Anonymitetskulturen igen

Frågan om anonymitetskulturen på internätet har kommit att bli ett återkommande tema i mina inlägg. Orsaken var ursprungligen de delvis kritiska kommentarer om mig som Jonas De Geer skrev som svar till en läsare av hans blogg i bloggportalen Motpol, som fäst hans uppmärksamhet på min artikel Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt. De föranledde mig att svara i hans blogg, vilket ledde till en längre diskussion med även flera anonyma deltagare, av vilka några riktade hårda angrepp mot mig. Men till denna orsak har nu kommit också den tråd om mig på Flashback som jag i flera inlägg kommenterat.

Jag ska här inte upprepa allt jag tidigare sagt om anonymiteten och om hur jag menar att det värdefulla på både Motpol och Flashback skulle komma bättre till sin rätt om den bröts – och, i det senare fallet, om de ofta skrattbara användarnamn och motbjudande s.k. avatarer, som förtar det intryck av seriositet som själva texterna ofta ger, övergavs.

I stället ska jag citera ett utmärkt inlägg av Andreas Braw i Tradition & Fason från november förra året, som sammanfattar mycket av det problematiska som jag inte långt före dess publicering fått anledning att reflektera över.

“Något händer med oss när vi blir anonyma”, konstaterar Braw. ”Vi slipper ta ansvar för det vi gör och säger. Vi kan bete oss hursomhelst utan några sociala följder alls. Det öppnar upp massor med möjligheter för oss. Vi kan förolämpa människor vi inte känner. Vi kan använda kraftuttryck som skulle anses otroligt anstötliga i den icke-anonyma, den personliga tillvaron. Vi behöver inte alls ta hänsyn till sociala koder.”

”Den anonyma tonen”, fortsätter Braw, ”tenderar att bli aggressivare än den personliga. Av någon anledning brukar till exempel människor som vill förbjuda slöja själva gömma sig i en Internetburkha av opersonlighet. Tonen blir hätsk, tilltalet elakt. Människor tar sig ’extra’ identiteter och lever ett parallellt liv. Jag har tidigare skrivit om countrylåten ’So much cooler online’ som handlar om en socialt handikappad man som blir internets don Juan på nätterna. Det går bra att låtsas vara tuff i låtsasvärlden.”

Detta är vad också jag vände mig mot, när jag i mitt svar på De Geers kritik använde formuleringen ”teatraliska lekstugefascister” om Motpol – ett uttryck som säkert skapade en del av det agg som nu plötsligt, gående långt utöver De Geers kritik, uttrycktes mot mig. Anonymitetens värld är, som Braw säger, en ”låtsasvärld”. Dess ”bekväma frihet från ansvar” resulterar på Flashback i ”att rena lögner sprids för skojs skull, i en slags yster anarki av meningar, ord och åsikter.”

Detta har jag har själv, sedan jag tidigare i år upptäckte Flashback, kunnat konstatera. Det finns trådar om mer och mindre kända personer, fyllda med ovederhäftig kritik, ogrundade påståenden, rykten, lögner, förtal; trådar som det ibland skrivs nytt i men också sådana som bara ligger kvar sedan länge utan ny aktivitet. I några fall när jag tittat på extrema fall av detta slag har jag tänkt att föremålen för diskussionen borde ingripa och svara. Såvitt jag förstår kommer trådarna ligga kvar på detta forum för alltid, och ofta nog kommer en stor mängd personer som googlar dessa personer ta del av alla deras utsagor. Ett gammalt, från slaskpressen välkänt problem har aggraverats av internätets anonymitet och bestående tekniska lättillgänglighet.

Tråden om mig var positiv; endast mild och marginell kritik framfördes, av sådant slag som det inte finns några skäl att besvara. Detsamma gäller de andra trådar där jag nu sett att jag också omnämnts. Ändå gav spekulationerna om mina ståndpunkter anledning till klargöranden på flera punkter. Det är viktigt att komma ihåg att det problematiska innehåll Braw fäster uppmärksamheten på inte är det enda på Flashback. Det finns också mycket som är bra. Och det är därför jag också har fått anledning att fundera på vilket förhållningssätt jag bör ha till detta forum. Jag har nu blivit medlem, om än bara för att kunna få sammanställningar av inlägg från de skribenter som intresserar mig och för att kunna prenumerera på de trådar som är relevanta för mig. Jag är fortfarande obenägen att själv ge mig in i diskussionerna och posta inlägg jämsides med bidrag från Fittfitta, Knullkungen, Cuntsucker, Megaballen, Kommunistfittan och Drullknull.

I rättvisans namn ska sägas att inte alla deltagare har användarnamn av detta slag, och att alla inte heller har frånstötande avatarer. Men det kan inte förnekas att alldeles för många har det. Och tonen i diskussionerna är också alltför ofta den man av dessa kan förvänta sig.

Hela forum-fenomenet står här inför en utmaning. Kan det avfärdas enbart på grund av denna ton? Jag tror inte det, och jag tror inte heller att många mediaforskare tror det. Men vi har att göra med ett centralt problem som måste hanteras. Anonymitetens missbruk kan, liksom annat missbruk av internätet, bli en förevändning för dem som vill inskränka yttrandefriheten. Och redan dessförinnan leder det till att det värdefulla av det som sägs ignoreras och inte tas på allvar.

