Olle Bengtsson

Tradition & Fasons Dag Elfström ifrågasätter SD:s socialkonservatism: ”Men är det då inte en socialkonservativ agenda partiledare Åkesson torgför i sina arbetsmarknadspolitiska utspel, har det frågats från liberalt håll. Näppeligen. Inte ens de mest inbitna socialkonservativa skulle försvara ’den svenska modellen’ som SD gör det. Disraeli, den socialkonservativa husguden, var exempelvis väldigt noga med att påpeka vikten av arbetsmoral och att var och en gör sin plikt utifrån den situation de befinner sig i.”

Denna Elfströms fråga om socialkonservatismen och den svenska modellen förtjänar att idag trängas djupare in i, både för den kvalificerade konservatismdiskussionens skull och på grund av SD:s framgångar. Jag har i tidigare inlägg redan börjat utreda den i de stora drag som är tillräckliga för att komma tillrätta med de i denna diskussion aktuella missuppfattningarna eller polemiska förvrängningarna.

Ämnet i sig är alltså viktigt, men Elfströms kritik av SD är ohållbar, ja obegriplig, och går tyvärr ännu inte utöver den vanliga partipolitiska polemiken. Det är just i försvaret av den svenska modellen som det ser ut hos SD som hela skillnaden ligger. Just därför att den försvaras som SD gör det, blir försvaret acceptabelt för den inbitne socialkonservative. SD:s försvar för den svenska modellen är inte S:s. SD förkastar ju S:s typ av socialistisk ideologi och urskillningslösa kulturradikalism.

Det är svårt att se vad Elfström menar med sitt framhållande av arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Skulle SD inte försvara dessa? Skulle de förneka att vi har skyldigheter såväl som rättigheter? Dessa är självklart en del av socialkonservatismen i såväl Disraelis som SD:s version.

Men socialkonservatismen handlar om mer. Även den klassiska liberalism som står så långt som någonsin är möjligt från socialkonservatism försvarade ju, under den viktorianska eran, arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Vad som gjorde Disraeli – liksom Bismarck, som Söderbaum tar upp i den artikelserie om välfärdsstaten som jag tidigare hänvisat till – känd som socialkonservativ var inte försvaret för arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Det var i stället de statliga välfärdsreformer som sökte inom samhällsgemenskapen bevara eller införliva den nya industriella arbetarklass som under ovärdiga arbetsvillkor och levnadsförhållanden riskerade att alieneras och därför kunna exploateras av de radikala ideologerna och revolutionärerna.

Sådana reformer är givetvis inte tillräckliga för en mer avancerad och vad jag skulle vilja kalla dynamisk socialkonservatism. De historiska, kontextspecifika begränsningarna är uppenbara. Flera andra politiska, ekonomiska, sociologiska och filosofiska bidrag från samma tid såväl som senare är lika viktiga för en sådan utvecklad socialkonservatism som Disraelis och Bismarcks åtgärder och även, och inte minst, syften. Också vad som på något problematiskt sätt kommit att kallas “civilsamhället”, det som bättre beskrivs, med Robert Nisbet, som de “mellanliggande grupperna”, är likaledes viktigt i detta sammanhang. Men dessa reformer utgör en av flera beståndsdelar. Och de försvaras ju också av åtminstone en av Tradition & Fasons två redaktörer. Den svenska unghögern förespråkade sådana reformer i avsevärd kontinuitet med Disraeli och Bismarck.

Elfström är orättvis också mot Per Albins Hanssons S, vars användning åtminstone av samma term som förekommit inom unghögern, folkhem, trots alla skillnader väl inte helt saknar betydelse. Bland dess väljare levde en beundransvärd, distinkt arbetarkultur, präglad av just arbetsmoral och pliktkänsla, som inte minst Ronny “Mitt förnamn är Ronny” Ambjörnsson, som så föredömligt förklarat den viktiga roll konservatismen skulle kunna spela idag, på utmärkt sätt levandegjort för oss.

Överhuvudtaget är en justering i Tradition & Fasons bedömning av den svenska modellen under folkhemmets glansdagar önskvärd. Självklart kan det inte vara fråga om något passivt, nostalgiskt tillbakablickande, som kritikerna alltid säger att SD ägnar sig åt. Det är inte bara så att ett enkelt, ohistoriskt återvändande naturligtvis är omöjligt. Det är också så att den svenska modellen innefattade ideologiskt, och närmast värderingsmässigt, högst problematiska, radikalmodernistiska element.

Jag har alltid försökt ifrågasätta många av de intellektuella, kulturella och ideologiska strömningar som under dess tid gick framåt och bredde ut sig. När aspekter av den svenska modellens välfärdspolitik, sådana som kan ses som liggande i linje med en mer genuin, dynamisk socialkonservatism försvaras, är det helt avgörande att samtidigt förkasta inte minst den hägerströmianism som låg bakom modellen och i själva verket systematiskt undergrävde det moderna Sverige – inte bara på det moraliska och allmänkulturella planet utan i lika hög grad på det juridiska. Hägerström bidrog förvisso med en del viktiga historiska, utredningar inom ramen för sina proto-analytisk-filosofiska perspektiv. Men de egna, positiva ståndpunkter som han stannade för var problematiska, och blev grundläggande för hela den på nytt sätt politiserade och ideologiserade offentliga förvaltningen och den alltför långtgående korporativismen.

Men samtidigt är urskillning i högsta grad nödvändig ifråga om den svenska modellen (i vid mening) som helhet. Det gäller att förstå de materiella framgångarnas – som är vad det är och bör vara fråga om här – förutsättningar och funktionella strukturer. Förvisso finns problem och begränsningar även i dem, i det större historiska och internationella perspektivet. Men de hade inte varit möjliga utan århundraden av ackumulerat kulturellt kapital (jag finner denna term otillräcklig, men använder den i en vidare och djupare mening än Bourdieu). När M:s och Timbros teknoliberaler talar – och de har gjort det mycket länge – om hur Sverige var ett u-land vid slutet av 1800-talet, jämförbart med Uganda, är det ett av de många tecknen på den svenska högerns karaktäristiska kollaps.

Det kulturella kapitalet togs i bruk på ett sätt som är av förblivande intresse. Vad vi talar om är ett land som under denna period ofta var världsledande inte bara i välfärdspolitik, utan i vetenskap och teknologi, i industriell produktion, i militärt försvar, ett land som tävlade med USA under dess allra starkaste epok på ett sätt inget land av jämförbar storlek kom i närheten av. Att vi lyckades hålla oss utanför krigen gav oss naturligtvis ett försprång i fortsättningen av denna utveckling.

Materiella värden är inte allt. Men de är något. Vad vi talar om är vad som rentav kallats “den andra stormaktstiden”. Jag ser dess begränsningar, ur flera synvinklar. Men jag känner också något slags ansvar för det. Det är verkligen inte fråga om något nostalgiskt, ohistoriskt återvändande. Jag har ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt att, med exempelvis Tage Lindbom, försöka kritisera det modernistiska S-Sveriges materialism. Jag önskar något bättre än den svenska modellen i dess historiska form. Men en del finns att lära av denna och ta med sig för ett Sverige som halkat långt ned när det gäller välfärd i internationell jämförelse.

