Jan Olof Bengtsson

Tradition & Fasons Jakob Söderbaum skriver att han som “konservativ och kristdemokrat” känner sig hotad av att SD “försöker plocka poäng genom att profilera sig som konservativa”.

SD är och har alltid varit konservativa i centrala avseenden. Värde-, moral-, och kulturkonservatismen är ju, som jag flera gånger har framållit, en av partiets tre hörnpelare, vid sidan av elementen av nationalism och det försvaret av välfärdsstaten som också kan formuleras i termer av socialkonservatism. Detta är således inte något partier “profilerar sig” med, inget man “försöker plocka poäng med”. Det vill säga, det är inte någon tillfällig taktik, något propagandagrepp, något billigt kampanjtrick. Det är något som alltifrån början varit en del av den centrala, essentiella partiidentiteten, av hjärtat i partiets program.

Men Söderbaum tror inte på detta. Han tror inte att SD är ett konservativt parti i den specificerade meningen. Hade han gjort det borde ju denna konservatism ha varit något han tycker är bra, i all synnerhet när M och KD på så spektakulärt sätt motarbetar konservatismen – på samma sätt som jag tycker det är bra när jag hos honom och andra av Tradition & Fasons skribenter kan upptäcka kvardröjande uttryck för försvar för konservatismen i dessa partier.

Tradition & Fason har vid något tillfälle klagat över att deras sverigedemokratiska kommentatorer ägnat sig åt partipolitisk polemik i stället för att diskutera konservatismen. Det skulle, om så är fallet, kunna vara en legitim kritik, om man ville undvika eller minimera den partipolitiska dimensionen och hålla sig till allmän konservativ idédebatt och belysning av samhällsfrågorna utifrån ett allmänt konservativt perspektiv.

Dock undviker redaktionen själv på intet sätt den partipolitiska polemiken. I stor utsträckning är det just partipolitiska hänsyn, inte hänsyn till konservatismen, som ligger till grund för Tradition & Fasons kritik av SD.

Man kan säga att det är begripligt att Söderbaum som partiman känner sig hotad av SD, i den meningen att han som sådan naturligt vill att hans parti, och därmed han själv, ska vinna makten, styra politiken, regera. Ur denna rent formella synpunkt, oavsett parti, ur ett rent egoistiskt och gruppegoistiskt maktperspektiv, känner partimän (och kvinnor), krist- såväl som sverigedemokrater, naturligt oro bland annat för att andra partier plockar vad de anser vara deras egna poäng, och mer generellt för att en annan grupp människor ska styra politiken och regera i stället för den egna gruppen. Även om den andra gruppen skulle driva samma politik, eller rentav driva samma politik bättre och mer framgångrikt, är det ur denna synvinkel ett hot. Det är helt enkelt fel grupp människor, inte den egna kretsen.

Det är inte minst detta som är partipolitik i den problematiska meningen, den mening som konservativa från början haft problem med. Och det är i mycket stor utsträcknig detta den politiska charaden inom “sjuklövern” handlar om, med dess skiftande, gemensamt systemimmanenta tonviktsskillnader.

När Söderbaum fortsätter uttrycka sitt tvivel på SD:s konservatism genom att tala om deras “oblyga flirtande med klassiskt borgerliga grundvärderingar som familj, försvar och en levande landsbygd (var för sig tidigare starkt förknippade med KD, M och C)”, har han, menar jag, tappat bort såväl historien som logiken. Det finns inga grunder för att, av det skälet att de är “klassiskt borgerliga” (om de nu samtliga verkligen är det), ifrågasätta legitimiteten eller autenticiteten i SD:s försvar för dessa värderingar, vilket är vad han gör genom att kalla det ett “oblygt flirtande”.

Dessa värderingar är ju nämligen i högsta grad nationella sådana, värderingar som självklart måste vara grundläggande för varje nationalist. De är nationella såväl som och i lika hög grad som borgerliga. Och mer: i den politiska världen finns konservativa värderingar, nationella värderingar, och vissa i högre mening liberala värderingar. Även socialistiska värderingar i den historiskt existerande vänsterns mening finns, även om de i den revolutionära radikalismen i dess olika former ofta är uppblandade med ett märkligt konsekvent och långsiktigt destruktivt och nihilistiskt projekt i linje med de problematiska lägre ansatserna och planerna i den franska revolutionen och de revolutionära sällskapen från dess tid som redan Burke och hans franska motsvarigheter delvis kunde urskilja.

