Olle Bengtsson

Justitieminister Morgan Johansson har meddelat att regeringen vill göra det straffbart att “förneka förintelsen”, och att den skall tillsätta en parlamentarisk kommitté för att se över denna fråga. De skäl han anger är att högerextremism utgör ett allt större hot, att sociala medier gör det lättare att sprida felaktig propaganda, och att det snart inte finns några ögonvittnen kvar i livet. “Förintelsen är världshistoriens största brott mot mänskligheten, och det får inte glömmas. De som försöker få världen att glömma och blanda bort korten måste stå till svars.”

Johansson beaktar inga av de starka och nyanserade argument som framförts mot lagstiftning av denna typ av en lång rad prominenta historiker, filosofer och andra – Dr Wiki nämner såvitt jag kan se korrekt Raul Hilberg, Richard Evans, Pierre Vidal-Naquet, Timothy Garton Ash, Christopher Hitchens, Peter Singer, Noam Chomsky och Deborah Lipstadt.

Det centrala i min egen argumentation rörande detta är dels det uppenbara problemet med den definition av begreppet “förnekelse” i detta sammanhang som en juridisk användning av det skulle kräva, dels, och framför allt – även såtillvida som det gör definitionsargumentet överflödigt – de allmänna problemen med att staten och politikerna och inte den så långt möjligt fria vetenskapen skriver historia.

Johansson beaktar inga av argumenten, utan accentuerar i stället det ohållbara genom att introducera den nya vaga formuleringen att de som “driver propaganda i den riktningen“, alltså bara i riktning mot förnekelse, ska kunna åtalas för hets mot folkgrupp. De EU-länder som redan kriminaliserat förnekelse (eller väl, tror jag, i något eller några fall – förskjutande definitionsproblematiken till ett annat men lika vagt område – allmänt trivialiserande uttalanden om förintelsen), såväl som EU-kommissionen och World Jewish Congress som stöder Johanssons förslag, har fel.

Inte ens Margit Silberstein ställde sig entydigt bakom Johanssons utspel i sin krönika i SR:s Godmorgon Världen i söndags. Ingen normal och frisk människa kan annat än dela hennes “rysningar” inför det – nästan otroliga – “ultimata antisemitiska uttalande” hon inleder med att citera: “Jag tror inte att Förintelsen har ägt rum, men jag önskar att det varit så.” Jag har själv hört detta yttras av två amerikanska antisemiter, varav en var en extrem företrädare för Alt Right-rörelsen.

Det är verkligen inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till sådana personer. “Vad får man säga? Hur mycket antisemitism och rasism tål yttrandefriheten?”, frågar Silberstein, som fullt begripligt är angelägen att föra vidare denna “ständigt pågående diskussion”. I flera avseenden är den utan tvekan alltid principiellt viktig.

Men hon ger Deborah Lipstadt sista ordet. “Det förbjudna kan vara lockande säger hon. Och hon befarar att förnekarna skulle kasta tillbaka att vi andra är fega och inte har på fötter att bemöta dem.” Det är ett av argumenten. Men det viktigaste är alltså det jag försökt framhålla. Antisemitiska “ulvar i fårakläder” som bara “framtonar som anständiga forskare och historiker i den akademiska världen” är en sak. Men Margit Silberstein kan ju inte rimligen mena att alla forskare och historiker i den akademiska världen som kommer fram till resultat rörande förintelsen som strider mot en definition av den typ som Johansson i åtminstone i tillräcklig utsträckning måste fastslå, är sådana. I verkligheten har inom det etablerade forskningen alltid funnits olika uppfattningar både om hur många som förintades och om vilka metoder som användes för det ohyggliga syftet.

Det är viktigt att förstå det nya i de senaste årtiondenas populistnationalism. Visserligen fanns enstaka personella kopplingar till de minimala radikalnationalistiska, fascistiska och nazistiska grupperna. Men detta var marginellt. Vad som både objektivt och enligt dess egen självuppfattning och egna program definierade den nya populistnationalismen, vad som gav den dess enorma kraft, dess genomslag och förankring i en bred opinion, var helt nya historiska förhållanden.