SD eftersträvar såvitt jag förstår, eller åtminstone hoppas, föreningen av å ena sidan den andra stormaktstidens materiella utveckling, och den välfärd den gjorde att vi utan problem hade råd med, och å den andra rekonstruktionen av de kulturella och moraliska traditioner och mönster som denna utveckling och denna välfärd förutsatte och som också är av grundläggande betydelse för samhällsgemenskapen i sig.

Elfström tycks försöka antyda att SD:s försvar för den svenska modellen är ett försvar för ett system av passiviserat, vegeterande bidragsberoende, fusk, utnyttjande och kravlöshet. Men ett sådant system har ingenting med socialkonservatism, Disraeli, Bismarck, SD eller ens Per Albin Hansson att göra. Fastän Elfström hittills bara ägnat sig åt snäv, partipolitisk polemik av det vanliga slaget ger det åtminstone anledning till en närmare behandling av de historiska sammanhangen. Såtillvida äger det ett värde. Man får försöka glädja sig åt det lilla i dagens svenska debattklimat.

2

Tradition & Fasons Jakob Söderbaum skriver att han som “konservativ och kristdemokrat” känner sig hotad av att SD “försöker plocka poäng genom att profilera sig som konservativa”.

SD är och har alltid varit konservativa i centrala avseenden. Värde-, moral-, och kulturkonservatismen är ju, som jag flera gånger har framållit, en av partiets tre hörnpelare, vid sidan av elementen av nationalism och det försvaret av välfärdsstaten som också kan formuleras i termer av socialkonservatism. Detta är således inte något partier “profilerar sig” med, inget man “försöker plocka poäng med”. Det vill säga, det är inte någon tillfällig taktik, något propagandagrepp, något billigt kampanjtrick. Det är något som alltifrån början varit en del av den centrala, essentiella partiidentiteten, av hjärtat i partiets program.

Men Söderbaum tror inte på detta. Han tror inte att SD är ett konservativt parti i den specificerade meningen. Hade han gjort det borde ju denna konservatism ha varit något han tycker är bra, i all synnerhet när M och KD på så spektakulärt sätt motarbetar konservatismen – på samma sätt som jag tycker det är bra när jag hos honom och andra av Tradition & Fasons skribenter kan upptäcka kvardröjande uttryck för försvar för konservatismen i dessa partier.

Tradition & Fason har vid något tillfälle klagat över att deras sverigedemokratiska kommentatorer ägnat sig åt partipolitisk polemik i stället för att diskutera konservatismen. Det skulle, om så är fallet, kunna vara en legitim kritik, om man ville undvika eller minimera den partipolitiska dimensionen och hålla sig till allmän konservativ idédebatt och belysning av samhällsfrågorna utifrån ett allmänt konservativt perspektiv.

Dock undviker redaktionen själv på intet sätt den partipolitiska polemiken. I stor utsträckning är det just partipolitiska hänsyn, inte hänsyn till konservatismen, som ligger till grund för Tradition & Fasons kritik av SD.

Man kan säga att det är begripligt att Söderbaum som partiman känner sig hotad av SD, i den meningen att han som sådan naturligt vill att hans parti, och därmed han själv, ska vinna makten, styra politiken, regera. Ur denna rent formella synpunkt, oavsett parti, ur ett rent egoistiskt och gruppegoistiskt maktperspektiv, känner partimän (och kvinnor), krist- såväl som sverigedemokrater, naturligt oro bland annat för att andra partier plockar vad de anser vara deras egna poäng, och mer generellt för att en annan grupp människor ska styra politiken och regera i stället för den egna gruppen. Även om den andra gruppen skulle driva samma politik, eller rentav driva samma politik bättre och mer framgångrikt, är det ur denna synvinkel ett hot. Det är helt enkelt fel grupp människor, inte den egna kretsen.

Det är inte minst detta som är partipolitik i den problematiska meningen, den mening som konservativa från början haft problem med. Och det är i mycket stor utsträcknig detta den politiska charaden inom “sjuklövern” handlar om, med dess skiftande, gemensamt systemimmanenta tonviktsskillnader.

När Söderbaum fortsätter uttrycka sitt tvivel på SD:s konservatism genom att tala om deras “oblyga flirtande med klassiskt borgerliga grundvärderingar som familj, försvar och en levande landsbygd (var för sig tidigare starkt förknippade med KD, M och C)”, har han, menar jag, tappat bort såväl historien som logiken. Det finns inga grunder för att, av det skälet att de är “klassiskt borgerliga” (om de nu samtliga verkligen är det), ifrågasätta legitimiteten eller autenticiteten i SD:s försvar för dessa värderingar, vilket är vad han gör genom att kalla det ett “oblygt flirtande”.

Dessa värderingar är ju nämligen i högsta grad nationella sådana, värderingar som självklart måste vara grundläggande för varje nationalist. De är nationella såväl som och i lika hög grad som borgerliga. Och mer: i den politiska världen finns konservativa värderingar, nationella värderingar, och vissa i högre mening liberala värderingar. Även socialistiska värderingar i den historiskt existerande vänsterns mening finns, även om de i den revolutionära radikalismen i dess olika former ofta är uppblandade med ett märkligt konsekvent och långsiktigt destruktivt och nihilistiskt projekt i linje med de problematiska lägre ansatserna och planerna i den franska revolutionen och de revolutionära sällskapen från dess tid som redan Burke och hans franska motsvarigheter delvis kunde urskilja.

Att den svenska socialdemokratin också uppvisat konstruktiva sidor beror mindre på dess ursprung än på att dess ledare inte bara var kollektivistiskt reducerade partimän och ideologiska fanatiker, utan förblev självständigt tänkande varelser. De tänkte på sitt eget sätt i termer av ett folkhem, liksom unghögern några gånger gjorde det på sitt. Även i detta sammanhang har socialdemokraterna i viss mening rätt när de pekar på “solidaritet” o.s.v. som egna, positiva socialistiska värden.

Det bör också påpekas att själva ordet socialism också kunde användas av konservativa för deras försvar för samhällelig gemenskap, reformer för arbetarklassen, allsidigt deltagande av arbeterklassen. Det finns en social, en socialistisk konservatism. Det finns en konservativ socialism.

En del av de konservativa, nationella och i högre mening liberala värdena är också borgerliga. Andra är, eller var åtminstone, exempelvis aristokratiska värden. Ytterligare andra är/var arbetarvärden, och ännu ytterligare andra lantbrukarvärden – mindre grupper och klassifikationer kunde tilläggas. Men alla dessa värden är/var samtidigt i viss mening helhetens värden, komplementära delvärden inom den större samhälleliga helheten.

SD försvarar de nationella och konservativa värdena i linje med det mest centrala innehållet i den nationalismens historiska tradition som en gång för länge sedan var högerns, men som också kunde vara Per Albin Hanssons. Och de gör det alltunder det KD, M och C i deras accelererande verklighetsflykt i större eller mindre utsräckning motarbetar dem. Sanningen är att SD i konsekvent kontinuitet med nationalismens tradition fortsätter försvara sina egna grundvärderingar, under det att KD, M och C oblygt förkastat dem och anpassat sig till den grå globalismens likriktning, nivellering och politiska korrekthet.

Man kan hoppas att såväl den borgerliga Alliansen som de rödgröna kommer att behöva ändra inriktning och anpassa sig till SD:s agenda, enligt det mönster vi ser i övriga Europa. Man måste entydigt välkomna om KD rör sig i den riktning Tradition & Fason så kraftfullt förespråkar, även om det är oklart om det är en politiskt framkomlig väg. Jag har en känsla av att de skulle tappa den del av den nödvändigt krympande men ännu dominerande liberalsocialistiska mittenmassan som röstat på dem, samtidigt som en växande gruppen av andra väljare inte skulle finna dem trovärdiga i sina konservativa ståndpunkter i jämförelse med SD, på grund av deras tidigare kompromisser och vacklande, deras fasthållande vid globaliseringen, och deras förblivande politisk-korrekta berörinsångest för de avgörande invandrings- och multikulturalismfrågorna. Partiet skulle i sak göra rätt i att röra sig mot konservatismen på de begränsade områden där Tradition & Fason vill att de ska göra det, men om de inte går längre än så och tar tag i de hittills SD-specifika frågorna kan jag inte se annat än att de likafullt förr eller senare skulle åka ur riksdagen.

I vad gäller M är det naturligtvis teoretiskt möjligt att de på lång sikt kan återuppliva en nationalkonservatism. Och S skulle förvisso kunna försöka återuppväcka den sociala Per Albin-nationalism som ju, inte minst i jämförelse med dagens M och KD, också i sig själv i hög grad var konservativ.

Men mycket talar för att sådana anpassningar i sjuklövern inte kommer att ske i tid för att förhindra en kräftgång även för de partier som just nu till synes förblir stabila eller, som M, går framåt. Med den nya reella oppositionen i riksdagen måste ju även dagens nyliberala och globalistiska “högers” extrema politiska korrekthet ligga i öppen dag även för sådana som tidigare kunnat ägna sig åt att drömma in den konservativa historien i M:s och KD:s nu.

Jag känner sympati för Söderbaum när han skriver att det är “fundamentalt för den svenska borgerlighetens framtid att Alliansen står upp för klassiskt borgerliga värderingar och ståndpunkter, och försvarar dessa med tydlig utgångspunkt i den borgerliga idétraditionen oavsett vilka frågor som SD står upp för och vilka bevekelsegrunder de har för sina politiska ställningstaganden. Betänk att SD vill framstå som ett tydligt alternativ i svensk politik, och då är det en mycket dålig väg för Alliansen att tumma på grundläggande borgerliga ståndpunkter för att visa sig framgångsrika med socialdemokratiskt färgad politik och retorik.”

Överanvändningen av begreppet ”borgerlig” här röjer emellertid omedelbart svagheten i jämförelse med den gamla  klassöverskridande nationalkonservatismen, den inklusiva Per Albin-nationalismen, och SD. Söderbaum känner sig ”fundersam” inför SD:s framgång, och vill i sin eftervalsanalys, uppräknande en rad enskilda riksdagsmän, se uppmuntrande tecken på en framtid för konservatismen inom Alliansen. Men han torde ha en lång och tung väg att gå om han vill få den senare att stå upp för hans värderingar.

Även om en del hopp kan fästas vid Allianspartiernas framtida förändring genom eftersläntrande anpassning – även jag, som länge velat tro på förändring i rätt riktning hos några av dem, hoppas givetvis på detta – är det utan tvekan futilt att idag helt förlita sig på den borgerliga ”höger” som i över ett halvt århundrade tummat på grundläggande värderingar för att visa sig framgångsrik med socialdemokratiskt färgad politik och retorik. Ty dess anpassning handlar inte främst om materiellt-tekniska aspekter av den välfärdsstat SD försvarar, och som en gång var även dess egen idé. Den handlar i första hand om den vänsterns urskillningslösa och därmed i mycket destruktiva och nihilistiska kulturradikalism som SD förkastar. Däri ligger den stora skillnaden. Däri ligger det allvarliga och komprometterande.

Över hela Europa är det idag de nationella partierna som förmått på verklighetsanknutet sätt förnya de konservativa värderingar som dagens svenska “höger” i själva verket bekämpar, och som även S periodvis kunnat dela. Det återstår att se i vilken utsträckning SD kommer lyckas etablera en framgångsrik svensk motsvarighet till dem, att driva en seriös alternativ politik utifrån sina icke obetydliga förutsättningar. Även om de är långt mindre populistiska än “det nya arbetarpartiet” och alla andra partier som bara anpassar sig till mediemanipulatörernas välplanerade och målmedvetna trender och politiskt korrekta agenda, finns naturligtvis ändå en risk att de dras ned i den allmänna antiintellektualism som präglar den svenska politiken och den samtida politiken. I förebyggandet av detta finns en stor uppgift, en uppgift som för SD inte minst har att göra med ett rätt odlande också av den interna partikulturen.

Dag Elfström supplerar Söderbaum: ”Sverigedemokraterna försöker mot borgerligheten profilera sig som ett konservativt parti som värnar hem, familj och fosterland – och mot vänsterblocket profilera sig som ett parti som kommer rädda den svenska modellen genom att kasta ut invandrare. De kritiserar borgerligheten för sänkta ersättningsnivåer i bidragssystemen för att locka missnöjda sossar. De kritiserar abortlagstiftningen och pappamånaden för att locka missnöjda moderater och kristdemokrater. De är övertygade i invandringsfrågan och försöker i övriga frågor göra en populistisk mix som de hoppas ska resultera i riksdagsmandat.”

Som jag redan försökt visa är denna typ av karaktäristik felaktig. Det centrala för SD är den positivt-rekonstruktiva uppfattningen av Sverige och den svenska identiteten, och därmed den nationalistiska och nationalkonservativa idétraditionen. Självklart är de övertygade inte bara i invandringsfrågan utan även när det gäller hem, familj, fosterland, abortlagstiftning och pappamånad. Hur skulle det vara möjligt att hem, familj och fosterland inte värnades av ett alltifrån början och konstitutivt och essentiellt nationalisiskt, värde-, moral-, kultur- och socialkonservativt parti? Hur skulle det vara möjligt att det inte vände sig mot abortlagstiftningen, pappamånaden och annan radikalfeministisk politik – den politik som hotar just hem, familj och fosterland? Kritiken är ideologiskt, historiskt och logiskt obegriplig.

Anledningen till att SD intar den ståndpunkt de gör i  invandringsfrågan är ju just deras centrala strävan att värna hem, familj och fosterland – den nationella identiteten och det nationella intresset. Självklart är de övertygade om ersättningsnivåerna i bidragssystemen och den svenska modellen – detta är ju enligt dem i linje med såväl nationalismen som med försvaret av välfärdsstaten, med Per Albin-nationalismen. Man kan förvisso diskutera enstaka punkter på programmet, men förstår man vad som i själva verket är centralt för partiet, förmår man urskilja dess historiskt förankrade helhetliga ideologiska profil, vision och tradition, då ser man också att de ståndpunkter Elfström beskriver tillsammans bildar en koherent politik och filosofi, att de är långt ifrån någon populistisk mix.

Med detta vill jag inte säga att SD aldrig ändrat sin politik. Inom den koherenta helheten och enhetliga profilen finns förvisso områden med utrymme för flexibilitet, en flexibilitet som också stundom utnyttjats. Försvaret för välfärdsstaten och betonandet av positiva aspekter av folkhemmet har alltid funnits där, varit en av hörnpelarna. Men man var kansle tidigare mer inriktad på det icke-socialistiska i detta försvar, kampen mot aspekten av socialdemokratiskt “betongvälde”, än på det värnande av de svenska arbetarnas intressen som i högre grad kan ha kommit att prioriteras med den fortskridande globaliseringen. Det måste understrykas att utrymmet, inom den ideologiska helhetens ram, för flexibilitet i vad gäller exempelvis bidragssystem och ersättningsnivåer är viktigt i sig: att här låsa sig i detaljer är i sig ideologiskt ohållbart.

En än mer frapperande svaghet i Elfströms kritik är att den framförs från kristdemokratiskt håll. Hur kan man som kristdemokrat kritisera SD för en populistisk mix? Jag har redan tangerat detta ämne i mina inlägg om populismen. KD, sprungna ur en radikaldemokratisk europeisk strömning från mellankrigstiden, förvandlad i Sverige till vad Söderbaum, som jag redan citerat, konstaterar är ”en landsbygdsproletär pingströrelse” (även om man med tiden förvisso försökt modifiera och komplettera den i kontinentaleuropeisk riktning), har ju länge ägnat sig åt en ofta hämningslöst eklektisk  populism som är i hög grad självmotsägande och snabbt även i många väljarnas ögon gjort att partiet förlorat återstående trovärdighet.

Flagranta politisk-korrekta eftergifter i alla de förutsägbara frågorna förenas med ansatser till konservativa appeller till “verklighetens folk” och försvar för immateriella värden. Dessa ansatser låter förvisso bra. Även jag tycket det är synd att KD går tillbaka till förmån för M. Även jag skulle hellre se dem stanna kvar i riksdagen och M minska. Men var och en som följt partiets svaga anpassningar och eftergifter, anpassningar och eftergifter som, delvis förvånande för den som är förtrogen med dess tidigare historia (jag var medlem när Lennart Sacrédeus fortfarande var centerpartist), började redan under Alf Svenssons tid, var och en som ser hur partiet i dess helhet stigit ombord på det stora blocköverskridande politisk-korrekta globaltåget, måste med nödvändighet ha svårt att tro på det.

Söderbaum själv skriver med stor kraft och klarsyn om KD:s kompromisser. Sacrédeus’ behandling – efter att han tackade nej till vad jag förstår var SD:s generösa erbjudande, som ett uttryck av välförtjänt uppskattning, att låta honom kandidera för partiet i Europaparlamentsvalet – framstod länge som inbegreppet av partiets felutveckling. Det vi för närvarande bevittnar, skriver Söderbaum bland annat, ”är att KD raskt håller på att förlora det sista av sin möjliga framtid. Inget gudomligt mirakel kommer att förändra väljarkårens inställning till dagens KD, hur många partimedlemmar som än vill tro det.” I sin allmänna kritik av Alliansen pekar till och med Söderbaum med i KD- och Tradition & Fason-sammanhanget beundransvärd djärvhet på beröringsskräcken för SD:s specifika frågor. Det finns, skriver han, “en mycket påtaglig risk att Sverigedemokraterna lyckas göra sig till representanter för en stark, bred och anrik politisk tradition som de inte har sina rötter i. Det känns verkligen som att den svenska borgerligheten har börjat såga av den gren som den själv sitter på, i sin strävan efter att framstå som det enda pålitliga regeringsalternativet och i sin beröringsskräck med till synes alla frågor som SD en gång har bestämt sig för att driva. Den inslagna väg av pragmatism och sosse-light-politik som blivit Alliansens signum innebär en mycket allvarlig risk för att legitimiteten för all traditionell borgerlig politik snabbt faller platt till marken – eller leder SD vidare mot ännu större segrar.”

Det enda problematiska här är förstås formuleringen om att SD inte har sina rötter i den tradition Söderbaum åsyftar. Vad menar han med detta? Vad krävs för att ett parti ska ha sina rötter i denna tradition? Vad Söderbaum här gör är att han ställer en fråga om rätten till konservatismen, snarare än bara till de värderingar han identifierar som borgerliga. Vem äger denna rätt?

Vad som skedde i fallet SD var att ett nytt parti bildades, vars ideologiska grundvalar och huvudsakliga politiska program utgjordes av för det första nationaliteten, för det andra värde-, kultur-, och moralkonservatismen, och för det tredje välfärden eller socialkonservatismen. För samtliga dessa moment identifierades, och identifierade man sig med, distinkta historiska traditioner, tänkare, strömningar.

Innebär det häri ingående konservativa momentets införlivande en illegitim appropriation? Som nytt parti kan man ju inte ha några partihistoriska rötter i de element i den gamla högern som man bejakar och införlivar. Men identifikationen av och med dessa utgör ju, alltifrån början, i högsta grad ideologiska rötter, de enda som det i ett nytt partis fall kan vara fråga om. Detsamma gällde ju Högerpartiet de konservativa.

Vidare kan ju Söderbaum inte på något sätt hävda att KD har rötter i den starka, breda och anrika politiska traditionen. I detta partis fall finns varken några partihistoriska eller ideologiska rötter.

Och i M:s fall finns, trots att partihistoriska rötter ju förvisso finns, inte längre några ideologiska rötter. Dessa har systematiskt och effektivt skurits av, samtidigt som den med dem förbundna partihistorien lika systematiskt förträngts och glömts bort. På vilket sätt har ett parti som betett sig så, som explicit tagit avstånd från och förnekat den starka, breda och anrika traditionen, större rätt till den än ett parti som explicit ansluter sig till och bejakar den?

”Sverigedemokraterna är inte, och har aldrig varit, ett alternativ för den genomtänkte högermannen”, proklamerar Elfström. Verkligen? Framtiden får väl utvisa hur många sådana högermän som kommer att se SD som ett alternativ. Jag har hursomhelst ännu inte sett Elfström framföra något hållbart argument för varför det skulle förhålla sig som han påstår.

Om det verkligen fortfarande kvarstår några mer utbredda missuppfattningar av denna typ rörande det förhållande jag försökt klarlägga, nämligen att SD idag är det enda alternativet för den genomtänkte högermannen – liksom även, och, av de skäl jag förklarat i tidigare inlägg, utan motsägelse, för vänsterblockets klarsynta före detta väljare – borde det i alla fall vara omöjligt att det ännu skulle kunna finnas någon som helst oklarhet när det gäller det faktum att M och KD inte längre kan vara några sådana alternativ. Inte ens de mest långtgående ”konservativa” talar ju explicit om de avgörande framtidsfrågor som SD allena driver.

I sak skulle jag med intresse följa ett försök från genomtänkta högermän att nystarta Högerpartiet de konservativa som sitt alternativ. Men jag ser ingenting som tyder på att ett sådant projekt skulle vara politiskt realistiskt i dagens Sverige, eller Europa. Jag tror det vore att göra det onödigt svårt för sig som konservativ.

Tradition & Fason vill göra den svenska kristdemokratin konservativ. När de diskuterar och försvarar KD sätter de in partiet i ett sammanhang som präglas av de egna konservativa referenserna.

Det är på många sätt värdefullt. Men det är inte representativt för KD. Hur den kristdemokratiska debatten i allmänhet ser ut får man en betydligt bättre bild av om man vänder sig till den partiet närstående frikyrkliga tidningen Världen Idag. Även den sägs vara konservativ. Och då och då tillåter den sig förvisso att släppa fram någon mindre politiskt korrekt röst, även om det oftast sker förstulet och i form av bidrag från utifrån kommande tillfälliga gästdebattörer.

Men fastän tidningen inte kan hänföras till den kristna vänstern eller ens centern, eller snarare just därför att den inte kan det, visar den tydligt hur långt dess redaktionella linje befinner sig från den Tradition & Fason såvitt jag förstår skulle vilja var KD:s.

Jämför man Världen Idags kritik av SD med Tradition & Fasons finner man visserligen exakt samma argument, eftersom den senare ännu inte ägnat ämnet någon separat, systematisk och genomtänkt behandling som verkligen är i linje med dess egen konservatism. Men vi finner här dessa argument i ett sammanhang som saknar alla de försonande och ofta utmärkta konservativa ambitioner och analyser som vi finner i Tradition & Fason. Den skarpt formulerade interna kritik av KD som också är ett huvudtema i Tradition & Fason saknas. Världen Idag serverar, åtminstone i sina ledare och hos sina egna kolumnister, en långt mer slätstruken, radikal kristdemokrati av det genomsnittliga slaget.

Hans Bergström identifierar i en kolumn i DN i veckan den ”oheliga politiska allians” som, i konflikt med verkligheten, menar att ”hela världen ska få komma och bo i Sverige” och ”få gratis sjukvård här”, som benämner illegala invandrare med eufemismen ”papperslösa” – den ”kör av änglar” som man måste sjunga ”i total harmoni med” för att inte ”utpekas som rasist, eller i vart fall icke-humanist”.

Hela Bergströms beskrivning och analys av den verklighet alliansen förnekar förtjänar att läsas, men kan inte diskuteras här. Det är formuleringen om alliansens sammansättning som nu intresserar mig: ”Idealistiska vänstermänniskor, libertarianska folkpartister (som vill slopa alla gränskontroller), frikyrkligt motiverade kristdemokrater”.

Dessa grupper ”förenas i synen att Sverige i realiteten inte ska ha någon invandringskontroll alls. Och de har starkt stöd av alla massmedier”.

Man bör, menar jag, tillägga att även socialliberala folkpartister hör till den allians Bergström pekar på, liksom såväl libertarianska och socialliberala moderater. Miljöpartisterna inräknar Bergström utan tvekan, och med rätta, bland de idealistiska vänstermänniskorna.

Det viktiga här är emellertid de frikyrkligt motiverade kristdemokraterna. Det är dessa och deras åskådning, även sådan den kommer till uttryck i en förment konservativ publikation som Världen Idag, som såvitt jag kan se gör projektet att förvandla KD till ett genuint konservativt parti så problematiskt.

Att Världen Idag inte är mer politiskt inkorrekt är dock i ett avseende förvånande. Bakom den ligger Livets Ord, som också frambringat flera ledande politiker i det läger som vill göra KD konservativt. Framför allt i Uppsala har Livets Ords frikyrklighet kommit att utöva ett avsevärt inflytande i konservativa kretsar, som i sin svaghet inte bara varit oförmögna att motstå utan också välkomnat dess frustande amerikanska energi. Livets Ords kristdemokrater tillhör exempelvis de politiker Tradition & Fason fäster allra störst hopp vid för konservatismens framtid.

Och intresset är ömsesidigt. Denna nya frikyrka, eller församling, växte fram som ännu en våg av amerikansk folklig kristendom i Sverige på 1980-talet, på samma sätt som skett i flera omgångar alltifrån 1800-talet. Men den utmärkte sig genom Ulf Ekmans utpräglade politiska konservatism, som bar Reaganerans drag. Och främst genom Torbjörn Aronson har församlingen också själv lämnat bidrag till svensk konservatism – både genom hans egen forskning och hans övriga böcker, och genom den akademiska utbildning Livets Ord ger efter amerikansk liberal arts-modell, och som Aronson ansvarar för. När jag för några år sedan själv var involverad i utforskandet av möjligheterna att starta ett nytt, oberoende, traditionellt liberal arts college i Sverige, träffade jag vid flera tillfällen Aronson och tittade närmare på denna sida av Livets Ords verksamhet.

Viktigt i detta sammanhang är också att påpeka Ekmans bejakande av det nationella, av nationell identitet, framför allt som en del i frihetskampen mot sovjetsystemet. Jag visste inte mycket om Livets Ord, men jag minns ett TV-inslag från ett av de typiska extatiska mötena där Ekman på amerikanskt televangelistmanér gick fram och tillbaka på en scen och eldade upp åhörarna med Andens kraft och Ordets makt. De östeuropeiska länderna hade börjat göra sig fria, och Ekman vrålade deras namn, blandat med ljud av orgiastiskt bifall: ”Polen…wrrr, wow…Ungern…ååh…Tjeckoslovakien…ouöuow” – något åt det hållet (det övergick såvitt jag minns inte vid detta tillfälle i tungotal, men det kan ha varit samma predikan – eller vad det kallas – som denna). Det var, förkunnade Ekman, Anden som gick segrande och befriande fram över Europa. Jag vill inte låta ironisk eller sarkastisk här, jag försöker bara förmedla mitt intryck. Det är så här det går till i USA. Jag tror själv att det kanske i någon mån kan ha varit Andens vind som svepte befriande över Europa, även om jag inte uttryckte denna tro på Ekmans sätt.

Men så höll Ekman plötsligt också upp en svensk flagga: ”Är den inte vacker!”, ropade han. Det hela liknade i tonen, formen och till och med i icke obetydlig utsträckning innehållet det sverigedemokratiska möte från samma tid som jag i ett tidigare inlägg länkat till YouTube-videos från. Även Sverige skulle få del av Andens frihetliga, historiska ingripande.

Ekman försvarade borgerligheten: ”Vi behöver en ny regering! Vi behöver en ny regering! Vi behöver en ny regering! Det är vad vi behöver!”, skrek han. Atmosfären såväl som substansen var så långt från dagens borgerliga allians som man kan komma. Inte ens hos SD finner vi längre någonting i denna väg.

Vi fick en ny regering. Men inte någon befrielse. Tvärtom – de besegrade besegrade åsiktsmässigt besegrarna; Europa började ta över sovjetsystemets åsiktsförtryckande övernationella ordning. Och detta skedde delvis via Clintonerans USA, där Reagans konservativa revolution övergavs också av republikanerna till förmån för den nya politisk-korrekta globalismen (Reagans politik hade förvisso också sina brister som pekade åt detta håll – i USA finns ju en permanent maktstruktur bakom båda partierna – men exempelvis Pat Buchanan har ändå visat på en tydlig diskontinuitet mellan honom och de efterföljande republikanerna).

Ekman fortsatte dock under lång tid att driva en åtminstone på några punkter politiskt inkorrekt linje, och det hela bar som sagt frukt i Aronsons och andras insatser. Nu tycks det dock som om detta har kollapsat. Efter att Ekman och hans församling, som naturligt drogs till det frikyrkliga KD liksom KD omvänt drogs till dem, alltså tillfört inte bara en ny våg av amerikansk frikyrklighet till det parti som skapats av äldre sådana, utan också en amerikanskt konservativ dimension, verkar församlingen nu ha blivit trött, och lydigt ha inordnat sig i den liberalsocialistiska mellanmjölkens svenska konsensus, som man tidigare profilerade sig mot. De har sjunkit ned i den övriga svenska frikyrklighetens slätstrukenhet och politiska förutsägbarhet. Även de har blivit “idealistiska vänstermänniskor”.

Att Tradition & Fasons avståndstagande från SD i sak bygger på exakt samma argument som Världen Idags visar hur nära Livets Ord-medlemmarna och de före detta moderaterna förenats i KD. Jag får förhoppningsvis tillfälle att i ett kommande inlägg ta upp en artikel från Världen Idag som visar varför tidningen står för en kristen radikalism, och vad dess påstått konservativa kristdemokrati i verkligheten är.

I rättvisans namn ska jag dock säga att det ibland verkligen har blänkt till av mer genuint konservativ opposition. Framför allt var det den tidigare chefredaktören Carin Stenström, som skrivit uppskattande om och åskådningsmässigt står nära Claes Ryn, som stod för det. Hon förstår utan tvekan mycket som de flesta andra kristdemokrater som kallar sig konservativa inte förstår. Signifikativt nog tilläts hon skriva ett försvar för SD, som visserligen var ett undantag från redaktionens sida, men som utmärkte sig genom att inte innehålla någon enda inskjuten formulering av typen “jag tar avstånd från all rasism och främlingsfientlighet, men…”, som annars alltid hör till när icke-SD:are kritiserar våld eller överdrivet hat mot partiet.

Världen Idag är kanske inte helt sluten och orubblig i sin hittillsvarande allmänna hållning i detta avseende. Man bör beakta att Ulf Nilson regelbundet medverkar. Och när jag härom året träffade redaktionsmedlemmen Siewert Öholm på ett evenemang i Stockholm och under den efterföljande lunchen ifrågasatte hållningen gentemot SD föreslog han att jag skulle skriva en artikel om denna fråga i tidningen. Jag har visserligen försummat detta, men förfrågan betyder kanske att det, trots Stenströms avgång, finns visst hopp.

SD har enligt Tradition & Fasons Dag Elfström ett ”oerhört svagt persongalleri”. Partiet ”verkar vimla av puckon”, det har ”alldeles för få trovärdiga och genomtänkta representanter”. Detta skulle, menade Elfström före valet, bli ohållbart vid ett riksdagsinträde, som ”utöver själva ledamöterna” kommer ”kräva en riksorganisation med ett 30-tal anställda. Dessa personer finns helt enkelt inte. Här har partiet ett stort problem. Gräsrötterna håller inte måttet.”

Detta är, som jag signalerat, med all säkerhet Tradition & Fasons tyngsta och viktigaste invändning mot SD. Den är det av det skälet att frågan om de individuella partiföreträdarnas kompetens är avgörande för om partiet ska lyckas konsolidera sin ställning efter valframgången och riksdagsinträdet, och lägga en fast grund för fortsatt växt och framgång. Och detta är naturligtvis också en fråga som erkänns som högst reell även av partiet självt. Inte heller denna invändning är originell eller specifikt konservativ. Den är bara självklar, så självklar att den så att säga måste delas av partiet självt, inte bara av alla motståndare. Det är ju exempelvis välkänt att partiet på många platser inte bara saknat trovärdiga och genomtänkta representanter för besättandet av fullmäktigemandat, utan saknat representanter överhuvudtaget.

Fastän alltså tung och viktig, är kritiken så självklar att dess besvarande bara kan bestå i ett antagligen tröttsamt påpekande av ytterligare självklarheter, utan större läsvärde. Tyvärr höjer sig ju Tradition & Fason i kritiken av SD inte över den vanliga debatten, trots dess konservativa insikter; vad Elfström, Söderbaum och de andra säger på detta område gör inte riktigt dem själva och konservatismen rättvisa. Det är synd. Men jag ska försöka klara av självklarheterna så snabbt som möjligt, för att därefter kunna fokusera på det väsentliga och återigen vända på kritiken, rikta den mot Elfström eller snarare mot den mer specifika position utifrån vilken han framför sin kritik.

Vad vi står inför är ett helt naturligt problem för ett litet parti med snabba och stora väljarframgångar. Ett sådant parti behöver fler medlemmar, fler aktiva, fler representanter. Det behöver också, och inte minst, utbilda de flesta av de nya representanter det har. Och detta har SD helt enkelt inte hunnit med i önskvärd utsträckning. Det har i denna situation varit svårt att undvika mindre kvalificerade personer som representanter.

Naturligtvis är detta ett stort problem. Jag har i flera inlägg givit en beskrivning och en tolkning av partiet baserade dels på dess program, dels på dess trovärdiga och genomtänkta representanter, dels på vad jag uppfattar som dess potential. Men ett parti är alla dess medlemmar, och ett program som dessa alla i tillräcklig utsträckning är överens om. I den aktuella bristsituationen kan utan tvekan okvalificerade individuella representanter fortfarande lätt göra att partiet i allmänhet på missvisande sätt får drag av det kritikerna förebrår det: tvivelaktigt förflutet, rasism, problematiska politiska kopplingar, främlingsfientlighet, populism, enfrågeparti, missnöjesparti, varandra motsägande tendenser, okvalificerade representanter, och allt vad det är.

Men just därför är man förstås medveten om att det är avgörande för framtiden att prioritera utbildningsprogram för nya aktiva medlemmar, program som omfattar såväl ideologi och historia som dagens politiska system och hur man på olika nivåer arbetar inom det. Det är avgörande för att man verkligen ska förvärva en egen politisk röst på nationell nivå. Utbildningen krävs för att företrädarna på ett övertygande sätt ska lyckas berätta partiets egen berättelse som en bred och för de flesta svenskar angelägen berättelse om Sverige, Europa och världen. För att förmedla och förklara sin egen vision och identitet, kommunicera sina distinkta värden och sitt specifika program på ett sätt som är trovärdigt och genomtänkt. Endast på detta sätt kan man bli en bestående och alltmer central del av den svenska politiska kulturen och historien. Representanterna måste kunna tala med erforderlig tyngd och auktoritet, med det historiska och kulturella djup och den breda förankring som krävs för detta – och ytterst för ett framtida uppbärande av den svenska regeringsmakten.

Att det ännu inte finns så många företrädare som motsvarar desa kriterier är naturligt. Men berättelsen finns där, och det är det som gör partiet till en sådan enorm potentiell kraft. Den berättigade fråga man kan ställa är om det finns tillräckligt många representanter som kan tillhandahålla utbildningen. Jag kan inte se någon anledning att betvivla att det gör det. Såvitt jag kan se finns flera sådana representanter idag. Inte heller Elfström säger ju att det inte finns några trovärdiga och genomtänkta representanter. Om dessa nu också i största allmänhet förstår vad som verkligen krävs i nuet och för framtiden, och i den nödvändiga utsträckningen satsar på det, kommer den rätta typen av företrädar utan tvekan gradvis att produceras i tillräcklig utsträckning. Redan idag är ju SD ett betydligt större parti än Elfströms KD. Jag har inte hört talas om några större problem att hitta 30-talet anställda för riksorganisationen.

Elfströms kritik hänger emellertid också säkert – även om det inte föreligger någon formell nödvändighet i detta – samman med den kritik jag diskuterade i det förra inlägget. Det är inte bara så att partiet enligt honom vimlar av ”puckon”. Sådana finns ju i alla samhällsgrupper. Det kan knappast betvivlas att Elfström menar att vimlandet av ”puckon” beror på att det även bland de partiaktiva finns alltför många ”outbildade män som inte läser tidningen”, alltför mycket ”antiintellektuellt white trash” som ”kan få vem som helst att må illa”.

Om vi bortser från det som här bara uttrycker Elfströms lättsinniga klassförakt, kvarstår den viktiga frågan om SD har en särskild svårighet att få fram trovärdiga och genomtänkta representanter eftersom gräsrötterna genom att i större utsträckning än i andra partier vara lågutbildade arbetare mindre lätt blir kvalificerade för representationsuppdrag.

Det är möjligt att det är så. Men även dessa partimedlemmar kan naturligtvis i icke oväsentlig utsträckning utbildas – det har ju andra partier och inte minst S, åtminstone tidigare, under dess folkbildningstraditions glansdagar, alltid lyckats med – och ervärva de nödvändiga kunskaperna och formella färdigheterna. Och partiets natur, arten av dess profilfrågor, och den samhälleliga och politiska verkligheten är sådana att det rimligen bara är en tidsfråga innan denna ensidighet i rekryteringen övervinns. En snabb blick på andra europeiska länder visar ju att deras jämförbara men äldre och större partier har en långt mer allsidig sammansättning.

Därmed kommer också det behov tillgodoses som, utöver nödvändigheten av den trovärdighet och genomtänkthet som uppnås genom internutbildning, naturligtvis också finns av fler personer med akademisk utbildning i juridik, statskunskap, offentlig förvaltning, nationalekonomi o.s.v., såväl som i humanistiska ämnen med relevans för partiets ideologi, program, och allmänna kulturella förankring i Sverige.

Men redan idag finns många väljare också i helt andra samhällsgrupper. Som jag redan nämnt bildades ju den nuvarande partiledningen kring en grupp studenter i Lund. Såtillvida framstår SD idag som ett akademikerparti, även om ledningen själv ständigt känner sig måsta dölja och tona ned detta.  Alla i gruppen tycks visserligen inte ha tagit någon examen, men några gjorde det. Och fler akademiker har tillkommit.

Att några inte tog någon examen är ju emellertid inte någonting ovanligt utan snarare nästan en norm för svenska politiker – man tänker här t.o.m. på toppolitiker som Bildt, Persson, Sahlin, Olofsson, Ohly, och Elfströms egen partiledare, Hägglund. Flera av dessa påbörjade inte ens universitetsstudier. Att så många kan bli politiker på denna nivå utan någon akademisk examen, och utan att ens ha författat någon enda liten egen skrift som ger väljarna djupare kännedom om dem och vad de står för, är visserligen en litet bisarr svensk egenhet. Men det är inget som talar mot SD mer än andra partier.

En annan men därmed sammanhängande svensk egenhet är att även de svenska politiker som har högre examina och kanske till och med större allmänna kulturella intressen, med nödvändighet måste, som SD-ledningen, tona ned detta, och åtminstone låtsas vara intresserade av och ständigt framhäva sitt engagemang i sådant som Elfströms outbildade antiintellektuella är eller anses vara intresserade av. Detta gäller i minst lika stor utsträckning om M:s och KD:s politiker som om SD:s. Allt detta blir ofta besvärande och krystat, och skulle förtjäna en separat utredning.

Här vill jag också påminna om vad jag framhöll i ett tidigare inlägg om populismfrågan, nämligen att den demokratiska politiken som sådan idag, och inte minst i Sverige, är så att säga konstitutivt populistisk i vissa avseenden. Det krävs att man i ovanlig utsträckning är en s.k. “vanlig människa”. Pseudoeliten, i den av mig flera gånger specificerade precisa betydelsen, avslöjar sig som sådan inte minst i det att var och en som tenderar att avvika i riktning mot en verklig, kvalificerad elit, det vill säga en traditionalistisk elit, omedelbart utdöms i politiken som ägande bristande folklighet, popularitet, förmåga att förstås, sympatiseras med, vinna väljare. På nästan alla andra områden än de i vid mening tekniska är pseudoeliten och dess nuvaranade etablissemang antielitistiska, en antielit. Det enda medlemskapskriteriet är att man i tillräcklig utsträckning signalerar de korrekta, extremradikala attityderna, åsikterna och värderingarna. Detta är ett problem även för demokratin. Det underminerar systematiskt dess förmåga att upprätthålla nödvändiga moraliska och värdemässiga kriterier och att vidmakthålla sprärrar mot dess egen lägre, tyranniska och totalitära potential. Därför gör SD rätt i att utmana denna pseudoelit och detta etablissemang. Som jag tidigare beskrivit kan i denna givna situation – och detta gäller generellt i Europa – mer direktdemokrati faktiskt ibland gynna den kvalificerade demokratins bevarande och förverkligandet av dess högre potential.

Vi har här återigen förts tillbaka till det glashus i vilket i det här behandlade avseendet Elfström och de andra i Tradition & Fason sitter och kastar sten. Ingen någorlunda kvalificerad iakttagare kan, i synnerhet inte om vederbörande följt riksdagsdebatterna efter SD:s inträde, undgå att se att, för att använda Elfströms lustigt subalterna ordval, det vimlar av ”puckon” bland sjuklöverns riksdagsmän. Jag avstår från att lägga in något av de bevis för detta som finns lätt tillgängliga på YouTube. En del av dem har blivit välkända. Det är med andra ord inte bara gräsrötterna i dessa partier som inte håller måttet. Bland deras riksdagsmän finns många som inte gör det. Det är fullt möjligt att dessa sjuklöverrepresentanter är på sitt sätt trovärdiga och genomtänkta – det vill säga, att vad de uttycker faktiskt är vad deras partier verkligen anser, att deras nivå av genomtänkthet är dessa partiers egen. Det finns inte, som i SD:s fall, någonting i deras program som talar mot det. Vilket ju bara gör saken så mycket värre. Och när till detta kommer den rent individuella ”pucko”-faktorn – för att fortsätta använda Elfströms terminologi – blir svagheten i Elfströms position uppenbar.

