Olle Bengtsson

Det mesta av “IvanLendls” resterande argument mot mig (utöver de rörande David Horowitz) förblir enbart kloak. Problemet är att de annars sunda Flashback-debattörerna inte tycks förstå det.

”Vill du fortsätta debattera judar får du alltså göra det här på fb.” Efter ett helt inlägg skrivet för honom, och ett långt kommentarsvar, ställs nu villkor för att man ska beviljas förmånen att få debattera med denna kloakstorhet. ”Men det vill du ju inte”, fortsätter han, ”och här blir skillnaden mellan dig och mig extremt tydlig: Jag vägrar att debattera på din arena eftersom du försvarar människor som ligger bakom våldtäkter, massmord, folkmord och i slutändan förintelse. Du vägrar att debattera på ’min’ arena eftersom folk har snuskiga namn och skriver fula ord. Där har vi skillnaden mellan den på djupet moraliska och den på ytan moralistiska människan. Mellan form och substans. Mellan människor som din polare keplersprostata, som ifrågasätter om det är konservativt korrekt att läsa texter på skärm, och Ezzelino, som i grunden förstår och föraktar allt ödeläggande i vår historia och samtid.”

Detta skulle varit enbart skrattbart, om det inte samtidigt var så sorgligt. Det bisarra argumentet mot min arena har jag redan besvarat. När det gäller den på djupet moraliska och den på ytan moralistiska människan är distinktionen förvisso viktig och ofta central. Men självklart är förhållandet mellan form och substans i verkligheten långt mer komplext än IvanLendl tror. De hänger mycket närmare samman, formen avslöjar ofta något om substansen och substansen präglar formen. Detta gäller i eminent grad om IvanLendls “arena”.

Vidare är Ezzelino da Romano, som, milt uttryckt, hyllas på IvanLendls arena, känd som en av historiens stora ödeläggande tyranner, massmördare och torterare. I mitt inlägg om Ettrige Ezzie har jag beskrivit hur det inte kan finnas någon annan anledning till att han identifierar sig med denne tyrann än att han själv är en iskall nihilist och militant antihumanistisk naturalist, som dessutom tycks vilja signalera att han är ute för att provocera och står för något ingen kan sympatisera med eller attraheras av. De tänkare han dras till tycks, så långt jag kunnat följa honom, utan undantag vara sådana som underbygger en sådan världsåskådning. Särskilt hans beundran för Deleuze och Guattari slog mig som så mått- och perspektivlös att den närmar sig det man ofta finner hos amerikanska undergrads, fastän den hos honom naturligtvis är insatt i ett helt annat politiskt sammanhang. Även hans billiga och förutsägbara eftersägande av kulturradikala svenska litteraturhistorikers gamla klichéer om Sverige före Strindberg, som återfinns i tråden om mig, visar vem han är och var han kommer från.

Ettrige Ezzie är i själva verket en i dessa avseenden föga originell galning som av oklar anledning har valt att använda sig av något slags “nationalism”, i namn av vars föregivna försvar han kan leva ut den läggning och de instinkter som samtidigt skapat hans världsåskådning och skapats av den. Inte minst blir detta allvarligt när han av detta skäl tar sig an försvaret av en lång rad saker som även jag, från andra utgångspunkter, står för.

Men det hittills nämnda är bara en del av den omoraliska substansen i IvanLendls arena. Om det finns något som motsvarar det åtminstone vissa legitimt åsyftat med begreppet antisemitism, ett begrepp som jag annars har problem med både i sig och sådant det idag används, så är det den såvitt jag kan se mycket ovanliga typ av naket, blint rashat mot judar som kommer till uttryck i många av de formuleringar jag funnit när jag gått igenom tidigare inlägg från Ettrige Ezzie.

Allt detta framförs som del av en grotesk, vildsint polemik som tycks med den mest medvetna avsiktlighet stöta bort även sådana på Flashback som vill öppet diskutera hans frågor men inte helt accepterar hans svar. Han har gjort sig själv till en bisarr karikatyr av de “näthatare” som censurivrarna så orättvist svepande talar om, och han har gjort det på ett sätt som i mångas ögon måste systematiskt försvaga inte bara hans egen sak utan även yttrandefrihetens allmänna sak.

