Jan Olof Bengtsson

It is absurd and ridiculous to intervene against dictators and terrorists and fundamentalist extremists in the Muslim countries while at the same time allowing such people increasingly to take over Europe through mass immigration.

The neocons’ bomb democracy has only made things worse in the Muslim world. It is not just wrong in itself. It has also been totally counterproductive.

The U.S. and the European countries should build up a sufficient defence, and then simply leave the Muslim world alone. The latter would be happy to sell all the oil we need (although this need very definitely does not have to be in the future what it is today), and it would cost nothing compared to the wars.

And then the Muslim world might also follow the example of a truly exemplary West, and move towards its own moderate, creatively traditionalist, alternative form of modernity.

The left is particularly repulsive today (and of course revealing its true nature), suddenly supporting with self-righteous moralism the American Empire which always used to be its main enemy, and after having defended or kept silent about Gaddafi for decades.

Daniel Hannan:

Dennis Kucinich:

Björn Söder (in Swedish):

Jack Hunter:

Peggy Noonan

Victor Davis Hanson

Daniel Larison

Justin Raimondo

Daniel McCarthy

Richard Haass

Pat Buchanan

Piratpartiet (P) har rätt i frågan om EU:s datalagringsdirektiv. Partiledaren Anna Troberg sammanfattar om inte alla så dock många av argumenten och de ofta skrämmande fakta på utmärkt sätt (2-6):

3, 4, 5, 6

Hon har dock inte helt rätt ifråga om SD:s motiv för att stödja minoritetsbordläggningen. Partiets huvudsakliga och i slutdebatten enda krav var att lagringen inte ska kunna ske på i olika avseenden osäkert sätt i andra länder.

Dessutom finns en intern debatt i SD i denna fråga. Partiveteranen Joakim Larsson i Uppsala delar Trobergs och P:s ståndpunkt: SD borde enligt honom med MP och V röstat nej till direktivet som sådant, i dess helhet.

Larsson är SD:s hopp i denna fråga. Han visar vägen. I Alliansregeringens partier tycks ingen motsvarande dissidens finnas. Av attityderna hos dem som å dess vägnar handhar den här frågan, Johan Pehrson och Krister Hammarbergh, blir man rent fysiskt illamående.

Genom SD:s insats har frågan nu i alla fall bordlagts i ett år. Och som Larsson säger: på den tiden kan mycket hända. Det gäller nu att använda detta år till att stoppa direktivet. Det måste finnas en bredare opinion inom SD för att ompröva den allmänna ståndpunkten i denna fråga.

En sådan omprövning är inte bara sakligt och moraliskt nödvändig. Om partiet fortsätter att inkonsekvent stödja EU-kolossen på denna punkt, och, i framtiden, på liknande punkter, tror jag att det riskerar att tappa eller stöta bort stora delar av hela generationer av yngre väljare. Debatten om FRA-lagen och SD:s därmed sammanhängande misslyckande och P:s framgångar i förra Europaparlamentsvalet visar på denna risk, liksom MP:s bestående starka ställning. Till och med ett V under Jonas Sjöstedt – som trots sina uppenbara svagheter är jämförelsevis kompetent i allmänhet – kunde faktiskt i någon utsträckning temporärt bli ett hot.

SD medverkar för närvarande i justitieutskottet till en så kallad minoritetsbordläggning på ett år av frågan om EU:s datalagringsdirektiv. Anledningen till detta är främst att partiets krav att lagring av de i direktivet specificerade uppgifterna – om telefonsamtal, sms, e-post och internetuppkopplingar – endast ska få ske i Sverige, det första och viktigaste av partiets fyra ändringskrav, inte tillgodosetts.