Denna senare faktor handlar inte bara om dessa representanters, och därmed partiernas, åsikter. Vi vet ju att M och KD liksom den övriga sjuklövern menar att Sverige inte behöver något eget försvar, att de s.k. HBT- eller HBTQ-frågorna hör till politikens mest centrala, att den alltmer manipulativa sexulaundervisningen för barn ska vidareutvecklas, till och med på förskolestadiet, att den genuspolitiska terrorn ska fortsätta att systematiskt försvaga Sverige på alla områden, att vi bara ska acceptera att vi har “låga födelsetal” och en “åldrande befolkning” och därför ersätta svenska folket med andra folk, att vi i år ska ta in ytterligare ca 30 000 asylsökande (av vilka endast få är egentliga flyktingar) och lika många andra invandrare, att vi ska fortsätta göra så också under kommande år, att dessa invandrare ska komma från radikalt annorlunda kulturer, från länder som Somalia och Afghanistan, att många av dem ska vara analfabeter, att dessa kommer att stärka Sveriges ekonomi och välfärd, att de kommer att vara kulturellt berikande trots exempelvis deras ofta extremistiska former av islam, att de ska ges försteg framför svenska arbetslösa, att vi ska överföra mer makt till den euroglobalistiska kolossen i Bryssel, att globaliseringen – förstådd i Johan Norbergs skolpojkstermer – är fantastisk, att vi ska fortsätta sälja och/eller flytta vår industri till andra, billigare världsdelar, att våra gamla fabriker och industriområden ska förvandlas till dekadensmultikulturens politiska propagandacentraler för hela familjens (eller vad som återstår av den) söndagsutflykter, att Sverige är ekonomiskt starkt, och att allt detta är framsteg.

Att mena saker som dessa är i sig ”pucko”-mässigt. Och hur bär man sig åt för att lyckas se konservatismens hopp i något eller några av de partier som gör det? Det handlar ju i princip om det gamla Komintern-Frankfurt-programmet för den västerlandets försvagning (i praktiken den västerländska civilisationens förstörelse), med en del nya tillägg.

“Hur blir man en ‘vinnare’ i globaliseringens epok?”, frågar Jan Björklund ständigt. Ja, inte är det med hans, Alliansens, eller de rödgrönas politiska program. Det vet Kina. För dem betyder globalisering något helt annat än för oss. Globaliseringen är anti-västlig.

Hela sjuklövern framstår som en alltmer kuriös samling radikala utopister som ägnar sig åt att upprätthålla en gemensam drömvärld. Dess ledamöter representerar en hel epoks döende politiska illusioner. Deras  förutsägbara, osjälvständigt konforma och provinsiella diskurs avslöjar helt enkelt en okunskap om och oförståelse av vad som sker i världen, ja om verklighetens natur. Under den senaste partiledardebatten tog sig dessa antiintellektuella frasupprepares samsyn plötsligt uttryck i personliga hyllningstal och kramande och pussande och överlämnande av presenter över den så kallade blockgränsen.

Den konservative moderaten Hans Wallmark, som jag alltsedan vi träffades i olika högersammanhang på åttiotalet funnit vara bland de mer sympatiska trots att jag inte delar hans ståndpunkter ifråga om exempelvis NATO, tyckte att det faktum att detta kunde ske så snart efter valet var ett uttryck för en fin svensk egenart, i jämförelse med andra länder i vars parlament till och med slagsmål kan utbryta. Och jag håller med honom om att det i detta avseende uppvisar en värdefull anda i den svenska politiska kulturen. Det är rätt att betona detta. Men just därför att denna värdefulla anda finns är det fel att låta dessa politiker förvandla riksdagen till något som kom att likna en liten klubb för inbördes beundran. För vad de gör är att de förvandlar Sverige till ett land där just den värdefulla andan hotas. Denna anda är nämligen inte Afghanistans. Där är slagsmål bara ett milt uttryck för en helt annorlunda kultur. Den lilla klubben lever i avskildhet från det omgivande samhällets verklighet, och om inte SD lyckas vända utvecklingen är det bara en tidsfråga innan denna verklighet också är riksdagens. Klubbens medlemmar borde bara ha dåligt samvete. Men Allianspartiledarnas hyllningar av de avgående Mona Sahlin och Maria Wetterstrand avslöjade djupet av en samsyn som är såväl sakligt som demokratiskt problematisk. Det var en inte bara litet löjlig utan också arrogant manifestation av det i centrala avseenden proto-totalitära enpartisystemet, som tilläts ta väldigt många minuter från det medborgerliga, av folket givna uppdraget. Det hedrar den moderate talmannen Westerberg att han visade påtagligt missnöje med spektaklet. Men endast ett parti vägrade deltaga.

Men ”pucko”-faktorn handlar alltså inte bara om sjuklöverns och dess representanters åsikter. Den handlar också om de rent individuella egenskaperna hos många av dess riksdagsmän. Det finns inget mysterium här. Sjuklövern har svaga, okvalificerade företrädare – antiintellektuella och allmänt inkompetenta sådana. Det har sedan länge varit välkänt. Det svenska politiska etablissemanget är ju, som jag redan berört, nästan programmatiskt lågutbildat; de verkligt högutbildade lyser för det mesta med sin frånvaro i riksdagen i jämförelse inte bara med andra viktiga samhällsområden utan också med andra länders parlament. Och de få undantagen framstår oroväckande nog inte heller alltid som sådana.

Om vi tittar specifikt på Elfströms parti, KD, har det faktum att enskilda akademiska medlemmar, på stort avstånd från gräsrötterna, förtjänstfullt lyft fram den kristna humanismens och personalismens kontinentaleuropeiska tradition ju inte kunnat avhjälpa det förhållandet att, som Jakob Söderbaum, instämmande med en kommentator av en av hans texter konstaterar, det fortfarande i grunden är ”en landsbygdsproletär pingströrelse”, ett parti där “den låga bildningsnivån” är “ett jätteproblem”.

Det politikerförakt man ofta talar om beror inte minst på att politikerna är okvalificerade. I årtionden har det ju påtalats hur medlemstillströmningen till de gamla partierna minskat. Hur framför allt deras ungdomsförbund lever endast av konstgjord andning i form av det statliga ekonomiska stödet. Att partipolitiken överhuvudtaget inte lockar, och framför allt inte lockar begåvningar. Det är resultatet av dessa fakta som idag kan beskådas i riksdagsdebatterna – i synnerhet nu när SD lätt avslöjar all den idioti som den personligt, mentalt och åsiktsmässigt så intimt och hjärtligt förbundna sjuklöverns ledamöter tidigare gemensamt kunnat delvis dölja. Som Kent Ekeroth konstaterade har de alltför länge levt i en skyddad verkstad.

Det är också ganska tydligt att bland dem som faktiskt aktiverar sig i de gamla riksdagspartierna en stor del är föga mer än slappa slentriantyckare utan större politiskt intentionsdjup. Ja, där finns säkert vissa som knappt tror på partiernas menlösa och allmer uniforma program utan bara är karriärister och opportunister. Det råkar bara vara så att det är dessa partier som finns där, som delar av systemet, givna apparater för en modernitetens alltmer monolitiska och stumt orubbliga samhällsordnings förvaltning. Man går med i dem för att nå en tjänst och försörjning i administrationen ungefär som man hoppar på bussen för att ta sig från en hållplats till en annan. Mer betyder partierna inte. Vad kan man vänta sig från sådana partimedlemmar?

Något sådant problem har inte SD. Om en person är medlem och aktiv i SD idag kan man normalt knappast misstänka att hon saknar en ovanligt stark övertygelse och ett lika ovanligt engagemang. Andelen vanliga, förutsägbart konforma, medelmåttiga, funktionellt systemanpassade människor – vad Wallmark kallat “trista samtidsmänniskor” – måste helt enkelt vara mindre i SD än i de andra partierna. Och redan detta engagemang och denna ovanlighet bidrar naturligtvis, oavsett övriga, formella kvalifikationer, i viss mån till ett slags kompetens i det politiska arbetet som motståndarna saknar.