Att den svenska socialdemokratin också uppvisat konstruktiva sidor beror mindre på dess ursprung än på att dess ledare inte bara var kollektivistiskt reducerade partimän och ideologiska fanatiker, utan förblev självständigt tänkande varelser. De tänkte på sitt eget sätt i termer av ett folkhem, liksom unghögern några gånger gjorde det på sitt. Även i detta sammanhang har socialdemokraterna i viss mening rätt när de pekar på “solidaritet” o.s.v. som egna, positiva socialistiska värden.

Det bör också påpekas att själva ordet socialism också kunde användas av konservativa för deras försvar för samhällelig gemenskap, reformer för arbetarklassen, allsidigt deltagande av arbeterklassen. Det finns en social, en socialistisk konservatism. Det finns en konservativ socialism.

En del av de konservativa, nationella och i högre mening liberala värdena är också borgerliga. Andra är, eller var åtminstone, exempelvis aristokratiska värden. Ytterligare andra är/var arbetarvärden, och ännu ytterligare andra lantbrukarvärden – mindre grupper och klassifikationer kunde tilläggas. Men alla dessa värden är/var samtidigt i viss mening helhetens värden, komplementära delvärden inom den större samhälleliga helheten.

SD försvarar de nationella och konservativa värdena i linje med det mest centrala innehållet i den nationalismens historiska tradition som en gång för länge sedan var högerns, men som också kunde vara Per Albin Hanssons. Och de gör det alltunder det KD, M och C i deras accelererande verklighetsflykt i större eller mindre utsräckning motarbetar dem. Sanningen är att SD i konsekvent kontinuitet med nationalismens tradition fortsätter försvara sina egna grundvärderingar, under det att KD, M och C oblygt förkastat dem och anpassat sig till den grå globalismens likriktning, nivellering och politiska korrekthet.

Man kan hoppas att såväl den borgerliga Alliansen som de rödgröna kommer att behöva ändra inriktning och anpassa sig till SD:s agenda, enligt det mönster vi ser i övriga Europa. Man måste entydigt välkomna om KD rör sig i den riktning Tradition & Fason så kraftfullt förespråkar, även om det är oklart om det är en politiskt framkomlig väg. Jag har en känsla av att de skulle tappa den del av den nödvändigt krympande men ännu dominerande liberalsocialistiska mittenmassan som röstat på dem, samtidigt som en växande gruppen av andra väljare inte skulle finna dem trovärdiga i sina konservativa ståndpunkter i jämförelse med SD, på grund av deras tidigare kompromisser och vacklande, deras fasthållande vid globaliseringen, och deras förblivande politisk-korrekta berörinsångest för de avgörande invandrings- och multikulturalismfrågorna. Partiet skulle i sak göra rätt i att röra sig mot konservatismen på de begränsade områden där Tradition & Fason vill att de ska göra det, men om de inte går längre än så och tar tag i de hittills SD-specifika frågorna kan jag inte se annat än att de likafullt förr eller senare skulle åka ur riksdagen.

I vad gäller M är det naturligtvis teoretiskt möjligt att de på lång sikt kan återuppliva en nationalkonservatism. Och S skulle förvisso kunna försöka återuppväcka den sociala Per Albin-nationalism som ju, inte minst i jämförelse med dagens M och KD, också i sig själv i hög grad var konservativ.

Men mycket talar för att sådana anpassningar i sjuklövern inte kommer att ske i tid för att förhindra en kräftgång även för de partier som just nu till synes förblir stabila eller, som M, går framåt. Med den nya reella oppositionen i riksdagen måste ju även dagens nyliberala och globalistiska “högers” extrema politiska korrekthet ligga i öppen dag även för sådana som tidigare kunnat ägna sig åt att drömma in den konservativa historien i M:s och KD:s nu.

Jag känner sympati för Söderbaum när han skriver att det är “fundamentalt för den svenska borgerlighetens framtid att Alliansen står upp för klassiskt borgerliga värderingar och ståndpunkter, och försvarar dessa med tydlig utgångspunkt i den borgerliga idétraditionen oavsett vilka frågor som SD står upp för och vilka bevekelsegrunder de har för sina politiska ställningstaganden. Betänk att SD vill framstå som ett tydligt alternativ i svensk politik, och då är det en mycket dålig väg för Alliansen att tumma på grundläggande borgerliga ståndpunkter för att visa sig framgångsrika med socialdemokratiskt färgad politik och retorik.”

Överanvändningen av begreppet ”borgerlig” här röjer emellertid omedelbart svagheten i jämförelse med den gamla  klassöverskridande nationalkonservatismen, den inklusiva Per Albin-nationalismen, och SD. Söderbaum känner sig ”fundersam” inför SD:s framgång, och vill i sin eftervalsanalys, uppräknande en rad enskilda riksdagsmän, se uppmuntrande tecken på en framtid för konservatismen inom Alliansen. Men han torde ha en lång och tung väg att gå om han vill få den senare att stå upp för hans värderingar.

Även om en del hopp kan fästas vid Allianspartiernas framtida förändring genom eftersläntrande anpassning – även jag, som länge velat tro på förändring i rätt riktning hos några av dem, hoppas givetvis på detta – är det utan tvekan futilt att idag helt förlita sig på den borgerliga ”höger” som i över ett halvt århundrade tummat på grundläggande värderingar för att visa sig framgångsrik med socialdemokratiskt färgad politik och retorik. Ty dess anpassning handlar inte främst om materiellt-tekniska aspekter av den välfärdsstat SD försvarar, och som en gång var även dess egen idé. Den handlar i första hand om den vänsterns urskillningslösa och därmed i mycket destruktiva och nihilistiska kulturradikalism som SD förkastar. Däri ligger den stora skillnaden. Däri ligger det allvarliga och komprometterande.

Över hela Europa är det idag de nationella partierna som förmått på verklighetsanknutet sätt förnya de konservativa värderingar som dagens svenska “höger” i själva verket bekämpar, och som även S periodvis kunnat dela. Det återstår att se i vilken utsträckning SD kommer lyckas etablera en framgångsrik svensk motsvarighet till dem, att driva en seriös alternativ politik utifrån sina icke obetydliga förutsättningar. Även om de är långt mindre populistiska än “det nya arbetarpartiet” och alla andra partier som bara anpassar sig till mediemanipulatörernas välplanerade och målmedvetna trender och politiskt korrekta agenda, finns naturligtvis ändå en risk att de dras ned i den allmänna antiintellektualism som präglar den svenska politiken och den samtida politiken. I förebyggandet av detta finns en stor uppgift, en uppgift som för SD inte minst har att göra med ett rätt odlande också av den interna partikulturen.

Dag Elfström supplerar Söderbaum: ”Sverigedemokraterna försöker mot borgerligheten profilera sig som ett konservativt parti som värnar hem, familj och fosterland – och mot vänsterblocket profilera sig som ett parti som kommer rädda den svenska modellen genom att kasta ut invandrare. De kritiserar borgerligheten för sänkta ersättningsnivåer i bidragssystemen för att locka missnöjda sossar. De kritiserar abortlagstiftningen och pappamånaden för att locka missnöjda moderater och kristdemokrater. De är övertygade i invandringsfrågan och försöker i övriga frågor göra en populistisk mix som de hoppas ska resultera i riksdagsmandat.”

Som jag redan försökt visa är denna typ av karaktäristik felaktig. Det centrala för SD är den positivt-rekonstruktiva uppfattningen av Sverige och den svenska identiteten, och därmed den nationalistiska och nationalkonservativa idétraditionen. Självklart är de övertygade inte bara i invandringsfrågan utan även när det gäller hem, familj, fosterland, abortlagstiftning och pappamånad. Hur skulle det vara möjligt att hem, familj och fosterland inte värnades av ett alltifrån början och konstitutivt och essentiellt nationalisiskt, värde-, moral-, kultur- och socialkonservativt parti? Hur skulle det vara möjligt att det inte vände sig mot abortlagstiftningen, pappamånaden och annan radikalfeministisk politik – den politik som hotar just hem, familj och fosterland? Kritiken är ideologiskt, historiskt och logiskt obegriplig.

Anledningen till att SD intar den ståndpunkt de gör i  invandringsfrågan är ju just deras centrala strävan att värna hem, familj och fosterland – den nationella identiteten och det nationella intresset. Självklart är de övertygade om ersättningsnivåerna i bidragssystemen och den svenska modellen – detta är ju enligt dem i linje med såväl nationalismen som med försvaret av välfärdsstaten, med Per Albin-nationalismen. Man kan förvisso diskutera enstaka punkter på programmet, men förstår man vad som i själva verket är centralt för partiet, förmår man urskilja dess historiskt förankrade helhetliga ideologiska profil, vision och tradition, då ser man också att de ståndpunkter Elfström beskriver tillsammans bildar en koherent politik och filosofi, att de är långt ifrån någon populistisk mix.

Med detta vill jag inte säga att SD aldrig ändrat sin politik. Inom den koherenta helheten och enhetliga profilen finns förvisso områden med utrymme för flexibilitet, en flexibilitet som också stundom utnyttjats. Försvaret för välfärdsstaten och betonandet av positiva aspekter av folkhemmet har alltid funnits där, varit en av hörnpelarna. Men man var kansle tidigare mer inriktad på det icke-socialistiska i detta försvar, kampen mot aspekten av socialdemokratiskt “betongvälde”, än på det värnande av de svenska arbetarnas intressen som i högre grad kan ha kommit att prioriteras med den fortskridande globaliseringen. Det måste understrykas att utrymmet, inom den ideologiska helhetens ram, för flexibilitet i vad gäller exempelvis bidragssystem och ersättningsnivåer är viktigt i sig: att här låsa sig i detaljer är i sig ideologiskt ohållbart.

En än mer frapperande svaghet i Elfströms kritik är att den framförs från kristdemokratiskt håll. Hur kan man som kristdemokrat kritisera SD för en populistisk mix? Jag har redan tangerat detta ämne i mina inlägg om populismen. KD, sprungna ur en radikaldemokratisk europeisk strömning från mellankrigstiden, förvandlad i Sverige till vad Söderbaum, som jag redan citerat, konstaterar är ”en landsbygdsproletär pingströrelse” (även om man med tiden förvisso försökt modifiera och komplettera den i kontinentaleuropeisk riktning), har ju länge ägnat sig åt en ofta hämningslöst eklektisk  populism som är i hög grad självmotsägande och snabbt även i många väljarnas ögon gjort att partiet förlorat återstående trovärdighet.

Flagranta politisk-korrekta eftergifter i alla de förutsägbara frågorna förenas med ansatser till konservativa appeller till “verklighetens folk” och försvar för immateriella värden. Dessa ansatser låter förvisso bra. Även jag tycket det är synd att KD går tillbaka till förmån för M. Även jag skulle hellre se dem stanna kvar i riksdagen och M minska. Men var och en som följt partiets svaga anpassningar och eftergifter, anpassningar och eftergifter som, delvis förvånande för den som är förtrogen med dess tidigare historia (jag var medlem när Lennart Sacrédeus fortfarande var centerpartist), började redan under Alf Svenssons tid, var och en som ser hur partiet i dess helhet stigit ombord på det stora blocköverskridande politisk-korrekta globaltåget, måste med nödvändighet ha svårt att tro på det.