Jimmie Åkesson och Kent Ekeroth har i debattartiklar i Svenska Dagbladet och Expressen förklarat partiets ståndpunkt. De ser partiets krav som grundläggande för rättssäkerheten. ”Vi känner”, skrev Ekeroth, ”oro för vilket skydd och kontroll som finns över uppgifterna om de lagras i exempelvis Rumänien, där lagringen är betydligt billigare än i Sverige. Vilket skydd har svenska medborgare för att inte uppgifterna läcker ut där? Vilken kontroll har svenska myndigheter för att kraven efterlevs? Vad har den enskilde individen för möjligheter att driva process i främmande land om den personliga integriteten kränks? Denna oro delas av bland annat Säkerhetspolisen och Sveriges advokatsamfund och även Regeringen medgav tidigare att man hade förståelse för denna oro, något man totalt verkar bortse ifrån idag.”

I en gemensam artikel förklarade Åkesson och Ekeroth att SD inte heller är ensamma om att ”se en fara i att känsliga uppgiftar förs över till länder som inte har tillräckliga säkerhetsnivåer för skyddet av uppgifterna. Minst sju länder i EU förbjuder lagring utomlands och ytterligare några har begränsningar vad gäller lagringsort. Skälen för detta är desamma som vi anfört, att det är en nationell angelägenhet och att i det fall uppgifter missbrukas måste den som drabbats ha möjlighet att få en rättssäker process.” De påminde också åter om SÄPO:s och Advokatsamfundets kritik, och regerinens förståelse i dess egen tidigare proposition. ”Denna förståelse”, hetet det, “tycks nu plötsligt ha glömts bort av alliansens företrädare i justitieutskottet. Det känns onekligen som att man är mycket rädda för att diskutera sakfrågan och istället lägger energi på sakliga angrepp om att vi sysslar med ’pajaserier’.”

Såvitt jag förstår handlar SD:s och de övriga nämndas kritik, och de sju EU-ländernas förbud, om de nya databaser som datalagringsdirektivet nödvändiggör, och om det sätt de lagrade data behandlas eller systematiseras i dessa. Om Åkesson och Ekeroth har rätt i att denna kritik framförts och de sju EU-länderna förbjudit lagring i andra länder, måste det finnas viktiga, rella frågor och avsevärda problem här.

Men alliansen har reagerat på just det sätt som Åkesson och Ekeroth beskrev: ”Vid en bordläggning kommer regeringen att anklaga oss för eventuella böteskrav från EU samt att kampen mot brottsligheten blir lidande.” Justitieminister Beatrice Ask har påstått att kritiken inte är saklig, avfärdat den som uttryck för SD:s allmänna EU-motstånd, och klagat över undandragande av resurser för brottsbekämpning och över kommande böter.

Ekeroth vände sig i en av de nämnda artiklarna mot moderaten Krister Hammarberghs reaktion, enligt vilken det i SD:s följdmotion inte finns något att diskutera, och SD:s utspel endast syftar till att ”få bort uppmärksamheten på hur en del av deras ledamöter har betett sig”, ”minska turbulensen kring pinsamma incidenter som Sverigedemokraternas ledamöter varit inblandade i senaste tiden.” Att diskutera med SD vore att ”föra samtal med ett parti som använder sig av utpressning” på ett “osvenskt” sätt. SD:s krav, grundat på ifrågasättande av rättssäkerheten i direktivet, innebar enligt Hammarbergh ”konstigheter”, ja, att Sverige skulle bli en ”bananrepublik”. Hammarbergh fortsatte hämningslöst: ”Med kännedom om hur Sverigedemokraterna resonerar ska man väl vara glad att de inte vill lägga ett yrkesförbud på telekomföretag som drivs av etniska minoriteter.” Även han lade skulden för att skattebetalarna skulle få betala böter till EU på SD och den minoritet de anslutit sig till.

Tala om pajaserier! Och allt detta trots att till och med regeringen själv tidigare tydligen uttryckt förståelse för kritiken ur rättssäkerhetssynpunkt. Hammarbergh förefaller vara ett typiskt exempel inte bara på den politiska debattnivå utan den allmänna ideologiska och kulturella nivå M sjunkit till. Det visar vad M idag är. Partiet präglas nästan genomgående av maktfullkomlighet och arrogans. Hur kan denna person vara M:s gruppledare i justitieutskottet? Hur har det gått till när personer av denna typ kunnat få ledande positioner i M? Om man sammanställer alla uttalanden av denna typ från M under de senaste åren, inser man att vi står inför något som knappast kan betecknas på annat sätt än som en tragedi i den moderna svenska politiska historien och den demokratiska politiska kulturen.