”Forumtrollen”, fortsätter Braw, ”ska vara kaxiga bakom sina masker – skratta år självmord, hota med skolmassaker eller prata snusk om före detta flickvänner. För en maskerad människa behöver inte ta ansvar för sina handlingar. De finmaskiga sociala filter som byggts upp genom tusentals år dras plösligt bort och allt det vidriga vi har inom oss strömmar ut.”

Vi har att göra med vad som antagligen är ett tämligen generellt problem med internetfora. I själva verket skulle det behövas många fler fora av detta slag (jag vet dock inte hur många andra som finns), om än rimligen mer specialiserade. Flashback får väl ses som en början. Förhoppningsvis kan det förbättras. En av poängerna med att protestera mot anonymitetens avarter är, förhoppningsvis, att det kan ha denna effekt. Jag vill uppmuntra fortsatt fri diskussion, inte avråda från den på grund av de nuvarande bristerna. Men för att få verklig betydelse måste dessa fora på något sätt göras mer seriösa och kvalificerade, vilket framför allt kräver strängare regler för bidragens form och ton. De måste på något sätt bättre anpassas till de på intet sätt självklara, alltid hotade normer för det civiliserade demokratiska politiska (och övriga) samtalet när det varit som bäst. Åtminstone måste så ske om internetforumens potential till fullo ska förverkligas och de ska kunna få den tyngd och tas på det allvar en del av deras innehåll redan nu förtjänar.

Även en person som såvitt jag förstår är en erfaren Flashback-deltagare har i en kommentar till ett av mina inlägg avrått mig från att själv ge mig in i diskussionerna. I stället har jag här i min blogg gjort det som efterfrågats av mig: kommenterat tråden om mig, och med viss utförlighet. På så sätt har jag visat jag att jag tar deltagarna på allvar, och, hoppas jag, uppmuntrat vidareutvecklingen och förbättringen av Flashback. Att ta den för mig aktuella diskussionen till utgångspunkt för blogginlägg har passat mig bra också därför att flera av de saker man tagit upp verkligen är viktiga även för mig. Och det är inte omöjligt att jag också kan komma att ta upp innehållet i andra trådar.

Men något slags styrning och differentiering är nödvändig för att undvika de problem Braw pekar på. Hans argument är klassiskt konservativa. Vi har ansvar för vad vi säger, ty ”[v]ad vi säger får konsekvenser. Om varken skribent, ansvarig utgivare eller upphovsman finns – vem tar ansvaret för konsekvenserna då?” Vi står inför den inte minst i vår tid centrala frågan om yttrandefriheten: ”Ofta talas det om internet och dess anonymitet som en garant för yttrandefriheten. Men i själva verket blir det en förvrängd frihet som anonymiteten ger oss. En frihet utan tillhörande ansvar.” Den konservativa frihetssynen skiljer sig från den liberala, och vi känner igen kritiken sedan århundraden: ”Är det den frihet som vi har drömt om? Friheten att sprida dynga över vår omgivning? Jag har svårt att tro det.”

Men signifikativt nog konstaterar Braw att inte heller på konservativa Tradition & Fason skribenterna alltid vågar stå för sina åsikter. Yttrandefrihetens problematik förändras naturligtvis också under dagens politiska korrekthets regim. Denna dimension av problematiken faller dock tyvärr utanför Braws ramar. När han menar att åsikter inte bör undertryckas, och bejakar och välkomnar internets vidgande av yttrandefriheten, handlar det ju idag i en utsträckning som han kanske ändå inte fullt uppfattar om rätten att yttra just konservativa åsikter. Hans i sig riktiga kritik gäller sådant som konservativa kritiserade även för tvåhundra år sedan. Internets frihet är välkommen ”så länge man aktar sig för fallgroparna. En av fallgroparna är möjligheten att bete sig som ett svin, att inte ta ansvar.”

Alla åsikter kan uttryckas, menar Braw. Vad som oroar honom är bara det sätt på vilka de uttrycks. Detta är dock två sidor av diskussionen som i själva verket är i högre grad åtskilda än Braw uppmärksammar. Han gör rätt i att betona deras sammanhang så långt detta sträcker sig. Detta är väsentligt och angeläget. Men idag är också frågan om de olika – och för olika grupper av olika skäl – kontroversiella åsikternas substans oundviklig.

Instämmanden i min analys av anonymitetskulturen följde även från Motpol och Flashback. Men också motargumentet att vi har ett faktiskt åsiktsförtryck, som innefattar fysiskt hot och våld. Oavsett exakt hur nödvändig anonymiteten faktiskt är i enskilda fall, är det uppenbart att diskussionerna på Flashback inte skulle vara vad de är, vare sig kvantitativt eller kvalitativt, utan anonymiteten. Jag  uttryckte stöd för Flashbacks grundidé om ”yttrandefrihet på riktigt”, just på grund av att man måste motsätta sig dagens illegitima inskränkningar av yttrandefriheten i enlighet med den politiska korrekthetens till distinkta makt- och intressegrupperingar ofta spårbara påtryckningar och diktat, och jag förstår att anonymiteten för forumets skapare såväl som för de allra flesta medlemmarna alltifrån början var en självklar förutsättning, även om det också finns undantag som skriver under eget namn.

