Kommentarkultur

Jag har skrivit mycket om och kritiserat avarterna och missbruket av anonymitetskulturen på internätet, inte minst i kommentarfält. Utöver anonymitetskulturen kan man kanske också tala om en kommentarkultur. Jag har diskuterat båda de sammanhängande ämnena såväl här som i några andra bloggar.

Men i mitt svar till Robert Stenkvists kommentar till mitt senaste inlägg om anonymitetskulturen fick jag anledning att också peka på att denna blogg, min egen, är ett exempel på nästan fullständig frånvaro av dessa problem. Eftersom problemen är så stora, och på väg att bli en stor fråga i den allmänna debatten, är detta faktum så viktigt att jag vill lyfta fram det här i ett separat inlägg.

Nästan alla kommentatorer här är föredömliga i samtliga de avseenden jag och många andra  på grund av de förhållanden som råder på annat håll fått anledning att ta upp. Och detta trots att jag ibland skriver om ämnen av den typ som brukar dra till sig fel sorts kommentarer. De har förstått vad som gäller här, eller de är helt enkelt bara personer av sådant slag som, även om de är anonyma, aldrig skulle förfalla till det missbruk anonymiteten och internätets frihet lockar så många andra till.

Jag har fått ytterst få kommentarer av det slag jag beskrivit som problematiskt, och när det hänt har jag tagit tillfället att medels mina svar på just dem försöka klargöra och etablera den standard ifråga framför allt om form men i viss mån även innehåll som jag menar att det visat sig att man måste kräva.

Mina kommentatorer har nästan överlag med mycket god marginal upprätthållit kommentarkulturens nödvändiga nivå. De – ni – förtjänar en stor eloge för det.

Kampanjen är inte förgäves. Ni visar att de problem som hänvisas till av dem som av otillräckliga, felaktiga och ofta helt oacceptabla, illegitima skäl vill inskränka internätets frihet inte behöver finnas, och att de, när de finns, kan övervinnas.

Jag vore glad om vi tillsammans kan fortsätta göra denna blogg till en av dem som – om än anspråkslös – kan bidra till att sätta ett exempel för framtidens samtidigt fria och ansvariga/anständiga bloggosfär.

8 Responses to “Kommentarkultur”


  1. 1 JTS August 15, 2011 at 11:26 am

    Hej Jan Olof,

    Jag är tämligen övertygad om att den främsta anledningen till att du slipper aggressiva och hatiska kommentarer är att dina texter håller en mycket hög (1) abstraktionsnivå. Det leder till en första grovsållning bland läsarna. De som faktiskt “orkar” läsa dina texter har ett annat sätt än de s.k. “näthatarna” att förmedla sin oenighet. Med det sagt, är jag den första att påpeka att de mycket väl kan ha rätt i sak, enligt mitt sätt att se det.

    Dessutom har ju du en mycket (2) ödmjuk inställning (sant intellektuell) till folk med annan uppfattning än du. Som du dessutom bemöter på ett (3) ärligt sätt.

    Sen om jag skall vara riktigt krass: De frågor du behandlar i dina texter så som europeisk kultur, filosofi, politik, samt nutida allomfattande hegemoniska behandling av denna, är du väl försiktig när du debatterar.

    Utan att vara oförskämd mot dig, vilket jag absolut inte vill vara, så kan jag se ett visst liknande förfarande hos J Lundberg på Axess, och även hos bloggen T&F. Även om det uppenbart finns kvalitetsskillnader hos dessa, som utfaller till din fördel, så saknas det likväl något.

    Ni alla påtalar och visar på en degenerering av den västerländska kulturen. En degenerering som är synlig på i stort sett alla områden, utom möjligen teknikvetenskap och medicin, fast jag är inte ens säker på att dessa är fria från sådant. Men jag saknar faktiskt en stridslystenhet, en aggressiv vilja att försvara vårt arv. Dessutom kan jag inte finna en förståelse för hur detta kunde ske, som man t.ex. finner hos vissa motpol.nu-skribenter.

    Även om t.ex. Axess får lite “däng av sleven” just nu av vänsterpressen, när de försiktigt tassar i konservatismens och den västerländska traditionens lundar, så är det ingenting mot vad som skulle hända om de på allvar konfronterade sina verkliga fiender. Tänk sagan om Salt.

    Du kan naturligtvis tycka, och kanske har du rätt, att jag pådyvlar dig, Axess och T&F värderingar ingen av er har. Men jag tror inte så är fallet. Däremot är jag övertygad om att stigmatiseringsproblematiken som de facto är rådande beträffande att gå till botten med den sjuka som drabbat de västerländska samhällena, inte ska underskattas.

    Mvh,
    JTS

    • 2 Jan Olof Bengtsson August 19, 2011 at 3:38 pm

      Tack JTS för både uppskattning och kritik. Om du har rätt, är din kritik viktig. Innan jag kommer till frågan om kommentarkulturen vill jag därför säga något om denna kritik i sig.

      Jag försöker framför allt positivt levandegöra, förmedla, och i någon mån på visst sätt modifiera den kultur och de traditioner du nämner. Notera dock också de andliga traditioner vilkas behandling också utgör en del av innehållet i bloggen men som du inte nämner, kanske därför att politiken, konsten och filosofin samtliga – men framför allt politiken – kommit att få mer plats än dem, något som dock snarast beror på tillfälligheter; på About-sidan får de en mer framskjuten plats.

      Du saknar dock förståelse för hur vad du kallar den degenerering av den västerländska kulturen jag, Lundberg och T&F belyser kunde ske, en förståelse du i stället finner på Motpol. Naturligtvis gör jag inte anspråk på någon fullständighet i behandlingen av detta eller andra ämnen här i bloggen. Jag ska försöka beakta denna kritik, men jag måste kanske också få säga att vid sidan av försvaret för vad jag kallar den “alternativa moderniteten”, det positiva budskap jag vill prioritera, har den problematiserande, kritiska analysen av vad som kommit att bli den västerländska modernitetens huvudströmningar – som också kan ses som den andra sidan av samma analys, ett nödvändigt, komplementärt, negativt uttryck av den, även om detta som jag ser det måste vara den mindre delen – faktiskt varit ett centralt tema i många av mina övriga publikationer, av vilka några syns i högerkolumnen och andra nämns på Publications-sidan (även om jag ännu inte lagt in någon komplett publikationsförteckning där). Och jag vågar nog påstå att den skymtat på flera ställen här i bloggen också.

      Dessutom kommunicerar jag här inte bara medels vad jag själv skriver, utan också genom länkarna på References-sidan och naturligtvis Links-sidan. Den förra tar upp verk av filosofer, historiker och andra som varit av särskild betydelse för mig. Många av dem har presterat utförliga, djupgående och i flera fall välkända analyser av de historiska orsakerna till vår tids och den västerländska modernitetens problem, som jag åtmintone på många punkter delar. Jag rekommenderar att du tittar noga på den om du inte redan gjort det. About-sidans korta sammanfattning av mina ståndpunkter täcker väl också åtminstone delvis det du anser försummat.

      Men du menar också att jag är alltför försiktig, att stridslystnad och aggressiv vilja att försvara vårt arv saknas. Om jag förstår dig rätt menar du att jag liksom Lundberg och T&F inte konfronterar våra gemensamma verkliga fiender, och att vi, eller åtminstone jag, borde göra det på det sätt Salt gjorde. Här vill jag först betona de skillnader – vid sidan av överensstämmelser på många punkter – mellan mig och samtliga de du jämför mig med som jag tror du är väl medveten om men som möjligen går utöver vad du menar när du talar om kvalitetsskillnader. Jag har som du kanske har sett skrivit med viss utförlighet om både Salt, T&F och Axess och försökt tydliggöra min hållning gentemot var och en av dessa.

      Skillnaderna rör såväl form som substans. Inte minst har jag, i vad gäller Salt och delvis Motpol, uppehållit mig vid tonen. Här är jag inte säker på att deras typ av stridslystnad och aggressivitet alltid är önskvärd. Jag tror att jag när det gäller sådana kvaliteter har uttryckt mig i en ton och allmän modalitet som motsvarar mina övertygelser. Flera av mina texter har åtminstone av andra bedömts som i polemiskt avseende gående ganska långt.

      Men din kritik här gäller väl främst sakinnehållet. Här har jag dels skrivit att Motpol, i sin anslutning – som dock inte kan sägas vara helt generell – till identitarismen förstådd i den distinkt filosofiska meningen, med utgångspunkt i den nya högern men också gående utöver den, ofta från mitt perspektiv lagt sig alltför långt vid sidan av vad jag vill urskilja som den mer centrala västerländska kultur- och bildningstraditionen (de senare är naturligtvis vaga och svepande uttryck, men den som kontinuerligt följer vad jag skriver bör kunna få en gradvis tydligare och mer precis förståelse av vad jag menar); detta gäller också Salt. Dels att Axess ännu inte riktigt – annat än, tillägger jag, kanske i mycket allmänna formuleringar och enstaka artiklar – nått fram till denna tradition sådan jag menar att den kan och bör förstås; detta kan också sägas om T&F. Den linje jag försökt artikulera här i bloggen och med större utförlighet i andra publikationer är den som motsvarar den distinkta filosofiska förståelse av vårt arv som jag antyder på About-sidan.