I det Hammarbergh uttalar sig med denna brist på sensorium för opinionen och rättsmedvetandet, och trampar med denna arrogans på vad som brukade höra till hans eget partis viktigaste principer och värderingar, utsätter han sig naturligtvis omedelbart för den självklara kritik Ekeroth framför i sitt svar i Svenska Dagbladet: ”Det är oroväckande att man från Moderaternas sida fokuserar på att försöka ta billiga politiska poänger istället för att se problematiken, sätta sig ner och diskutera med oppositionen och förhoppningsvis komma fram till en lösning. Att Hammarbergh dessutom kallar ett förhandlingsutspel i en fråga där de båda parterna står relativt nära varandra för ’utpressning’ är direkt häpnadsväckande. Uppenbarligen anser Hammarbergh att oppositionspolitik är att anse som kriminellt och förhandlingsutspel är tecken på bananrepublik. Ett sådant beteende väcker oundvikligen frågor kring Moderaternas syn på demokrati och politiskt arbete.”

À propos bananrepublik tillade Ekeroth att M verkar “fullt kapabla att förvandla Sverige till en bananrepublik helt på egen hand. Åtminstone om man skall döma efter hur alliansen utnyttjar kvittningssystemet.” Till detta kom, efter att denna artikel skrevs, Carl B. Hamiltons likartade agerande i EU-nämnden.

Självklart är SD:s position som Ask säger relaterad till partiets allmänna EU-motstånd. Men detta är inte något skäl att avfärda den. Tvärtom. I den senaste artikeln tar Åkesson och Ekeroth upp frågan om hur regeringen bör förhålla sig till EU efter en bordläggning, och pekar bland annat på att EU till september 2010 ställt i utsikt en egen utvärdering som ännu inte kommit: ”Om vi nu väljer att skjuta upp lagförslaget i väntan på bland annat detta finns det således en god förklaring till varför.” Det är högst anmärkningsvärt, kan man här förtydliga, att regeringen är så angelägen att implementera direktivet att man vill göra det innan denna av EU-kommissionen aviserade utvärdering har kommit. Men naturligtvis spelar hotet om böter in: ”Att Sverige i ett sådant läge [där den utlovade utvärderingen inte producerats i tid och fortfarande dröjer] skulle åläggas böter är fullkomligt oacceptabelt.”

Därför gäller det att, om böter utdöms, ta strid och ”tydligt visa att Sverige i fortsättningen inte tänker lägga sig platt för dumheter på EU-nivå”. Regeringen måste ”sätta ned foten, lägga partipolitiken åt sidan och ta strid för svenska medborgares rättigheter”, för rätten att ”fatta egna beslut som rör nationella angelägenheter”, mot det ”federalistiska experimentet” som ”går emot det mest fundamentala i den svenska grundlagen”. En ”fördjupande debatt om EU:s roll i Sveriges politik” krävs.

Så långt är allt väl. Om datalagringsdirektivet ska implementeras, kan SD:s krav på lagring i Sverige säkert vara välgrundat, om detta krav gäller nya, osäkra databaser och datasammanställningar som en nödvändig följd av direktivet. Även det tredje och fjärde av SD:s ändringsförslag, om årlig rapport från tillsynsmyndigheten till riksdagen om omfattningen av begärda trafikuppgifter och om en ny bestämmelse om grovt dataintrång med strängare straffskala, förefaller rimliga.

Men ska datalagringsdirektivet överhuvudtaget accepteras? SD är inte mot direktivet, utan önskar endast ändringar på fyra punkter. Och den andra av dessa synes peka åt ett helt annat håll än den första, den tredje och den fjärde. Enligt den ska den föreskrivna lagringstiden förlängas från sex månader till ett år.