Men man kan ändå inte säga att Ettrige Ezzie, som en av Flashbacks flitigaste skribenter, är en helt obetydlig  opinionsbildare i dagens Sverige. Man kan verkligen inte avfärda Flashback och hävda att få läser inläggen där och tar dem på allvar. Ettrige Ezzies sannolikt ganska stora inflytande förklaras av att det finns tillräckligt mycket i den nationalism han valt att försvara som redan motsvaras av en bred opinion, och att detta utgör en motvikt till och delvis upphäver effekten av hans sektmentalitet och hans åskådning i övrigt.

Av sina anhängare här i kloaken beundras han som en stor författare och kulturpersonlighet: en av mina omdömesgilla kommentatorer har upplyst mig om att man tror att han är Nikanor Teratologen, som även på en del annat håll betraktas som en sådan – ångorna stiger från rännstenen, det var länge sedan det ”finrum” och de ”salonger” dissidenter säger sig vara utestängda från fanns i världen ovanför. Tro mig. De måste idag återskapas. Men Ettrige Ezzies användning av kloaksubkulturens allmänna samtidsvokabulär och -jargong är i själva verket naiv, inte reflekterad och sofistikerad, signifikanta svagheter och fel smyger sig in, och till hans huvudintressen hör blues-rock, heavy metal, och framför allt sport. Hans obscena köns- och exkrementspråk är utstuderat endast i sin extrema grovhet.

Skälen att inte debattera på IvanLendls arena är substansmoraliska. Hallå, alla vettiga Flashback-skribenter, hör ni mig? Skapa ett nytt forum. Debatten kommer alltid vara mer vital på Flashback, säger IvanLendl. Han har i viss mening rätt, sådan är världen. Men vad det där är fråga om är kloakens vitalitet. Vill ni verkligen leva kloakliv?

IvanLendl uppmanade mig att ”debattera judar” i min blogg. Jag gjorde det, och jag påpekade att jag redan tidigare flera gånger problematiserat en viss typ av judiskt inflytande. Men ja, jag vägrar diskutera dessa ämnen i IvanLendls arena.

Flashbacks ”IvanLendl” på vars uppmaning här i bloggen jag skrev inlägget ‘Till frågan om det judiska inflytandet‘, har plötsligt i Flashback-tråden om mig fördömt mig på grund av att jag i detta inlägg, och i mitt svar på hans efterföljande kommentar, nämnde några positiva saker som jag tycker David Horowitz gjort. (Varför använder han, måste jag här parentetiskt fråga mig, denna pseudonym? Den är väl fullständigt irrelevant: en tjeckisk tennisspelare! Det ger ett mycket konstigt intryck. På detta sätt ställer han sig ju, till skillnad från “Ezzelino”, utanför den klassiska traditionen av anonyma politiska pamflettister. Detta är ett typiskt exempel på sådant jag inte gillar i Flashback.)

IvanLendls sätt att reagera efter att jag besvarat hans frågor i ett helt inlägg är inte normalt. Det avslöjar helt andra syften än att diskutera de ämnen han bad mig skriva om. Men efter att ha gått så långt som att ifrågasätta om jag är ”riktigt frisk”, gjorde han efter mitt inlägg ‘Om yttrandefrihet‘ ett försök att återgå till åtminstone mer av den ton som präglade hans första kommentar i min blogg, och att därmed visa att han inte var sådan som jag beskrev honom.

IvanLendl förklarar inledningsvis att ”[a]nledningen till att jag inte fortsätter diskussionen på din arena”, d.v.s. i min blogg, något jag undrat över, ”är, vilket jag redan har påpekat, att du uttrycker sympati för en människa som David Horowitz.” Detta är ett felaktigt påstående. IvanLendl har inte redan påpekat att detta är anledningen.

Därefter följer ett ursinnigt angrepp på Horowitz: ”Hans livsgärning kan inte ses som nåt annat än rent sataniskt ond. Allt från hans uppviglande av svarta mot vita på sextiotalet som i förlängningen har lett till att tusentals, kanske miljontals, vita människor har blivit rånade, våldtagna, mördade, misshandlade. Han var med och la grunden för den utveckligen. Sedan ’ändrade han sig’ (=den judiska agendan slog in på ny riktning) och blev istället fanatisk muslimhatare. Hans propaganda på det spåret har banat vägen för alla de anfallskrig som USA har inlett mot muslimska stater i Mellanöstern vilka har lett till miljontals människors död, både på den arabiska sidan och den amerikanska. Den har också lagt grunden för enorma flyktingströmmar till Europa…Än idag fortsätter han att spy ut sitt hat mot allt och alla som inte gör exakt vad judarna vill. Ron Paul, Pat Buchanan, Sam Francis är alla ondskefulla antisemiter, tillsammans med alla som kritiserar Israel eller judenheten…Horowitz har varit en ivrig proponent för det mesta som har varit skadligt för och i slutändan riskerar att förinta den vita civilisationen. Att försvara en sån person är att gå långt över gränsen.” (Jag har har för  överskådlighetens skull sammanfört texten till ett stycke och använt ellips där IvanLendl börjar nytt stycke.)

Alldeles oavsett frågan om riktigheten i denna beskrivning, har jag redan flera gånger förklarat att vad jag gjorde endast var att nämna några enstaka bra (goda) saker Horowitz gjort och att samtidigt ta avstånd från det övriga.

IvanLendl kunde ha anfört ett av två legitima skäl för att inta positionen att vad jag gjorde är fel. Han kunde 1) förnekat att de enskildheter jag nämnde är goda; eller 2) hävdat att även om de är goda, resten av Horowitz’ helhet är så ond att det är förkastligt att nämna dem.

Nu kommer han i stället med vad han anser vara en beskrivning av Horowitz’ hela karriär och gärning, utan hänvisning till vad jag faktiskt sagt. Vi vet inte vad han menar på de sakligt relevanta punkterna. Hela det våldsamma utbrottet mot Horowitz framstår därför som beside the point.

Om IvanLendl skulle säga sig mena 1, skulle det naturligtvis leda till uppenbara följdfrågor som det, i ljuset av vad vi vet om hans ståndpunkter, är svårt att se hur han skulle besvara. Om  2, skulle även det kräva en förklaring. Varken enligt den klassiska idealismen eller ens enligt den kristna teologin kan någon vara absolut ond. Till och med den allra mest sataniskt onde av alla, Satan själv, anses av dem som tror på honom ha del i det goda i egenskap av skapad varelse. Vad är fel med att nämna det goda?

I den följande meningen visar IvanLendl explicit att han trots min upprepade förklaring inte förstått eller, som jag menar, inte vill förstå vad jag gjort: ”Jag lånar inte ut min pseudonym till arenor där den typen av åsikter har fäste.” Han ser alltså ut att på fullt allvar göra gällande att alla de ondheter han tillskriver Horowitz ”har fäste” i min blogg. Senare skriver han att jag ”försvarar människor som ligger bakom våldtäkter, massmord, folkmord och i slutändan förintelse”. Detta har han även tidigare sagt på annat håll.

Genom det i sig alltför svepande och vaga påståendet att jag försvarar eller uttrycker sympati för Horowitz, i förening med den egna beskrivningen av Horowitz, förmedlar IvanLendl intrycket att jag försvarar just den Horowitz eller just det hos Horowitz som han beskriver.

Men i själva verket kan han inte ha missat vad det var jag skrev om denne. IvanLendls tidigare inlägg om mig visar att han egentligen mycket väl förstår att jag inte försvarar något av det han anklagar Horowitz för. Det skruvade försöket att läsa in ett sådant försvar i vad jag sagt är därför ännu ett exempel (fler finns i ‘Om yttrandefrihet‘) på vad ”keplersprostata” i samma Flashback-tråd menar när han säger att IvanLendl bara verkar vara ute efter att provocera.

Det är ett jävla gnäll här nere i kloaken om SDs festande, stureplanskvällar, alkoholkonsumtion.

Man kan förvisso ha legitima invändningar mot just Stureplan. Men mer allmänt är jag förvånad över den dystra nykterhetsfanatiska och frikyrkliga puritanismen. Jag trodde den var begränsad till sjuklövern. Den är eller var åtminstone länge groteskt överrepresenterad i riksdagen. Den där trista, hämmade präktigheten där ingen får göra något litet misstag eller snedsprång, aldrig ha någon minsta fläck i sitt förflutna, och framför allt aldrig någonsin ta ett glas vin eller två med sitt umgänge.

Den innebar en oförmåga att skilja mellan det viktiga och det oviktiga, det centrala och det perifera, det essentiella och det skenbara i moralen. Det var därför en lättnad även i detta avseende när SD, ett normalt, mänskligt, avspänt parti, kom in i riksdagen. En gång i tiden försökte jag bidra till att flytta KD från Jönköping till Europa. Det gick inte. Här var M åtminstone bättre.