      Dina två sista stycken förefaller mig litet oklara. Vilka är de verkliga fiender du syftar på, som Salt konfronterade men Axess inte konfronterar? Konfronterar inte heller jag dem? Går inte heller jag till botten med den sjuka som drabbat de västerländska samhällena? Vad är det jag har förbisett? Eller menar du att det är något inte bara Axess utan även jag undviker p.g.a. en stigmatiseringsproblematik? En problematik som vi dock samtidigt underskattar? Det vore värdefullt om du kunde förtydliga och konkretisera vad du menar.

      Med hänsyn till de förklaringar och överväganden jag här anfört kan jag ännu inte riktigt se hur jag skulle kunna uppfylla dina önskemål. Men naturligtvis kan det visa sig att du har rätt; det kan ju alltid finnas viktiga saker som man förbisett eller försummat. Det är därför jag är tacksam i lika hög grad för din kritik som för den uppskattning din kommentar också så vänligt uttrycker.

      Om du har rätt, uppstår frågan om du menar att det är möjligt för mig att uttrycka det du saknar på sådant sätt att den av mig önskade kommentarkulturen ändå vidmakthålls, eller om du ser kommentarer av samma “hatiska och aggressiva” slag som kännetecknar de “s.k. ‘näthatarnas'” – som du “är den första att påpeka att de mycket väl kan ha rätt i sak” – som en oundviklig följd av eller ett nödvändigt kriterium på det du efterlyser.

  2. 3 JTS August 20, 2011 at 11:57 pm

    Hej igen Jan Olof,

    Det är lustigt, när jag läser ditt svar infinner sig samma fenomen som när jag inom min profession redogör för någon kollega om någon aktuell svårbemästrad del av mitt arbete. Nyss var det så klart i skenet av sin självklarhet, och nu skuggas detaljerna av helhetens väldighet.

    Jag kan nog inte ge en riktigt klar bild av vad jag menade. Jag är som person sådan att jag ganska lätt ser samband, men har svårare att slutföra jobbet med att i detalj beskriva ett fenomen. Jag skall i alla fall försöka bena upp mina tankar. Först en liten detalj om film. I en typisk film med klassiskt tema, eller för all del en klassisk saga med samma tema, finns alltid en skurk. Denn(e/a) får i klassisk tradition sitt straff i slutet. Mitt problem är att jag ofta tycker att handlingen springer förbi denna viktiga del i sagan/filmen. Dels kanske det beror på min ovanligt stora hämndlystnad, men framförallt min önskan om att se någon sorts rättvisa skipad som står i paritet till skurkens gärning.

    Nu gör jag en liten definition som jag tänker använda i denna text: Alla vi som kritiserar den rådande västerländska hegemonin från konservativ ståndpunkt, och ser hur område efter område i våra samhällen går mot tillstånd som vi bedömer som sämre än de var tidigare – kallar jag här kritiker.

    Det finns många kritiker som kan redogöra för varför de är det. En del av dessa är speciellt duktiga på att beskriva sina kärleksbarns förfall. J. Lundberg verkar uppriktigt ledsen över hur hans älskling – konsten har förfallit. Han kan även se hur den kontinuerligt matas med narkotika. Även skymtar han säkert langaren då och då. Men vad han i min mening borde göra är att bildligt talat släpa ut dessa langare till torget och hänga dessa till allmän beskådan. Detta inte av hämndlystnad utan för att göra folket uppmärksamma på illgärningen som begåtts. Nu skall jag i sanningens namn säga att det inte är så lätt eftersom torget är i det närmaste folktomt, eftersom folket är hemma och ser på TV. Dessutom kanske en liten förändring hos Lundberg kan skymtas – jag tänker närmast på hans kritik rörande de senaste debaclet om kopplingen mellan ”heterohatardagen” och statliga institutioner.

