom Aristoteles’ därför verksam även i oss som människor, samtidigt som den tycks kunna uppfattas som en självständig, individualperspektivisk del av denna högre intelligensvärld. Intelligensen kan därför hos Plotinos i individualiserad form förstås som människans sanna, högre själv, och det individualiserade intelligensbegreppet och själsbegreppet kan därför se ut att mer eller mindre sammanfalla, som en förnuftssjäl. Den individuella sidan hos intelligensen, som del av den helhetliga tidlösa högre intelligensen, relaterades i alla fall hos Plotinos med nödvändighet till själens temporala fakulteter, inklusive en minnesförmåga som omfattade annat än Platons ideella ἀνάμνησις och i högre grad möjliggjorde vad vi kallar en personlig fortlevnad i betydelsen kontinuitet. Återigen: i verkligheten kan den tidserfarande själens delaktighet i den tidlösa intelligensen endast förstås i termer av medvetandet i sig, som är konstitutivt för båda.

Historicism och förnuft hos Burke och i Tyskland

Gentemot upplysningens och den franska revolutionens ensidiga tilltro till det individuella analytiska förståndet och den abstrakta spekulationen kan Burke sägas ha uppställt inte bara en historicism som erbjöd möjligheten att tolkas i relativistisk riktning. Det finns inslag i hans filosofi som balanserar denna potential i hans historiska tänkesätt, och detta är centralt för Leander och Ryn, som vill fullfölja avhjälpandet av de filosofiska brister hos Burke som Babbitt pekat på.

Exempelvis kan han på visst sätt, som en större helhet i vilken historicismen är en del, sägas åtminstone ha börjat framställa ett annorlunda och vidare förnuftsbegrepp, ett begrepp som förmår innefatta och bygga också på den historiska erfarenheten, mänsklighetens komplexa, rikt sammansatta och differentierade “uppenbarelse”, de organiskt framvuxna institutionerna, moraluppfattningarna och “fördomarna”, medvetenheten om tillvarons yttersta, outgrundliga mysterium. Om historicismen i sig rymde en relativistisk potential fanns i denna framväxande nya förnuftshelhet också dess nödvändiga korrektiv, om än också det ännu i hög grad blott potentiellt och i behov av vidare filosofisk utveckling.

Burkes historicism innebär knappast att historien eller det hävdvunna som sådana alltid skulle utgöra en tillräcklig vägledning för det rätta politiska handlandet: en sådan uppfattning kan tvärtom stå i vägen för en riktig förståelse av den aktuella situationens krav. Den erbjuder istället just den förmåga till urskillning av dessa konkreta omständigheters specifika begränsningar och möjligheter, som enligt honom omöjliggörs av den moderna naturrättens abstrakt universalistiska principer.

Om Burke var en av dem som gav impulser till historicismen även i Tyskland, var det där andra som utvecklade den i egentligt relativistisk riktning. Men det var inte den enda möjliga utvecklingen. Tage Lindbom beskriver i Fallet Tyskland (1988) hur vi hos Herder under loppet av hans utveckling kan se den förändras och övergå till en historicismens sammansmältning med den allmänna romantiska panteismen, något som samtidigt innebär en rörelse från en mer konservativ till en i olika avseenden radikal förståelse.  Själva den centrala organicitetsmetaforen rymmer i själva verket denna dubbla betydelsepotential, och romantikens partiella konservativa implikationer visar sig här svagare än dess radikala.

I deras renodlade former skulle Burke förvisso stått främmande för båda dessa tendenser eller utvecklingslinjer. Samtidigt formulerar naturligtvis Herder under sin utveckling åtskilliga av dem oberoende historicistiska insikter av bestående giltighet. Och medan de förvisso under loppet av det fortsatta artonhundratalet båda renodlades, utarbetades också den typ av icke-relativistisk assimilation av historicismens allmänna insikter som blev möjlig genom syntesen med den idealistiska filosofin i vissa av dess former. Detta var den tredje möjligheten, den som i sak låg närmast Burke själv ifråga om relativismproblematiken som sådan.

