Ezzelino

Jag upptäcker att Flashback-tråden om mig, SD och konservatismen, som jag kommenterat i flera inlägg, har urartat. Den kommentator som bad mig skriva om frågan om judiskt inflytande klagar nu i denna tråd – av någon anledning inte längre här – på vad han uppfattade som otillräckligheten i det inlägg jag på denna uppmaning skrev, ‘Till frågan om det judiska inflytandet’, och i synnerhet i mitt svar på en av hans efterföljande kommentarer. Och en annan Flashback-skribent, “Ezzelino”, ger sig in i denna diskussion.

Jag svarar nu främst den senare, i en polemisk-stilistisk modalitet som i någon mån anpassar sig till den som är dennes egen i anonymitetskulturen, och som han därför förtjänar. Min avsikt är att lämna ett nytt bidrag till att sätta stopp för eller begränsa de missbruk jag så ofta påpekat under det senaste året, ett bidrag av ett annat slag än tidigare och som jag börjar förstå kan vara nödvändigt. Men efter detta hoppas jag att jag inte behöver återvända till denna modalitet. Den provinsiellt och så att säga naivt vulgära, grova, subkulturella ton som alltför ofta dominerar på Flashback är oförenlig med den svenska och europeiska traditionen av civiliserad offentlig debatt. För mig är det viktigt att värna den och den standard den etablerat när den varit som bäst. Mer än de flesta tror av våra högre, i verklig mening frihetliga, humanistiska och demokratiska värden vilar, skulle jag vilja påstå, på just detta.

Mitt inlägg om det judiska inflytandet

Kommentatorn som jag – i tron att han skulle uppskatta det och hopp om att det kanske kunde leda till en meningsfull diskussion om det ämne han tog upp – efter hans första, måttfullt formulerade förfrågan beviljade ett inlägg, skriver: ”Bengtsson skriver på inrådan av någon antisemit som frodas i anonymitetskulturen [det vill säga kommentatorn själv] om den judiska frågan. Jag tycker inte att inlägget är speciellt klargörande.”

Jag skrev inte att kommentatorn är antisemit. Man märker här omedelbart ett oseriöst syfte, helt skilt från diskussionen av ämnet – en vilja att framställa sig själv som djärv sanningssägare och utmåla mig som orättvist förtryckande politisk-korrekt konformist.

I sak är klagomålen oklara. Förutom att mitt inlägg inte är tillräckligt klargörande, fortsätter jag i svaret på kommentaren ”försvara David Horowitz”, vilket är fel: ”Jag kan bara inte ta sånt. Horowitz är genuint ond. Det är oacceptabelt att försöka göra honom till en ’god jude’.”

Detta är hela kritiken. Den första punkten går inte att bemöta, eftersom kommentatorn inte förklarar vad det är som inte är eller på vilka punkter jag inte är speciellt klargörande, och vad han menar med speciellt klargörande.

På den andra punkten har jag inget mer att säga än det jag redan sagt i svaret på hans kommentar: jag nämner en del bra saker Horowitz har gjort och som är relevanta för ämnet, men tar, liksom i inlägget, avstånd från hans övriga positioner. Kommentatorn vill tydligen inte förklara vad det är han menar vara fel i detta partiella försvar. Påståendet om Horowitz’ genuina ondska kan inte bemötas bara som sådant, och det om att jag försöker göra honom till en ”god jude” är kommentatorns egen beskrivning av vad jag gör, något som, beskrivet på detta sätt, avfärdas som oacceptabelt med hänvisning till det första påståendet. Det finns ingen som helst saklig substans att ta fasta på här. Det jag redan har sagt om Horowitz gäller.

Av narcissistiskt självförhärligande skäl eller bara av lättsinnig dumhet, den ansvarslösa lättviktighet som anonymitetskulturen framodlar, nedvärderar kommentatorn nu mig, förklarar han krig mot mig, skapar han splittring. Därmed bidrar han till att förstöra det även han, om än på ett överdrivet och förvrängt sätt, tills helt nyligen hyllat mig för på Flashback.

Anonymitetskulturen igen

Men den verkliga urspårningen finner vi när en annan kommentator, ”Ezzelino”, ger sig in i diskussionen. Här har vi att göra med en verklig anonymitetskulturens ynkrygg, eftersom han missbrukar anonymiteten på just det sätt jag flera gånger kritiserat: till ett lågt och fegt personangrepp. Och långt ifrån bara mot mig – hans angrepp mot mig är mycket milt i jämförelse med vad han säger om andra. Under lång tid har han missbrukat anonymiteten genom angrepp mot många personer, som led i en analys av och polemik riktad huvudsakligen mot judar och deras inflytande, men även mot olika mer eller mindre konservativa och nationalistiska debattörer och politiker som han ogillar – ofta för att de enligt honom står under det judiska inflytandet – och vars ansträngningar han därför vill förstöra. Det finns därför anledning att ta upp denne skribent även oavsett vad han nu skriver om mig.

Till att börja med ligger naturligtvis det ynkliga i det blotta faktum att han fördömer verkliga, icke-anonyma skribenter för att de inte går, eller av honom påstås inte gå, lika långt som han själv i den modets och sanningssägandets riktning som han själv gör anspråk på att ha gjort. Vem är han själv, och hur långt har han i själva verket gått? Den person som döljer sig bakom användarnamnet “Ezzelino” har ju inte tagit ett enda steg. I stället för att öppet framträda, ta ansvar för sina åsikter och arbeta konstruktivt, väljer den verkliga personen bakom signaturen ett liv av feg anpassning till och därmed stöd för det “etablissemang” han inte vågar kritisera annat än anonymt. Han kan på intet sätt jämföras med föremålen för hans kritik.

Ezzelinos uppfattning av det judiska inflytandet är av ett speciellt slag. Efter att ha gått tillbaka bara en liten bit i olika Flashback-trådar där han medverkar har jag hittat en lång rad formuleringar (jag har ingen lust att återge dem här) som tydligt uttrycker ett rent rashat mot judar av en typ som är ganska ovanligt. Och det som i hans analys och förståelse av judendomen går utöver detta finner jag – så långt jag följt honom – ofta ytligt, ensidigt och osjälvständigt.

Hur ska man förhålla sig till allt detta? Ska man bara avfärda det och ignorera det tillsammans med hela Flashback? Ska man avfärda hela den av mig ofta diskuterade anonymitetskulturen och fördöma anonymitet överhuvudtaget, eftersom de nästan oundvikligen producerar avarter av detta slag? Jag tycker inte det. Som jag flera gånger sagt fann jag Flashback – som jag upptäckte först i år, genom tråden om mig – med dess idé om “yttrandefrihet på riktigt” i vissa avseenden vara ett positivt fenomen. Jag hittade flera mycket goda individuella skribenter, och fann det meningsfullt att ge mig in i dialog med dem på det sätt jag gjorde i de inlägg där jag kommenterade vad de skrivit om mig och mina blogginlägg. Jag hoppades att även diskussionen med kommentatorn i min blogg skulle kunna bli en del och fortsättning av detta.

Men med Ezzelino står vi inför något helt annat. Han beter sig inte som en vanlig debattör, som en normal, seriös, respektabel kritiker. Och därför krävs här ett annat bemötande, och det bör, menar jag, inte vara tystnad. I stället för totalt avståndstagande och krav på förbud och censur är den metod jag nu prövar en motattack mot en av de viktigaste, ledande, representativa missbrukarna av anonymiteten.

Åskådningsmässigt ger även ett ytligt studium av hans inlägg på Flashback vid handen att Ezzelino är en iskall nihilist, nietzschean, deleuzeguattarian och rå, militant antihumanistisk Pentti Linkola-naturalist, avskuren från alla högre tanketraditioner på det sätt man bara kan vara om man aldrig lyckats ta sig utöver eller få upp ögonen för vad som ligger bortom den gamla vanliga, allmänna moderna provinsialsvenska radikalismens karga, kulturlösa tundra. Det faktum att Ezzelino obestridligen är en intellektuell endast accentuerar denna tragik.

Detta kastar kanske ljus över hans val av användarnamn. Om den för sin exempellösa grymhet och tortyr ökände och av Dante i helvetets sjunde krets placerade medeltida italienske tyrann vars namn denne skribent använder, skriver Jacob Burckhardt i sitt klassiska verk Renässanskulturen i Italien: ”Vid sidan om kejsaren [Fredrik II], vars strävan går ut på centralisation, uppenbarar sig en usurpator av egendomligaste slag, hans vikare och svärson Ezzelino da Romano. Denne företräder intet regerings- eller förvaltningssystem, då hans verksamhet helt och hållet går ut på strider om herravlädet i östra Norditalien. Men som politisk förebild för den följande tiden är han icke mindre viktig än sin kejserlige beskyddare. Alla medeltidens hittills gjorda erövringar och usurpationer hade fullbordats antingen med stöd av verklig eller föregiven arvsrätt, eller också hade de skett mot de otrogna eller bannlysta. Här ser vi för första gången ett försök att grunda en tron genom massmord och ändlösa ohyggligheter med användande av alla medel och hänsyn tagen endast till målet. Ingen av efterföljarna har tillnärmelsevis hunnit upp Ezzelino i fråga om förbrytelsernas måttlöshet, ej ens Borgia. Men exemplet var givet, och Ezzelinos störtande innebar ej rättvisans återställande för folken, ej någon varning för kommande förbrytare…I en sådan tid var det förgäves som Thomas av Aquino…uppställde teorin om en konstitutionell styrelseform, i vilken fursten tänks stödd på en av honom utsedd senat och en av folket vald representation.”

Skyltande med sin identifikation med allt detta (som hans “avatar” ser vi dock Sigismondo Malatesta i praktfull renässansdräkt) har vår Ezzelino tydligen utmejslat en nisch på Flashback där han är den som alltid talar vad han menar vara klarspråk och den nakna sanningen utan några som helst hämningar och hänsyn, med en grov och brutalt aggressiv vulgaritet, och med en nihilistisk avsikt att förstöra och helt oprovocerat förolämpa och kränka. Varför han tagit sig an “nationalismens” sak och tror sig kunna göra anspråk på trovärdighet i dess och “vanliga svenskars” försvar är högst oklart.

Men han tycks tro att läsare imponeras av allt detta. Hans destruktiva attacker även mot personer som mig (och det är alltså många fler) tyder på att anledningen till att han tillbringar en stor del av sitt liv på Flashback till åtminstone avsevärd del är att han där kan tillfredsställa sitt ego med sin egen inbillning om hur andra beundrar honom. Denna anonymitetskulturens spegelfäktning framför skärmen är naturligtvis i sig beklämmande och löjeväckande. Men den blir också generande när inläggen tydligt visar inte bara att författaren inte vet vad han talar om, utan också att han inte förstår hur andra uppfattar honom.

En intellektuells antiintellektualism

Ezzelino skriver om mitt inlägg om det judiska inflytandet: ”Det Bengtsson gör är att ta en tankegång, mysfarbrorsmalande tänja ut den till och över bristningsgränsen, sedan ta den kollapsade tankegången och släta ut den samt späda ut den glutenfria och okryddade text han knådar fram med generösa doser svagdricka och lättmjölk. Kort sagt: han skriver alldeles åt helvete för långrandigt. Det sättet att uttrycka sig kanske har lugnande, självterapeutiska orsaker, men det fungerar inte så bra som text.”

Om jag ska göra ett försök att ta denna person på allvar måste till att börja med sägas att detta i en mening är fullständigt obegripligt. Vad är det Ezzelino efterlyser? Vem jämför han mig med? Vem skriver enligt honom bättre om detta?

Jag skriver för långt som svar på oerhört allmänt formulerade frågor om judiskt inflytande? Detta är ett litet ämne som låter sig tillfredsställande avhandlas på mycket mindre utrymme, det utrymme hans egna pluttsnuttar på Flashback kräver?

Redan tidigare i Flashback-tråden har Ezzelino kritiserat mina artiklar för att vara ”substansutspädande”. Denna kritik är inte främst stilistisk utan innehållslig – trots att Ezzelino inte framför ett enda innehållsligt argument, inte nämner en enda saklig ståndpunkt, utan bara radar upp nedsättande bilder.

En sådan outrerad och militant antiintellektualism – man erinrar sig sorgset hans tvivelaktiga “filosofiska” inspirationskällor – är självklart helt undermålig. Jag tar ”en tankegång”, säger Ezzelino. Varje stycke i min text innehåller minst en tankegång. Jag kan inte se att någon av dem “kollapsar”, och Ezzelino förklarar inte vad han menar med detta. Inte en enda av mina tankegångar tas överhuvudtaget upp av Ezzelino. Vi förstår bara att han i själva verket önskar en annan substans. Att han helt enkelt, utan att anföra något sakligt skäl, tycker att jag inte är tillräckligt medveten om och kritisk mot det judiska inflytandet. Intressantare än så är verkligen inte det han har att säga.

När man tidigare bett mig skriva mer än jag hittills gjort om judiskt inflytande, Israel och så vidare har jag svarat att ämnena är mycket stora och bett att det hela ska uppdelas i mindre, mer precisa delfrågor. Det var eftersom den senaste kommentatorn åtminstone i någon mån gjorde detta som jag denna gång skrev ett svar. Men Ezzelino menar att om man inte har en enkel, entydig och radikal uppfattning i dessa frågor som överensstämmer med hans egen, och om man inte uttrycker denna kort- och grovhugget på hans eget sätt, blir resultatet en dålig text.

Av detta följer att man inte kan hysa en moderat uppfattning och uttrycka sig med den nyansering som med nödvändighet måste vara jämförelsevis utrymmeskrävande, eftersom detta alltid kan beskrivas i termer av glutenfrihet, okryddadhet, svagdricka och lättmjölk. Detta är sakligt, förutom rent barbari, också ren idioti.

Sektmentalitetens tragikomedi

Men troligen skulle det inte spelat någon roll om jag skrivit något som låg närmare Ezzelino. Avgrundsvarelser av hans typ blir ändå aldrig nöjda, eftersom deras syfte är ett annat än att meningsfullt och konstruktivt diskutera, göra positiva insatser, försvara någonting viktigt och värdefullt. Det visas av deras attityd, beteende och språk mot andra.

Ezzelinos enkla logik i detta fall tycks vara: ju mer kritisk mot judar, desto bättre, desto mer gluten, kryddor, alkohol- och fetthalt, desto bättre text. Det går alltid att gå längre, överträffa andra i detta spel, göra anspråk på att man är bättre eftersom man själv alltid är radikalast. Var slutar det?

På ett mer allmänt plan är vad vi möter i Ezzelinos förhållningssätt till mig och till många andra den gamla vanliga banala fanatism och sjuka sektmentalitet som vi känner bara alltför väl från kyrkans och extremvänsterns historia, men som också återfinns bland Ezzelinos typ av “nationalister”. Den är samtidigt tragisk och komisk.

A och B har tidigare uttryckt samma ståndpunkter. C och D delar andra ståndpunkter, och ogillar A:s och B:s. B tar ett steg i riktning mot C:s och D:s ståndpunkter. C välkomnar detta. D däremot visar sig vara en sektfanatiker. För honom tycks det faktum att B tar ett steg i hans riktning bli ett skäl att ytterligare ogilla B. I stället för att välkomna B, övergår D till att angripa B för att han inte tagit två steg, inte är tillräckligt renlärig, är alltför försiktig, alltför mellanmjölksaktig. B tar ett andra steg. C välkomnar även det. D däremot blir ännu mer fientlig, och ägnar nu hela sin energi åt att hatiskt motarbeta och förtala B för att han inte tar ett tredje steg. B framställs som den verkliga motståndaren, alltunder det A undgår kritik. Snart börjar D också kritisera C för att vara alltför välvilligt inställd till B, inte tillräckligt kritisk ifråga om B:s ännu ej tagna tredje steg, och framställer denna C:s svaghet som ett avgörande problem, långt viktigare än A. B är, säger D, egentligen bara ute efter att infiltrera och korrumpera C och D och därmed oskadliggöra deras motstånd mot A. Därför måste all energi läggas på att stoppa och förstöra B, och även C som inte förstår B:s verkliga natur. Genom att behandla B och C på detta sätt blir D till slut en enmansprocession, som med alltmer gäll röst skriker att den och ingen annan står för den rätta läran och frälsningen.

Kanske borde jag i högre grad ha förutsett detta bemötande när jag gav mig in i dialog med vissa av Flashback-skribenterna. Men att det skulle drivas till sådana absurda ytterligheter som hos Ezzelino skulle jag aldrig ha kunnat ana. I ett fall som detta måste man ju fråga sig om syftet överhuvudtaget är seriöst, ja om det i själva verket är ett annat än det föregivna, om vi här inte har att göra med en person som är ute efter att just skapa splittring och försvaga och kompromettera det han låtsas stå för.

Mina motiv

Ezzelino fortsätter: ”Men jag kanske är alltför negativ: han försöker ju faktiskt, på sitt sätt, diskutera judefrågan.” Försöker? Vad menas här? Att jag inte lyckas diskutera frågan om judiskt inflytande? Formuleringen är förmäten, uppblåst, arrogant.

Och: ”Problemet är väl bara att han snarare i praktiken strävar efter att desarmera den.” Återigen obegripligt. Jag uttrycker helt enkelt min uppfatting om det kommentatorn frågade om, med den precision och detaljrikedom som är rimlig i ett normalt blogginlägg. Mina ståndpunkter är helt klara. Det är endast Ezzelino som läser in ett bakomliggande syfte. Och att han gör det beror naturligtvis helt enkelt på att han inte håller med mig. Men är detta ett meningsfullt sätt att diskutera ämnet? Vågar eller kan Ezzelino inte diskutera det på annat sätt? Det är han, inte jag, som undviker ämnet.

Vidare: ”Han verkar besatt av längtan efter ett samförstånd han aldrig kommer att få uppleva.” Med vilka längtar jag efter samförstånd? De liberal- och vänsterextrema judar jag, som jag påminner i inlägget, redan tidigare kritiserat? Shas-fundamentalisterna på Västbanken? Ezzelino kommer här med en fullständigt ogrundad förolämpning av den typ som endast kan skapas av den förening av naivitet och ansvarslöshet som är så typisk för anonymitetskulturen. En förolämpning som nu, liksom hans kommentar i dess helhet, kvarstår som en dom över honom själv. Varför gör han detta?

Än en gång visar Ezzelino sin oförmåga att uppfatta vad det var som skedde. Vad jag gjorde var att jag svarade en kommentator därför att denne framställt frågor av en typ som även andra tidigare ställt och jag då inte besvarat. Jag strävade inte efter att åstadkomma någonting alls med denna text. Var visade jag mig ”besatt” av ett samförstånd som jag vill uppleva? Jag skrev bara ned några tankar på kommentatorns uppmaning om det ämne han förelagt mig, i hopp om en meningsfull diskussion. Det är allt.

Ezzelino kan ju omöjligen bygga kritiken om ”besattheten” på att jag skrivit mycket om detta ämne. Liksom tidigare kommentatorers frågor föranleddes ju dennes just av att jag inte gjort det. Men å andra sidan kan Ezzelino därför inte heller bygga kritiken om längtan efter ”samförståndet” på vad jag skrivit i tidigare inlägg. Där uttrycker jag ju också skarp kritik mot visst judiskt inflytande, kritik av ett slag som han ju måste se inte är ett uttryck för någon längtan att uppleva samförstånd med dem jag kritiserar.

Borgerligheten och jag

Vidare: ”Bara genom att ’nyanserat’ försöka dryfta några aspekter av judefrågan har Bengtsson gjort sig totalt omöjlig i just de kretsar han gärna skulle vilja tillhöra (borgarkretsar).” Här blir det ännu allvarligare. ”Nyanserat” inom citationstecken? Ezzelino menar knappast att jag misslyckas med nyanseringen. Han menar att detta är ett ämne som inte bör diskuteras nyanserat, ja där det inte finns några nyanser.

Hur enfaldig måste man inte vara för att kunna skriva det Ezzelino skriver här? Han tycks inte inse att han ju måste ha många läsare även på Flashback som läst mer av mig och vet mer om mig än han gör. Han verkar helt enkelt inte förstå att hans inlägg måste uppfattas som löjligt. Det är skrattretande att se framför sig denna dumdristiga, självgoda kloakråtta sitta och berömma sig själv över djärvheten och intelligensen i sitt genomskådande sanningssägande.

Ezzelino förstår inte att många till skillnad från honom själv måste ha läst exempelvis mina tidigare inlägg där jag kritiserat ”borgarkretsarnas” otillräcklighet, svaghet, materialism, allmänna kulturella förfall och partipolitiska förvirring; där jag utförligt beskrivit min egen långa verksamhet i dessa kretsar; där jag förklarat hur jag inte ens i denna verksamhet begränsade mitt politiska tänkande till ett exklusivt borgerligt sådant; där jag förkastat vissa konservativas teatraliska poserande och andra konservativas klassförakt och tal om “white trash” och liknande; där jag talat om hur konservatismen i viss mening visat sig otillräcklig överhuvudtaget och beskrivit mig själv som “post-paleokonservativ”; där jag berättat hur mitt missnöje med borgerlighetens utveckling vuxit fram; där jag förklarat hur jag lämnat Moderaterna och Kristdemokraterna och övergått till Sverigedemokraterna; där jag tydliggjort hur jag beslutat söka mig bort från de begränsade politiska borgarkretsarna och deras ohållbara politiska alternativ (naturligtvis söker jag mig inte bort från gamla verkliga vänner i borgarkretsarna, och jag avvisar inte heller nya när de har något att komma med på något för mig viktigt område, men detta innebär inte att jag själv står för några begränsade borgarkretsars åsikter); där jag med stor noggrannhet beskrivit hur det borgerliga enligt mig bör förhålla sig till andra delar av samhället och de värden som gäller för helheten långt bortom dess klassmässiga begränsning; och där jag, slutligen, presenterat en utmaning till borgerligheten att acceptera det alternativ jag förespråkar.

Det är pinsamt att Ezzlino tror sig kunna avslöja ett futtigt, ynkligt motiv hos mig att bli en del av borgarkretsar som jag skulle stå utanför, när jag skrivit så mycket och på så många sätt om hur och varför jag är besviken just på dessa kretsar. Jag tänker inte låta mig missförstås på denna viktiga punkt genom att lämna oförskämda beskyllningar av Ezzelinos typ obesvarade.

Men hans förolämpningar här, liksom ifråga om ”samförståndet”, ligger nära den han framfört tidigare i tråden, där han kallade mina artiklar ”anständighetssuktande”. Å ena sidan, passar jag på att svara på detta sistnämnda, har jag aldrig märkt att någon uppfattat mig som oanständig. Jag har därför aldrig suktat efter något jag inte upplevt mig sakna. Jag skriver inte för att vinna tillträde till någon anständighetssfär som jag är utesluten från. Jag skriver bara som jag alltid gjort, under årtionden. Det är bara det att mina ståndpunkter helt enkelt inte är desamma som Ezzelinos.

Å andra sidan har mina politiska artiklar alltid – inte bara de Ezzelino läst här i bloggen utan alltifrån åttiotalet och inte minst i ”borgarkretsarnas” organ – konsekvent och systematiskt utmanat den borgerligheten kontinuerligt invaderande politiska korrekthetens (jag lägger in denna länk igen eftersom vissa debattörer ifrågasätter begreppets relevans och meningsfullhet; enligt min mening har det med rätt, historiskt förankrad definition en viktig analytisk funktion, även om det naturligtvis utan denna kan missbrukas) falska anständighet, som jag hela tiden inte bara suktat efter att röra mig bort från och inte tillhöra utan också verkligen rört mig bort från och därför sedan länge på intet sätt tillhör – om jag nu någonsin överhuvudtaget gjort det. Även detta är sakligt en mycket viktig punkt.

Kloakråttans perspektiv

En förklaring till detta Ezzelinos fantastiska självbedrägeri kan naturligtvis vara just det faktum att han själv är en sant oanständig kloakråtta som bara känner och förstår andra kloakråttor. Utan tvekan finns bland kloakråttorna en och annan som någon gång lyckats få upp nosen så långt genom rännstenens galler att de sett att det finns en annan, verkligt anständig värld där ovanför, och som därför ”gärna skulle vilja tillhöra” den. Det är inte osannolikt att detta är Ezzelinos hela horisont (hans anpasslighet IRL tycks inte ha lett till någon normal position i samhället), även om man inte gärna kan tro att Ezzelino själv delar denna önskan som några av de andra råttorna bevisligen hyser. Att vilja lyfta sig upp ur kloaken – och ovanför den finns verkligen inte bara borgarkretsar – är ju en ädel och lovvärd egenskap, men vissa kloakråttor är av naturen sådana att de inte ens vill detta, utan en gång för alla hör hemma i kloaken allena.

Lika generande är att Ezzelino från sitt kloakperspektiv tror sig veta att jag ”gjort mig omöjlig” i ”borgarkretsar” genom mitt inlägg. Jag har hört liknande saker förr. Exempelvis skulle, hette det, mina borgerliga vänner ”aldrig mer tala med mig” bara för att jag nu stödde Sverigedemokraterna.

Naturligtvis har en och annan i de nymoderata borgarkretsarna matt upprepat de vanliga standardfraserna: hur kan jag försvara de där främlingsfientliga, och så vidare. Men det har aldrig varit fråga om något personligt avståndstagande. I de mer genuint konservativa kretsar där jag trivs bättre – det där som brukar avfärdas som den mörkblå punsch- eller möjligen cognac- och cigarrglasverandan – vårdar man åtminstone minnet av den tid då det verkligen fanns en genuin borgerlighet med starka inslag av bildning, historisk förankring och tradition (en annan sak jag skrivit om är mina egna minnen av denna borgerlighet sådan den ännu fanns kvar i min barndom). Den absolut enda kritik jag hittills hört där – möjligen har man även annan kritik, men den har i så fall inte framförts direkt och personligen till mig – är att Sverigedemokraterna är alltför dominerade av Kent Ekeroth och att han kommer göra Sverigedemokraterna till ett neokonservativt parti.

Att mena att jag skulle ha gjort mig ”totalt omöjlig” genom att återge just Ekeroths analys av de liberala judarna avslöjar därför liksom det övriga Ezzelino skriver hur djupt nere i kloaken han befinner sig. Det krävs inte mycket kontakt med samhället för att uppfatta hur många borgerliga i “etablissemanget” som i hemlighet beundrar Sverigedemokraternas utveckling under senare år, som djupt inom sig är stolta över att deras eget land kunnat frambringa detta trots allt motstånd från dem själva, ja som i verkligheten föraktar sig själva för sin svaghet, för den destruktion de vet att de är delaktiga i, för den töntiga anpassning de sitter fast i. När de är utomlands eller diskuterar nationalism med personer från andra länder tycker de att det skulle varit pinsamt att behöva säga att det inte finns några nationalister, eller konservativa som bevarar ett nationellt inslag, i Sverige. De är glada att kunna säga att det även finns svenska nationalister.

Om Ezzelino haft rätt i sitt påstående skulle det ha varit av ett helt annat skäl än han tror. I själva verket är det jag som, liksom här i bloggen, fått försvara Ekeroth i denna del av “borgarkretsarna”.

Flashback och anonymitetens missbruk

Slutligen uppstiger ur Ezzelinos kloakavgrund – eller, om vi får tro Dante, helvetesavgrund – följande förolämpningar, föranledda av att jag uttryckt tveksamhet inför att själv stiga ned i hans kloak:

”Bengtsson är verkligen en stofil. Kanske en rar sådan, vad vet jag. Men herregud, att en del unga människor väljer ’obscena’ nick ska väl för fan inte avskräcka en vuxen man från att skriva i samma trådar som dem. Det är en riktigt komisk beröringsskräck.”

Jag är en stofil, jag är rar, jag är avskräckt på ett sätt som är förvånande hos en vuxen man, jag uppvisar komisk beröringsskräck – därför att jag, som jag skrev, ”är obenägen att själv ge mig in i diskussionerna [på Flashback] och posta inlägg jämsides med bidrag från Fittfitta, Knullkungen, Cuntsucker, Megaballen, Kommunistfittan och Drullknull”.

Denna nivå av omdöme och urskillning säger det mesta om vem Ezzelino är. Det är överflödigt att bemöta detta.

Låt mig i stället upprepa och tydliggöra att jag inte menar att Flashback i dess helhet är en kloak, bara att den del där Ezzelino och tyvärr alltför många andra dväljs är det. I de formuleringar av mig som han här själv citerar säger jag bland annat att det finns mycket som är bra i detta forum och att jag till och med själv blivit medlem, om än bara för att bättre kunna följa de skribenter jag uppskattar. Jag försvarar Flashback och tar det på allvar.

Även detta inlägg är ett uttryck för det. Normalt kan man inte inlåta sig i debatt med personer som Ezzelino, och kommentarer som de här citerade förtjänar i sig egentligen inte att bemötas. Men jag ser detta svar som ett led i min argumentation rörande anonymitetskulturen och dess missbruk, och därmed de viktiga frågorna om internätet och yttrandefriheten, ja om den politiska kulturen i allmänhet.

Som jag betonat skulle jag dock önska att man arbetade för att förändra och i olika avseenden kvalitativt förbättra Flashback, och att de bästa skribenterna flyttade till ett nytt, mer specialiserat forum med bestämda och långt högre krav, i flera avseenden, på de medverkande.

Faktum är att en av dessa bra Flashback-skribenter rentav framfört det ännu bättre förslaget att de bästa skribenterna tillsammans startar en ny webbsida eller -tidskrift med i vid mening nationalkonservativ inriktning och med samma typ av snabba kommentarer i dagsdebatten som nu tvingas rymmas i den hittillsvarande frånstötande kloakstanken på Flashback. Jag vill helhjärtat uppmuntra detta. Deras bidrag är av sådan kvalitet att de verkligen förtjänar det. Om det är absolut nödvändigt kunde de rentav förbli anonyma, eftersom de inte missbrukar sin anonymitet.

Det viktiga är att de avskiljs från sektfanatikerna. Även med en stor ansträngning att leva sig in i deras perspektiv är det svårt att förstå de senare. Hur kan det vara så viktigt att göra personer som tar några men inte alla steg i ens egen riktning till fiender? Att de inte vinner något för sin sak utan i stället undergräver den är ju uppenbart. Omognad, fåfäng egocentricitet, ytlighet, dumhet, klumpighet, oskicklighet – allt detta skapar splittring och förstörelse. Bland svenska radikalnationalister verkar detta länge ha varit en dominerande patologi. Flashback är överfullt av sådana personer, som alltså, än en gång, dessutom är anpasslingar IRL och där aldrig själva tagit ett enda steg.

Ett av Ezzelinos huvudärenden på Flashback tycks vara att förstöra Sverigedemokraterna. Vad han verkligen riskerar att förstöra är internätet, dess frihet och dess möjligheter för det offentliga samtalet. Det är fega, anonyma personer som han, som verkligen på allvar uttrycker ”näthat”, som ger argument till alla som nu kräver avstängda kommentarfält, censur och inskränkning av yttrandefriheten. Vad jag många gånger sagt om problemen med anonymitetskulturen exemplifieras av Ezzelino på det mest motbjudande sätt.

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 1

Detta är det första i en ny serie inlägg innehållande en lätt reviderad version av en otryckt uppsats från slutet av 1990-talet, i vilken jag dels i historiskt perspektiv översiktligt belyser och kritiskt utvärderar aspekter av den vetenskapliga teoribildningen inom idéhistorieämnet vid svenska universitet, dels kort antyder några centrala punkter i och aspekter av vad jag anser skulle kunna försvaras som ett alternativ till de hittills dominerande teoretiska riktningarna.

Idéhistorieämnet har inte bara en unik ställning i Sverige utan har, alltsedan det introducerades av Johan Nordström på 1930-talet, en lång och delvis självständig identitét och historia här som det saknar i andra länder. Detta motiverar begränsningen till den svenska debatten, men diskussionen kommer med nödvändighet också röra allmänna, internationellt utbredda teoretiska positioner, även om deras tillämpning i forskningens praktik där ofta återfinns inom andra ämnen.

”Idéhistoria handlar om tänkandets historia, från antiken till våra dagar, föreställningarna om världen och kosmos, naturen och kulturen, etiken och politiken och mycket annat. Det gäller förstås de stora namnen och deras teorier: Platon om idéerna, Copernicus om solen, Newton om universum, Marx om klasskampen, Nietzsche om övermänniskan, Freud och överjaget, Popper och det öppna samhället. Men idéhistoria ger också svar på hur, när och varför de föreställningar, kategorier och modeord uppkommit som styr vårt dagliga tänkande…Idéhistoria är ett historiskt ämne och idéerna studeras följaktligen historiskt – hur de uppkommit, traderats, använts och förändrats. Den filosofiska aspekten – om idéerna är sanna eller ej – är av underordnat intresse. Värdeaspekten – vad man skall tycka om dem – är inte föremål för vetenskapligt studium…”

Så skrev Bo Lindberg under sin tid som professor i Stockholm i en populär presentation av ämnet på institutionens hemsida. De sista meningarna innehöll en kort principförklaring som i mycket överensstämmer med distinktionen mellan vetenskap och världsåskådning.

Det är emellertid inte uppenbart att dessa principer accepterats av mer än en högst begränsad del av idéhistorieämnet i Sverige under de senaste årtiondena. Den av Henrik Björck redigerade jubileumsvolymen Idé- och lärdomshistoria i Göteborg 1997. Ställningar och förhållanden efter fyrtio år från 1997 gav exempelvis med vad som knappast kan betecknas som annat än en överväldigande entydighet vid handen att en diskrepans föreligger mellan principer av Lindbergs slag och den idéhistoria som bedrivits i Göteborg.

Detta blir ytterligare uppenbart genom att Lindberg också följdenligt, om än i hovsamma ordalag, framträder som en avvikare från och delvis till och med kritiker av den riktning inom idéhistorien, som på goda grunder kan anses prägla inte endast Göteborgsinstitutionen, utan tvärtom torde kunna betraktas som den i Sverige dominerande.

Den av Henrik Sandblad upprätthållna och av Sten Lindroth fortsatta nordströmska traditionen, som Lindberg kanske uppfattade som på det hela taget motsvarande de av honom uttalade principerna, framstod även i Lindbergs bidrag som ett sedan länge historiskt överskridet stadium, och tonvikten låg istället på den ”ideologianalys”, som förmodades icke minst i utomståendes ögon skänka Göteborgsinstitutionen dess egenart (enligt Lindberg var den ”institutionens signum”). Sandblad efterträddes av vetenskapsteoretiska metaperspektiv, något som enligt Lindberg var ”provocerande i sitt glorifierande av teorin och sitt filosofiska reducerande av historien till blott exempelsamling åt de generaliserande teorierna”; som ”formulerar modeller och teorier och undersöker dem genom ’case studies’”. Lindberg talade här om utvecklingen under sextio- och sjuttiotalet, och konstaterade att

”vetenskapsteorin var förstås inte bara teori. Den var också ideologi, ett led i den ideologiska förändring som drog över inte bara den akademiska världen de här åren. Benägenheten att avhistorisera och göra historien till hjälpmedel åt generaliserande vetenskap var ett uttryck för behovet av nya, mer relevanta perspektiv i en krympande värld, där rekonstruerandet av det förflutna, i synnerhet det nationella förflutna, uppfattades som mindre angeläget. Talet om ’Vorverständnis’ och paradigm ingick i det ifrågasättande av vetenskapens objektivitet, som präglade hela 70-talet. ’Det finns inga teorilösa fakta’ och ’alla fakta är teoriimpregnerade’ är paroller som…var uttryck för samma tendens varav vi alla…tog intryck. Ifrågasättandet av objektiviteten kom från olika håll – från hermeneutiken, från Kuhn, från Foucault…och från antropologerna. Men sin ideologiska kraft fick det genom marxismen. Visserligen vill ju marxismen inte vara relativistisk alltigenom utan bara när det gäller den borgerliga vetenskapen, men det var detta som var det viktiga på 70-talet.”

Lindberg berättade om Ronny Ambjörnssons, Aant Elzingas och Anna Törngrens i kurslitteraturen på flera håll upptagna bok Tradition och revolution (1968), på vars omslag uppmaningen ”STÖD FNL – POSTGIRO 40 04 99” var tryckt: ”Boken var en politisk handling och gav samtidigt en historiematerialistisk förklaring till hela idé- och lärdomshistorien”; efter ett seminarium om boken uppmanade Elzinga deltagarna att ansluta sig till en nere på stan pågående demonstration. Den nya teoriinriktningen ”åstadkom en förskjutning i världsbilden eller i varje fall i språket”. När Liedman 1979 efterträdde Sandblad blev den nya inriktningen ”slutgiltigt förhärskande”.

I sitt eget bidrag till jubileumsvolymen, som jag uppfattar som defensivt apologetiskt till uppläggning och innehåll, strävade Liedman att identifiera sin inriktning med Gunnar Aspelins (ett annat tidigt tungt namn som delvis intog en särställning och som jag ska återkomma till), och därigenom så att säga legitimera den, varvid den också åtminstone delvis kunde anses ha representerats av Rolf Lindborg i Lund.

Liedman, Ambjörnsson, och delvis Lindborg: tre ledande ämnesföreträdare, samtliga med tiden – och de två första mycket snart – professorer, vid varsin institution och med mängder av lärjungar, som enligt Lindbergs egen beskrivning stod för en annan syn på ämnet än han själv och exempelvis Nils Runeby. Till detta kommer att den senares lärjungar i Stockholm – där han efterträddes av Lindberg – under långt tid själva snarare omfattade den liedmanska uppfattningen och att valda delar av denna snabbt började spridas även i den norsdströmianska eller lindrothianska högborgen i Uppsala.

Den politiska kulturens kris

Jag ska inte säga att jag inte tar i Aftonbladet och Expressen med tång. Denna attityd skulle i många fall uppfattas som ett uttryck för snobbism. Och utan tvekan kan den också ofta verkligen vara det.

Men så behöver inte vara fallet. Förhållningssättet kan vara välgrundat, även om det i praktiken blir för extremt. Det finns avgörande moraliska, intellektuella, allmänkulturella och politiska skäl till varför man i viss mening och på visst sätt i några avseenden bör förakta den typ av journalistik och opinionsbildning dessa tidningar oftast representerar.

Hursomhelst fick jag indirekt lära mig att inte läsa kvällstidningar. I de allra flesta hem jag besökte under min uppväxt, alldeles oavsett om de var borgerliga eller socialdemokratiska (och de var ungefär lika många i varje kategori), skulle det närmast ha varit en skam att ertappas med någon av dessa tidningar. De syntes aldrig.

Jag är beredd att försvara de värderingar som förklarar detta förhållande. Men det är inte bara för att Aftonbladet och Expressen är mer än principiellt populistiska i den lägre meningen, för att de ofta är grovt och exploaterande vulgära, som jag menar att man bör förhålla sig med stor reservation till dem.

I exempelvis den engelska konservativa tabloidpressen finns ofta, vid sidan av all råhet, också verkligt sanningssägande, insiktsfulla och avslöjande artiklar av en typ de seriösa tidningarna saknar. Så skulle kunna vara fallet i Sverige också. Populismen skulle kunna åtminstone då och då höja sig till populism i högre mening populism i högre mening, och därmed konvergera med några av den mer genuina konservatismens verkliga och avancerade insikter.

Men i Sverige har vi inte någon sådan tabloidpress. Här förenas den programmatiska och systematiska populismen i lägre mening, den otillbörliga förenklingen och propagandan, vulgariteten, smaklösheten, grovheten, vädjandet till det lägre hos läsarna och därmed läsarföraktet, med en politisk tendens – två varianter av en politisk tendens – som jag i det mesta förkastar. Det är denna kombination som gör avståndstagandet, ja, ibland tångens avstånd, nödvändigt.

Den typ av journalister och tyckare, numers ofta rena ignoranter, som dessa tidningar i allmänhet och i allt större utsträckning bygger sin verksamhet på är ett inte minst för en sund form av demokrati djupt problematiskt fenomen i eller en djupt problematisk produkt av dagens samhälle. Tyvärr finner vi det naturligtvis också inte bara i TV och radio utan i allt högre grad även i morgontidningarna, eller vad som förr avskilde sig som sådana.

Det har alltid varit svårt att förstå hur tidningar som marknadsför sig med löpsedlar av Aftonbladets och Expressens typ på allvar kan göra anspråk på att ha kulturredaktioner och kulturskribenter. Nu finner vi förvisso ibland en och annan god kulturskribent. Men kombinationen och sammanhanget är bisarra. Det är de även ifråga om vissa politiska krönikörer. Som jag tidigare påpekat blir effekten ibland rent komisk, som när Johan Hakelius framför sin utstuderade, engelskimiterande posekonservatism i Aftonbladet.

Eller bara beklaglig, som när Marie Söderqvist, som jag uppskattar för hennes intresse för kulturkonservatismen på nittiotalet även om hon nu mer verkar ägna sig åt mode och livsstil och sånt, dränker sina krönikor i Expressens hav av smaklösheter av alla slag. Det är ovärdigt, helt enkelt. Och det gör ju att många som annars skulle läsa dem inte gör det. Inramningen är för billig och stillös. Marie Söderqvist i Expressen är ett utmärkt exempel till stöd för några av de argument jag försökt föra fram föra fram för varför den personliga bloggen är en bättre publikationsform än dagens tidningar, åtminstone de svenska. Om Marie startade en egen blogg skulle med all säkerhet många med min inställning läsa henne med långt större regelbundenhet.

Det finns alltså undantag i form av enstaka goda skribenter. Det finns också undantag i form av i den ovan angivna meningen dåliga skribenter som då och då råkar skriva bra saker. Ibland får jag tips av vänner och bekanta om sådant som är läsvärt, och andra gånger finner jag själv hänvisningar och länkar som gör att jag klickar mig fram till nätupplagorna.

Vilken kategori Aftonbladets Fredrik Virtanen tillhör vet jag inte. Men idag tipsade mig en god moderat vän om en utmärkt ledare av honom om Fredrik Reinfeldt: Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet. Den påminner mig också om ett inlägg av Expressens kulturskribent (kanske en god sådan?) Gunilla Brodrej i somras, som Thomas Nydahl fäste min uppmärksamhet på.

Vad Virtanen pekar på är i hög grad samma problem som hans egen tidning och Expressen normalt är exempel på. Men i denna ledare fångar Virtanen, i den utsträckning och på det sätt som är möjliga i en kvällstidningsledare, med stor klarhet och konkretion den svenska politiska kulturens förfall.

Virtanen ger först ett talande exempel från socialdemokratin, genom en jämförelse, utifrån en konkret incident, mellan Bengt Göransson och Thomas Bodström. Göransson “ingår, som kanske siste aktivist, i den gruppen av social­demokratiska högintellektuella som eftersträvade ett både ekonomiskt och kulturellt starkt Sverige”.

Idag har toppolitikerna “klivit ner från de höga akademiska hästarna och rullar allt oftare omkring i den kulturlösa gyttjan”. De inte bara “spelar vanliga, som poeten Olle Ljungström sjöng, de är vanliga”. Och det “mår inte ett land särskilt bra av”: “Ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet. Folket förtjänar inget mindre.”

Och Moderaterna har snarast blivit än värre än Socialdemokraterna. “Moderatledare”, fortsätter Virtanen, “har förvisso inte ens någon tradition av snille och smak, snarare av glada gamänger som Gösta Bohman och Ulf Adelsohn, men Reinfeldt slår alla tiders svenska statsministerrekord i vulgaritet.” Han är “en enmansorgie i banal medelklass” (när Virtanen också kallar honom “dundersvenne” kan det dock vara ett uttryck för illegitim, politisk-korrekt oikofobi; jag är litet osäker på terminologin här). Han “gav prinsessan Victoria en platteve i 30-årspresent”, “ägnade sommaren åt att läsa fyra Camilla Läckberg-deckare”, och “lyssnar inte på något svårare än Magnus Uggla och Da Buzz”. Och “som lök på laxen handlade han nyligen åtta burkar Mariestads starköl på Systembolaget. Gud nåde om han hade setts läppja ett belgisk trappistöl eller ens en tjeckisk Urquell.

Som Virtanen själv visar handlar det om mer än bara Reinfeldt och Nya Moderaterna. Det handlar också om borgerligheten i allmänhet, vars kulturella och politiska förfall jag försökt ta upp och utmana i flera inlägg här. Och alltså om Socialdemokraterna. Ja, om den politiska kulturen i allmänhet. Det är ett centralt humanistiskt och demokratiskt problem Virtanen tar upp, ett problem som även jag flera gånger också som sådant berört, exempelvis här. Kopplingen mellan den allmänna kulturella nivån och den politiska debatten, retoriken och polemiken, ja hela utformningen av politiken, är uppenbar.

Avslutningsvis vill jag bara anmäla mina två invändningar, som båda rör underordnade punkter i ledaren. Man måste för det första ifrågasätta den typ av problematiskt ideologiserad kultur och intellektualitet som några av de äldre socialdemokrater Virtanen nämner uppvisade. Olof Palme är exempelvis självfallet från mitt pespektiv inte något helt lyckat exempel på Reinfeldts motpol i de här aktuella avseendena. Och huruvida Ingvar Carlsson verkligen kan beskrivas som ”högintellektuell” och en “stor tänkare” är kanske en öppen fråga.

För det andra vänder sig den livslånge folkrörelsemannen Bengt Göransson naturligtvis inte mot folklighet som sådan. Han kritiserar kanske en viss typ av i den lägre meningen populistiskt förvrängd, vulgariserad, masskulturaliserad folklighet – även när den uppenbarar sig hos en person som kommer inifrån den under nittonhundratalets lopp etablerade nya (och, tillägger vi, i flera avseenden tvetydiga) socialdemokratiska eliten: Thomas Bodström är ju son till förre TCO-ordföranden och utrikes- och utbildningsministern, licentiaten Lennart Bodström. Men i själva verket tog Göransson inte alls upp folkligheten: hans “grova påhopp” på Bodström var en nödvändig kritik av en ny politisk ytlighet, ansvarslöshet och opportunism, som i lika hög grad finns hos Moderaterna. Hans exempel var skrämmande och hans argument på intet sätt “lövtunna”.

Till det folkliga i sig eller som sådant står den kultur och intellektualitet Virtanen saknar inte i motsatsställning. Såväl när det är fråga om genuina, så att säga samtidigt traditionella och organiska intellektuella eliter som till och med den svenska socialdemokratin när den varit som bäst, finns mellan dem inte bara ett ständigt samspel och en fruktbar växelverkan, utan också en åskådningsmässig enhet som inte minst bidrar till att möjliggöra och underlätta denna kontakt.

Något oöverbryggbart svalg mellan dem, av det slag vi finner mellan ideologiska pseudoeliter och såväl genuin som, i mindre utsträckning, fördärvad folklighet, finns därför inte. Att hålla vägen mellan kulturen och intellektualiteten å ena sidan och folket å den andra öppen och vältrafikerad i båda riktningarna var idealet för den gamla socialdemokratiska folkbildning Göransson under en lång karriär arbetat för, och som han är en av de få som fortfarande tror på.

Virtanen, som jag i övrigt inte vet någonting om, har förtjänstfullt tydliggjort den demokratiska politiska kulturens kris i dagens Sverige. Hans ledare representerar en idag ovanlig typ av politisk kritik som vi mer än något annat behöver. Och de slutsatser vi måste dra är entydiga.

Det politiska alternativ vi behöver för framtiden måste vara förankrat i en förnyelse av hela den politiska kulturen. Och den politiska kulturen måste i sin tur vara en produkt av och ett uttryck för en djupgående allmän kulturell förnyelse av i vissa bestämda avseenden innehållsligt och åskådningsmässigt väldefinierat slag. Endast så kan vi få den typ av politiskt ledarskap som Virtanen med rätta kräver.

Bistro Bohème

Bistro Bohème är en restaurang och bar på Drottninggatan i Stockholm. Jag tror den öppnade i början av åttiotalet. Åtminstone då var det ett populärt, tidstypiskt ställe med pastellpräglad, postmodern design av den franske arkitekten Guy Monseau, där jag och flera vänner tillbringade en del trevliga och ibland sena kvällar.

Det var inte märkvärdigt, och tillhörde inte mina favoriter, det var långt ifrån exempelvis Wasahof på Dalagatan, hade en helt annan stil och i viss utsträckning också publik. Ändå har jag några icke helt oviktiga minnen därifrån. Jag tycker mig också ha uppfattat att det av någon anledning anses ha haft en viss betydelse mer generellt i min generation i Stockholm.

Sedan några år har Bistro Bohème ny ägare. Den har genomgått en omfattande renovering med helt ny design och en stor uteservering sommartid. Jag ska inte bedöma resultatet av detta, förutom i ett anmärkningsvärt och iögonfallande avseende.

Jag upptäckte det när jag för inte länge sedan gick förbi och funderade på att äta lunch där och samtidigt titta närmare på resultatet av renoveringen. Till det nya hör en stor dyr skylt med restaurangens namn mot Drottninggatan, med ljus mot fasaden bakom svarta bokstäver.

Problemet är att man inte kan stava det egna namnet. Mitt på en av de två-tre viktigaste gatorna i Sveriges huvudstad läser vi: ”Bistro Bohéme”. Med accent aigu.

Det inte minst ofattbara här att denna skylt måste ha suttit där länge. Vad säger detta om de sannolikt nya ägarna? Hur nonchalant okunnig och ointresserad får man vara som ägare av ett ställe med sådant läge och viss historia? Man är benägen att säga: hur arrogant, ja aggressivt ointresserad?

Och vad säger detta om branschkulturen? Är det självbedrägeri när jag försöker intala mig att många gäster måste ha påpekat felet? Vad säger det om den kulturella nivån i allmänhet?

Man kunde naturligtvis fortsätta med än fler självklara frågor. Och det blir värre. När man går fram till det upplysta skyltskåp bredvid entrén där menyn presenteras, läser man på det: ”Bistro Bohemé”. Accent aigu på sista e:et och ingen accent på det första.

Det handlar alltså om det egna namnet, det man oavbrutet måste uttala och skriva, det viktigaste av allt, det inarbetade, etablerade, värdefulla varumärket. Man orkar inte lära sig hur det stavas. En “text” på två ord och tolv bokstäver.

Och man orkar inte ens kolla att man stavar det på samma sätt på olika ställen. Man har inte bara en felaktig stavning – man har två olika. Som man lyfter fram på de två mest synliga skyltarna, på en av de mest centrala platserna i Stockholm.

Man upptäcker och förstår inte att man gjort fel. Eller om man gjort det, om någon fäst uppmärksamheten på felet (och det måste alltså rimligen ha skett), bryr man sig inte om att rätta det. Man förstår inte arten och magnituden av felet. Eller om någon fäst uppmärksamheten också på detta (vilket även det är sannolikt), bryr man sig ändå inte om att rätta det.

Det krävs ingen fransk språksnobbism för att man ska rodna över hela kroppen. Det hela skulle naturligtvis berört mig även om detta inte var ett ställe dit jag en gång brukade gå, som jag senare talat med några om, och till vilket jag betalat en del pengar. Men eftersom jag gjort allt detta berör det mig ännu mer.

Först på själva den inne i skyltskåpet uppsatta menyn finner man namnet rättstavat. Men när jag kommit så långt hade jag redan bestämt mig för att äta någon annanstans.

Personalism, Modernity, and the Classical and Christian Traditions

The philosophy of personalism is centered around a concept which, for all the comparative perspectives on Western civilization that require new thinking with regard to the relations, the differences, and the similarities between the cultural traditions of humanity, must still in many respects be considered specifically a product of Western civilization.

In its philosophical and theological version, ”person” is one of the most complex and elusive of Western concepts, and it has developed through a constellation and an interplay of intellectual and historical factors that seem quite distinct. But although it is hardly possible to find full equivalents, that is, concepts that comprise all of the various elements that have successively been taken up in its evolving Western definition, many more or less precise counterparts of these elements can of course abe found in other cultures, and the varying degrees of apprehension and articulation of the referent, and the different theoretical emphases in its understanding, do not disprove the concept’s universality.

I have often argued for introducing the comparative (East-West) perspectives also in the study of personalism, but this is quite as much because of the importance of some central, more general metaphysical teachings of the East for the philosophy of personalism as of what could be regarded as the specific counterparts of the concept of the person itself. Those partial equivalents do add some important insights precisely in the larger context of the mentioned metaphysical teachings, but it is essential first of all to understand the modifications the selective acceptance of latter in themselves imply with regard to some more general worldview aspects of the classical and Christian tradition and in particular certain aspects of traditional orthodox Christian religion. When I write about Christianity in connection with the history of personalism, I seize selectively on particular teachings of this religion which have been of decisive importance for personalism, and which can be and indeed have already historically been disentangled from particular dogmatic and theological settings of which they were also parts.

In an influential, posthumously published article, Adolf Trendelenburg described the trajectory of the changing meaning of ”person” from the time when, in the Greek form of prosopon, it signified the mask of the actors in Greek drama, and thus the dramatic role, that is, the ‘externally adopted illusion [den angenommenen Schein]’, to the nineteenth century, when it had come to be an expression of the opposite, ‘the innermost moral nature [des innersten sittlichen Wesens]’, ‘the most private core of man [des eigensten Kerns im Menschen]’. [Adolf Trendelenburg, ‘Zur Geschichte des Wortes Person’, Kant-Studien 13 (1908), 3.] Since then, scholars have regularly stressed the gradually evolving meaning of the term, the cumulative growth in significance and connotation.

Not only the secular dramatic and social role concept of antiquity, but also the use of the term person in the dogma of the Trinity was quite different from the meanings gradually emerging in the course of the Middle Ages, when to Boethius’ famous definition, persona est rationalis naturae individua substantia, with its coordination of an individual and a universal element, were added primarily the dimensions of will and a certain interiority, and the stress, due to the human person’s being created in the image of God, on its openness to the transcendent relation to God, on the specific dignity of personhood. Parallel to the everyday usage of the term simply in the sense of a human being, ‘a man or a woman’, which was established in the thirteenth century, there continued to develop in the course of modernity the more specific philosophical meaning, now influenced by the increasingly dominant epistemological preoccupation with self-consciosness and subjectivity, but also by the new stress on individuality both of the Enlightenment and of romanticism, as well as by the new historical consciousness. It was only after these dimensions of meaning had been added that personalism emerged as a distinct, systematic philosophy and theology.

In many respects, however, personalism, properly conceived, must still be regarded as a product of the cultural developments of antiquity. While adding essential new and valuable meanings and making possible the rise of the philosophy and theology of personalism, modernity also signifies a rise of ‘impersonalistic’ and even anti-personalistic modes of thought and of concomitant cultural, social, and political practice which resist and oppose both the insights achieved through the classical and Christian development that were the precondition of the concept of the person, and the modern contributions that are in line with or harmonizable with them. The classical and Christian traditions themselves, and even, although more recently, personalism itself, have been problematically influenced by this impersonalistic side of modernity.

Both because of the value and importance of the truths of the kind mentioned, the truths that made possible the development of personalism and not just the concept of the person, and because of the worldview limitations of traditional Christianity, modernity as made possible and realized throughout the Renaissance, Enlightenment and Romantic periods must, I find, be affirmed, and in particular in the form of the renewed and further developed forms of the current of philosophical idealism that always provided a third, main worldview alternative in the West, distinct from both dogmatic orthodox Christianity and secular materialism and nihilism.

But while what is of value in the modern development must never be lost from view, and some of its truths are essential for personalism, it is equally important to focus on the problematic dynamic of modernity. As I have argued elsewhere, this dynamic and its various effects are in fact such as to make necessary today a redefinition of personalism of a kind that reconnects it more firmly to at least some of the deeper cultural presuppositions in Greek philosophy and Christian religion of the development of the distinct Western understanding of personhood.

The truly personalistic and humane civilizational progress of modernity must be understood quite as much as a fruit of these earlier traditions as of modernity itself and especially of course impersonalistic modernity. As pruned of the adverse influences of that side of modernity, and defined more strictly in continuity with certain aspects of the classical and Christian traditions properly understood, personalism must be understood as an essential part of what I suggest should be called an alternative modernity.

The distinction between the modern and the premodern should probably be rejected as misleading with regard to the continuity of personalistic thought and thus to the central humanistic and moral tradition of the West. In terms of the great querelle of les anciens and les modernes, conceiving of personalism as an alternative modernity could perhaps even to some extent be said to imply a synthesis of the two positions, an assessment of modernity as superior to antiquity not because it departs from it by introducing wholly new norms, but because it beats it in its own game, as it were. It implies that what is best in the modern West is a continuation along the same lines or a further development of some central classical and Christian principles and values, that in reality the latter are in themselves ‘modern’ in a certain sense and define what is of value in the modern West.

I will set forth some of the arguments for these broad assertions and suggestions, introducing in relatively short, synoptic posts the deeper and broader historical perspectives in a way I find not just legitimate but badly needed, even if this cannot be done except at the price of some inevitable simplifications.