De senaste årtiondenas populistnationalism var något nytt, en självständig politisk kraft, framvuxen som en spontan reaktion mot följderna – massinvandring, mångkultur, politisk korrekthet – av den globaliserande kapitalism som både högern och vänstern tjänade. Även om den i sig var otillräcklig och i mycket felaktig i den mån den artikulerades som ideologi, möjliggjorde den en riktig kurs mot frihet från de allra mest destruktiva krafterna som kommit att dominera politiken från höger till vänster.

Populistnationalismen, och nationalismen överhuvudtaget som helhetlig politisk ideologi, är förvisso en politisk och kulturell regression. Men den är också en oundviklig reaktion mot den regression som är nyliberalismen och dess konsekvenser, och en nödvändig sådan eftersom det inte längre finns någon annan. Motståndet mot den ansvarslösa invandringspolitiken och dess följder, den mot den egna kulturen urskillningslöst riktade multikulturalismen, och vår tids nya och förfelade politiska korrekthet, vad som idag, i den oavbrutet intensifierade amerikaniseringen, blivit “wokeismen”, var det legitima och viktiga i populistnationalismens program.

Några nationalister i SD hade ett jämförelsevis vitt perspektiv och förstod betydelsen av en sammanhängande politisk och ideologisk åskådning. Man kände, när man läste det på 00-talet gällande programmet, att det, trots vissa oformligheter, var en produkt av en grupp seriösa och mer eller mindre intellektuella personer som suttit och knåpat med det under många år. Även deras vision var otillräcklig, men den var jämförelsevis genomtänkt och konsekvent, och kunde lätt ha justerats och byggts vidare på. Den förtjänade det.

Populistnationalismen byggde i denna form på många sunda värderingar och prioriteringar. Det var en god utgångspunkt. Genom att modifieras, kompletteras och utvecklas till en ny typ av socialkonservatism med hjälp av vissa bestämda filosofiska traditioner, kunde det viktiga och legitima i den populistnationalistiska impulsen ha anknutits till och upptagits i en europeisk intellektuell kultur.

På Reinfeldts tid var det lätt att få intrycket att det var en fullt realistisk möjlighet att SD skulle kunna utveckla en sådan ny och självständig typ av socialkonservatism, och därmed inte eftersträva en allians med den gamla högern. Genom en sådan ideologisk förstärkning skulle den ha alla förutsättningar att konsolideras och vidareutvecklas som en självständig politisk kraft. Fortfarande betonar partiet ibland hur det skiljer sig från borgerligheten genom sin socialkonservatism. Det visar att det fortfarande fanns en medvetenhet om en egenart och om behovet av självständighet. Problemet är emellertid att partiet som helhet saknat verklig förståelse och verkligt engagemang för det som ligger utanför en enkel, symptomreaktiv agenda.

För länge sedan gjorde Åkesson det uppmärksammade uttalandet att det egentligen skulle vara tillräckligt för honom om de andra partierna åstadkom det som var hans enda mål: att minska invandringen. Man måste förstå den fulla innebörden av detta uttalande. Det är i hög grad dess snäva fokus som förklarar partiets nuvarande vägval. Åkessons enda mål har varit det enda som partiets verkliga engagemang gällt. Och det har varit otillräckligt för att bygga upp ett så att säga klassiskt politiskt parti med distinkt, helhetlig politisk förståelse och ideologi, ja ett parti som är en del av en självständig politisk folkrörelse, och som motsvarar nya politiska nödvändigheter och intressen av historisk betydelse. Tio år efter att jag först bemötte kritiken mot “enfråge-” och “missnöjespartiet” utifrån förståelsen av den potential för politisk och ideologisk utveckling jag identifierade, måste det konstateras att dennas förverkligande lämnar mycket övrigt att önska.

Populistnationalismens egna, ursprungliga, med varandra nära förbundna och från varandra oskiljaktiga politiska frågor förblir givetvis centrala. Men inte heller de kan tillräckligt förstås och hanteras inom populistnationalismens egen begränsade åskådningsmässiga ram. Perspektivet måste vidgas på ett sätt som också vidgar den centrala politiska agendan. Men en vidare politisk agenda är nödvändig också av andra skäl än att populistnationalismens ursprungliga programpunkter i verkligheten kräver den.

Centralt i den här problematiken är, som jag förstår det, att de flesta SD:are inte uppfattar den utsträckning i vilken populistnationalismen är en legitim reaktion mot nyliberalismens följder. Det vill säga, att de inte tillräckligt förstår de verkliga orsakerna till de missförhållanden de vänder sig mot. Att socialdemokraterna exempelvis befrämjat massinvandringen eftersom den gett dem ökat väljarstöd motsäger – givet socialdemokratins eget väsen – inte det faktum att den, bland mycket annat, är en motsvarighet till kapitalisternas import av strejkbrytare i början av 1900-talet.

Det är de ursprungliga och konstitutiva bristerna ifråga om denna förståelse som gjort att partiet i så stor utsträckning, trots Åkessons verbala protester, kunnat anpassa sig till den borgerliga högern, kunnat inrangera sig i det förenklade och föråldrade parlamentariska höger-vänster-spelet, och därmed uppge sin nya, självständiga och autentiska karaktär. I stället för en seriös, ny socialkonservatism med kritisk front mot såväl den gamla högern som den nya postmoderna, postmarxistiska vänstern, en dubbel front som det för tio år sedan verkligen såg ut som om man kunde hoppas på, ersätter man nu den tidiga formen av tvetydig populistnationalism med inordning i just den gamla vanliga högern.

Inte bara i Sverige utan i hela Europa har de populistnationalistiska partierna varit ovilliga och oförmögna att utveckla sin politik och ideologi med tillräcklig självständighet, och allra minst en vision just för ett på världsscenen självständigt och enat Europa. De har exempelvis vägrat förenas i en stark, gemensam grupp i Europaparlamentet, och därmed så effektivt som möjligt arbeta för grundlig reform av det atlanticistiska EU eller, om nödvändigt, ett nytt, alternativt Europasamarbete utanför EU. I stället börjar de flesta enas just i anslutningen till den gamla vanliga atlanthögern, och därmed ge upp sin potentiellt lovande identitet som en självständig opposition. Det är inte bara SD som, i stället för att fullfölja denna viktiga historiska roll, har börjat kompromettera sig genom vad Mattias Karlsson uttryckligen kallar en fusion med etablissemangshögern. Den långtgående trumpismen var ett viktigt steg i denna riktning.

Genom att bilda block med högern uppger SD populistnationalismens karaktär av legitim reaktion mot nyliberalismens följder. Man anpassar sig till och kompromissar med just de mest destruktiva krafter som den egna ursprungliga impulsen så starkt uppreste sig mot. Med stort om än fortfarande ibland dolt stöd från etablissemangshögern i vid mening reduceras man till en populistisk version av denna, med en ytlig och simplistisk frontställning mot en alltför generaliserad “vänster” som ges skulden för allt.

Det är utan tvekan begripligt och i högsta grad siginifikativt att arbetarväljare idag på grund av arten av den samtida vänstern går över inte bara till populistnationalismen utan till högern. Och att högern i sin tur anpassar sig till dem. SD gör rätt i att ta fasta på detta. Men det går inte att förlita sig på detta som en bestående utveckling på lång sikt. Man måste gå djupare i analysen av dess orsaker. Och den nödvändiga internationella och framför allt den interkontinentala utblicken visar den utsträckning i vilken man här riskerar att fastna i en provinsialism.

Arbetarväljarnas högersväng beror på en vänster som blivit alltmer främmande i termer av såväl dess politiska innehåll som dess klassmässiga sammansättning. En kapitalets vänster som bara fullföljer en annan, indirekt strategi från samma krafter som högern trots sina tillmötesgåenden i verkligheten givetvis aldrig kan överge. Tvärtom går den mer än gärna arbetarväljarna till mötes: inte minst genom den parlamentariskt organiserade populistnationalismen erbjuds man ju nu möjligheten att, med endast små eftergifter, direkt vinna över dem till och mobilisera dem för stor-, monopol- och finanskapitalets oförändrade sak.

Med högerfusionen går det löftesrika i populistnationalismens spontana begynnelse förlorat. SD har redan blivit självmotsägande: den nya delen av politiken omöjliggör i avsevärd utsträckning det som var viktigt i den gamla. Och särskilt om väljarna får bevittna ett förhastat, faktiskt regeringssamarbetes ytterligare kompromisser, ja nederlag, torde den hittillsvarande oemotståndliga växten som en ny, självständig kraft som vinner lika många väljare från vänster som höger avstanna.

För blockbildningens syfte och med Karlssons satsning på tankesmedjan Oikos har man nu valt att tala endast om konservatismen i allmänhet, och inte bara en socialkonservatism. Det möjliggör alliansen med de liberalkonservativa. Men förutsättningen för att kunna verka för någon meningsfull konservatism överhuvudtaget idag, en de överordnade värdenas konservatism, är att man gör mycket skarpare distinktioner gentemot den vanliga högern ifråga om begreppets definition. Karlssons tillägnelse av delar av Roger Scrutons konservatism har i sig ett betydande värde som en del av SD:s nödvändiga ideologiska fördjupning. Men den har även bidragit till den felaktiga slutsatsen att också en politisk allians med den gamla vanliga högern är rätt väg. När man studerar de stora konservativa tänkarna finner man en rikedom av visdom av den typ vänstern saknar. Men när man kallar sig konservativ i den politiska debatten hamnar man i ett högersammanhang där otrolig dårskap råder. Konservatismen måste frigöras från den gamla högern, på samma sätt som socialismen måste frigöras från den nya vänstern.

Det är framför allt när det gäller förståelsen av den internationella politikens avgörande frågor som det visar sig att den konservativa ideologiska utvecklingen inte inneburit någon minskning av den fatala inskränktheten. En del av den populistnationalistiska alternativsfären sveper nu helt enkelt in sig i sin populistnationalism för att slippa förstå dem: “Det är så långt bort”, “det berör inte oss”, “vi har inga intressen där”, “folk har så olika åsikter om det så det skulle bara bli problem”. Förvisso har nationalkonservatismen viktiga poänger i kritiken av den abstrakt-rationalistiska och pseudomoralistiska universalismens globala engagemang. Men det går inte att bedriva seriös politik genom att avskärma sig från världen. Det är populism och nationalism i sämsta mening att undanhålla väljarna världspolitikens innebörd för oss i syfte att vinna fler av dem.

Och i själva verket är situationen än värre. Vad SD gör är rentav att de överger det giltiga i nationalkonservatismens skepsis på detta område för att i stället ta felaktig, ensidig ställning i de här frågorna. Akut problematisk är här SD:s allt närmare försvars- och säkerhetspolitiska anslutning till högerns NATO-linje, som går direkt emot särskilt just Sveriges verkliga intressen, och inte bara på lång sikt. Givetvis sker det som en oundviklig del av anpassningen i högerblocket. Inte minst kopplingen genom Oikos till vissa amerikanska konservativa tankesmedjor pekar här i fel riktning. Tvärtemot den alltmer dominerande, tröttsamt förutsägbara konventionellt-borgerliga propagandan borde SD orka våga börja på nytt sätt problematisera de ensidiga banden till den imperialistisk-globalistiska atlanticismen och i stället verka för uppbyggnaden av ett självständigt europeiskt samarbete.

Den nya, kortsynta och, som många torde misstänka, av lättsinnigt maktintresse betingade högeranpassningen riskerar att reducera populistnationalismen till meningslöshet. Att tro att det går att uppnå de legitima ursprungliga politiska målen, att det överhuvudtaget finns en lösning, en framtid, inom ramen för en fortsatt global konsolidering av den imperialistiska atlanticismens system, är en illusion, en blindhet. Genom den nya osjälvständigheten riskerar det som är av värde i populistnationalismen att gå förlorat i en historisk återvändsgränd.

Allt det som nu skrivs om konservatismen, och av vilket mycket utan tvekan i andra avseenden äger stort värde, förefaller mig missa, för att inte säga dölja, det som Sven-Eric Liedman en gång korrekt identifierade som konservatismens essens: avvisandet av jämlikheten.

Konservatismen är antingen ett försvar för ett rådande eller tidigare rådande klassamhälle, eller en som vägledande norm uppställd, historiskt inspirerad idealbild av ett sådant. Försvaret för objektiva kulturella, moraliska och andliga värden är i konservatismen oundvikligen ett försvar för en värdenas hierarki, som är oupplösligt förbunden med en social hierarki. Det är primärt detta som är det specifika och definierande i konservatismen. Oavsett hur vi uppfattar de faktiska klassformationerna i västerlandets historia, utgör själva denna princip också mycket av det viktiga och intressanta i den. Alla må ha erkänts som lika inför Gud, men denna världens ordning var en av Gud etablerad rangordning, som avspeglade grader av värden. De högre klasserna (tidigare ständerna) var numerärt mindre och representerade högre värden.

En stor spänning finns givetvis mellan de historiska klassamhällenas verklighet och de idealiserade bilderna. Det blir som mest tydligt i vissa av den så kallade traditionalistiska skolans representanters affirmation av de förra som i hög grad, som hos Evola, motsvarande varna-systemet som ur-norm. Särskilt av det skälet att de avvisar historiematerialismens sanningar leder det till absurda slutsatser inte minst ifråga om modernitetens klasstruktur.

Även de burkeanskt traditionalistiska, borgerliga versionerna av den konservativa modellen av till social hierarki kopplad värdehierarki, vilkas inspiration begränsar sig till den europeiska historien, blir ofta missvisande helt enkelt på grund av den historiska verkligheten. Dessutom saknar grunden för de nödvändiga ideella justeringarna ofta filosofisk klarhet, ja den judisk-kristna traditionen, med dess speciella eskatologiska perspektiv, skänker den även en teologisk oklarhet. Ett avsevärt mått av suggestiv impressionism, och ett avgörande mått av selektiv konstruktion ur en komplex och motsägelsefull historisk mångfald, blir följden.

Men det väsentliga är att konservatismen alltså hävdar att ojämlikheten är något mer än ett resultat av olika tillstånd i produktionsförhållandenas utveckling. Och trots det ofta tvivelaktiga i dess historiska inspiration och det oklara i dess ideella filosofiska och teologiska motivering kan, om vi överhuvudtaget erkänner verkliga, historiskt givna värden, en någorlunda konsekvent konstruerad modell ändå ha en betydelsefull roll, inte minst som kritiskt perspektiv. För hur vi än ställer oss till frågan om den reella relationen mellan de på ett eller annat sätt historiskt inspirerade objektiva värdena och samhällsstrukturens faktiska historiska mönster, kan genom denna modell från konservativt perspektiv problemen inte bara med dagens vänster utan i lika hög grad med dagens höger belysas.

Om vi kan identifiera en sann värdehierarki på det sätt konservatismen försöker, kan vi också legitimt hävda nödvändigheten eller önskvärdheten av dess bestämmande samhälleliga inflytande, även under modernitetens villkor. Men denna samhälleliga tillämpning visar då att konservatismen, tvärtemot dess vanliga beskrivning som en den härskande klassens ideologi, i marxistisk mening, är oförenlig med dagens höger. Det blir uppenbart i vilken utsträckning det kapitalistiska systemet, såsom idag vidmakthållet, och den klass och den personlighetstyp som uppbär det, motsäger värdehierarkin, utgör en revolutionär inversion, ursprungligen i mycket möjliggjord av jämlikhetsideologin. Detta är verkligen inte den första historiskt givna “avvikelsen”, men det är den som präglar vår tid.

Vad det sedan mycket länge alltid primärt handlar om hos högern, oavsett vad den i övrigt ibland säger sig tro på, är kapitalismens försvar, och en förhärskande kapitalism strider principiellt mot den postulerade värdehierarkin. Det är uteslutande inom ramen för ett försvar för kapitalismen som högern ibland i någon mån kan tillåta och stödja en konservatism som talar om annat, om kultur, etik, tradition, historia, religion – om vad vi här kallar värdehierarkin. Om de som idag representerar den konservatism som talar om annat drog slutsatsen om dess oförenlighet med kapitalismen, skulle de flesta av deras finansieringskällor sina.

Men den konservatism som konceptualiserar denna höger, en konservatism i den enklaste betydelsen av försvaret av de förhandenvarande förhållandena, saknar intresse till följd av den uppenbara motsättningen till de dimensioner av värdehierarkin som den utelämnar. Det väsentliga i konservatismen finner vi därför i dess tidigare former, där den försvarar aspekter av dessa nu utelämnade dimensioner, vars samhälleliga manifestationer ännu ej helt förflyktigats och profanerats, så att säga, där de “brokiga feodalband” ännu inte helt slitits sönder, som “band samman människorna med deras naturliga ledare”, där andra band än “det nakna intresset, det känslolösa ‘kontant betalning’” kvarstod, där “det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet” ännu inte helt dränkts i “den egoistiska beräkningens iskalla vatten”, och där “de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna” ännu inte helt ersatts av “den samvetslösa handelsfriheten”. 

Man kan alltså, föreslår jag, hämta från konservatismen delar av den allmänna uppfattningen om den i verkligheten – inklusive en högre verklighet – förankrade värdehierarkin, och, när det är nödvändigt, frigöra den från begränsningarna i dess skiftande reella manifestationer i västerlandets historia. Vad man då, och med hjälp av de filosofiska riktningar jag försökt ansluta mig till, i förening med vad som kallats den “stora andliga traditionen”, når fram till är vad som kan kallas en de “överordnade värdenas” konservatism.

Den ur historiematerialismen springande kulturradikalismens blindhet ligger ju i oförmågan att åtminstone tillräckligt urskilja något “tidlöst” giltigt i kulturtraditionen, en rikedom av mänsklig insikt och värden som transcenderar de klassbundna historiska omständigheterna. Det är ett sådant arv som utgör grunden för det legitima i konservatismens nu bortglömda hierarkiska tänkande. Denna grund förblir, rätt förstådd med hjälp av de perspektiv jag antytt, hållbar även i beaktande av de reella historiska klasstrukturernas icke-normativa verklighet. De överordnade värdenas konservatism förmår rädda och bevara detta. Men den förmår det utan att behöva ignorera historiematerialismens delsanningar, och står även av detta skäl i motsats till dagens ohistoriska höger, nyliberalismens höger.

Den gamla liberala borgerlighetens typ av höger var en så att säga naturlig historisk produkt, en oundviklig historisk följd av, ett nödvändigt stadium i den historiska utvecklingen. Så är inte likalunda fallet med den “postsocialistiska” kapitalismens höger. Den framstår inte bara som en regression ur det perspektiv, och med de kriterier, som bestämmer modernitetens framstegsuppfattning, utan också som en fortsatt inversion av en värdebaserad normativ hierarki av den typ som den mer egentliga konservatismen en gång försvarade.

Denna uppfattning kunde tidigare bestridas på den grunden att kapitalismen inte var det senaste sociala och politiska systemet, utan att den börjat efterträdas av socialismen. När den senare sågs som ytterligare ett steg bort från den hierarkiska normativiteten, ett ytterligare stadium i dennas inversion, kunde det legitimt hävdas att högern även i försvaret för kapitalismen i högre grad försvarade denna normativitet.

Traditionalister hävdar fortfarande detta. Men om borgerliga konservativa gör det, måste de bli långt striktare traditionalister, och därmed plötsligt släppa de vanliga borgerliga kriterierna. Detta kan inte ske på trovärdigt sätt, eftersom de, som borgerliga, en gång var revolutionärer och nu söker frysa sin postrevolutionära ordning som tidlös norm och historiens slut. De förbiser, ja de förnekar givetvis, att socialismen också var en naturlig historisk utveckling inom ramen för modernitetens verklighet, en nödvändig historisk följd av samma allmänna faktorer som gav upphov till kapitalismen. I detta har de förstås fel i samma mening som en försvarare av den feodala ordningen under modernitetens epok “har fel” i avståndstagandet från den borgerliga revolutionen. Detta är ett faktum man måste förhålla sig till även om man, utifrån en “mjuk” traditionalism, endast bejakar en alternativ modernitet.

“Hårda” traditionalister avvisar förstås hela den moderna vetenskap och utvecklingslära som historiematerialismen bygger på, och hävdar att vad som i västerländska termer snarast liknar den feodala ordningen existerat under ofantliga tidsrymder, att historien i själva verket är ett gradvis förfall under en följd av yugas, tills, genom vad som beskrivs som ett “cykliskt återvändande”, den första tidsålderns tillstånd, där de ursprungliga värdehierarkin i sin helhet är förhärskande, inträder igen.

Denna syn skiljer sig från den typ av konservativ reflektion som ägnats betingelserna för en värdehierarkins och en denna motsvarande social ordnings återetablering, ytterst i grunden en andlig kulturs återetablering, inom ramen för moderniteten, även genom ett gradvis “återvändande”. Delar av detta har varit ett tema också hos konservativt-revolutionära och fascistiska tänkare, vars affirmation av modernitetens materiella (främst teknologiska) sida varit mer fullständig.

Men det finns ingen väg till en i social stratifiering manifesterad eller återspeglad värdehierarki som leder “tillbaka”, via en fullt återupprättad borgerlig-kapitalistisk kultur. En sådan väg inte bara strider mot arten av modernitetens nuvarande betingelser och fortsatta materiella utveckling, utan omöjliggörs också av den faktiska, icke-normativa historiska verkligheten. Det blir en väg till fortsatt inversion av värdehierarkin.

Borgerliga konservativa kan inte öppet försvara den kapitalistiska restaurationen i hierarkiska termer. Den stiliserade historiska idealbildens sociala differentiering måste omformuleras som horisontal sidoordning, som hos Hans Zetterberg. Modernitetens affirmation, även i mer måttfull form, är oförenlig med en återvändandets väg, ja noga taget även med den borgerligt-kapitalistiska hegemonins bevarande i dagens form.

En annan väg än det omöjliga, ohistoriska återvändandet är nödvändig för det förnyade erkännandet av värdehierarkin: en nyskapande traditionalism inom ramen för en postkapitalistisk modernitet. Det är ett långsiktigt projekt, men det äger den realistiska egenskapen att det kan acceptera modernitetens bejakande i de avseenden som i sig själva åvägabringar den kapitalistiska hegemonins överskridande, det vill säga för värdehierarkins egna syften. Först i en sådan ordning, där den politiska makten åter överordnas den ekonomiska, kan “marknaden”, en begränsad marknadssfär, erhålla ett värde som kan accepteras som en – underordnad, icke-jämlik – del av värdehierarkin.

Den så kallade realexisterande socialismen må ha varit historiskt prematur och på flera sätt problematisk, men den postsocialistiska kapitalismen är alltså till största delen en artificiell och tvångsmässig regression. Och efter flera årtionden av nyliberalism är det idag uppenbart att kapitalismen, med dess vidhängande “liberala demokrati”, är mer destruktiv för vad som kan accepteras som en konservatismens värdehierarki än den historiska socialismen var. De supranationella företagens, bankernas och fondernas ekonomi har vid det här laget också definitivt vederlagt de nygamla argument för kapitalismen som sådan, som kunde framstå som plausibla ännu på 80-talet.

De som idag kallar sig konservativa och försvarar den nyliberala kapitalismen, som skapat oerhörd ojämlikhet, kvarhåller alltså inte, eller förbigår åtminstone i sin argumentation, konservatismens avvisande av jämlikheten. Men det finns givetvis ingen motsägelse i detta. Den nyliberala kapitalismen har ingenting att göra med konservatismens ideella värdehierarki. Dess ojämlikhet är tvärtom en följd av dennas förnekande, dennas inversion.

Trots de starka romantiska och utopistiska inslagen kunde den tidiga arbetarrörelsen naturligtvis övertygande beskriva socialismen som ett högre samhällssystem än den låga, krassa, kring penningen, vinstintresset och ägandet centrerade kapitalismen. Ja, trots marxismens teoretiska materialism kunde även marxister trovärdigt beskriva socialismen och kommunismen som mindre materialistiska i praktisk mening. Folkbildningen och de allmänna framsteg som även skulle vara humanistiskt-kulturella gjorde dem överlägsna i idealitet. Det var detta som gjorde en Tage Lindbom till socialist.

Med de västerländska regeringarna som mer än någonsin reducerade till den globaliserade monopol- och finanskapitalismens instrument, har denna, parallellt med den fortsatta imperialistiska aggressionen, nu börjat förvandla västvärldens länder till låglöne- och polisstater. För att vara meningsfull måste konservatismen frigöras från den höger vars väsen är det fortsatta upprätthållandet av detta system. En konsekvent konservatism är oförenlig med högern.