I själva verket tycks det inte bara vara så att minst sju EU-länder förbjuder lagring i andra länder; några europeiska länder sägs också ha förklarat att datalagringsdirektivet överhuvudtaget strider mot deras grundlagar. Problemet med Alliansregeringens såväl som S:s ståndpunkt är främst okänsligheten för rättssäkerhetsaspekten av datalagringsdirektivet i sig, som sådant, inte deras avvisande av SD:s nuvarande krav.

Det allmänna accepterande av direktivet som också uttrycks i Åkessons och Ekeroths artiklar är dock en punkt där det finns oenighet inom SD. Den erfarne sverigedemokraten i Uppsala kommunfullmäktige, Joakim Larsson, har anmält en från partiets avvikande uppfattning. ”Jag tycker att partiet har fel”, skriver han i sin blogg; ”Det är min uppfattning att direktivet är synnerligen integritetskränkande. Nota bene: jag har inget alls emot att spaning bedrivs mot personer eller grupper som bedöms som farliga, men att lagra trafikuppgifter från alla, hela tiden? Nej, det här går för långt. Vi borde istället ha röstat nej till direktivet helt.”

Åkesson tillstod efter förra Europaparlamentsvalet att SD förlorade många röster, framför allt yngre väljares, till Piratpartiet (P), inte minst på grund av den viktiga frågan och debatten om FRA-lagen, där SD likaledes intog en blott partiellt kritisk, avvaktande, men i grunden accepterande ståndpunkt. (Den föte detta socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström, den starkast pådrivande svenska kraften bakom datalagringsdirektivet som sådant, försvarade förra året detta mot M och alliansregeringen – när dessa fortfarande var oroade för rättssäkerheten och förhalade beslutet – med argumentet att de borde kunna acceptera direktivet eftersom de tidigare accepterat den FRA-lag som är ”oerhört mycket mer integritetskränkande”.)

En liknande situation är nu förhanden ifråga om datalagringsdirektivet. Larsson ställer sig i sak på P:s sida, och hänvisar till deras kritik. P:s partiledare Anna Troberg sammanfattar denna på utmärkt sätt i nio punkter som jag här vill återge in extenso:

”Människor har rätt till sitt privatliv”: “Vanliga medborgare som inte är misstänkta för några allvarliga brott ska inte behandlas som brottslingar. Vi har rätt till vårt privatliv och ska inte få vår personliga integritet slentriankränkt av staten.”

“Information samlas inte in för skojs skull. Den kommer att användas”: “Information blir sällan bara liggande. När den väl finns där dyker det alltid upp nya anledningar att använda den.”

“Självcensur”: “När man vet att information om var man befinner sig och vem man har kontakt med registreras och lagras, så börjar man omedvetet att självcensurera sig. I Tyskland uppger många människor att de undviker kontakt med till exempel psykologer, präster och äktenskapsrådgivare sedan man införde datalagring.”

“Ändamålsglidning”: “Bara för att vi bestämmer hur insamlad information får användas nu betyder det inte att det alltid kommer att förbli så. Det finns inga garantier för att man inte kommer på nya ändamål för den insamlade informationen. FRA-lagen är redan utsatt för ändamålsglidning och PKU-registret [Karolinska sjukhusets biobank] likaså.”

“Informationsläckage”: “Alla register läcker. Det kan ske genom rent slarv, genom fuffens eller genom traditionell ändamålsglidning. Det finns bara ett sätt att förhindra informationsläckage och det är att inte registrera och lagra informationen från början.”

“Gör medborgarna beroende av makthavarnas välvilja”: “Man ska inte stifta lagar som gör medborgarna helt beroende av makthavarnas välvilja. Det är bara att se sig om i världen och se vad som händer när makthavarna väljer att dra tillbaka sin välvilja. Det är ingen vacker syn. Lagar ska alltid verka för att stödja och bygga demokrati, inte montera ner den.”

“Vanliga människor övervakas, brottslingar vet att undvika och övervakas ej”: “De brottslingar man säger sig vilja fånga med hjälp av datalagring vet hur man skyddar sig från den. Därför kommer man inte att fånga de riktigt fula fiskarna. Det betyder att man i realiteten säljer ut vanliga medborgares privatliv för att kanske kunna få fast lite småfisk.”

“Ineffektiv brottsbekämpning”: “Datalagringen är inte på långt när så effektiv i brottbekämpningssyfte som man påstår. En undersökning gjord i Tyskland visar att datalagringen bara påverkade 0,002% av alla brottsutredningar. Det finns också anledning att fundera på hur stor skillnad pengarna skulle ha gjort om de lagts på traditionell brottsbekämpning istället för på datalagring.”

“Onödigt kostsamt”. “Det är dyrt att datalagra. Oavsett om kostnaden läggs på staten eller på operatörerna, så kommer det att bli medborgarna som till syvende och sist betalar. Kostnaden för att vägra införa datalagringen är med största sannolikhet lägre än att införa den.”

Åkesson säger: ”Vi gillar ju inte EU-direktiv egentligen. Men när det handlar om att bekämpa organiserad brottslighet, som ofta är internationell, så behövs det någon form av reglering. Det här är ett steg i den riktningen.” Uttalandet aktualiserar, eller borde aktualisera, stora frågor om det alternativa Europasamarbete som jag anser det är av avgörande vikt att ställa för de mer eller mindre nationella partierna i Europa idag. EU som det ser ut idag, och med de intressen det tjänar, är av flera skäl inte rätt form för bekämpande av den organiserade internationella brottsligheten. Men behovet av bekämpande av denna brottslighet är självklart verkligt och stort, och det är i detta perspektiv som man måste ha förståelse för SD:s ställningstagande. Det kan helt enkelt ses som ett moment i drivandet av en av partiets allmänna huvudfrågor: krafttag mot brottsligheten.

Och det finns också flera typer av brottslighet som är av sådant slag att de lätt får även en generellt frihetlig opinion att godta åtgärder av datalagringsdirektivets typ. Inte minst framstår terrorismen, och i synnerhet den extremistisk-islamistiska terrorismen, som en sådan typ. Det är utan tvekan detta som vägleder SD i denna fråga.

Från ett konservativt perspektiv är det inte alltid och principiellt fel med åtgärder av datalagringsdirektivets typ. Häri skiljer jag mig från piratpartister, anarkister, libertarianer och vissa andra vänsterdrömmare. Det finns i en konstitutivt bristfällig värld extrema historiska situationer i vilka sådana åtgärder kan vara nödvändiga, i vilka frihetsuppoffringar från medborgarnas sida är ett pris som måste betalas.

Det oerhörda problem som uppstår med denna typ av lagstiftning och praxis idag är emellertid att det allmänna ideologiska klimatet redan visat sig göra själva definitionen av den åsyftade brottsligheten kontroversiell. Direktivets tillskyndare betonar ständigt att dess övervakningsmöjligheter endast skall användas mot brottsmisstänkta. Men det är inte bara så att en avgörande fråga i vår tid är vad som kommer anses vara brott – försvararna av direktivet tycks inte ha förstått att detta icke är självklart och att det är icke-självklart på ett helt nytt sätt och i en helt ny utsträckning än någonsin tidigare i historien. Det är också så att just den teknologi det här är fråga om är intimt relaterad till en helt ny och på ytterst problematiskt sätt alltmer utvidgad brottsdefinition: teknologin är skräddarsydd för övervakning av just sådana som misstänks för de nya ”brotten”. Vi står här inför oerhört stora, nya frågor som borde stå i centrum för debatten.

P:s Henrik Alexandersson undrar om SD ”är medvetna om att datalagringen ingår i den stora tunna med övervaknings- och underrättelseinformation som ändå kan komma att delas mellan EU:s medlemsstater?” Denna fråga pekar åt rätt håll för förståelsen av problemet. Datalagringsdirektivet måste ses i ett större sammanhang. Och i det sammanhanget blir det tydligt att det är Anna Trobergs fjärde kritiska punkt, ”ändamålsglidningen”, som är den allvarligaste: “Bara för att vi bestämmer hur insamlad information får användas nu betyder det inte att det alltid kommer att förbli så. Det finns inga garantier för att man inte kommer på nya ändamål för den insamlade informationen. FRA-lagen är redan utsatt för ändamålsglidning”.

Det är inte möjligt inom ramen för ett redan långt inlägg att ta upp alla de exempel på politisk-korrekt åsiktsförtryck och direkt åsiktsregistrering som präglar dagens förment fria, liberala, och demokratiska västerland. Starka systembestämda ideologiska krafter såväl som internationellt organiserade intressen har sedan mycket länge och med framgång verkat för att omdefiniera demokratin från ett huvudsakligen formellt system för politiskt beslutsfattande till en på allt fler områden och i allt större detalj innehållsbestämd, protototalitär ideologi. En konsekvens av denna förvandlingsprocess är att åsikter, värderingar, tolkningar, ja fakta som avviker från eller strider mot denna ideologi i allt högre grad helt enkelt kriminaliseras. Praktiskt har detta lett till sådan övervakning som syftar till åsiktsregistrering. Man söker kartlägga inte bara dokumenterbara, explicita åsikter utan också individers misstänkta kontakter och möten, vilken suspekt litteratur de köpt, och så vidare.

Vi vet redan att frihetsinskränkande lagstiftning av den typ som snabbt genomdrevs efter 911 i USA med the Patriot Act och de utökade befogenheter den gav CIA, och som 2002 ytterligare utökades, institutionaliserades och operationaliserades i det nya Department of Homeland Security, inneburit nya steg mot kriminalisering också av helt andra grupper än de utländska terrorister som var den omedelbara anledningen till och skapade de opinionsmässiga möjlighetsbetingelserna för lagstiftningen och departementet. Åtgärderna vändes inte bara mot  “domestic terrorists”, utan snart uppfanns också det nya, mer preciserade begreppet “homegrown terrorists”, och ny övervakning även i förebyggande syfte av vad som helt enkelt var vissa amerikanska politiska dissidenter med blott – av departementet självt identifierat och definierat – potentiellt terroristiskt beteende inleddes.

Vi står här inför hotet av ibland direkt Sovjetliknande metoder för förtryck av politiska motståndare och oliktänkande, i ny amerikansk förklädnad. Det finns redan mängder av hårresande exempel. “Kriget mot terrorismen” i illegitimt utvidgad mening märks i Europa bland annat i form av en allmän press från USA att vidta “säkerhetspolitiska” åtgärder av samma typ som man där nyligen infört, i den mån de inte redan är på plats här.

Inte minst är den så kallade hatbrottslagstiftningen ett centralt instrument. Och det är just personer med SD:s typ av åsikter som står i fokus för myndigheternas nya former av övervakning och frihetsinskränkning. I själva verket är det uppenbart för var och en som studerat dessa frågor närmare, och inte minst tillämpningen av övervakningen i USA såväl som på flera håll i Europa, att det knappast ens är fråga om någon ändamålsglidning här.

Kritikerna i P verkar här lika naiva som andra politiker, även om vi i de senares fall naturligtvis också finner exempel där tystnaden i dessa frågor förklaras av direkt medbrottslighet. För de påtryckningsgrupper som ligger bakom hela denna utveckling har såväl FRA som datalagringsdirektivet från början inneburit framtida resurser inte bara för det legitima bekämpandet av terrorism och grov brottslighet som av alla accepteras som sådan, utan även för det illegitima bekämpandet av sådant som bara de själva definierar som brottslighet, men vill få också våra politiker och opinionsbildare att acceptera som sådan. Ja, man kan gå så långt som att säga att detta är en del av själva syftet med det till stor del alltifrån början amerikanska projekt som är EU som sådant.

Den fanatiska judiska vänsterorganisationen ADL (Anti-Defamation League), exempelvis, som jag tidigare nämnt och som ligger bakom hatbrottslagstiftningens själva idé såväl som dess detaljutformning i många konkreta fall, fungerar inte bara som en halvoffentlig myndighet i USA med kontroll över många regeringsorgan, utan är också aktiv i EU och genom exempelvis OSSE.

Den är en problematisk organisation främst därför att den under årens lopp, och i synnerhet under dess nuvarande national director, Abraham Foxman, kommit att anta ett extremt, kultursubversivt allmänt program, med tonvikt inte minst på massinvandring och multikulturalism men också på de mest outrerade feminist- och HBTQ-kampanjerna. Det är ett program som indirekt också, liksom dagens vänster i allmänhet eller åtminstone nästan hela vänstern, tjänar den globala kapitalismen i dess mest problematiska former och naturligtvis även understöds av den. Organisationen anses också ägna sig åt direkt åsiktsregistrering av personer som inte passar dess politisk-korrekta mall.

Jag tog upp hur fenomenet med den inflytelserika judiska vänstern självklart regelbundet uppmärksammas också från konservativt judiskt håll, och kritiseras och plausibelt analyseras och förklaras i historiskt perspektiv. Jag gav några prominenta exempel på detta, men många fler kunde nämnas. Ja, ADL är så extrema att de kritiseras till och med av vissa inom den judiska vänstern. Extra utsatta för kritik har de förstås blivit när de flagrant befrämjat judiskt etniska och israeliska intressen samtidigt som de motarbetat andra folks och nationers. Bland annat har kritiken då gått ut på att de på detta sätt producerat just den antisemitism de säger sig bekämpa. Men numera tycks ADL ofta också inta Israelkritiska ståndpunkter mer i linje med sin allmänna och ständigt utvidgade agenda.

Kent Ekeroth har hursomhelst för länge sedan förtjänstfullt påtalat den ohållbara dubbelmoralen hos många liberala judar. Jag efterlyste att han från ett judiskt perspektiv också skulle påpeka den allmänna roll för den politiska korrektheten som en organisation som ADL spelar – för debattens klarhets skull, och eftersom han själv och SD i så hög grad är föremål för attacker från relaterade eller liknande grupper och individer i Sverige.

Och glädjande nog har han nu också verkligen lyft fram åtminstone den allmänna judiska radikalismen och dess orsaker. Framlyftandet förtjänar större spridning. Även om Ekeroths huvudpoäng i den intervju med honom som återfinns i förra årets sista nummer av Judisk Krönika är hans mer begränsat anti-islamistiska (“judarna är nyttiga idioter för muslimerna”), får han också fram den mer allmänna sanningen på ett sätt som kanske är  historiskt unikt i denna publikation. På intervjuarens fråga, “Får ni mycket stöd av judiska organisationer?”, svarar Ekeroth: “Ute i Europa, ja. Men inte i Sverige, som alltid är hopplöst efter. De judiska grupperna här är extremliberala, värre än Folkpartiet. De är hjärntvättade på svenskt manér. De försvarar mångkulturalismen och massinvandringen för att de tror att det skyddar dem. Agerar man så stöter man bort de nationella partierna – sen står man där utan vänner.”

I dessa korta meningar fångar Ekeroth det mesta av det väsentliga i denna fråga, om man förstår att det i själva verket också handlar om ett allmänt, internationellt och historiskt välkänt fenomen, även om det hela gått längre i Sverige än på annat håll och det förvisso finns judiska organisationer på kontinenten som stöder nationalister i sina respektive länder. Ett fenomen som förklarar mängden av judiska vänsterorganisationer och -individer som bidrar till upprätthållandet av dagens politisk-korrekta regim.

ADL är bara ett exempel; de är långtifrån ensamma. Dessutom tillkommer givetvis alla oräkneliga icke-judiska organisationer, grupper och individer som driver samma kampanjer och påtryckningar. Den politiska korrekthetens olika intressenter organiserar sina krafter i oändliga former, och det är denna grad av organisation, och de resurser som av skäl som inte är svåra att förstå vid en endast i någon mån fördjupad analys ställs till de olika instrumentens förfogande, som möjliggör det allmänna samhällsklimatets kontinuerliga förskjutning i enlighet med dessa intressen och deras successiva institutionalisering inte bara i EU utan också till stor del FN och en lång rad andra internationella organisationer.

Problemet med datalagringsdirektivet är alltså att det kan användas för den antidemokratiska, antifrihetliga övervakningen och förföljelsen av politiskt oliktänkande, och framför allt nationalister, i synnerhet naturligtvis vita nationalister, sammanförda i den diffust definierade så kallade “vit makt-rörelsen” eller “vit makt-miljön”, ja, i allt högre grad helt vanliga konservativa, i takt med att den politisk-korrekta regimen flyttar fram positionerna och definierar allt större områden av tankeliv och mänsklig historisk erfarenhet, ja av verkligheten själv, som liggande utanför det i den nya meningen “demokratiska” och därmed lagliga.

Av dessa skäl är jag benägen att ansluta mig till Joakim Larssons partiinterna opposition: SD borde, med V, MP, och P, förkasta datalagringsdirektivet som sådant. Men inte i allo eller enbart av samma skäl som dessa andra partier. Skiljelinjen går inte mellan ett övervakningssystem som i vissa extrema historiska situationer kan vara ett nödvändigt pragmatiskt ont, å ena sidan, och inget sådant system alls, förkastandet av det på abstrakta, principiella grunder, å den andra. Den går i stället mellan å ena sidan brottslighet och å den andra nationell och konservativ ideologisk avvikelse som grund och legitimation för systemet.

Men inte minst de tre sista av Anna Trobergs punkter förefaller mig visa varför datalagringens övervakningssystem idag knappast är historiskt påkallat som åtgärd för verklig brottsbekämpning. De tycks i stället, tillsammans med de övriga punkterna, visa varför det huvudsakligen lämpar sig för åsiktsregistrering och övervakning av oliktänkande eller sådana som blott misstänks för att vara eller kanske bara kunna bli oliktänkande – en registrering och övervakning som generellt är av totalitär natur och i de allra flesta fall fullständigt omoralisk, rättsvidrig, oförsvarlig.

Inom ramen för ett allmänt accepterande av datalagringsdirektivet gör SD rätt i att arbeta för tre av sina fyra ändringar. Men vilken är den fullständiga argumentationen för att hålla sig inom denna ram? Har partiet skäl och finns det i största allmänhet argument för detta som jag inte känner till och inte har tagit del av? I så fall måste jag avvakta med mitt ställningstagande. Men såvitt jag hittills kunnat se har Larsson rätt, även om han inte anger det djupaste, verkliga problemet med direktivet. Partiet borde ha röstat mot det.

Det är självklart att spaning måste bedrivas mot personer och grupper som på rätta grunder, inte den politiska korrekthetens, bedöms som farliga – och vid det behov som inte alls är osannolikt i en snar framtid, bör mer sådan spaning bedrivas. Här är naturligtvis selektiv datalagring av direktivets typ ofta motiverad. De stora utgifterna för en allmän datalagring med tvivelaktig effektivitet bör, som Troberg skriver, överföras till traditionell brottsbekämpning, och bättre sådan.

Vi vet verkligen inte vilka direktivets nya övervakningsmöjligheter kommer att användas mot. Att besluta att, med Larssons ord, lagra trafikuppgifter från alla, hela tiden, är ett steg i riktning mot ett övervakningssamhälle som i det rådande ideologiska klimatet snabbt torde kunna bli ett direkt hot just mot SD. Har vi inte sett tillräckligt många skrämmande exempel på förbudsivern bland partiets och dess europeiska motsvarigheters motståndare för att förstå det?

1-4     Republican National Convention, 1992

2, 3, 4