Men nu visar det sig att samma attityd, denna barbariska, skräckfyllda spänning mellan måttlöshet och absolutism, denna tunga, mörka fanatism, denna moralistiska futtighet, är utbredd även i Flashback-kloaken, ja i anonymitetskulturen i allmänhet, även bland sympatisörer eller tidigare sympatisörer till SD.

Man bölar och ylar och stönar just nu oavbrutet om det stora sveket, hur man överger partiet, hur partiet är slut. Den ettriga råttan Ezzie ligger i med pluttfjuttiga pekpinneutryckningar i dessa skitfrågor.

Parliament Princess är partyglad! Erik Almqvist bråkade med politisk-korrekt personal på en klubb, efter att ha tagit några glas! Kent Ekeroth har haft trettioårsfest! Jimmie Åkesson har fångats på bild med två kvinnor! Hu! Fy!

Är detta på allvar? Vad är det fråga om? OK, det var synd med William Petzäll. Det var tydligen värre än vi trodde. (Men varför lämnade du partiet William? Du förstod ju att ditt problem var allvarligt, och därför måste du ju också ha förstått att det var nödvändigt för partiet att på något sätt förflytta dig. Tror du inte längre på det du sa i riksdagen, när jag skrev uppskattande om dig förra hösten och frågade mig om du var släkt med den icke obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut international de philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör? Och när jag visade förståelse vid incidenten tidigare i år? Har du plötsligt ändrat åsikter? Varför i så fall? Det ger ju ett mycket konstigt intryck.)

Och visst, många unga SDare har en del att lära, alla har ännu inte nått fram till den mogna alkoholkulturen, till förmågan att dricka civiliserat. Men vad är det här för sura gnällmoralister? Var kommer de ifrån? Så här kan vi inte ha det.

Kom här nu, både ni som gnäller och ni som dricker lite för mycket ibland och bullrar lite för sent på nätterna. Lyssna på farbror Jan Olof.

Jag har visserligen under hela mitt vuxna liv varit intresserad av yoga och meditation och därför gradvis minskat ned på alkohol, numera blir det bara några enstaka gånger per år. Jag är också för det mesta vegetarian. Och jag rekommenderar alla att slå in på denna väg.

Men jag är samtidigt realist och humanist. Jag vet att människor utvecklas gradvis och ofta långsamt. Även för mig är det därför viktigt med en sund allmän kultur av mat och dryck i samhället.

Och fram till mitten av åttiotalet var även jag intresserad av främst vin, läste mycket om det, och drack en del, för det mesta förhoppningsvis inte för mycket, men en del. För vinets skull. På den tiden var vinkulturen till mycket större del fransk än den är nu. Mängder av franska viner tappades exempelvis på butelj här i Sverige vilket sänkte priserna, mindre kända men ofta utmärkta slott som nu aldrig syns till, eller, om de undantagsvis gör det, som buteljimporterade ligger i en helt annan prisklass.

Hursomhelst, jag var med när Stureplan skapades. Sextiotalsvänstern hade sin egen puritanism och den hade satt sin prägel på Stockholms restaurant- och nattliv under sjuttiotalet. Stockholm är en gammal europeisk kulturstad. Den hade naturligtvis sin egen historia och sina egna traditioner av restaurant- och nöjesliv på alla nivåer sedan århundraden. Sin egen delaktighet och variation av världens mat-, dryck- och nöjeskultur. Men sjuttiotalet var dystert på det här området. Gamla fina restauranter som i de flesta fall nu tragiskt är borta fanns visserligen kvar, helt oberörda levande sitt eget liv från gångna tider. Men i övrigt var det färglöst. Detta var, när allt kom omkring, träskornas och miljonprogrammets tid. Vänsterideologin formade programmatiskt alla områden, inklusive detta.

Men vid åttiotalets ingång bröts denna dysterhet. TV sände ett inslag med Mats Gellerfelt i kostym och med ett glas (vitt) vin på det nyöppnade Café Opera. Han satt ensam vid ett bord så att det liknade ett slags presskonferens där något nytt viktigt tillkännagivande skulle ges eller utspel göras. Och mycket riktigt, Gellerfelt förkunnade, med sin omisskännliga förening av kaxighet, bombasm och även viss autentisk tyngd, för alla som ännu inte fattat det – och det var de flesta, åtminstone inom kulturlivet och litteraturen som han främst skjöt in sig på – att ”sextioåtta är över nu!”

Maria-Pia Boëthius förfasade sig skräckslagen i Tidningen Vi och vädjade om hur nödvändigt det nu var att vi alla höll ihop och höll om varann inför dessa nya kalla vindar från andra sidan Berlinmuren.

Vi som då tillbringade en eller annan kväll och natt där, och på de andra ställena upp mot Stureplan, insåg alla att en ny standard måste sättas eller återupprättas för ton, klädsel, konversation, tänkande efter förfallet. Ja, ja, många var yuppies och ytliga och förflackade, det är riktigt, och det var inte bra. Men alla var inte så. Några såg djupare. Att det också var något viktigt som verkligen behövde (re)introduceras i stockholmslivet. Och de pluggade och jobbade samtidigt hårt.

Så det är OK att festa med stil. Även om Stureplan tyvärr har förändrats och blivit till ett mycket tvetydigt begrepp i Stockholm. Avarterna är lätta att se. Så det gäller att komma ihåg vilka kraven är i sammanhang som dessa, inte minst för politiker. Det får absolut inte bara vara Stureplan.

Ni som kommer från andra delar av landet: har ni upptäckt kvarteren kring Odenplan och St Eriksplan ännu? Nära Odenplan låg förr universitetet. Här finns caféer och restauranter kvar från den tiden. Och mycket kultur, även om Jones antikvariat har försvunnit. Har ni prövat Wasahof på Dalagatan?

En och annan excess är naturlig, måste tolereras. Men fest och alkohol är kultur som så mycket annat. När detta insetts och uppnåtts, blir balansen den rätta. Det är från den ståndpunkten vi bör ta avstånd från både puritanerna och missbruket. På sikt måste vi få bort hela den otroligt seglivade mentalitet, särskilt dominant i riksdagen, som fortfarande skapar båda dessa problem.

Det är inte bara missbruket som måste bort. Den moralistiska puritanismen måste också bort. Så lägg av med gnället nu. För helvete.

Jag känner att jag måste be dem jag gör besvikna om ursäkt. Här och på annat håll har flera kommentatorer velat att jag ska skriva eller fortsätta skriva i stora tidningar, tidskrifter och nätsajter, för att nå ut o.s.v. Det är vänligt av dem, och kanske har de rätt.

Problemet är att jag inte alltid förmår mobilisera tillräcklig motivation för detta. Sedan jag i den här bloggen börjat då och då ge mig in i den politiska dagsdebatten på ett annat sätt än tidigare, har jag fått fördjupade insikter om eller åtminstone s.a.s. en mer konkret upplevelse av skillnaderna mellan det politiska och det akademiska eller mer allmänna fria intellektuella arbetet.

I många av mina inlägg har jag försökt förklara en lång rad saker som jag anser måste förstås i den allmänna politiska debatten idag, fört fram mängder av argument som jag menar är avgörande. Men den allmänna debatten har naturligtvis inte tagit till sig detta. Den fortsätter oavbrutet i samma oförståelse. Nonsens som är en gång för alla vederlagt (naturligtvis inte bara av mig utan inom bestämda intellektuella traditioner som jag försökt ansluta mig till) upprepas på de flesta håll om och om igen.

Så är världen och människan. Och jag tänker här inte ens på det andliga mörkret och den humanistisk-kulturella (i egentlig mening) desorienteringen, utan bara på sådant jag skrivit om i mina mer begränsat politiska och partipolitiska inlägg.

Politikern arbetar med att i detta läge hela tiden upprepa, söka nya fora att upprepa i, nå ut med upprepandet på nya sätt. Samma förklaringar och argument. Akademikern däremot är ofta nöjd när han en gång givit förklaringarna och formulerat argumenten. Han hänvisar bara till sina gamla böcker och artiklar. Sedan ägnar han sig åt att finna nya förklaringar och argument, vinna nya insikter, vidga och fördjupa sin förståelse.

Jag är glad om politiker finner sig ha användning för förklaringar och argument sådana jag formulerat dem, och upprepar och når ut med dem. Och jag har åtminstone ambitionen att i någon utsträckning hjälpa till också i form av eget sådant upprepande och utnående.

Men bortsett från en allmän preferens för fördjupande studium av såväl politisk filosofi som filosofi och annat bortom politiken, kan det inte hjälpas att det för mig just nu känns mindre intressant att själv skriva politiska inlägg i debatten sådan den förs i de stora media, inlägg av den typ som efterlyses från mig, än att utforska vad som händer i mindre fora och bloggar som når ut i jämförelsevis begränsad utsträckning.