Den tyska idealismen är i sig, från början, på en nivå historicistisk, om än på det schematiskt-spekulativa sätt som i Sverige Geijer invände mot. De filosofiska resurserna för historicismens införlivande i en icke-relativistisk åskådningsmässig helhet utvecklades dock med tiden i hög grad även parallellt med och utanför den typ av personalistisk idealism Geijer själv banade vägen för.

Vi ser det i vissa tolkningar av hegelianismen. Hur långt Burke själv än på olika sätt står från denna tyska filosofi, denna utveckling av det alternativa förnuft vi finner ansatser till hos honom själv, förblir det en sanning att detta formellt och temperamentsmässigt föga kongeniala tänkande har kunnat framgångsrikt användas för att på ett fördjupat och systematiserat sätt artikulera just hans insikter.

Idealism and the Renewal of Humanistic Philosophy, 1

In several publications and conference presentations I have tried to point to the historical connection of modern idealism with the dominant, radical strand in what is today often called the esoteric tradition of the West, which accounts for some of the distinctive features of this idealism as a worldview in the broad perspective of intellectual history.

I have, in very modest format, sought to indicate how it contributes especially to our understanding of some of what can be seen as problematic aspects primarily of so-called absolute idealism in its main versions. Pointing, with reference to the analyses of a number of well-known historians and philosophers, to a deep cultural dynamic in the modern West, comprising both rationalism and romanticism and decisively albeit often covertly inspired by the esoteric tradition, a dynamic which I have described as a “pantheistic revolution”, I have suggested that there is a need for a counterbalancing reconnection, in certain respects, of the partial truths of modern idealism to certain elements, distinctions, and priorities, not least the ethical ones, of the “traditional”, classical (or classicist) and Christian worldview synthesis, without the Christian element entailing any commitment with regard to the dogma or indeed much of the general worldview of exoteric orthodoxy, of which it is rather idealism, broadly conceived, that is the corrective. We need, I have felt, to go deeper than the currently common analyses of the Enlightenment Project, and I have thought that the notion of the pantheistic revolution might serve that need.

Without any moorings in the insights of such traditionalism, it has seemed to me, idealism, as a part and an expression exclusively of the dynamic of the pantheistic revolution, has often indirectly contributed to or become part of some problematic cultural and political manifestations of this revolution in the nineteenth and twentieth centuries.

I have also briefly pointed to the distinctive features of British and American nineteenth-century idealism which are due to its specific moral and cultural contexts, and which made possible more promising developments. In particular, I have stressed what could be argued is the importance of the alternative form of idealism, prominent not least in Britain and America, the personal idealism of Andrew Seth Pringle-Pattison and Borden Parker Bowne, which is in some respects more closely related to these cultural characteristics, although they too draw on the shared continental European legacy of German idealism. Through its focus on the category of the person, this form of idealism – which, incidentally, is also that of the earlier Swedish school of personal idealism – avoids some of the problems of the standard absolute idealist nexus of epistemology and metaphysics, and for this reason dovetails more readily with the non-pantheist truths that I have had in mind.

The reasons why some criticism of what could be called impersonalistic idealism is needed I have stated elsewhere, and they will not be my main focus now. Here, I want rather to point to some of what I consider to be true in modern idealism in general, including absolute idealism. Since it seems to me that this must be disentangled from the pantheistic revolution, the present defence of idealism differs from the standard neo-idealist or semi-idealist defences of a Croce, a Collingwood or an Oakeshott, which, despite their own form of traditionalism, seem to me still in too many respects to be parts of that revolution, and to share some of its pervasive characteristics.

What is true in idealism in general must be defended since, when the problematization that seems necessary to me has been carried out and the needed modifications accepted, it is still as far as I can see by far the most important current of modern thought, and yet still so poorly understood in contemporary philosophy.

Not only would a simple, unhistorical traditionalist return miss its valuable contributions; tradition itself can hardly be wholly unhistorical and static; elements of creativity are not only always needed for its vitality and flourishing, but part of its essence, properly understood. This general truth is applicable to philosophy in the sense that some of the new insights of modern idealism into the nature of subjectivity, reason, and history are not only in tension with but also to a considerable extent synthesizable with some general truths of the pre-pantheistic tradition, in a way that is not always perceived by the leading representatives today of more rigorous traditional thought in this sense, or indeed by an attenuated twentieth-century idealist like Oakeshott in his own definition of a living, historical tradition. The creative traditionalism I feel should be defended is different from Oakeshott’s, and indeed Gadamer’s, and not only in that it is the one which allows me to integrate the partial truths of their thought. Again, it is especially idealism as represented by its personalist version which is thus synthesizable.

What I will have to say here about the truths of idealism, on a very general level which I hope is nevertheless sufficient for my limited purpose, will, however, be in terms of, in the context of, and as a contribution to the renewal of what could conveniently be called humanistic philosophy. For this designation to be convenient, however, it will have to be defined, and I will next try to provide such a definition to the extent that it is needed.

Idéer, förnuft och själens individualitet

Ett för förståelsen av personbegreppets utveckling centralt filosofihistoriskt tema är frågan om det allmännas och universellas förhållande till det individuella, partikulära och singulära, liksom frågorna om hur vi vinner kunskap om det senare och om dess ontologiska status. Detta hänger i den klassiska filosofin eller den klassiska idealismen ibland samman med själsuppfattningen i vid mening.

Platons märkliga spekulativa idélära är inte enhetlig och oföränderlig i hans verk som helhet. Men mycket kan ändå sägas om den och i synnerhet om hur den kommit att uppfattas, om de former i vilka den utövat sitt stora historiska inflytande. Det finns några dimensioner av idéläran, av idéernas innebörd, såväl som i Platons allmänna metafysik som jag måste återkomma till i separata inlägg om den klassiska idealismen. Här är mitt intressefokus något mer begränsat, men utgörs ändå av centrala inslag i denna idealism.

En sak som kan sägas om idéläran är att den har inte bara en ontologisk utan väl åtminstone i viss mening också en kunskapsteoretisk sida, trots att kunskapsteorin ofta framhålls som det som främst skiljer den moderna filosofin från den klassiska, som något som Platon ännu inte var medveten om nödvändigheten av. Innebörden av Sokrates’ frågande är ett sökande efter reell, objektivt giltig kunskap om exempelvis dygden, dygdens idé, skild från den blotta åsikten, δόξα. Vi vinner enligt den vanliga Platonförståelsen kunskap om idéerna som verkligheter genom deras reflexion i vårt tänkande: idéerna är i mycket de reella transcendenta motsvarigheterna till vad som blir våra allmänbegrepp. Denna position, sprungen ur arten av Sokrates’ frågande, ger alltifrån början en märklig ensidighet och slagsida åt den klassiska idealismen i jämförelse med vad som kan kallas den österländska metafysiken, och därmed i hög grad åt all därpå följande västerländsk idealism. Själva termen idealism uttrycker på beklagligt sätt denna ensidighet.

Ett flertal termer används för att beteckna idéerna. Centrala är ἰδέα och εἶδος; bland andra Tage Lindbom fäster avsevärd uppmärksamhet vid skillnaden i deras användning, men jag måste avstå från att gå in på detta här. Sann kunskap, ἐπιστήμη eller γνῶσις, kan vi endast, genom νόησις, äga om dessa allmänna men reella idéer, och i viss mån, genom διάνοια, om de matematiska sanningarna. Idéerna är inte bara det enda vi kan ha verklig kunskap om, denna genom själens återerinring av sitt eget förnuftsinnehåll vunna kunskap är också kunskap om det enda verkligt varande.

Läran om ideella, generellt-paradigmatiska urbilder för allt i den fenomenella manifestationen, såsom Platons ofta uppfattats, urbilder vars uppfattande, på något sätt, av oss som ändliga intelligenser motsvarar den sanna kunskapen, är en egenhet som givit en märklig slagsida åt det västerländska tänkandet. Med denna förståelse är den knappast ens begriplig.

Men inom ramen för nykantianismen utvecklades en annan tolkning, enligt vilken idéerna i verkligheten bara kan vara vad som kan identifieras som de centrala, tidlösa (i betydelsen i sig oföränderliga), tankenödvändiga värden som gäller även för och i vår värld av apparens. Jag tror det är en riktig tolkning av läran sådan den föreligger i sin ofullkomliga antika formulering, och det är den förståelse som jag, där möjligt, generellt skulle vilja förutsätta när jag fortsättningsvis diskuterar idéerna. Med denna utläggning framstår idéläran som både uppenbart sann och som hörande till det mest väsentliga i allt verkligt tänkande. [För introduktioner av denna tolkning se Alf Ahlberg, De båda världarna: Konturer till en livsåskådning (1926) och andra verk från denna tid av författaren.]

Begränsningen i denna tolkning är emellertid att den, med sina kantianska utgångspunkter, endast kan acceptera själva denna värdenas giltighet. Det är inte tillräckligt, och dessutom omotiverat givet de allmänna bristerna i kantianismen och dess förståelse av kunskapen och metafysiken. När väl värdeförståelsen är accepterad, måste man kvarhålla den klassiska platonska idealismens uppfattning av de så förstådda idéerna som utöver deras giltighet också ägande eller utgörande en metafysisk verklighet, som del av den verklighet, inkluderande idévärlden – värdevärlden – som helhet, som är Gudheten. Idéerna/värdena blir vad vi uppfattar som bestämningar hos den, och samtidigt i deras olika modaliteter regulativt närvarande för oss genom vårt intellektiva medvetande.

Även variationerna i den platonska traditionen, som med tiden i sig upptog och omformade den aristoteliska skolan och även moment av nypythagoréernas läror, hade i mycket sina rötter hos Platon själv, såtillvida som redan hos honom återfinns andra, tentativa alternativ och alltså inte någon entydig eller konsekvent uppfattning om idéerna, eller exempelvis om deras förhållande till den Gudhet som också förståtts som, i en mening, Gud. Det godas idé kan uppfattas som Gud, eller Gud som överordnad idéerna. I Timaios och Filebos talas om idéerna som oskapade och oförstörbara.

Den eklektiske (ordet kan användas i en viss positiv mening) Cicero menar – platoniserande i motsats till de tidiga stoiska filosoferna som uppfattat de gemensamma begreppen, κοιναί ἔννοιαι, som abstraherade ur erfarenheten, om än nödvändigt av alla på samma sätt – att föreställningarna om Gud och själens odödlighet, logikens principer och de grundläggande sedliga och rättsliga begreppen är i vårt inre ursprungligt givna med den mänskliga naturen och förnuftet. I hela den platonska traditionen var den i denna traditions egen mening epistemologiska och den ontologiska aspekten av idéläran nära förenade.

Redan hos Aristoteles kom emellertid kunskapen att förstås som exklusivt generalistiskt begreppslig: vi kan enligt Aristoteles inte äga någon kunskap om det individuella. Men samtidigt anses detta vara för honom i högre grad än för Platon verkligt. Platon kan inte reduceras till generalistisk begreppsabstraktionist, och frågan handlar inte bara om det individuellas grad av verklighet utan också, i förening med frågan om det individuella, om det andligas respektive det materiellas grad av verklighet. Detta måste återkommas till.

Eftersom idéerna, formerna, hos Aristoteles förlagts i tingen, eftersom deras manifestation sker i förening med materian, och eftersom enligt Aristoteles uppfattning om förhållandet mellan form och materia det är materian som tillhandahåller individuationsprincipen, är den konkreta verklighet som är resultatet av den inneboende formens verkningar i materian med dess resulterande teleologiska process av – i skolastikens termer – potentialitet och aktualitet ensam individuell. Och den är det alltså på grund av materian, inte formen.

I Aristoteles’ själsbegrepp tillkommer på grund av dessa skillnader komplexiteter utöver de vi finner i Platons, men hans systems allmänna filosofiska förutsättningar av detta slag gör att utrymmet för bejakandet av individualitet hos själen som sådan blir begränsat. Inte bara hans mer eller mindre distinkta uppfattning om formen utan också hans förståelse av förnuftet, det organ som uppfattar idéerna och formerna, talar mot det. Aristoteles gör en åtskillnad mellan det aktiva och det passiva förnuftet. Hans formuleringar om det förra och dess oberoende av oss som ändliga varelser gav upphov till långdragna filosofiska strider under medeltiden, och ifråga om det senare finner vi, utöver en föreställning om vissa gemensamma tankelagar, en tendens mot uppfattningen av detta i själen nedlagda förnuft som ursprungligen en tabula rasa.

Men aristotelismen upptogs alltså under århundradenas lopp i den platonska traditionen, och det var först långt senare som den åter med tydlighet kom att skiljas från den som en distinkt åskådning. Och i medel- och nyplatonismen blev uppfattningen av själen stundom i högre grad filosofiskt preciserad, i nya typer av systematiska sammanvägningar av de platonska dialogernas olika uppfattningar av “delarna” och nivåerna, av de beskrivningar som, liksom flera övriga moment i Staten, Faidon, Faidros och Timaios, var av det distinkt platonskt “mytologiska” slaget, och av influenserna från andra riktningar, inklusive de mer esoterisk-religiösa. Utöver den återassimilerade, från början närstående aristotelismen fanns här som en motvikt till dennas mest avvikande tendenser den nypythagoréiska strömningen.

I dessa olika systematiseringar måste själsbegreppet också med större exakthet relateras till föreställningarna om idéerna och förnuftets natur, och frågorna om det individuella och det allmänna, det partikulära och det universella blev mer medvetet och explicit centrala också för den specifika frågan om själen. Men allt är egentligen obegripligt om man inte uppfattar den implicita förståelse av vad vi idag tydligare kan analysera som medvetandet i sig, som från början finns närvarande som en förutsättning för den klassiska idealismen. Den sinnliga förnimmelsen och erfarenheten såväl som den högre noetiska eller intellektiva uppfattningen, och däremellan själens alla tillstånd, äger rum endast för eller i samma bevetenhet. Här måste utan tvekan en typ av fenomenologisk medvetandeanalytik infogas eller tillföras, som på rätt sätt förmår belysa detta.

Roelof van den Broek & Wouter J. Hanegraaff, eds: Gnosis and Hermeticism from Antiquity to Modern Times

State University of New York Press, 1998

Amazon.com

Back cover:

“This collection presents in a clear and concise way a series of critical distinctions that collectively map the field: Hermetism, Gnosticism, gnosis, Manichaeism, Hermeticism, Catharism, Esotericism, Romanticism, and the New Age. These often confused and misperceived phenomena have been delineated crisply, in a way that permits this collection to serve nicely as a general introduction to the field. This book articulates a new standard of precision and clarity.”

Dan Merkur, author of Gnosis: An Esoteric Tradition of Mystical Visions and Unions

This volume introduces what has sometimes been called “the third component of western culture.” It traces the historical development of those religious traditions which have rejected a world view based on the primacy of pure rationality or doctrinal faith, emphasizing instead the importance of inner enlightenment or gnosis: a revelatory experience which was typically believed to entail an encounter with one’s true self as well as with the ground of being, God.

The contributors to this book demonstrate this perspective as fundamental to a variety of interconnected traditions. In Antiquity, one finds the gnostics and hermetics; in the Middle Ages several Christian sects. The medieval Cathars can, to a certain extent, be considered part of the same tradition. Starting with the Italian humanist Renaissance, hermetic philosophy became of central importance to a new religious synthesis that can be referred to as Western Esotericism.” The development of this tradition is described from Renaissance hermeticists and practitioners of spiritual alchemy to the emergence of Rosicrucianism and Christian theosophy in the seventeenth century, and from post-enlightenment aspects of Romanticism and occultism to the present-day New Age movement.

“This work meets the current demand for scholarly, empirico-historical research in what editors rightly denominate the ‘third current’ (the others are biblical faith and Greek rationality) of Occidental thought, i.e., Western Esotericism.”

Ralph Slotten, Dickinson College

Roelof van den Broek is Emeritus Professor of the History of Christianity at the University of Utrecht, The Netherlands. He has also written The Myth of the Phoenix: According to Clasical and Early Christian Traditions and Studies in Gnosticism and Alexandrian Christianity. Also at the University of Utrecht, Wouter J. Hanegraaff is a Research Fellow in the Study of Religions. He is author of New Age Religion and Western Culture: Esotericism in the Mirror of Secular Thought.

Roelof van den Broek

Wouter J. Hanegraaff