Det anonyma politiska skrivandet är förstås inte något historiskt nytt, och det har visat sig att den historiska erfarenheten av totalitära ideologiska system, där motståndet absolut måste göra bruk av anonymiteten, inte är en erfarenhet vi övervunnit, som många trodde under tiden närmast efter Berlinmurens fall. Den fortsätter, i nya former. Men går vi längre tillbaka i tiden, är det lättare att se skuggan av ansvarslöshet – hos det georgianska Englands ”Junius” till exempel, trots sanningarna och de litterära kvaliteterna. Situationen är inte densamma när det är en falsk frihets radikaler som blivit förtryckarna och de konservativa som tvingas till anonymitet – en situation som tidigt prefigurerades under loppet av den franska revolutionen. Det är beklagligt om ansvarslöshetens skugga faller också över de mer eller mindre och i olika avseenden konservativa som bekämpar dagens illegitima åsiktsförtryck.

Frågan om anonymiteten har andra dimensioner än de Braw tar upp. Den är större och svårare. Men han lyfter alltså på ett utmärkt och med mitt eget i sak överensstämmande sätt fram anonymitetens kanske mest allmänna och grundläggande problematik.

Erik Åkerlunds recension

En deltagare dold bakom en av skämtpseudonymerna i den av mig flera gånger kommenterade diskussionen på Flashback har glädjande nog läst, och uttrycker sig vänligt om, min bok The Worldview of Personalism. Det är såvitt jag kan se en seriös debattör, och det är både beklagligt och obegripligt att han, liksom flera andra sådana debattörer i detta forum, döljer sig bakom en pseudonym som förtar och motverkar detta intryck. Han är dessutom ännu en av de många personer i sammahang av detta slag som jag inte kan se har någon som helst anledning att inte skriva under eget namn.

Hursomhelst, det finns anledning att ta honom på allvar. Samtidigt som han uttrycker sig allmänt uppskattande om boken, instämmer han på en punkt delvis med den kritik filosofen Erik Åkerlund framförde i sin recension i Lychnos, vilket ger mig anledning till ännu en kommentar här, i linje med vad jag tidigare skrivit – inte minst i diskussioner i några kommentarfält – om mitt förhållningssätt till Flashback.

Diskussionsdeltagaren skriver: ”Den i övrigt sympatiske Uppsaladoktoranden Åkerlunds anmärkningar är väl av det småaktiga slaget. (Åtminstone vad beträffar kritiken av den svenska “utvikningen”; kritiken beträffande redogörelsen av forskningsläget är delvis berättigad.)”

Jag ska här visa varför Åkerlund har fel inte bara ifråga om kritiken av den svenska ”utvikningen”, utan också om redogörelsen för forskningsläget.

Jag måste erkänna att jag inte närmare känner till Åkerlund. Recensenten är såvitt jag förstår doktorand i filosofi (eller var det åtminstone vid tidpunkten för recensionen), och verkar intressant nog ägna sig åt Suárez och måste följaktligen ha annorlunda och intressantare filosofiska intressen än de flesta svenska filosofer (och för den delen idéhistoriker) idag, och måste dessutom behärska latin. Allt detta är positivt.

På det hela taget är också recensionen positiv. Och den innehåller en kritisk punkt som jag anser viktig: recensenten anser att “förhållandet mellan personalismen och den kristna trinitetsteologin” möjligen förblir “något oklar [sic]”, och att jag “tycks…vackla mellan att utveckla en brottets och en kontinuitetens hermeneutik på detta område”. Detta är en legitim kritik. En utförligare historik över personalismens historiska bakgrund och förutsättningar skulle behöva ägna större utrymme åt detta.

Eftersom min nu aktuella bok berör ursprunget och den tidiga utvecklingen av “the worldview of personalism”, och jag, som jag förklarar, inte anser att den kristna trinitetsteologin i sig utgör en sådan “worldview”, kan emellertid som jag ser det knappast något utrymme sägas ha funnits eller ha behövt avsättas för en sådan utförligare behandling. Den oklarhet Åkerlund uppfattar beror, tror jag, dels på den av det valda fokus och det begränsade utrymmet framtvingade kortfattadheten i denna fråga, dels på frågans komplexitet. Vad jag trots begränsningarna på flera ställen försöker göra är att betona att det är fråga om både brott och kontinuitet, i olika avseenden. Självklart skulle jag vilja ytterligare utveckla och förklara denna tolkning, med tillgång till det utrymme den i mitt sammanhang mindre centrala men i sig intressanta frågan förtjänar.

De övriga två kritiska punkter recensionen innehåller är emellertid märkliga. Tyvärr rör det – liksom i recensionen i Axess (som dock också får sägas vara på det hela taget positiv) – centrala ting, och går över gränsen till uppenbara felaktigheter.

Den första av dessa är den som Flashback-skribenten anser vara ”av det småaktiga slaget”. Det är betecknande att man i den idé- och lärdomshistoriska årsboken Lychnos, som vid sitt grundande, liksom det nya ämnet idé- och lärdomshistoria överhuvudtaget under Johan Nordströms ledning, nästan var en del av ett nationalistiskt projekt, syftande till att fokusera främst på Sverige, ser medtagandet av de svenska personlighetsfilosoferna eller personlighetsidealisterna i det sammanhang jag skildrar som en oberättigad utvikning. Men detta är naturligtvis uttryck för en allmän ideologisk förändring som går långt utöver det personliga småsinnet, alldeles oavsett det senares eventuella samtidiga förefintlighet i enskilda fall.

Det är intressant att konstatera att de uppskattande formuleringarna om avsnitten om de svenska filosoferna i de många positiva utländska recensionerna av boken går långt utöver den blotta artigheten. Det har vid det här laget ganska länge varit en stark trend inom idéhistoria i allmänhet och i andra länder jämförbara discipliner såsom filosofihistoria att vilja inkludera tänkare och strömningar också från mindre språkområden och länder och därmed komplexifiera och få nya perspektiv på och nyanseringar av de stora, välkända huvudlinjerna. Av detta skäl har det oftast varit särskilt avsnitten om svenskarna i min bok som välkomnats och omnämnts. Detta intresse var mycket påtagligt redan när jag arbetade med personalismens historia i England, och jag har också hela tiden mötts av det på internationella konferenser. Tyvärr är det filosofihistorieskrivingen i just Sverige, när den bedrivs inom filosofiämnet snarare än inom idé- och lärdomshistoria, som här släpar efter. Orsaken till detta är naturligtvis i hög grad den mer allmänna, principiellt, ja programmatiskt ohistoriska hållningen hos den fortsatt oproportionerligt dominerande analytiska filosofin, som gjort att idéhistorieämnet sedan mycket lång tid i stor utsträckning hos oss helt enkelt fått ta över filosofihistoriens centrala område.

Recensentens kritik på den nu diskuterade punkten bygger emellertid också på en ren missuppfattning av syftet med och innebörden av mitt inkluderande av de svenska filosoferna.

Åkerlund accepterar att skildringen av “svenska filosofer som Grubbe, Atterbom (1790-1855) [varför årtal just här?!] och Geijer…har…sitt egenvärde, speciellt i en engelsk språkkontext där flera av dessa mig veterligen annars är oåtkomliga”. Men han menar likafullt att “utvikningen till de svenska filosoferna utgör…ett av bokens mer problematiska drag. De utförliga skildringarna av svenska personalister passar helt enkelt inte så väl in i en utvecklingshistoria av detta slag, då sambandet mellan dessa och de anglosaxiska personalisterna, som får sägas utgöra bokens huvudfokus, förblir oklar…denna ‘avstickare’ till det svenska sidospåret [gör] att framställningsgången överlag haltar betänkligt. Detta märks inte minst i de många och långa fotnoterna i inledningskapitlet, som tydligt bär spår av en vilja att säga mer om de svenska förhållandena än den föresatta ramen för boken medger. I linjen från tysk till anglosaxisk personalism blir de svenska personalisterna en alltför lång parentes.”

Felaktigheterna är här flera. De anglosaxiska personalisterna är på intet sätt “bokens huvudfokus”. De brittiska är samtida med Bownes amerikanska personalism, som, som jag visar, fortfarande är normen för själva definitionen av personalismen åtminstone i den anglo-amerikanska världen, men som jag inte diskuterar i de tematiska kapitlen. I själva verket är dessa britter mindre viktiga än de tidigare tyska och svenska personalisterna för mitt historiska argument. Det är snarare skildringen av dessa brittiska personalister, inte svenskarna, som är en “utvikning”, en “avstickare”, ett “sidospår” och en “parentes”. Någon influens från de brittiska ”personal idealists” på Bowne tycks inte föreligga (om någon påverkan fanns verkar det vara Bowne som i någon utsträckning påverkat dem); som jag tydligt förklarar är de medtagna för att illustrera vidden av det tyska inflytandet och existensen av en självständigt utvecklad europeisk personalism av samma typ som den amerikanska och vid samma tid.

Även svenskarna är i hög grad med för att visa vidden av det tyska inflytandet och den självständigt utvecklade europeiska personalismen. Men eftersom de är så mycket tidigare än de anglosaxiska är de alltså viktigare för mitt centrala historiska argument. Som Svante Nordin visat är ju den svenska personlighetsfilosofin en variant eller förgrening av motsvarande av Jacobi och Schelling producerade strömning i Tyskland, om än med självständiga inslag som jag, i linje med de svenska personlighetsfilosoferna själva, betonar starkare än Nordin: som jag förklarar behandlar jag dem också av det skälet att de i vissa avseenden verkligen tycks ge ett tydligare och fullare uttryck för den personalistiska utvecklingen parallellt med Schelling än de tyska motsvarigheterna, de s.k. “spekulativa teisterna”.

Emellertid är det också så, som jag återigen tydligt förklarar i inledningen, att jag inte främst skriver en historia om direkta influenser och påverkningar från tidigare personalister på senare, utan helt enkelt söker påvisa förefintligheten av en världsåskådning som måste benämnas personalistisk långt tidigare än den hittillsvarande forskningen hävdat: det relevanta sambandet med de anglosaxiska personalisterna är ur detta  perspektiv det åskådningsmässiga, inte de direkta och specifika personliga influensernas.

Trots att jag var tvungen att använda ordet ”development” i bokens undertitel, kan den “linje” jag skildrar inte heller i alla avseenden kallas en “utvecklingshistoria” om man med detta förstår en historia om ett entydigt framsteg eller en utveckling till högre eller bättre o.s.v. former. På några icke oviktiga punkter hävdar jag tvärtom i boken att de senare personalisterna snarare betecknar en tillbakagång; ordet ”development” har ju också i historiska sammanhang ofta en mer allmän och vag mening och behöver inte beteckna en ”utvecklingshistoria” i den nämnda meningen.

“Framställningsgången” kan således åtminstone inte av det skäl Åkerlund anger sägas “halta”. Föreställningen om de anglosaxiska personalisterna som bokens huvudfokus motsäger direkt min beskrivning av den “föresatta ramen” i inledningen. Avsnitten om de svenska personalisterna inte bara passar in i denna i ram, utan är mer centrala och nödvändiga än avsnitten om de anglosaxiska.

Den andra märkliga kritiska punkten gäller översikten av ’The Current View of Personalism and its Origins’ i kapitel 1. Det är på denna punkt Flashback-skribenten delvis håller med. Men även här har recensenten helt fel.