Förra hösten absorberades jag exempelvis då och då av polemik på vissa punkter i och mot den politiska dissidentsajten Motpol och några av dess skribenter och kommentatorer, och det har fortsatt sporadiskt i år. Där hittade jag plötsligt mycket av värde som saknades på annat håll, men också en del som jag fann problematiskt. Det fanns ett behov av urskillning och distinktioner.

Nu har jag dragits in i liknande diskussioner om och med skribenter på internetforumet Flashback. Internetfora i allmänhet är ett nytt fenomen för mig. Det tycks viktigt och signifikativt. Trots den “kloakmässighet” som, som jag snabbt upptäckte, alltför ofta präglar just Flashback.

Jag hittar i denna kloak dels råttor som jag blir motiverad att försöka få bort därför att de attackerar mig, men också därför att de åter exemplifierar den problematik med anonymitetskulturen som mötet med Motpol först gjorde mig medveten om. Eftersom detta forum uppenbarligen inte har några moderatorer borde jag kanske ge mig in i trådarna under användarnamnet ”Kloakrensaren” i stället för under eget namn (jag har, som jag tidigare skrivit, redan blivit medlem).

Men dels hittar jag också varelser av helt annat slag som förirrat sig ned hit och som jag skulle vilja försöka lyfta upp och flytta någon annanstans, goda debattörer av just den typ som saknas framför allt i den vanliga politiska debatten. Om jag kunde bidra till att en ny nätsajt av hög kvalitet skapades för dem, skulle min séjour i kloaken vara väl använd tid. Bland annat finns här många som är genuint intresserade av vad som sker i de stora media på just det sätt jag inte alltid förmår vara, och som kan belysa och kommentera det utifrån de nu frånvarande perspektiv som behövs.

Inte bara politiker utan även akademiker finner, har jag redan upptäckt, mina senaste utflykter och äventyr märkliga. Det är begripligt. Enligt de senare behöver jag förvisso inte eller åtminstone inte i första hand synas i vanliga media, men väl fortsätta publicera mig i akademiska tidskrifter och på akademiska förlag, delta i konferenser o.s.v. (Så småningom har de kanske också accepterat bloggen som kompletterande publikationsform.) Det är inte omöjligt att jag har utvecklat ett mått av akademisk excentricitet som delvis förklarar mitt fortsatta sökande på ovanliga och även för mig nya vägar.

Men poängen här, som jag känner mig behöva anföra som förklaring och försvar, är alltså att mitt nuvarande ”forskningsområde” för mig har ett sakligt och teoretiskt intresse som jag just nu helt enkelt inte finner i det jag av andra önskas eller förväntas ägna mig åt. En viss koppling till både den politiska och akademiska debatten finns i alla fall genom den allmänna tematiken om anonymitetskulturen och dess problem som jag alltså bland annat ägnar mig åt här nere.

På något sätt hoppas jag att det ska kunna visa sig att man kan göra åtminstone något litet av värde och nytta. Men min avsikt är inte att förbli i kloaken alltför länge. Jag får be mina vänner ovan jord att ropa och påminna mig om det, om de märker att jag har fastnat. En och annan kulturartikel eller filosofisk artikel ska det väl också kunna bli under tiden, åtminstone här i bloggen.

Fler kloakråttor kommer krypande i råttan Ezzies spår med nya förolämpningar och förvrängningar. Några andra Flashback-medlemmar hjälper till att stoppa dem.

Men jag befarar att råttorna som fegt missbrukar anonymiteten är på väg att förstöra Flashback med dess goda idé om ”yttrandefrihet på riktigt” genom att stöta bort andra typer av medlemmar. Idealet vore väl annars att Flashback räddades från ynkryggarna samtidigt som de bästa politiska skribenterna frigjordes till ett nytt, mer specialiserat och kvalificerat forum eller en ny webbtidskrift.

”IvanLendl” och “Hugh.Hefner” påstår att jag “hatar yttrandefriheten så mycket”, bedriver ”ren NWO-propaganda” (propaganda för ”the New World Order”) och ”förespråkar hårdare regler på internet med det uttalade syftet att bekämpa fruktansvärda näthatare”.

Påståendena är farsartade, även om man tar hänsyn till att det här är fråga om personer som kanske är ovana att läsa längre texter och vars intelligensnivå är sådan att de har svårt att förstå vad de läser. Jag har gått tillbaka och tittat på vad IvanLendl skrivit tidigare i den här aktuella tråden. Det är uppenbart att han inte är seriös. Även om han själv tolkar och lägger till, har han tydligt visat att han vet vad jag anser om Flashback, den nya världsordningen, yttrandefriheten, hatbrottslagstiftningen o.s.v. Jag hänvisar alla till vad IvanLendl själv i mängder av inlägg tidigare i denna tråd med entusiastiskt instämmande och den största utförlighet citerat från mig. Varje ord gäller.

Jag vänder mig kompromisslöst mot strävandena till nya – helt nya typer av – inskränkningar av yttrandefriheten på internätet (att Hugh.Hefner, skyltande på typiskt Flashbackäckelsätt med sin Sverigeförstörande amerikanska skräp- och pornografi-subkultur, föraktar att jag försöker använda detta försvenskade ord, visar att han åtminstone, till skillnad från vissa andra råttor, inte gör några falska anspråk på att vara nationalist). Dessa strävanden är främst initierade av ideologiska och andra lobbygrupper för deras egna syften och intressen, de är inte alls i första hand ”näthatarnas” fel. Tvärtom är det, som jag instämt med Robert Stenkvist, inte minst just deras politik som skapar näthat.

Som IvanLendl mycket väl vet kritiserar jag ADL och liknande grupper för att ha initierat hatbrottslagstiftningen och för att verka för denna internationellt, även i Europa. Det är sådana grupper som driver på, det är deras fel. Mängder av liberala och socialistiska judar av den typ jag och Kent Ekeroth kritiserat är involverade, men självklart också många andra.

Men inget civiliserat samhälle har fullständig yttrandefrihet. Inget av de historiska samhällen Ezzie, IvanLendl och andra föredrar framför dagens har haft det. Det gäller även demokratierna. Ärekränkning (förolämpning och förtal) tilllhör det som den civiliserade rättstraditionen räknar som straffbart. Förr var exempelvis också hädelse olagligt. Och vårt högteknologiska “informationssamhälle” ställer oss inför mängder av nya utmaningar där friheten måste vägas mot ordningen och skyddet av den enskildes integritet och rättigheter.

Yttrandefrihet (free speech) var ett centralt slagord för de vänsteraktivister och hippies i civil rights– och counterculture-rörelserna i sextiotalets USA som Ezzie och IvanLendl naturligtvis måste avsky som nästan alltigenom judiska – samtidigt som de älskar den enligt dem lika judiska amerikanska underhållningsindustrins elgitarrer (Ivan Lendl har just nu någon avgrundsartad elgitarrist som sin avatar) och kanske, med Hugh.Hefner, Playboy och andra produkter av samma rörelses förelöpare. Detta sextiotalets free speech var något nytt. Syftet var ofta uppenbart nihilistiskt och destruktivt. Men just detta svarar mot Ezzies och IvanLendls Flashback-inlägg.

Vad jag utöver de ideologiska censurlobbyisterna själva vänder mig mot är de missbruk av internätets frihet som dessa stödjer sig på och måste stödja sig på. Vad jag säger är att de verkliga näthatarna, sådana som Ezzie och hans kloaklärjungar, hjälper dem genom att ge dem argument.

Kanske är jag “lättkränkt” – när allt kommer omkring var det väl bara något halvår sedan jag upptäckte inte bara Flashback utan nätforumens värld överhuvudtaget, och jag har bara sporadiskt följt Flashback sedan dess. Jag har ännu inte vant mig vid att det finns så många som uttrycker sig på det sätt som där dominerar. Vid att det finns personer som gömda bakom anonymiteten ägnar sitt liv åt att systematiskt, inför en publik av mobbens mobb, förolämpa och smäda andra.

Jag säger som Hugh.Hefner: Finns sådana människor på riktigt? Inte minst är jag ovan vid att sådant ventileras på detta offentliga och bestående sätt, och att det ses som något fullständigt naturligt, om än bara av andra kloakråttor. Att de senaste kommentarerna om mig uttrycker förvåning över mitt sätt att reagera, att det förväntas att man inte ska reagera på detta sätt på Ezzies typ av oförskämdheter, att man ska tåla och acceptera det, avslöjar ett för mig obegripligt och motbjudande klimat av mesighet. Naturligtvis bör man inte tåla några kränkningar av detta slag, även om det väl ofta är svårt att hinna upptäcka alla råttor och trycka ned dem i de mörka hålor där de hör hemma.

Men vad det handlar om i mitt inlägg är framför allt det jag ägnat stort utrymme åt i min blogg under det gångna året. Ezzie attackerade centrala värderingar i sitt försvar, i form av angreppet på mig, för sin kloak, och gör det än mer i sina oavbrutna, systematiska angrepp på andra. Därmed hotar han också centrala friheter. Och här är situationen allvarlig. Jag har, som jag förklarade, prövat en ny polemisk-stilistisk modalitet, bättre avpassad för en sådan aggressor, en modalitet som jag anade kanske behövdes men som jag hoppas slippa återvända till. Det är allt. Vi får se om det fungerar.

Vad som nu sker är att mängder av naiva, enfaldiga, okunniga och av friheten bortskämda dissidenter på internätet – och verkligen inte bara anarkister och extremlibertarianer utan också sådana som säger sig försvara konservativa och auktoritära regimer med mycket mindre yttrandefrihet än vår – tror att yttrandefriheten är och bör vara total, att de har rätt att säga vad som helst och bete sig hur som helst.

Så är det inte, så har det aldrig varit, så bör det aldrig bli. Problemet är ett av de äldsta och mest välkända i civilisationens historia. Detta är den frihet konservativa – och detta är ett av konservatismens främsta bidrag av bestående värde – vänder sig mot i liberalismen. Calibans frihet. Friheten, eller åtminstone den alltför stora friheten, att leva ut sin egen låghet och svinaktighet.

Denna typ av dissidenter och deras beteende är ett av hoten mot internätet. Ett hot som är allvarligt nog. Men det är också ett hot som dessa dissidenter själva lätt skulle kunna undanröja, ett vapen de med rätt kulturell påverkan utan svårighet skulle kunna vrida ur sina motståndares händer. Det är det jag på olika sätt försöker få dem att göra. Det står utom allt tvivel att dessa avgrundens frihets- och anonymitetsmissbrukande kryp möjliggör och underlättar lagstiftningslobbyns kampanjer och att deras ansvarslöshet inom kort tid kan få fatala, totalitära konsekvenser. (Jag har inte sagt att Ezzie kan förstöra Sverigedemokraterna, som en råtta påstår, bara att detta tycks vara vad han vill.)

Varför ville IvanLendl och Ezzie, de mest signifikativt och karaktäristiskt problematiska skribenter jag funnit på Flashback, och av vilka den förre ägnat en så märklig typ av uppmärksamhet åt mina blogginlägg, nu inte diskutera det judiska inflytande som de annars hela tiden gormar om? Jag svarade på IvanLendls frågor. Och jag välkomnar alla argument som är sakliga och logiska och som framställs utan förtal, förolämpningar och allmän kloakmässighet. Detta är den verkliga, den viktiga yttrandefriheten, den ömtåliga västerländska kulturprodukt jag skulle vilja försöka lämna något slags bidrag till att rädda.

Man kunde önska, för yttrandefrihetens skull och för alla goda Flashback-debattörers som hela tiden måste leva med deras inlägg, att det i högre grad avgjordes och tydliggjordes att Ezzie och IvanLendl bara är intresserade av att förolämpa och förstöra. För det tycks vara värt att försöka göra någonting åt detta forum, och helst alltså flytta de bästa skribentarna till ett annat, eller till en ny webbtidskrift, något som ju borde vara hur lätt som helst och inte ens behöver kosta pengar. Efterfrågan är utan tvekan oerhörd. Johan Lundberg är ensam på Axess-bloggen, Motpol verkar vara på väg att ebba ut och tystna, och Tradition & Fason har redan lagt ned.

Det finns förvånansvärt många bra skribenter på Flashback – förvånansvärt i beaktande av hur många dåliga det också finns. Å ena sidan är det väl värt att läsa de bästa, som ofta är åtminstone i sak bättre och intressantare än de stora tidningarnas som flera kommentatorer här vill att jag ska prioritera; här finner vi intellektuella som saknas och skulle behövas på annat håll. Å andra sidan är det en plåga att läsa dem i denna kloakatmosfär.

Mitt argument för internät-publikation som jag framfört i flera inlägg hänger naturligtvis på kvalitetskriteriernas uppfyllande. Det är groteskt att dessa kunniga, insiktsfulla och inte sällan roliga skribenter återfinns i detta kloaksällskap och lägger ned så mycket tid och arbete där. Här verkar finnas resurser och underlag till något helt annat och mycket bättre på nätet. Som inte hotar utan befrämjar yttrandefriheten.