Söderbaum själv skriver med stor kraft och klarsyn om KD:s kompromisser. Sacrédeus’ behandling – efter att han tackade nej till vad jag förstår var SD:s generösa erbjudande, som ett uttryck av välförtjänt uppskattning, att låta honom kandidera för partiet i Europaparlamentsvalet – framstod länge som inbegreppet av partiets felutveckling. Det vi för närvarande bevittnar, skriver Söderbaum bland annat, ”är att KD raskt håller på att förlora det sista av sin möjliga framtid. Inget gudomligt mirakel kommer att förändra väljarkårens inställning till dagens KD, hur många partimedlemmar som än vill tro det.” I sin allmänna kritik av Alliansen pekar till och med Söderbaum med i KD- och Tradition & Fason-sammanhanget beundransvärd djärvhet på beröringsskräcken för SD:s specifika frågor. Det finns, skriver han, “en mycket påtaglig risk att Sverigedemokraterna lyckas göra sig till representanter för en stark, bred och anrik politisk tradition som de inte har sina rötter i. Det känns verkligen som att den svenska borgerligheten har börjat såga av den gren som den själv sitter på, i sin strävan efter att framstå som det enda pålitliga regeringsalternativet och i sin beröringsskräck med till synes alla frågor som SD en gång har bestämt sig för att driva. Den inslagna väg av pragmatism och sosse-light-politik som blivit Alliansens signum innebär en mycket allvarlig risk för att legitimiteten för all traditionell borgerlig politik snabbt faller platt till marken – eller leder SD vidare mot ännu större segrar.”

Det enda problematiska här är förstås formuleringen om att SD inte har sina rötter i den tradition Söderbaum åsyftar. Vad menar han med detta? Vad krävs för att ett parti ska ha sina rötter i denna tradition? Vad Söderbaum här gör är att han ställer en fråga om rätten till konservatismen, snarare än bara till de värderingar han identifierar som borgerliga. Vem äger denna rätt?

Vad som skedde i fallet SD var att ett nytt parti bildades, vars ideologiska grundvalar och huvudsakliga politiska program utgjordes av för det första nationaliteten, för det andra värde-, kultur-, och moralkonservatismen, och för det tredje välfärden eller socialkonservatismen. För samtliga dessa moment identifierades, och identifierade man sig med, distinkta historiska traditioner, tänkare, strömningar.

Innebär det häri ingående konservativa momentets införlivande en illegitim appropriation? Som nytt parti kan man ju inte ha några partihistoriska rötter i de element i den gamla högern som man bejakar och införlivar. Men identifikationen av och med dessa utgör ju, alltifrån början, i högsta grad ideologiska rötter, de enda som det i ett nytt partis fall kan vara fråga om. Detsamma gällde ju Högerpartiet de konservativa.

Vidare kan ju Söderbaum inte på något sätt hävda att KD har rötter i den starka, breda och anrika politiska traditionen. I detta partis fall finns varken några partihistoriska eller ideologiska rötter.

Och i M:s fall finns, trots att partihistoriska rötter ju förvisso finns, inte längre några ideologiska rötter. Dessa har systematiskt och effektivt skurits av, samtidigt som den med dem förbundna partihistorien lika systematiskt förträngts och glömts bort. På vilket sätt har ett parti som betett sig så, som explicit tagit avstånd från och förnekat den starka, breda och anrika traditionen, större rätt till den än ett parti som explicit ansluter sig till och bejakar den?

”Sverigedemokraterna är inte, och har aldrig varit, ett alternativ för den genomtänkte högermannen”, proklamerar Elfström. Verkligen? Framtiden får väl utvisa hur många sådana högermän som kommer att se SD som ett alternativ. Jag har hursomhelst ännu inte sett Elfström framföra något hållbart argument för varför det skulle förhålla sig som han påstår.

Om det verkligen fortfarande kvarstår några mer utbredda missuppfattningar av denna typ rörande det förhållande jag försökt klarlägga, nämligen att SD idag är det enda alternativet för den genomtänkte högermannen – liksom även, och, av de skäl jag förklarat i tidigare inlägg, utan motsägelse, för vänsterblockets klarsynta före detta väljare – borde det i alla fall vara omöjligt att det ännu skulle kunna finnas någon som helst oklarhet när det gäller det faktum att M och KD inte längre kan vara några sådana alternativ. Inte ens de mest långtgående ”konservativa” talar ju explicit om de avgörande framtidsfrågor som SD allena driver.

I sak skulle jag med intresse följa ett försök från genomtänkta högermän att nystarta Högerpartiet de konservativa som sitt alternativ. Men jag ser ingenting som tyder på att ett sådant projekt skulle vara politiskt realistiskt i dagens Sverige, eller Europa. Jag tror det vore att göra det onödigt svårt för sig som konservativ.