Åkerlund skriver: “En annan egendomlighet i boken är att i bokens första kapitel…ges en översikt över personalismens historia utifrån boken The Philosophy of Personalism av Albert Knudson från 1927. Utifrån kapitlets rubrik förväntar sig läsaren, kanske oberättigat, att få en genomgång över det nuvarande forskningsläget kring personalismens historia, men får alltså istället en genomgång av historien utifrån denna över 80-åriga bok (som väl snarast får räknas som ett studieobjekt i sammanhanget, och också står uppräknad såsom primärlitteratur i bibliografin). Visserligen ges genom hela boken inblickar i olika perspektiv i dagens forskning om personalismens historia, men intrycket består ändå att författaren med detta första kapitel missade chansen att ta ett samlat grepp på dagens forskningsläge i frågan.”

Detta är tyvärr fullständigt missvisande. Kapitlet har två underavdelningar, ’The View of the Historians’ och ’The View of the Personalists’. Genom dessa skiljer jag tydligt mellan sekundär- och primärmaterial (”studieobjekt”). I det första tar jag ett “samlat grepp” på vad jag menar vara relevant historisk forskning – i en utsträckning och med en detaljrikedom som av några bedömare rentav ansetts alltför stor. Eftersom ingen specifik sekundärlitteratur alls finns om de brittiska “personal idealists” som personalister, nödgas jag när det gäller dem också kort behandla de få allmänna filosofihistoriska och andra verk som överhuvudtaget nämner dem. P.g.a. en motsvarande frånvaro av behandling av de tidiga tyskarna som personalister, och den exceptionella betydelsen av delar av Warren Breckmans bok om unghegelianerna för detta område, behandlar jag även den här, trots att inte heller den är specifikt ägnad personalismens historia.

Som jag tydligt klagar finns det helt enkelt inte någon nyare relevant forskning specifikt ägnad personalismens historia som sådan. Detta gäller inte bara personalismen med den anglo-amerikanska definitionen; även ifråga om den europeiska finns såvitt jag sett bara uppslagsboksmässiga historiska framställningar, flera skrivna av thomister. Vad jag går igenom är därför vad som tyvärr är det nuvarande forskningsläget, dagens forskningsläge – ett dåligt och föråldrat sådant. Det är ju just p.g.a. detta läge som jag forskat inom området och skrivit boken.

Naturligtvis finns fragment som direkt och indirekt rör personalismens historia utspridd i sekundärlitteraturen om kontinentaleuropeiska personalister, dialogfilosofer o.s.v. av olika slag som Scheler, Marcel, Mounier, Buber, Maritain, Karol Wojtyła/Johannes Paulus II, Lévinas och andra, såväl som i deras egna verk, men jag har inte hittat något som i några för mina argument väsentliga avseenden går utöver eller avviker från det jag i boken beskriver som den existerande förståelsen. Dessa fragment kan knappast sägas vara forskning om personalismens historia per se, och att gå igenom dem skulle ha varit otillåtligt pedantiskt och gjort framställningen outhärdligt repetitiv.

Det råkar helt enkelt, som jag förklarar, vara så att det är nittonhundratalets amerikanska personalister själva, behandlade i kapitlets andra underavdelning, som producerat den för mig mest relevanta litteraturen, och att den enda seriösa större framställningen från deras sida är hela åttio år gammal. Behovet av ny forskning var skriande, och det amerikanska mottagandet av boken visar också att man länge varit medveten om bristen.

Dock behandlar jag i den andra underavdelningen i kapitel 1 inte alls bara Knudsons bok, som recensenten ger intryck av, utan även de senare amerikanska personalisterna Flewellings, Brightmans, De Wolfs och Lavelys presentationer av personalismens historia.

Det förhåller sig inte heller så att jag “genom hela boken” ger “inblickar i olika perspektiv i dagens forskning om personalismens historia”. Vad som i de följande kapitlen ges, förutom hänvisningar till det jag redan gått igenom i kapitel 1, är referenser till relevanta enskilda inslag i den allmänna forskningen om de tänkare jag behandlar och de övriga srömningar de tillhör, forskning som inte specifikt och direkt berör “personalismens historia” i sig. Som jag påpekar i inledningen är tänkare som Jacobi, Schelling och Lotze inte kända som personalister utan som tillhörande andra strömningar, och forskningen om och de aktuella framställningarna av personalismens historia har förbisett detta. Det är de spridda, fåtaliga, för mitt syfte relevanta formuleringarna i den existerande allmänna forskningen om dessa för andra saker betydligt mer kända tänkare som jag i de övriga kapitlen använder och lyfter fram. Ett “samlat grepp” på sådan allmän forskning hör knappast hemma i genomgången i kapitel 1 av forskningen om personalismens historia.

Här för att stanna

Sverigedemokraternas partiordförande anknyter i sitt anförande i veckans partiledardebatt till sin, Erik Almqvists och Mattias Karlssons i Svenska Dagbladet nyligen publicerade inbjudan till budgettekniskt samarbete med S, V och MP. Reinfeldt klagar över Åkessons tal om ”den samlade oppositionen”, för vilken han menar att Åkesson också gör sig till ledare, men denna samling handlar naturligtvis bara om att få igenom SD:s politik på enskilda punkter där samsyn råkar råda med den rödgröna delen av oppositionen. Det markeras starkt i anförandet, liksom två gånger i artikeln, att det inte är fråga om någon politisk samsyn i övrigt.