    Inom utbildningsväsendet finns en vacker och klok kvinna som heter Tanja Bergkvist som är innehavare av en blogg med samma namn. Hon har specialiserat sig på att kritisera den så kallade genusforskningen och vilken effekt den (tillåts) ha(r) på utbildning i allmänhet. Inte heller hon låter ge uttryck för hur detta kunnat ske, utan stannar vid att det sker. Det finns förresten flera bloggar som tangerar detta, men som mera inriktar sig på feminism i övrigt, men också de lämnar walk over på frågan om kausalitet.

    I dina texter finner man en större bredd i ämnena som du kritiserar. Du gör det även på ett större djup, i så mening att din historiska kunskap av dessa kan användas för att åskådliggöra förfallets omfattning på ett bättre sätt. Men varför kan du inte dra ut skurken i ljuset så vi får se på den. Varför gjorde skurken eller skurkarna som de gjorde? Eller var det i själva verket ingen skurk, utan en hjälte som gjorde ett misstag – så att devisen ”vägen till helvetet är kantad av goda intentioner” – blir tillämpbar?

    Det kanske är så att jag, likt de människor som alltid saltar lite extra på maten för att den skall smaka dem, kräver extra mycket tema baserat på VEM som är skyldig, snarare än det vanligare skyldig till VAD. Jag vill helt enkelt ha mer av varan kausalitet. Till mitt eget tillkortakommande är jag också medveten om att jag vill att mina medmänniskor skall vilja detsamma. Precis som om jag var rädd att de skulle gå miste om den salta smaken.

    Därför är det mycket möjligt att du för en ”normalsaltare” har beskrivit i dina alster denna kausalitet på ett adekvat sätt. Jag kanske har missat det i min relativa okänslighet. Men i fråga om din blogg och de så kallade hatkommentarerna, så kan ju dessa komma från två håll som bekant. För att referera till mitt förra svar så tror jag att alla punkter (1-3) i princip omöjliggör dessa. Även om du skulle ”salta” bloggen till min smak, skulle dessa förmodligen inte dyka upp. Däremot skulle bloggen och förmodligen även din person ses i nytt ljus av ett fåtal. Några vänligt sinnade, andra inte.

    Som jag skrev i början på svaret, skulle inte detta försök till urbening bli lätt för mig. Det kanske blev för rörigt. Men jag kan för tillfället inte uttrycka mig klarare än så här.

    Bästa hälsningar,
    JTS

    • 4 Jan Olof Bengtsson August 22, 2011 at 11:18 am

      Jag förstår fortfarande inte. Jag har, antingen i mina egna inlägg här och andra publikationer eller medels de referenser jag nämnde, dragit fram i ljuset alla skurkar jag hittat.

      Inte varje individ naturligtvis – de är oräkneliga – men många individer, både i nuet och historien, och framför allt alla huvudsakliga typer av individer, alla grupper, ideologier, tankeriktningar, intellektuella, kulturella och andra strömningar. Frågan om kausalitet när det gäller vad du kallar den västerländska kulturens degeneration och den rådande västerländska hegemonin är oerhört stor och komplex.

      För att din kritik ska vara meningsfull förefaller det dock som om du måste sitta inne med någon kunskap jag saknar, som om du måste ha hittat någon skurk jag missat. Ja, det verkar rentav vara fråga om Skurken med stort S och i bestämd form singularis.

      Jag tror visserligen inte frågan om kausalitet är så enkel. Men jag respekterar ändå fortfarande din kritik och förblir uppriktigt nyfiken på vad du menar. Jag upprepar därför: kan du inte hjälpa mig genom att tala om vad jag har förbisett? På så sätt borde ju min blogg lätt kunna få den salthalt du önskar. Varför drar du inte själv ut skurken i ljuset – du som kan det, du som har hittat honom?

      Det är inte helt lätt att se vad det är som gör det svårt för dig att uttrycka dig klarare.

  3. 5 JTS August 22, 2011 at 12:05 pm

    Hej Jan Olof.

    Då jag är övertygad om att ditt förstånd inte är att kritisera i denna fråga, ligger bristen hos mig. Jag drar mig tillbaka och funderar vidare över denna fråga. Alltså huruvida dina texter redan innehåller det som jag eftersöker, men som jag inte är förmögen att se.

    Jag vill dock protestera när du skriver följande:

    “För att din kritik ska vara meningsfull förefaller det dock som om du måste sitta inne med någon kunskap jag saknar, som om du måste ha hittat någon skurk jag missat. Ja, det verkar rentav vara fråga om Skurken med stort S och i bestämd form singularis.”

    Jag tycker inte alls att det är nödvändigt, d.v.s. att jag besitter någon sann kunskap om detta. Det räcker nog gott med en linjärkombination av följande vektorer: integritet i tanken, logik, samt viss historisk kännedom, intresse för omvärlden, intresse för egen kultur, etc., för att se en förändring som rimligen har sitt syfte och ursprung. Detta utan att NÖDVÄNDIGTVIS sätta fingret på detta. Naturligtvis finns i ett komplext förändringsfenomen flera kausaliteter, i de flesta fall av varierande dignitet, inte desto mindre finns de. Dessa kan man på rent logiska grunder anta, utan att för den delen identifiera dem.

    Men som sagt ovan, jag skall fundera vidare lite till på det här. Tack för den här gången.

    Bästa hälsningar,
    JTS

    • 6 Jan Olof Bengtsson August 22, 2011 at 7:17 pm

      JTS, din kritik tycktes lovande och konstruktiv, och jag vill påminna om att jag därför uppskattade den mycket.

      Du säger nu att för att det ska vara meningsfullt att kritisera att jag inte drar fram en skurk är det inte nödvändigt att känna till någon sådan, utan bara att den måste finnas. Det är naturligtvis riktigt, såtillvida som det s.a.s. är legitimt att önska mer framdragande av skurkar, oavsett om jag drar fram skurkar eller ej, ja oavsett om jag hittat skurkar eller ej.

      Men var det verkligen bara det du gjorde? Din kritik föreföll, som jag skrev, förutsätta att du hittat en bestämd skurk. Jag kan ha fel, men mycket i ditt sätt att formulera kritiken förefaller mig i så fall fortfarande meningslöst.

      För det första borde det faktum att jag drar fram skurkar innebära att du hade i åtanke en som jag inte dragit fram, och anledningen till detta kunde då inte vara enbart insikten att det finns skurkar. För det andra tycks du förutsätta att jag vet vem denne skurk är och skulle kunna dra fram honom om jag ville. För det tredje är eller blir skurken känd i filmen/sagan. För det fjärde trodde du att Lundberg skymtade skurken då och då. För det femte visste du hur andra skulle reagera om jag saltade som du önskade. För det sjätte menade du att det var en stigmatiseringsproblematik, inte okunnighet, som förhindrade framdragande. För det sjunde skrev du att både Motpol och Salt ändå dragit fram skurken, och det var inte självklart naturligt att tänka sig att du gjorde denna för mig ofördelaktiga jämförelse utan att ha uppfattat vem deras skurk var, d.v.s. just det du är intresserad av och söker.

      Kanske menar du nu dock inte att du inte vet eller anser dig veta vem skurken är, utan bara att meningsfullheten i kritiken av att jag inte drar fram honom – förstådd som blott ett önskemål att jag om möjligt ska göra det eller överhuvudtaget dra fram skurkar i större utsträckning – inte förutsätter att du vet det. Men jag tycker inte det var så du i de tidigare kommentarerna framställde din kritik.

      Om det faktiskt bara är detta du menar och du i själva verket vet vem skurken är, kvarstår mitt önskemål: hjälp mig genom att själv dra fram skurken, så att jag kan förbättra min blogg! Jag behöver ju tydligen åtminstone inte befara att kommentarer som inte håller måttet i de avseenden inlägget tar upp blir följden.

      Tack själv, igen, för både kritik och beröm. Du är välkommen tillbaka när du funderat vidare, och jag hoppas att vi då kan komma längre i diskussionen.

  4. 7 IvanLendl August 26, 2011 at 11:37 pm

    Hej Jan Olof, tack för en intressant blogg. Du har inte lust att skriva lite om den organiserade judenhetens inflytande över skapandet av dagens situation? Alla vet ju att judarna spelade en avgörande roll i den ryska “revolutionen” och i skapandet av den tyska kontrarevolutionen, men hur pass avgörande är egentligen deras insats i dagens situation? Är det judarna ensamma som ligger bakom det vi kallar NWO eller finns det andra grupperingar som är lika skyldiga? Det vore intressant med ett inlägg om dina åsikter kring den organiserade judenhetens roll i skapandet av dagens situation. Hur pass viktig är den judiska religionen vars centrala delar utgörs av att judarna i slutändan ska styra över ett världsrike av lydiga “gojer” som underdånigt samlar in skatter och dyrbarheter till kungarna i Jerusalem? Påverkar judarnas religion de judiska organisationernas inställning till den nya världsordningen?


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi