Olle Bengtsson

Om Mckays kritik av BSW och även AfD var orättvis och felaktig ifråga om deras riktiga ställningstaganden – trots att även de är otillräckliga – rörande Ukrainakriget och atlanticismen, och även om betydelsen av det stöd de erhållit av de tyska väljarna, förblir hans fortlöpande helhetliga analys av Ukrainasituationen – fastän inte heller den i allo överensstämmer med min egen – i övrigt av central betydelse. Här är Mckays senaste uppdateringar om Ukrainafronten: 3/9, 9/9, 18/9.

Det felaktiga i Alexander Mckays upprepade kritik av MAGA-kommunisterna eller hazianerna i USA (“bara MAGA och ingen kommunism”, “opportunism”) är något jag tyvärr flera gånger fått anledning att nämna här. Men denna kritik har nu tystnat, sedan de anslutit sig som en ledande kraft vid bildandet av det nya amerikanska konservativa partiet. Nu återkommer det felaktiga dock i hans analys av BSW:s och AfD:s valframgångar i Thüringen och Sachsen.

Dess brister är förstås sådana som blir tydliga från ett mer egentligt konservativt-socialistiskt perspektiv. Mckays paleosocialism framstår här som otillräcklig. Från mitt perspektiv är det viktiga just nu att kommunicera på ett allmänt plan att det överhuvudtaget kan finnas, och finns, något sådant som konservativ socialism eller socialistisk konservatism i den mening jag försökt antyda. Det är inte det viktiga för Mckay. Han är inte konservativ, utan framstår som en marxist av det slag som inte erkänner någon mer eller knappt ens mindre autonom nivå av politiska, kulturella, moraliska och värdemässiga frågor. Allt reduceras i analysen av BSW och AfD till de materiella intressena och krafterna bakom dem.

Dessutom finns väl drag av vad Carlos Garrido på Midwestern Marx, som Mckay dock haft med i sitt program, kritiserar mycket av dagens marxism för: the purity fetish. Det är litet förvånande, eftersom Mckay annars inte tillhör den barnsjukdomsradikala typ som svepande fördömer allt förhandenvarande i kraft av en abstrakt föreställning om den framtida revolutionen som den enda och enkla lösningen (och därför aldrig kommer dit).

Att i dagens allvarliga läge bara urskillningslöst förkasta de enda tyska partier som faktiskt motsätter sig vapenleveranserna till Ukraina och önskar fredsförhandlingar med Ryssland måste vara fel. BSW och AfD är de enda som överhuvudtaget förstår att, som AfD:s ledare i Europaparlamentet Maximilian Krah insisterar (på ett sätt som äger giltighet även för många andra europeiska länder och i synnerhet Sverige), världen förändras och att Tyskland måste inrätta sig efter det: “Die Welt verändert sich. Bestehen kann Deutschland nur, wenn es das anerkennt und sich darauf einstellt – stattdessen kämpfen Ampel und CDU aber gegen Windmühlen und machen unser Land zur tragischen Lachnummer.”

Mycket i Mckays kritik, i det han väljer att analysera, är givetvis både riktigt och viktigt. Båda partierna är helt otillräckliga, av de skäl han nämner. I framtiden måste något mycket mer komplett, enhetligt och konsekvent absorbera dem och ta över. Men med alla sina brister pekar BSW och AfD på vissa avgörande områden båda, och i synnerhet tillsammans, i den rätta, nödvändiga allmänna riktningen. Den framstående socialistiske Europaanalytikern Thomas Fazi förstår detta, och fäster helt riktigt, alldeles oavsett de aktuella partiernas brister, uppmärksamheten på det i sak rätta de faktiskt står för och de signaler väljarna sänder. Se intervjun här och hans senaste något längre artikel i ämnet, ‘Who’s afraid of Sahra Wagenknecht? Germany’s “left-conservative” has redefined populism’.

Relativt AfD- och till populistnationalismen allmänt sympatiskt inställde socialistiske Europatänkaren Thomas Fazi sammanfattar kort det grundläggande rörande de östtyska valresultaten i UnHerd under rubriken ‘The AfD has Destroyed Germany’s Political Mainstream’; på sin Substack publicerar han också en något längre version av artikeln. Nu har vi två stora populistnationalistiska partier som inte gått över till motståndarsidan:

“The most interesting takeaway from the elections is…the emergence of a new – and unique in the European panorama – Left-Right populist spectrum, in the form of the AfD and the BSW which collectively make up almost 50% of the vote. This underscores that dissatisfaction with the established parties is even more significant than what Right-populists parties alone are able to capture – a lesson for other countries as well.”

Oroväckande är dock att möjligheten både av CDU-AfD- och t.o.m. CDU-BSW-allians överhuvudtaget diskuteras av populistnationalisterna själva. Den självklara vägen framåt är givetvis gemensam tysk enhetsfront i form av en AfD-BSW-koalition så snart som möjligt, mot hela atlantavgrunden:

“For now, the BSW has ruled out forming regional coalition governments with the AfD, which is understandable from a tactical standpoint: many disaffected voters from the centre and the Left are turning to the BSW precisely because it is not the AfD. But in the future the mood might shift. If the establishment refuses to respond to popular concerns, the demand for a Left-Right populist front could grow. Meanwhile, the fact that both ends of the political spectrum are converging on similar migration policies suggests that the issue may be approached more pragmatically…”

Sedan måste förstås, på längre sikt, BSW bli det dominerande partiet och koalitionen därmed övervinna AfD:s olika svagheter. Det är, som Fazi framhåller, i synnerhet BSW som “has put opposition to NATO and to the deployment US long-range missiles on German territory, and the question of détente with Russia, at the centre of her party’s platform”, även om “opposition to war and to the government’s belligerent approach to the Russia-Ukraine crisis” förenar partierna och attraherar i synnerhet yngre väljare till båda.

Även om AfD i jämförelse med svenska SD äger vissa intellektuella resurser – och i allmänhet en långt mer välutbildad ledning – som hindrar dem att reduceras till ren populistnationalism, har BSW genom den teoretiska och historiska förståelse som följer med deras socialism ett försprång också i detta avseende: för dem är populistnationalismen bara ett moment av accepterande av verkligheten, en identifikation av en legitim opinion, och ett avvisande av den kompatibla kapitalvänsterns atlantglobalwokeism. De har överhuvudtaget inte en populistnationalistisk framtoning i vanlig flaggviftande mening, även om termen är användbar för den nyorientering som skiljer dem från Die Linke. Vad som behövs är bara en åskådningsmässig fördjupning av deras kulturkonservatism.

I själva verket har även AfD en partihistoria som hindrar dem att reduceras till ren populistnationalism. Men i deras fall är denna bakgrund – skild från de nämnda intellektuella resurserna – en svaghet: de släpar på ett nyliberalt arv från den tid då de bara var ett EU-kritiskt missnöjesparti för etablissemangsekonomer. Ett program som, hur riktigt det än var på enskilda punkter, Frauke Petry och Alexander Gauland insåg var fullständigt otillräckligt för att växa till en stor rörelse och ett stort parti – som Junilistan i Sverige fick erfara. Partiet blev populistnationalistiskt och kulturkonservativt, men en spänning kvarstår mellan olika falanger ifråga om socialpolitiken eller vad SD kallade socialkonservatismen och hade med sig från början.

I mitt inlägg Tillbaka till frågan om neofascismen 2016 introducerade jag termen “fascismbarriär”, en term som jag därefter använt frekvent i olika sammanhang. Duginkännaren Michael Millerman har nu i en kort presentation på YouTube givit ett utmärkt bidrag till analysen av det fenomen för vilket jag använde den, och därmed även till det barriärens nedbrytande vars nödvändighet jag ville fästa uppmärksamheten på.

Men det är ingalunda någon fullständig analys. Millerman ser sig som en del av högerantiliberalismen, beskriver hela den normalitet som ska förpassas till oåtkomlighet bortom barriären i termer av en höger, och tycks tro att det bara är denna typ av höger, högerantiliberalismen, som svartmålas, bekämpas och förtrycks av den liberala hegemonin.

Det är en illusion. Beskrivningen visar inte bara att han saknar tillgång till vissa konceptuella instrument och perspektiv som krävs för en mer fullständig förståelse av barriärens karaktär, av orsakerna till och krafterna bakom dess resande, och av hela den liberala hegemoni han vänder sig mot. Den gör också att han inte kan anvisa någon realistisk politisk väg till barriärens rivande. Det räcker inte att tala om en antiliberal höger. Så länge man definierar sig själv som tillhörande en allmän högerkategori blir motståndet otillräckligt. För den vanliga höger som också ingår i kategorin är bl.a. liberal: denna atlantimperialistiska höger är den viktigaste delen av den globalliberala hegemonin. Den allmänna högeridentifikationen tenderar därför att bidra till denna rådande hegemonins förstärkande.

I verkligheten är det inte den antiliberala högern som liberalismen ser som den största utmaningen, det största hotet. Denna höger har varken förmågan eller ens viljan och avsikten att på allvar hota systemet. I stället är det alltjämt socialismen, idag inte minst som del av en framväxande multipolaritet som även i sig, även när den är icke-socialistisk, utgör ett verkligt, antiimperialistiskt alternativ i global skala. Och när denna utmaning blir tillräckligt stark, behöver atlantimperialismen ständigt åter stödja och använda just fascismen igen, till slut även öppet och programmatiskt, såsom skild från allt det normala historiska innehåll – som Millerman med Evola kallar det – som den genom barriärstrategin så länge använts för att s.a.s. sam- eller medkompromettera.

Både Millermans begränsning till sin i sig essentiella antiliberala, traditionalistiska substans, och hans förståelse av denna substans, detta barriärdolda och fasciststämplade, som endast högersubstans och som tillräckligt i sig själv även under modernitetens betingelser, hindrar honom att i erforderlig utsträckning assimilera analytiska instrument och perspektiv härrörande från den vänster (i lika allmän mening) som han felaktigt framställer det som att den liberala regimen bara tolererar och inte har några större problem med. Visserligen ingår knappast längre i det allmänna medvetande marxismens delsanningar i denna allmänna vänster, som sedan länge är en del av den liberala hegemonins etablissemang. Men historiskt sett gör de ju det. Och just dessa sanningar börjar nu försvaras inte bara av vad jag föreslår kan kallas uppstramade “paleosocialister”, utan av en ny typ av åtminstone embryonalt konservativa socialister.

Millermans konservativa substans måste till att börja med mycket tydligare terminologiskt avskiljas från den vanliga högern. Inte bara tillfälligt och för särskilda syften, utan, med pedagogisk tydlighet, generellt, regelbundet, principiellt. Politiskt-programmatiskt måste högerbegreppet rentav släppas, eftersom det i praktiken till helt avgörande del är bestämt av det rådande ekonomiska systemets intressen och behov i olika situationer och inför olika utmaningar, och i så stor utsträckning i sak omfattar både liberalismen och fascismen. Högern kan inte ens på allvar motsätta sig de idag helt dominerande varianterna av vänstern, som ingår i vad Millerman förstår som liberalismen. Tvärtom utnyttjar den hämningslöst dess politiska korrekthet närhelst den har något att vinna på det.

Sedan måste den av Millerman vältaligt sammanfattade substansen ideologiskt och sakpolitiskt på lika tydligt sätt frigöras från denna vanliga höger som bara är en del av den ideologiskt flexibla men i kärnan kompromisslöst hårda ekonomiska regimen. En höger som aldrig kan tillåtas vara konservativ i betydelsen principiellt försvarande överordnade värden av Millermans typ.

I stället måste, föreslår jag, substansen sammankopplas med den framväxande konservativa socialismen. En verklig och meningsfull antiliberalism måste givetvis innefatta en politiskt effektiv antikapitalism och antiimperialism, byggd på mogen teoretisk och historisk förståelse. Men det gör varken Millermans eller någon annan dissidenthöger. Och kan inte göra det. Ingen sådan har någonsin gjort det. Ingen paleokonservatism, ingen populistnationalism, ingen nyhöger, ingen hårdtraditionalistisk medievalism eller vad det nu kunnat vara.

Givetvis har alla misslyckats med att värna eller återupprätta det de velat eller sagt sig vilja värna eller återupprätta. De har i stället till slut bara suttit i sina hörn och haft rätt om sina värden. Fascismen, för sin del, uppnådde sin maktställning endast som ett systemets eget antisocialistiska undantagstillstånd, efter att tillräckligt ha avvecklat sin av socialismens konkurrens nödvändiggjorda ytliga och bedrägliga gestik mot plutokratin.

Den nya ideologiska sammankopplingen måste ske på ett sätt som gradvis gör det uppenbart för de stora medelklass- och arbetargrupper som just nu dras till populistnationalismen och populisthögern att denna, i allt större utsträckning uppköpt, tämjd och absorberad av den vanliga högern, är helt otillräcklig för dem, bara erbjuder en illusion. Att den position de kan erhålla under en det 21:a århundradets socialism är bättre och friare än den de är på väg att ohjälpligt sjunka ned till under atlantimperiets falska liberalism. Så länge sådana som Millerman inte klart ser detta och vill förbli högertänkare, riskerar tyvärr även deras bästa analyser och presentationer hela tiden bara att indirekt och oavsiktligt göra allt värre.

Millerman har uppmärksammat Haz och MAGA-kommunismen. Men han tycks ännu inte ha uppfattat den konservativa socialismens potential och, ytterst, nödvändighet för fascismbarriärens nedbrytande. Att det är denna socialism som idag framstår som den enda realistiska och framkomliga vägen. Här har man åtminstone tidigare kunnat hoppas att Dugin, sådan han momentant framträtt och agerat till stöd för socialister och andra antineokolonialister i det globala syd, skulle vara till större hjälp för Millerman än vad det nu framstår som att han varit. Man får därför hoppas att han fortsätter ta till sig Haz’ budskap. Ännu ligger alltså dess fulla perspektiv bortom hans horisont.

Men högerbegränsningen får inte skymma det faktum att Millermans analys ändå når långt och att hans infallsvinkel också är giltig: i sig är den ju en utmärkt formulering av överordnade värden. Givetvis går den långt utöver vad MAGA-kommunisterna, Caleb Maupin och Midwestern Marx menar när de erkänner legitimiteten av populistnationalisternas och populisthögerns klagomål, och rentav någon gång kunnat tala om sig själva i termer av konservatism. Men just detta är det viktiga med Millerman. Det är nämligen nödvändigt att gå långt utöver Haz och Maupin och Midwestern Marx.

En fullt utvecklad konservativ socialism kräver att de överordnade värdenas substans långt mer fullständigt, principiellt och explicit bejakas och integreras. Jag har redan föreslagit hur Dugins fjärde politiska teori i några centrala avseenden borde revideras och vidareutvecklas. En konservativ socialism måste, utöver liberalismen, vara tydligt skild från konservatismen, socialismen/kommunismen, socialkonservatismen, nyhögern, populistnationalismen och fascismen sådana de historiskt existerat. Mest centralt är att både högerkonservatismen och vänstersocialismen måste omprövas i ett stort historiskt perspektiv och politisk-filosofiskt sammanhang. Vi behöver socialismen för konservatismens skull, för de överordnade värdenas konservatisms skull. Det är vad den nyliberala eran på det hela taget har visat: det galna halvseklet, för att parafrasera Per Ahlmark.

Dugins åtminstone tidigare minimum gäller: den socialistiska revolutionen måste fullbordas eftersom liberalismen, inklusive kapitalismen, måste övervinnas. Men vad det handlar om här är bara att förstå, acceptera och s.a.s. använda det faktiska och grundligt genomforskade historiska rörelse- och förändringsmönster som en gång också gjorde borgerligheten till härskande klass. Att orka hantera modernitetens realitet, men i linje med den mjuka traditionalismen förverkliga en alternativ sådan. Som postrevolutionär vidtar sedan frågan om i vilka former de överordnade värdena och de institutioner och personlighetstyper som förmår uppbära dem, övervinnande även den historiska socialismens existentiella idioti, ska förnyas.

Vad vi idag ser hos de nya amerikanska socialisterna är bara en tendens, en begynnelse. Den är i behov av kompletterande resurser som förstärker, utvecklar och fördjupar dess andligt och kulturellt konservativa karaktär. Vad som i synnerhet måste i grundligare mening än hittills övervinnas är den marxismens centrala delfalskhet som är historiematerialismens reduktionism, när den inte begränsas till en partiellt giltig metodologi utan accepteras som en huvudsaklig del av en helhetlig världsåskådning.

Trots dess moment av dialektisk sofistikation och bejakande av partiellt autonoma kontinuiteter i den ideologiska överbyggnaden ställer den oss, i oreviderad form, ofelbart inför just den existentiella idiotin. I förening med modernitetens konstitutiva samflöde av rationalism och romantik kan den bara leda till urskillningslös naturalistisk emancipationism, kulturdestruktiv blindhet, och därmed hotande allmän katastrof över hela linjen. Alldeles oaktat det faktum att den vid det här laget överträffats i allt detta av den i sina grunddrag urmodiga nyliberala ordningens dekadens. Det kan inte finnas någon socialism utan platonism. Därför behövs sådana som Millerman.