Bilden av SD som vänsterparti, som bara socialdemokrater av äldre snitt, en bild som fortfarande några i den snabbt framsprungna nya generationen av borgerliga debattörer som kallar sig konservativa frammanar, vederläggs omedelbart och automatiskt när Juholt, i sitt svar på Åkessons replik på hans anförande, säger att han inte avser samarbeta med Åkesson eftersom SD är en ”del av regeringsunderlaget”. Till grund för denna på motsvarande men motsatt sätt överdrivna kritik ligger det likaledes självklara förhållandet att SD också, som Åkesson inledningsvis understryker, flera gånger (de allra flesta) sökt få igenom sin politik genom att rösta med alliansen på enskilda punkter där samsyn råder med den.

Genom nedskärningar på de ofantliga utgiftsområden på vilka de föregivna representanterna för en ekonomisk högerpolitik i total monolitisk betongenighet med S (det nya S, Sahlins S; det gamla S, hos vilket SD finner delsanningar, gjorde det naturligtvis aldrig) vräker ut skattemedel på grunder av ren politisk-korrekt illusion och verklighetsflykt, menar sig SD såvitt jag förstår sammantaget och på längre sikt faktiskt kunna erbjuda större skattesänkningar än alliansen. Det är inte det Åkesson säger nu, men såvitt jag minns har det sagts.

Alla vet hursomhelst att Sverige utan större problem skulle ha råd med rimliga, konstruktivt stödjade välfärdssystem av den typ SD försvarar om vi inte tyngdes av denna destruktiva drömvärld och dess intressenter. Det vore en jämförelsevis lätt sak att samtidigt upprätthålla en blomstrande ekonomi i till stor del privat regi och en sund välfärdspolitik om vi blev av med alliansens och de rödgrönas alla ideologiska extremister och globalistiska eftersägare, och det allmänna kulturella tillstånd de tillsammans med de pådrivande media åstadkommit.

Som jag betonat i tidigare inlägg bejakar SD endast under urskillning den äldre socialdemokratiska välfärdsstaten. De socialdemokratiska delsanningarna är förvisso viktiga, det finns utan tvekan ett för SD värdefullt arv att förvalta här. Men att SD inte är socialdemokrater ens av äldre snitt visas av att partiet är mot hela den kulturradikalism som även under de stora framgångsåren efter mitten av 1900-talet underminerade de oundgängliga djupare kulturella och moraliska förutsättningarna även för just denna materiella framgång. Också den gamla högern stödde ju i stor utsträckning S:s genomförande av välfärdsreformer av en typ den själv föreslagit i kapitalismens intresse. Detta är vad det handlar om. Självfallet är SD mot ett välfärdssystem som leder ut i det vegetativa träsket, i passiviserande beroende, ett välfärdssystem som för rent maktpolitiska syften knöt lydiga och alltmer maktlösa väljarmassor till S-regeringen (mekanismen fortsätter naturligtvis idag inte minst med föga eller alls icke integrerade invandrare). SD:s partiella försvar för folkhemsårens välfärdsstat är till skillnad från detta ett uttryck för dess socialkonservatism, och i linje även med den gamla nationella högern. SD:s välfärdsstat och folkhem är deras egna, självständiga.

Även alliansen, som många (inte alla) av de konservativa som insisterar på att SD är alltför socialdemokratiska fortfarande tillhör och säger att vi ska fortsätta rösta på, försvarar ju den svenska välfärden. På vilket sätt är dess försvar för den bättre än SD:s? De förmenta högerpolitikernas med monoman, fanatisk enständighet framförda uppfattning att den svenska välfärden bara kan räddas genom fortsatt invandring av analfabeter och ofta militanta muslimer även från länder på den allra lägsta utvecklingsnivå, invandrare vars rösträtt dessutom enbart kommer gynna den socialdemokratiska oppositionen, cementera fel sorts välfärdsstat och för alltid omöjliggöra skattesänkningar och borgerliga värden, ger inte något mer slående genialiskt intryck.

Att samtidigt även de viktigaste och mest avgörande delarna av Sveriges realekonomiska tillgångar i den enfaldigaste marknadsutopistiska yra helt enkelt ska säljas ut, och icke ogärna till de av kompromisslöst, diktatoriskt organiserat rasistisk-nationaliskt egenintresse drivna kineserna, gör knappast alliansens välfärdsalternativ mer övertygande. Om vi bara lyder EU, NATO och de visa globalistiska ekonomiska institutionerna, som Internationella Valutafonden, så kommer allt gå bra. Vad jag vill kalla bombvänstern, ledd exempelvis av Dagens Arenas Per ”Fortsätt bomba!” Wirtén, visar vägen.

Hur man kan sitta fast i detta träsk och samtidigt kalla sig konservativ är en gåta. Och hur vänstern kan tro att socialdemokratin på något sätt gynnar arbetare eller låginkomsttagare på det sätt den en gång gjorde det, eller låtsas att den gör det, är en lika stor gåta. Det monumentala, inte bara för sitt eget parti katastrofala, men alltfort oavlåtligt globalistiskt ambitiösa och pådrivande fiaskot Gordon Brown, är en äkta, trovärdig folkkämpe av det slag man idag följer. Detta är dagens socialdemokrati. Att vänstern inte heller längre gynnar tredje världen – de analfabeter och ekonomiskt retardatära länder jag nämnde ovan – är också fortfarande mindre uppenbart för de flesta svenskar.

Både oppositionen och regeringen har i flera omröstningar redan de facto varit beroende av vågmästarna SD. Men till skillnad från de senare, som konsekvent röstat för sin egen politik, har de rödgröna såväl som regeringen ibland också röstat mot sin egen respektive politik när den överensstämt med SD:s. Detta tillhör de allra mest bisarra uttrycken för den politiska korrekthetens ideologiska regim i det Sverige som ännu inte anpassats till den situation som råder i stora delar av övriga Europa. Hur kan Reinfeldt och Juholt klaga över att SD ansluter sig till oppositionen respektive regeringen när de själva inte bara har en överväldigande gemenskap med varandra och samröstar i en lång rad helt centrala frågor, utan till och med väljer att anpassa sig till varandra framför att driva sin egen politik?

Detta samtidigt som deras partier i andra fall försöker smygförhandla med SD bakom en lögnfasad av förnekande av allt samröre. Det finns ingen trovärdighet här. Futtigheten, substanslösheten och oärligheten i det ynk-spel som Reinfeldt och Juholt nu förminskar och fördunklar sina karriärer med ger ett ohjälpligt intryck av politisk lättviktighet.

De är inga dåliga eller onda människor. Det finns sidor hos båda som jag tycker om. Sverige och jämförbara länder i Europa har fortfarande ett enormt allmänt kulturellt kapital som borgar för gemensamma civiliserade normer, humanistiska värderinar, sunda rättsprinciper, en respektfull ton, och därmed möjligheten till fredlig konfliktlösning och meningsfulla förhandlingar. Denna outtalade, tysta värdedimension glöms lätt men bör aldrig glömmas i de politiska stridernas hetta. Reinfeldt och Juholt är båda självklart delaktiga i den.

Men jag förundras över hur det är möjligt att personer som dessa, vid den ålder och i den ställning de uppnått, inte förmår se djupare än de gör. Varför producerar Sverige så många sådana här personlighetstyper? Varifrån kommer de? Man är benägen att fråga sig varför de inte läste några år till vid universitetet innan de gav sig in i politiken, men man påminner sig omedelbart att det inte är någon garanti för fördjupad insikt. Man frågar sig då i stället varför de inte på annat sätt kom i kontakt med den mer djuplodande litteraturen? Varför de inte åtminstone fick sig mer till livs på gymnasiet? Man undrar om de aldrig träffade och lyssnade på de intressanta och erfarna äldre personligheter som fanns i deras egna partier?

Reinfeldts såvitt jag vet fortfarande inte återtagna eller korrigerade ord om att vissa demokratiska politiska motståndare inte ska bli förvånade när de drabbas av politiskt våld, och om den svenska kulturens obefintlighet, markerar exempelvis något historiskt radikalt nytt, och tragiskt. Även om det till dels var fråga om naivitet och klumpighet eller tillfälliga olyckshändelser i de här fallen (orden om den svenska kulturen var exempelvis en klumpig parafras, i ett helt nytt sammanhang, av en ofullständigt ihågkommen formulering av Tegnér), måste man ha rätt att uttrycka uppfattningen att det var för en statsminister otillåtlig naivitet och klumpighet, otillåtliga olyckshändelser. Att det finns ett glapp, en torftighet, en utarmning här; ett brott i den kulturella överföringen. Att det faktum att dessa politiker argumenterar som de gör talar ett tydligt språk inte bara om deras partikulturer, utan även om aspekter av den allmänna svenska kulturen och debatten idag.

Det handlar om svagheter som, liksom de krafter som producerat dem, riskerar att på fatalt och mer slutgiltigt sätt erodera den djupare, gemensamma kulturella och moraliska grund vi alla står på och bygger på, den grund vi tar för given men som uppnåtts endast genom många generationers hårda arbete och strävan. Av politiska åtgärder kan bara SD:s typ av kulturpolitik, sådan den i framtiden kommer kunna vidareutvecklas, motverka detta.

Osjälvständigt och opportunistiskt tenderar Reinfeldt och Juholt – jag tänker här inte bara på den nu aktuella debatten – att bara pladdra på om SD, navigerande efter fladdrande ideologiska skenbilder, de billigaste och mest fantastiska förvrängningar, de genomskinligaste och ytligaste diskursiva diktat, utan att ge något övertygande intryck av att längre egentligen tro på något mer grundläggande, och framför allt utan att förstå något av den djupare innebörden av det SD talar om, de större perspektiv som motiverar SD:s politik. Man känner den kalla nihilismen ätit sig in strax under ytan. När Reinfeldt säger sig föredra Ohly framför Åkesson bör vi ju inte behöva tveka om vem Juholt föredrar. Deras partier reduceras alltmer till ihåliga, dammiga kulissvärldar, döda relikter av något som var meningsfullt för länge sedan. De är fyllda av uniforma, tanketomma mekaniska funktionärer som, utan att inse hur och varför, medels upprepning av samma meningslösa, färdigformulerade standardfraser administrerar ett i centrala avseenden ohållbart och havererande radikalmodernistiskt system.

Detta är inte platsen för en närmare analys av det politiska språket och makten, men för dem som finner det ovanstående abstrakt, ger jag ett exempel på en från alla håll ständigt upprepad meningslös fras som används som kritik mot SD: partiet “ställer grupp mot grupp”. Mer än de i högre grad innehållsligt bestämda språkliga instrumenten för systemhegemonisk styrning illustrerar denna otroliga abstraktion tomheten i det tänkande och den retorik som samtliga andra partier från höger till vänster delar i bekämpandet av SD.

Frasen har, i sig, utan tillägg och förklaringar, såvitt jag kan se utgjort det huvudsakliga, centrala, förment avgörande argumentet mot SD under hela det gångna riksdagsåret. Det säger det mesta man behöver känna till om nivån på sjuklöverns nuvarande argumentation. Frasen implicerar ett moraliskt fördömande. Men att, som man gör, säga att det i sig, generellt, är fel att ställa grupp mot grupp har i verkligheten inte någon som helst begriplig eller legitim innebörd i en parlamentarisk demokrati, den demokrati som handlar just om att, inom bestämda författningsmässiga ramar och i ordnade procedurala former, tolerera och acceptera att särintressen, grupper, organiserar och artikulerar sig politiskt, att de ställer sig och ställs mot varandra.

Om man ansträngde sig att försöka finna en mening i detta uttryck sådant det idag används, torde det enda man skulle kunna komma fram till vara att de ignoranter som gång på gång i det allvarligaste alarmtonläge och med anspråk på moralisk överlägsenhet upprepar frasen försvarar något som liknar den “fascistisk[a] fantasi om ett homogent Sverige tömt på politiska konflikter” som Sam Carlshamre och Daniel Strand i stället groteskt tillskriver SD.

Att SD inte är ett vanligt vänsterparti – för att nu återvända till detta tema – framgår också med all önskvärd tydlighet av Åkessons replik till MP:s nya språkrör Gustav Fridolin, som kan ses i riksdagens webbtv-arkiv. Åkesson får snabbt och med stor klarhet fram den bestående flumvänsterkaraktären hos MP:s politik, och man kan inte annat än förundras över hur detta parti kan vara så stort. Den integritetslösa och inte bara av det absurda motståndet mot SD frambringade ideologiska kollapsen i sjuklövern når en ny nivå av farsartadhet när det nu antyds att det samarbete med Fridolins parti som inleddes med den hårresande överenskommelsen om ytterligare förvärrad massinvandring nu ska fortsätta och vidareutvecklas, och att det är detta som ska rädda Reinfeldt, det ekonomisk-politiska högerbålverket mot de hemska gammelsossarna SD. Fridolin och Reinfeldt signalerar ömsesidigt en ny närhet.

Timbros Markus Uvell har nu i alla fall äntligen fått nog och i ett debattinlägg i Aftonbladet kommit fram till åtminstone en allmän slutsats rörande förhållningssättet till SD i linje med vad jag tidigare rekommenderade i ett inlägg om en Timbro-debatt om SD där bland annat han medverkade.

Partiledardebatten visar att SD under sitt första år i riksdagen redan hunnit inta en central position i svensk politik. Denna position har gjort det omöjligt att dölja hur de gamla partierna på punkt efter punkt förenas i vad som i realiteten helt enkelt är ett motstånd mot det som är bra för Sverige, bra för Europa, bra för den västerländska civilisationen och dess distinkta värden. Detta är slutsumman av den ideologiska och taktiska matematik jag här beskrivit. Och det förtjänar inte väljarnas mandat.

Det bör bli allt lättare att se att det är SD som idag representerar det som var bra i den gamla högerns konservatism. Liksom det som förblir hållbart i den gamla socialdemokratins välfärdsreformer. Och de moralkonservativa värden KD svikit. En starkt markerad men realistisk och genomförbar miljöpolitik, skild från MP:s hopplösa och oförbätterliga opportunism (naturen är ett av de “överordnade värden” Ambjörnsson nämner som konservatismens angelägenhet). Ett motstånd mot dagens EU som inte, som V:s, drivs från fel håll, från ståndpunkten av ett försvar för en postnationell ordning av ännu värre slag än EU:s. I någon mån en landsbygdsförankring som ersätter den som C tragiskt kastade bort till förmån för missförstådd urbanitet och liberal dekadens. Krav på invandrare grundad i en genomtänkt åskådning, långt bortom FP:s tillfälliga populistiska utspel, och en skol- och utbildningspolitik baserad på en historiskt förankrad kultursyn i stället för FP:s kalla, radikalrationalistiska ekonomism och teknokratism, i vilken man bortom de ibland svagt skönjbara tendenserna till begränsad insikt om omöjligheten i det, förlitar sig på invandrare av det ovan nämnda slaget.

Men det bör också bli lättare att se att SD driver allt detta utifrån en alldeles egen ideologisk profil. Att detta partis egna helhetssyn rymmer dimensioner som inget av de övriga partierna äger, som de alla saknar. Att alla de nämnda av sjuklövern förkastade eller förfuskade tingen är inte bara på nytt sätt kombinerade, utan omstöpta, modifierade och kompletterade i enlighet med SD:s egen unika politiska vision och dess egna historiska traditioner. Att det i allt väsentligt är ur denna vision och dessa traditioner som de olika ståndpunkterna vuxit fram, inte bara ur den nödvändiga räddningsaktion som övertagandet av element från de andra partiernas i de viktigaste fallen svikna och förrådda historia innebär.

SD borde kunna bli framtidens självklara stora, inklusivt välkomnande parti i vårt land. För det har gått så långt att man kan säga inte bara att de är de enda som tror på Sverige, utan nästan också att de är de enda som tror på något verkligt, konkret, levande och positivt överhuvudtaget. ”Här för att stanna” är väl redan en gammal paroll, förra höstens paroll. Den senste partiledardebatten visar att SD inte bara är här för att stanna, utan för att fortsätta växa. För att, på sikt, ta över ansvaret för Sverige.