Medel- och nyplatonism

Jag har redan några gånger kommit in på “medelplatonismen” (ett ursprungligen tyskt begrepp, der mittlere Platonismus eller der Mittelplatonismus). En riktning inom denna försökte bekämpa det aristoteliska inflytandet och värna en av aristotelism opåverkad platonism. Atticus bekämpar uppfattningen att själen blott skulle vara en form, vilket innebar att den saknar förmåga till vilja, tänkande, minne, och att den förlorar sin okroppsliga och substantiella karaktär – för Atticus är den individuella själen i hög grad vad vi skulle kalla personlig. För honom är det inte ”människan” som besitter och utövar alla dessa förmågor – det mänskliga är blott den förgängliga kroppen – utan den själ, som överlever kroppen. Atticus kritiserar också Aristoteles för de ovan antydda oklarheterna i förnuftsbegreppet. [John Dillon, The Middle Platonists (1977), 256; The Cambridge History of Later Greek and Early Medieval Philosophy (1967), 73 ff.]

Hos Severus utvecklas ytterligare föreställningen om själens enhetlighet, odelbarhet, oförstörbarhet, och immaterialitet. [Dillon, 263 f.] En annan riktning inom den senare platonska akademin – exempelvis Antiochos från Ascalon och Albinos – söker på olika sätt förena den platonska idéläran och den aristoteliska formläran. Albinos skiljer helt enkelt mellan två slags idéer: de som motsvarar Platons idéer, och de som motsvarar Aristoteles i tingen immanenta former. Mot dessa två slags intelligibla storheter svarar för Albinos två slags intellektion, nämligen för den första typen den intuitiva, för den andra den diskursiva. Albinos talar också om intelligensen som den högste Guden, som intelligerar sig själv och sina intelligibilier, dvs sina idéer. [Dillon, 280 ff.] I denna betoning av den medvetna uppfattningen återfinner vi ett förstadium till det långt senare mer kunskapsteoretiskt bestämda subjektsbegreppet.

Delade meningar råder om den rent grekiska platonismen med Antiochos från Ascalon eller den judiske platonisten Filon först framför åsikten att idéerna, alltings urbilder, existerar som tankar i Guds sinne. [Willy Theiler, Die Vorbereitung des Neuplatonismus, 1930, 39 f.; Dillon, 95. Dillon räknar till och med med möjligheten att denna uppfattning kan gå tillbaka till den gamla platonska akademin.] När Seneca skall förklara idébegreppet i ljuset av denna lära, skiljer han mellan ἰδέα och εἶδος: som det förra finns formen/idén i konstnärens sinne, som det andra i statyns materia. [Theiler, 10.] Redan Cicero hade använt en liknande analogi med retorn. När Seneca säger att idéerna är Guds tankar, skall vi alltså förstå detta i analogi med konstnären och hans skapande av statyn: idéerna förblir objektiva, men de är inte längre transcendenta i förhållande till den skapande Guden: de ryms nu istället i dennes eget sinne.

Trots de övriga skillnaderna ifråga om Gudsbegreppet, överensstämmer Seneca på denna punkt, sannolikt alltså i Antiochos’ efterföljd, tydligt med den judiska och senare kristna platonismen. Idéerna har börjat underordnas en i någon mening personlig Gud, om än personligheten här blott består i subjektiviteten som intellektion. Plotinos förnekar att idéerna är transcendenta i förhållande till ”intelligensen” – i Albinos’ efterföljd, som ju bestämt idéerna som intelligerade av den intelligens som också är den högste Guden, men som inte uttryckligen talar om idéerna som immanenta i intelligensen. [Cambridge History, 67, 71.]

Plotinos och därmed nyplatonismen vidareför såväl en platonsk själsföreställning som en aristotelisk förnuftsuppfattning, och dessa ingår vissa föreningar. Aristoteles’ aktiva förnuft var det kanske mest platonska inslaget i hans filosofi, varför det väl låter sig inordnas i Plotinos’ system, där vi återfinner inte blott föreställningen om förnuftet utan om en mångfald odödliga ”förnuft” eller intelligenser i den andra hypostasen, ingående i den enhet av förnuft eller intelligens, som är denna hypostas i dess helhet. Dessa intelligenser har blivit självständiga varelser, förnuftsvarelser. De är därmed också i viss mån vad vi kanske i en vardaglig, icke-filosofisk mening skulle kunna förstå som ”personliga”.

Men i vilken utsträckning de är att skilja från den mänskliga själen, eller den själ som kan förenas med den mänskliga existensformen, är delvis oklart. [Cambridge History, 44.] Hos Aristoteles framstår den aktiva intelligensen som överordnad den mänskliga själen, under det hos medelplatonikerna tendenser finns att åter se intelligensen som blott en fakultet hos själen. Oklarheterna rörande den aktiva och passiva intelligensen, om och hur de ingår i det mänskliga själslivet och hur de ontologiskt förhåller sig till själen, återfinns i Aristoteles’ egna skrifter och gav omedelbart möjligheter till olika tolkningar. Men själva den från Platon övertagna föreställningen om en högre intelligens, skild från lägre själsfakulteter som exempelvis det diskursiva tänkandet, hade Aristoteles utvecklat på ett sätt som för senare filosofi var av den största betydelse. Plotinos’ uppfattning om den andra hypostasen bygger på denna Aristoteles’ utveckling.

Plotinos förnekar föreställningen om själen som enteleki. Stundom talar han om en högre och en lägre själ, varav endast den senare är närvarande i människokroppen. Den förra hör emellertid alltid till den intelligibla världen, den andra hypostasens helhet av intelligens, och denna högre intelligens är verksam även i oss som människor, samtidigt som den utgör en självständig del av denna högre intelligensvärld. Intelligensen är för Plotinos i individualiserad form människans sanna, högre själv, och det individualiserade intelligensbegreppet och själsbegreppet tenderar hos Plotinos därför att sammanfalla: förnuftssjälen. Det individuellt-personliga dragen hos själen – utbyggda hos Plotinos med en minnesförmåga, som omfattade annat än Platons ideella ἀνάμνησις och möjliggjorde en personlig fortlevnad i betydelsen kontinuitet – förenades på ett betydelsefullt sätt med det generalistiska förnuftet hos Platon och Aristoteles.

0 Responses to “Medel- och nyplatonism”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Musae

Recent Comments

Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
mirotanien on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi