Jan Olof Bengtsson

Ivar Arpi vänder sig i en replik, ‘Fascism fyller idag samma funktion som Satan gjorde förr’ (DN 5/10), på historikern Mikael Nilssons artikel ‘Därför hånas och hatas den liberala intellektuella eliten’ (DN 4/10) med rätta mot den illegitimt utvidgade, politiskt motiverade användningen av termen fascism: “Den som inte accepterar sammanblandningen av exempelvis högerpopulism och konservatism med fascism anklagas för att gynna fascismen. Det här är vad psykologen Nick Haslam kallat ‘concept creep’, vilket innebär att ett begrepp med tiden omfattar allt fler fenomen. Diskussionen rör sig också från vetenskapens område till moralens – ordet fascism blir bara ett sätt att benämna allt man uppfattar som ondska. Fascismen fyller i dag, tillsammans med nazismen, samma funktion som Satan gjorde under tidigare epoker.”

Det här är givetvis ett centralt ämne för SD, och vad Arpi säger om det är viktigt för detta parti, eftersom det i sådan utsträckning givit upp den egna, självständiga ideologin och den ambition att modifiera och vidareutveckla den som vi såg en lovande begynnelse till när det i det nya programmet 2011 gick över till att använda “socialkonservativ” som primär ideologisk självbeteckning. Denna strävan fortsattes med Mattias Karlssons utmärkta formuleringar om socialkonservatismen som en självständig position 2015, formuleringar som också gjordes i samband med en kraftfull, intern antifascistisk kampanj.

Men därefter lades kursen om helt. Och därför är det inte bara för att man anser sig behöva anpassa sig till högern, kompromissa med högern, gå högern till mötes för den parlamentariska blockbildningens och regeringsbildningens skull som de ledande partiföreträdarna i många år främst åberopat borgerliga, liberalkonservativa debattörer. De gör det också för att de helt enkelt inte längre har något eget, självständig tänkande att uppvisa. Ideologiskt har de direkt förenats med de högerborgerliga i tänktanken Oikos, i en gemensam, allmän “konservatisms” namn. SD har där uppgivit det sociala och högerborgerligheten det liberala. Arpi medverkar vid dess evenemang.

Problemen med detta för SD:s del är uppenbara, och de visar sig tyvärr också när Arpi i sitt korta inlägg ska ge sin kritik av missbruket av termen fascism en teoretisk och historisk underbyggnad. Här slår han nämligen in på althögerledaren Daniel Fribergs väg och avfärdar det centrala begreppet generisk fascism.

Arpi påstår att detta begrepp “förenklat innebär att man kan läsa in olika grader av fascism i samtida ideologier och rörelser”. Detta är inte bara i sig förenklat, utan på flera sätt fel. Termen generisk fascism må härröra från Roger Griffin, som Arpi nämner, men begreppsligt handlar det bara om föreställningen att det finns en generell fascism som går utöver den italienska. Denna föreställning har funnits med alltifrån fascismens början, tidigast kanske hos marxistiska forskare, men inom kort även hos andra. Vid 60-talets början ligger det till grund för Ernst Noltes viktiga arbete på detta område; även han stod dock ännu relativt långt till vänster vid denna tid.

Såtillvida är det fullt förenligt med den ståndpunkt som Arpi säger att “[d]e flesta seriösa historiker är överens om”, nämligen att fascism endast är “ett historiskt fenomen under mellankrigstiden, där Adolf Hitlers NSDAP och Benito Mussolinis PNF är de mest kända och framgångsrika exemplen på fascistpartier”. Förutom den tyska nationalsocialismen fanns ju redan under mellankrigstiden många andra, mindre “kända och framgångsrika” exempel på generisk fascism. Arpi borde inte ha några invändningar mot begreppet om en generisk fascism i sig, en generell, allmän fascism, en fascism i vid mening. Det behöver inte per definition omfatta “grader av fascism i samtida ideologier och rörelser”, utan kan mycket väl begränsa sig till mellankrigstiden på det sätt det givetvis gjorde för mellankrigstidens egna forskare, och även fortsatte göra för många under efterkrigstiden och senare.

Vad Griffin gör är ingenting märkligt. Hans begrepp om den generiska fascismen är helt enkelt en idealtypisk rekonstruktion på grundval av gemensamma eller liknande drag i ett flertal olika politiska riktningar. Han vill därvid skilja mellan denna otillräckliga metod, i Webers efterföljd, och en strikt definition av fascismen, under det att andra som laborerar med ett allmänt fascismbegrepp, även med liknande metod, snarare eftersträvat en sådan. Stor oenighet finns mellan olika forskare som använder det generiska begreppet om hur idealtypen eller definitionen ska se ut. Men det hindrar inte att de är fullständigt eniga om att en generisk idealtyp eller definition är både möjlig och nödvändig.

Vad Arpi ogillar hos Griffin, som han påstår “avviker från mittfåran” av fascismforskare, är alltså egentligen bara att det generiska fascismbegreppet utsträcks till att, mer eller mindre, omfatta och tillämpas på “samtida ideologier och rörelser”. Fascismen uppstod “i en specifik tid, och blev ofta stark just där kommunismen också hade avsevärt inflytande”, konstaterar han riktigt, men på ett sätt som möjligen är signifikativt säger han ingenting om arten av det historiska sambandet mellan fascismen och kommunismen. Och “[e]fter andra världskriget förbjöds fascistpartier i en rad länder och kraften i rörelsen försvann från världsscenen”. Ledande fascismforskare som använder det generiska begreppet men inte vill utsträcka det till vår samtid saknas inte, och hade kunnat åberopas av Arpi för att, i motsats till avfärdandet av detta begrepp, stärka hans argumentation.

Det är tvivelsutan riktigt att de som missbrukar termen fascism har fel i att generellt stigmatiseringsklistra den på vanliga konservativa och högerpopulister, även om det, liksom under mellankrigstiden, finns många sådana som är latent mottagliga för och öppna i riktning mot fascismen. Som högerborgerlig liberalkonservativ talar Arpi här hellre om högerpopulister än nationalistpopulister, och vill säkert hellre se SD som det förra än det senare, och allra helst som bara konservativa – liksom numera de själva. Arpi har rätt i att missbrukarnas motiv är politiska. Men det är även hans egna. Hans ärende är att försvara den existerande högern, som nu inkluderar populistnationalismen, och han gör ingen distinktion mellan de fall där det handlar om “concept creep” och de där medels en tillräckligt skarp begreppslig definition av den generiska fascismen man verkligen kan peka på en potentiell eller aktuell förefintlighet av fascism.

Utsträckningen av det generiska fascismbegreppet till att omfatta också tiden efter – och för den delen också en del av tiden före – mellankrigstiden är en av de teoretisk-analytiska och historiografiska fördelar som begreppet medför. Och detta trots de olika innehållsliga definitionerna. Ofta är flera av dem giltiga, och snarare komplementära än oförenliga; i mycket är de överlappande och skillnaderna blott partiella. Vissa är bara ensidiga och ofullständiga, och lägger tonvikten på fel ställen, utan att för den skull vara felaktiga. Griffins egen idealtyp är från mitt perspektiv primärt ofullständig och sekundärt felaktig, och hans teoretiska och historiska analys i motsvarande mån relativt ytlig och missvisande. Men det innebär inte att de aspekter av fascismen han på riktigt sätt fäster uppmärksamheten vid är oväsentliga.

Även hans definition av ett generiskt fascismbegrepp tillåter oss att se både djupare och längre, att se utöver mellankrigstiden och identifiera fenomenets förekomst “i olika grader” även i “samtida ideologier och rörelser”. Att tro att “kraften i rörelsen försvann från världsscenen” är tyvärr ett betydligt ytligare påstående än Griffins fortsatta identifikation av dess närvaro på grundval av en otillräcklig och delvis felaktig beskrivning. När Arpi något grumligt säger att vänstern genom att “identifiera sig med Sovjetunionens seger över Nazityskland” har kunnat använda termen fascism “om kapitalism, liberalism, konservatism såväl som för faktisk nynazism”, är det tyvärr inte bara en legitim kritik av politisk motiverad concept creep, utan också ett uttryck för en oförståelse eller ett fördöljande av den konstellation av krafter och intressen i vilken den adekvat generiskt förstådda fascismen tar form.

Även högerliberale Arpis debattmotståndare Nilsson är, som tydligt vänsterliberal, en politiskt motiverad polemiker. Utan förtrogenhet med hans övriga publikationer kan jag inte bedöma om concept creep generellt förekommer i hans fall; Arpi går långt när han säger att Nilsson snarare ägnar sig åt en “religiös väckelse” som bekämpar Satan än inte bara forskning utan även journalistik (till vilken ju kan höra politisk opinionsjournalistik av Arpis eget slag).

Men det faktum att Nilsson ansluter sig till Griffin, och bl.a. den uppräkning av ledande fascismforskare medels vilken han, trots deras olikheter, i sitt svar till Arpi (‘Ingen historiker använder Ivar Arpis hemmasnickrade definition av fascism’, DN 7/10) med rätta vederlägger dennes påstående att “seriösa forskare”, forskare i “mittfåran”, “inte håller med” Griffin och Nilsson ifråga om fascismbegreppets genericitet eller grad av genericitet (dess utvidgade tillämpning), skulle kunna indikera att inte heller han fullständigt uppfattar fascismens genererande nexus av historiska faktorer, sådana de ovedersägligen kvarstår i samtiden. Listan rymmer exempelvis Timothy Snyder, den i högsta grad politiskt motiverade historiker som bl.a. såvitt jag förstår är involverad i EU:s och NATO-västs förnyade strävan (den inleddes för NATO:s del redan vid kalla krigets början) att minimera skillnaden mellan fascismen och kommunismen, att likställa dem, ja i viss mån ursäkta och försvara den förra; en strävan som i år blivit dramatiskt förstärkt p.g.a. Rysslands krig i Ukraina.

Om blicken skärps genom att Griffins idealtyp kompletteras och korrigeras blir det hursomhelst lätt att se fascismens potentiella förnyade kraftutveckling i samtiden. Det blir då omöjligt att avfärda det generiska fascismbegreppet och dess tillämpning utöver mellankrigstiden på det sätt Arpi gör med Griffins, som “en fritt svävande gestalt, som uppträder i olika förklädnader i olika tidsperioder”. Det handlar inte om att “läsa in” fascism i “samtida ideologier och rörelser”. Det handlar om att se hur fascismen som potential och, i olika grader, aktualitet, levde vidare under efterkrigstiden och kalla kriget, och gör det än idag, i det nya kalla krig som nu har börjat. Den är verkligen inte fritt svävande. Arpis politiska agenda tillåter honom inte att se detta.

I sin politiska polemik vänder sig Nilsson mot SD. Han anför fascismforskaren Robert Paxtons “fem stadier som fascistiska rörelser går igenom: 1. Skapelsefas; 2. Etablering i det politiska systemet; 3. Makttillträde; 4. Maktutövning och 5. Radikalisering eller avmattning.” Det är säkert en riktig indelning, som dock inte som sådan, eller som blott formellt formulerad som här, säger något substantiellt väsentligt om fascismen. Men när Nilsson direkt tillämpar den på SD och hävdar att SD nu har “avverkat 1–3 och är på väg in i fas 4”, håller jag inte med. Här förbiser Nilsson de nya, kontextspecifika faktorer som förklarar framväxten populistnationalismen under den nyliberala eran och som inte var för handen under den mellankrigstid som i det väsentliga måste förbli paradigmatisk även vid det generiska fascismbegreppets utvidgade tillämpning.

När jag sagt att SD inte är ett fascistiskt – ett generisk-fascistiskt – parti och inte har fascistiska eller generisk-fascistiska, nazistiska rötter, har jag menat att dess explicita politiska program, och den strävan jag tyckt mig se under de år jag följt partiet, inte i sig själva i någon rimlig mening kan förstås i sådana termer, trots de icke få fascistiska individer som dragits till det och t.o.m. var involverade i dess grundande. Det finns såväl historiskt som i nuet massor av olika varianter av nationalistiska, konservativa, auktoritära och reaktionära politiska riktningar som enligt den idealtypiska konstruktion av den generiska fascismen som jag är benägen att acceptera uppenbart inte är fascistiska. Det generiska fascismbegreppet måste vara mer precist och konkret, mindre “fritt svävande”. Inte ens Griffins “palingenetiskt ultranationalistiska” myt håller som primär eller mest allmän bestämning.

Däremot håller jag med när Nilsson hänvisar till Paxtons påpekande att “fascismen hittills aldrig kommit till makten utan hjälp av konservativa eliter”. I eget intresse, i det intresse jag menar att de borde ha och trott att de faktiskt haft, måste SD fördjupa sin förståelse av fascismen, inte, hur opportunt det än må synas, slappt överta högerborgerlighetens felaktiga – om denna sedan är felaktig i god eller ond tro. Problemet är att SD-ledningen sedan ganska länge förstår hela sitt intresse på ett nytt och problematiskt sätt. I förbluffande utsträckning har den definierat om det, identifierat det med just den gamla vanliga högerborgerlighetens, som Arpi på det nya, populistnationalismen “tillmötesgående” och för egna syften införlivande sättet representerar. Det är därför som SD nu, för första gången, riskerar att bli ett parti som, i likhet med hur partier av deras slag alltid har kunnat göra under vissa historiska betingelser, faller in i fascismens sant definierande mönster och politiska roll, även om formerna blir nya. De betingelser som idag råder är inte sådana som omöjliggör det.

Helt central konferens organiserad av Compacts Sohrab Ahmari just avslutad. Massor av bilder och rapporter på Twitter. Föredrag av alla de tyngsta namnen som medverkat i Compact. Förhoppningsvis kommer snart videos. Neoconhögern och wokevänstern trycks tillbaka. Vad som händer i USA är avgörande.

Richard Jomshof tillhörde den lilla grupp i SD:s partiledning som, när jag upptäckte partiet i valrörelsen 2006, visade sig ha utvecklat det till ett verkligt seriöst politiskt alternativ, fritt från de radikalnationalistiska inslag som gjort att så många, med mig, bara – i den mån de överhuvudtaget uppmärksammat dem – hänfört dem till denna kategori av problematiska men minimala och betydelselösa partier, utan att närmare undersöka dem. Därefter har han länge varit en ledande företrädare, och senast i flera år partisekreterare. Mitt intryck är att han, trots sin bjärta, militanta ateism, i flera frågor kunnat vara bra.

Därför var det förskräckande att se att han nu, när han just utnämnts till ordförande för justitieutskottet, på Twitter talade om en typ av politisk motståndare som “vänsterbliven”. Det är ju, trodde jag, ett ord som bara används inom den neofascistiska althögerns tonåriga troglojargong (jfr “libtard”). Det hör till sin natur dit, även om det är sådant som också vissa odrägliga vulgär-MUF:are kan plocka upp. Ordet identifierar vänster med efterbliven. Stilistiskt är det rent puerilt, sakligt är det idiotiskt (åtminstone historiskt), och användningsmässigt tillhör det entydigt althögerns och fascismens register. Det framstod som omoget och ovärdigt att partisekreteraren och utskottsordföranden använde det.

Ordet efterbliven, och på engelska retarded, kan väl användas, med viss försiktighet, i en sakligt preciserad analog mening: tekniska, ekonomiska, politiska, kulturella och andliga förhållanden i ett samhälle kan sägas vara efterblivna i betydelsen släpande efter eller liggande bakom utvecklingsnivån i ett annat. En allmän konservatism som primärt innebär ett försvar för ett förhandenvarande, föråldrat ekonomiskt och politiskt system, som dagens atlantimperialistiska västerlands, medför exempelvis en efterblivenhet.

Men ordet vänsterbliven mobiliserar enbart konnotationen av den nedsättande benämningen för kognitiv funktionsnedsättning. Var det inte sådant som den s.k. kommunikationsplanen skulle stoppa, undrade man. Var det inte sådan hård och radikal kommunikation som Jomshof gjorde sig känd för att arbeta så starkt emot tillsammans med Mattias Karlsson 2015, när de uteslöt hela det gamla ungdomsförbundet ur partiet? När det var så viktigt att, som Karlsson uttryckte det, SD inte skulle “formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern”?

Vad jag reagerade mot var inte att Jomshof använde ordet om en viss absurd vänsterståndpunkt. Inte heller reagerade jag mot att termen används av althögerns eller f.d. althögerns förvuxna troglotonåringar i linje med deras förmenta humor. Jag reagerade bara mot att den användes, överhuvudtaget användes, av just Jomshof. Det var obehagligt att en sådan ytterligare vulgarisering av debatten, utanför de radikalnationalistiska kretsarna, kunde komma från honom. Och att det skedde nu, efter partiets totala övergivande av den linje det drev 2015, när det gamla ungdomsförbundet alltså uteslöts p.g.a. högeravvikelse.

Men detta ungdomsförbunds kulturpolitiska talesperson Anton Stigermarx, som innan förbundet uteslöts gjorde en förtjänstfull insats i SD Stockholms stads styrelse 2015, och senare, ovanligt nog, varit verksam som althögerinriktad skribent utan troglojargong, kom på Twitter, där jag kort uttryckt min negativa reaktion, omedelbart med en förklaring. “Vänsterbliven” var, hävdade han, “ett etablerat uttryck inom svensk debatt”. Det hade inte någonting med “althöger eller s.k. neofascism att göra”, det “har haft en enorm spridning inom svensk höger, och gått långt utanför de snäva kretsar som skulle kunna kallas althöger”, det var “en utmärkt term” vars användning av Jomshof inte är något som “diskvalificerar honom från att vara en bra politiker”. Termen har “fått så stor spridning” just därför att den är utmärkt, det “var bra att Jomshof använde den” och att den “normaliseras ytterligare”, den kritiserar “på ett humoristiskt sätt” vänstern “när dess företrädare gör dumma saker”, den är passande eftersom “den samtida svenska vänstern ju närmast [är] efterbliven när det kommer till en mängd olika frågor”, och den innebär “såklart” inte att man är “efterbliven per automatik bara för att man är vänster”, och den är “inte menad att tolkas helt bokstavligt utan snarast med glimten i ögat”.

Om detta stämmer, om ordet fått en sådan spridning och anses så normalt o.s.v., förklarar det visserligen Jomshofs användning, men det är för mig ändå svårt att inte bli deprimerad av den förgrovning av debatten som detta språkbruk och denna typ av humor utgör, av att det kan anses helt okontroversiellt att justitieutskottets ordförande uttrycker sig på detta sätt. Det är otvetydigt en politisk-kulturell tillbakagång.

Och framför allt är det signifikativt eftersom det är en av de många manifestationerna av SD:s högersväng. Det är en följd, i SD:s mest grovpopulistiska modalitet, av det nya mål partiet föresatte sig efter att man 2018 slagit in på vägen av blocksamarbete med högern: målet att “stoppa sosseriet“. Det är svårt att förstå hur man för att möjliggöra den politiska alliansen med högern kan göra en så halsbrytande, ogenerad omsvängning, efter att så sent som 2015 på det mest hårdhänta sätt ha hamrat hem en helt annan, ja motsatt linje som partiets absolut avgörande och ouppgivliga.

Att en av de två personer som främst representerade partiledningen i media vid uteslutningen av det gamla ungdomsförbundet nu rentav använder den jargong som präglade de radikalnationalistiska riktningar som ungdomsförbundet, utöver dess långt mer blygsamma sväng i riktning mot den vanliga, borgerliga högern än partiledningens nuvarande, också – med rätta, som det visade sig – anklagades för att rymma, gör det hela ännu mer uppseendeväckande. Det ger intrycket att partiet trots alla under lång tid uttrumpetade och med järnhand tillämpade åtgärder mot den radikalnationalistiska sunkbunkern åter är på väg att sjunka ned i den och dess kloaktonalitet. Inblickar i ett förblivande problematiskt tillstånd i detta avseende på relativt hög nivå inom partiet har förvisso givits, men kommunikationsplanens fasta linje har ändå framstått som ganska trovärdig.

Det är den politiska innebörden av Jomshofs ordval och stilnivå som främst måste tas i beaktande här: en ny attityd, ett nytt förhållningssätt till vänstern. Därför måste jag än en gång återvända till Mattias Karlssons ord 2015:

“Hoppet om en bättre samhällsutveckling ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.”

“SD skall således inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.”

“Vi har vår styrka i just det faktum att vi är ett socialkonservativt mittenparti som kan hämta väljare från både höger och vänster.”

“Jag tycker att man kommunicerar på ett sätt som är för hårt och radikalt i vissa avseenden. Jag delar inte uppfattningen att partiet bör göra någon tydlig högersväng.”

Hur är det möjligt att efter att ha skrivit detta och ha agerat i enlighet med det på det sätt man gjort, nu i stället genom tänktanken Oikos kampanja för ren högerpolitik, enbart mot vänstern? “Höger-löftet” var vad man propagerade i årets valkampanj. “Henrik Vinge (SD) har gett sitt höger-löfte”, kunde det heta; “Henrik Vinge står upp för högerpolitik”.

Det är denna helt nya, motsatta politik som jag har svårt att inte uppfatta Karlssons parhäst i det hårdhänta anti-högerkampanjandet 2015 Jomshofs användning av ett ord som “vänsterbliven” som ett uttryck för. Hur kan det inte vara så att Jomshof med detta ord kommunicerar denna nya politik på “ett sätt som är för hårt och radikalt”?  

Efter den avgörande punkten (den hade naturligtvis redan tidigare på flera sätt förberetts) i partiets högersväng 2018, när det hela blev explicit och programmatiskt, återkom jag i min kritik till Karlssons formuleringar från 2015 och tog dem till utgångspunkt för min argumentation för kvarhållandet och vidareutvecklingen av den partiets dittills definierande linje som de så väl representerade. Denna kritik gäller frågan om SD:s hela väsen och grundläggande politiska vision. Det handlar inte bara om ytliga och partiella anpassningar och kompromisser för att möjliggöra den parlamentariska alliansen med högern. Partiets har omdefinierat själva sin identitet. Man kommunicerar nu aggressivt att man är ett högerparti och att man driver en “högerpolitik för att kontra vänstern”, och ingenting annat.

Varför det är fel har jag förklarat i många artiklar. Man uppger med högeridentifikationen och högeralliansen inte bara sin definierande politiska identitet, utan också själva möjligheten att nå de politiska mål som trots allt kvarstår sedan 2015, de för vilka partiet en gång bildades. Och inte bara därför att högerns politik är den primära orsaken till att dessa mål behövde uppställas och partiet bildas, att det främst är högerns politik, den snabbt även av vänstern accepterade nyliberalismen, som resulterat i den situation och de problem partiets själva existens är till för att bekämpa och övervinna. Utan även därför att man alienerar viktiga grupper inom vänstern, och därmed till stor del förlorar förmågan att “hämta väljare från både höger och vänster”. Jag har flera gånger beskrivit det ytliga, kortsynta och allmänt illusoriska i högerns nya tro att vänsterns traditionella väljare genom några smärre opportunistiska tillmötesgåenden av populistnationalismen ska komma att för all framtid gå över till högern. Och i den mån de just nu gör det, är det helt enkelt inte bra.

I stället för att driva den seriösa och självständiga politik Karlsson för sju år sedan så föredömligt beskrev, den politik som ensam svarar mot tidens och verklighetens krav, och i stället för att kvarhålla och vidareutveckla den socialkonservativa ideologi som den byggde på, har SD förfallit till ett föråldrat och därmed närmast barnsligt, meningslöst höger-vänster-spel, som omöjliggör partiets trots allt kvarstående giltiga och legitima syfte. Det är för detta syfte, och den tidigare politik och ideologi som allena motsvarar det, som väljare inte bara från höger utan också från vänster måste hämtas. Att dagens vänster är hopplös – “efterbliven” – i de flesta avseenden betyder inte att man kan bortse från att detsamma gäller högern. Att SD avväpnat och oskadliggjort sig själva genom att ansluta sig till den senare är inte bättre än om de i stället skulle ha gjort det genom att ansluta sig till den förra. Båda är lika oförenliga med den typ av socialkonservatism som är vad som idag behövs. Vänstern är lika oförenlig med socialismen som högern är med konservatismen.

Det kunde kanske framstå som litet märkligt att Stigermarx, som en gång uteslöts ur SD av Jomshof p.g.a. högeravvikelse, nu rycker ut till försvar för samme Jomshof. Men det är ju i själva verket bara logiskt, efter dennes egen, motsvarande högeravvikelse. Om det nu är så illa som Stigermarx’ försvar tyder på, om ordet “vänsterbliven” verkligen är ett etablerat uttryck inom svensk debatt, om det har haft enorm spridning inom svensk höger och gått långt utanför de snäva kretsar som skulle kunna kallas althöger, om det rentav uppfattas som en utmärkt term som inte diskvalificerar Jomshof från att vara en bra politiker, så tvingas man kanske anpassa sig till denna infantila högers nivå för att göra mig förstådd: Richard Jomshof är högerbliven.

Många av ledarna för den dominerande typen av populistnationalism framstår i lika hög grad som vanliga högerpopulister. I grunden är de borgerliga högertyper som följt med litet längre än andra i opinionens förändringar rörande främst invandringen. Såtillvida representerar de inte något nytt och självständigt. Några kommer numera direkt från borgerligheten och särskilt Moderaterna. Men mer karaktäristiskt för SD är fortfarande att man bara blivit allmänt småborgerlig i tänkesättet p.g.a. nyliberalismens långa dominans, utan att man har en borgerlig bakgrund. Detta gällde även althögern, som en variant av den allmänna populistnationalismen, och både i USA och Sverige. De som i stor utsträckning ledde den kunde av psykologiska och karaktärs- och instinktmässiga skäl aldrig erbjuda ett verkligt alternativ.

Ett sådant tycktes däremot den populistiska vänsternationalism som för några år sedan började framträda i Sverige kunna i högre grad komma att utgöra – en vänsterversion av samma populistnationalism. Dess företrädare kom verkligen från vänstern, var vänstertyper som bara slutligen fått för mycket av nyvänsterns postmarxistiska och postmodernistiska utveckling. De bröt logiskt med en vänster som blivit inte bara dekadensborgerligt politisk-korrekt och wokeistisk utan även atlantkapitalistisk-globalistisk i en utsträckning som reducerade den till en ren pseudovänster.

Men vart tog den sedan vägen? Mitt intryck av den i Sverige är att en stark tendens blivit ett närmande till den mer eller mindre fascistiskt orienterade radikalnationalismen. Detta innebär givetvis i stor utsträckning endast en konvergens med radikalnationalismens högerversion, inklusive althögern. Studiet av exempelvis den vid det här laget gamla “nya högern” i Europa tycks inte bli tillräckligt djupgående och inte äga tillräcklig kritisk urskillning för att kunna bidra till en självständigt utformad vänsternationalistisk ideologi. För att inte tala om hur illusionerna om den historiska fascismen som vänster inte bara kvarstår utan förnyas. Genom torftigheten i den svenska debatten förs man därför lättvindigt samman endast av det enkla skälet att någon i en sakfråga inom de överlappande prioriterade politikområdena säger sådant som man håller med om.

I stället, föreslår jag, hade de kunnat och borde de utveckla sin ståndpunkt till en konservativ socialism. Det är, som jag rapporterat, vad som nu slutligen börjar ske i USA. Den del av vänstern som tillräckligt starkt reagerar mot vad vänstern blivit börjar formulera ett självständigt alternativ, utan att bli fascister eller althöger och därmed mer eller mindre direkt stödja den vanliga högern. De kvarhåller sin egen egentliga socialism, men börjar utveckla den i kulturellt, värdemässigt, moraliskt och i någon mån t.o.m. religiöst konservativ riktning.

Skillnaden mot den fascistiskt orienterade vänsterversionen av populistnationalismen är att man här kvarhåller den egentliga marxismen. Det senaste året har Haz på Infrared blivit den tydligaste och mest konsekvente företrädaren för denna riktning. De senaste veckorna har #MAGACommunism trendat på Twitter, trots att @InfraHaz är avstängd. MAGA-kommunismen representeras nu i stället av många andra konton. På YouTube finns Haz dock kvar med Infrareds kanal. En av hans senaste kortare presentationer är ett svar till en video med ett förutsägbart, enkelt högeravfärdande av MAGA-kommunismen från en person som väl åtminstone delvis räknas som en av den formlösa althögerns tidigare företrädare, med den karaktäristiskt pubertal-teatraliskt satanistiska signaturen Styxhexenhammer666.

I detta svar synliggörs en del av vad som generellt var fel med althögern, och varför den ideologiskt och politisk-substantiellt inte kunde bidra till att göra MAGA-rörelsen till ett från den gamla vanliga högern självständigt alternativ. Den blev lika litet som den europeiska populistnatinalismen något sådant alternativ, som så övertydligt visats av Richard Spencer genom hans tragikomiska anslutning till Mitt Romney. Men inte heller sådan den utan att kvarhålla den beteckning som efter Charlottesville anses obrukbar lever vidare som en del av MAGA-rörelsen är den ett verkligt alternativ, som – om han nu tillhörde althögern – vi ser hos Styxhexenhammer666.

Det är naturligtvis osäkert hur långt Haz’ strategi att ansluta sig till dagens MAGA-rörelse, hans försök att leda den förbi och bortom såväl althögerns som den första Trump-administrationens misslyckanden, kommer visa sig hålla. Det är inte minst på beklämmande sätt signifikativt för USA:s politisk-kulturella tillstånd att man fortfarande inte har någon bättre presidentkandidat än Trump; MAGA-rörelsen hoppas ju på ännu en mandatperiod med honom i Vita Huset.

Men det allvarligaste problemet är alltså det ännu mer beklämmande faktum, som för Styxhexenhammer666 är MAGA-rörelsens avgörande styrka, nämligen att den i så stor utsträckning helt enkelt är en del av den vanliga högern. Eftersom Styxhexenhammer666 och andra motståndare förlöjligat idén att MAGA-rörelsen skulle vara mottaglig för kommunismen och skämtat om vad som skulle hända om han deltog på ett Trumpmöte och träffade dessa människor, har Haz nu gjort just det. Här utmanar han förstås hela den bild som så ofta presenteras av att den “frihetliga” kapitalismen helt enkelt är ett med den amerikanska identiteten, identisk med USA. Eventuella “alternativ” kan ju enligt denna bild endast röra sig inom denna överideologis horisont. Det är således i högsta grad en öppen fråga i vilken utsträckning detta kommer lyckas. Men Caleb Maupin, en av de tidigare och mindre långtgående företrädarna för den nya konservativa socialistiska riktningen, som nu tycks ha försvunnit från debatten efter anklagelser om löjliga sexuella överträdelser gentemot andra i hans Center for Political Innovation, utmärkte sig i alla fall under lång tid, genom sina grundliga kunskaper om den amerikanska socialismen och kommunismen, för sin kraftfulla utmaning och revision av denna bild av vad USA är.

Hur stor är sannolikheten att Trump nu inser sina misstag och inte återigen skulle låta sig hindras och kontrolleras av de etablerade ekonomiska intressen som står bakom Republikanerna, den djupa staten, de neokonservativa, Kushner? Trump är ju ännu mindre ett alternativ till den vanliga högern än althögern var. Skulle han nu tillräckligt ha förstått vad han gjorde fel och ändrat sig? Ja, skulle han vara villig att lära av en uppstramad och omdirigerad MAGA-rörelse, bli villig att stödjas av och därmed välkomna MAGA-rörelsen även som MAGA-kommunism?

Det verkar förstås helt osannolikt. Men Haz förklarar icke utan plausibilitet att det helt enkelt inte finns någon annan väg än att ansluta sig till MAGA-rörelsen. Och att det för honom och MAGA-kommunismen inte handlar om Trump personligen, utan bara om rörelsen som sådan, om att denna, som en bred och legitim populistisk rörelse som siktar långt bortom Trump, är den kraft som, med de nya idéer de tillför, ensam kan besegra atlantkapitalismens system och den från det oskiljaktiga “syntetiska vänsterns” (Maupins term, tror jag) dekadensborgerliga politiska korrekthet och wokeism i USA.

Men även andra och mer specifika frågor inställer sig. Är knull-Haz’ anpassning även till althögerns vokabulär, memetik, pling-plongande och allmänt vulgariserande stil hållbar i längden, och inför en tillräckligt stor amerikansk allmänhet? Går MAGA-kommunisterna inte alldeles för långt och är de inte alldeles för urskillningslösa i försvaret av Sovjetunionen och Kina (och idag även Putin, en fråga där de ligger i linje med den vanliga antiimperialistiska vänstern som de annars med rätta kritiserar för dess bejakande av wokeismen), och av marxismen och kommunismen i allmänhet? Svaren på dessa frågor är tyvärr nej respektive ja. Problemen i båda avseendena är uppenbara i de många extremistiska dumheter som Haz’ anhängare nu skriver på Twitter.

Men den åskådningsmässiga skillnaden skulle kanske åtminstone kunna göra att althögerns kommunikativt-formella innovationer kunde få en god användning, att den förmenta humor som i dess jargong bara används för att sälja och maskera det som i högsta grad är sinistert allvar i stället kunde bli verkligt rolig, i tjänst hos andra värden. Och försvaret av den historiskt existerande socialismen och kommunismen är i stor utsträckning oundviklig idag, när det är uppenbart hur mycket värre det nyliberala väst från ett konservativt perspektiv i många avseenden visade sig bli.

Och på ett mer allmänt plan, där det MAGA-kommunistiska projektet i mycket motsvarar det jag försökt försvara som en ny socialkonservatism i betydelsen en ny socialistisk konservatism, är Haz’ analys riktig och viktig – både i ljuset av vad den vanliga amerikanska konservatismen är, och av vad större delen av den amerikanska vänstern blivit. Trots alla skillnader som följer av MAGA-rörelsens koppling till Trump, motsvarar den därför också den analys som länge kunnat leda till slutsatsen att även den europeiska populistnationalismen, med vederbörliga modifikationer och kompletteringar, varit den enda framkomliga vägen till den nödvändiga politiska förändringen. Att Haz’ och MAGA-kommunisternas problematiska, partikulära och kanske avsiktligt provokativa överdrifter riskerar att ramponera denna generellt viktiga amerikanska satsning i riktning mot en socialistisk konservatism eller konservativ socialism är därför beklagligt.

Trump var ju trots allt hela tiden i mycket en del av den vanliga, republikanska högern, och hans administration gick ytterligare åt fel håll i det han tvingades svika sina i valrörelsen givna nya, självständiga löften och uppge sin signalerade avvikande politik. Och skillnaderna mellan hans MAGA-rörelse och den europeiska populistnationalismen minskade när den senare – och inte minst SD – också började gå i samma felaktiga riktning, mot allians med den vanliga atlanthögern.

Men eftersom det fortfarande inte finns någon annan tillräcklig opinionsmässig grund för verklig politisk förändring, hänger, oavsett utsikterna, allt tills vidare på möjligheten att befria såväl den amerikanska som den europeiska populistnationalismen från den fatala och historiskt överspelade atlanthögerns samtidigt protofascistiska och alltför kulturradikala imperialistiska etablissemang, som de på så problematiskt och kontraproduktivt sätt kommit att associera sig med. En möjlighet som givetvis kräver ett nytt, riktningsgivande ideologiskt komplement.

Haz’ många informella, improviserade och formlösa liveströmmar är fortfarande så knullande långa att det framstår som en förmätenhet att anta att folk skulle vara beredda att avsätta så mycket tid för dem. Det är fullständigt orimligt; som helheter är de definitivt inte värda det, och det är nästan omöjligt att hitta det nya och intressanta i varje ström utan att genomlida helheten. Jag förstår inte vilka som gör det, men det är uppenbarligen en ny livsstil bland yngre amerikaner – och man kan därför naturligtvis se tendensen även i Sverige – att ägna större delen av sin tid åt att sitta och passivt höra dessa helheter. Men annars är hela denna strömverksamhet är meningslös, feltänkt: den är slöseri med både Haz’ och lyssnarnas tid.

Det är som med det podderi som numera breder ut sig i alla politiska läger på internätet: alltför ofta är det bara en av ny teknik möjliggjord slapp ersättning, en kvantitativ utspädning i form av olidligt utdraget lösligt snack, för dem som inte orkar ta sig samman och skapa koncentrerade, genomtänkta, effektiva audio- och videopresentationer och texter av hög kvalitet och bestående värde. Och naturligtvis ofta för sådana som har en felaktig uppfattning om hur mycket av vikt de har att säga och hur bra de säger det. Men det blir särskilt trist när även sådana som egentligen har mycket av vikt att säga förfaller till det.

MAGA-kommunismen skulle snabbt få mycket större inflytande om Haz i stället satsade på sina hittills alltför få innehållsligt såväl som språkligt disciplinerade kortare presentationer. Det är i dem han kommer till sin rätt och det är genom dem han övertygar, trots att inte bara hans styrkor utan även hans svagheter kommer till uttryck i dem. Svaret till Styxhexenhammer666 är en sådan.

För Sveriges del är frågan förstås om vår vänsterversion av populistnationalismen kan anträda denna väg, eller om den ska fortsätta lockas ned i en ekumenisk-populistisk radikalnationalism utan ideologiska utvecklingsresurser. Eftersom det handlar om en amerikansk rörelse är väl utsikterna faktiskt synnerligen goda i just Sverige.

Men utöver denna fråga gäller också att det egentligen inte borde vara nödvändigt med denna typ av marxism och kommunism för att frigöra populistnationalismen från högern. Det hade varit både fullt möjligt och fullt tillräckligt att populistnationalismen själv organiskt utvecklades från den punkt där SD så tydligt stod ännu 2015, när Mattias Karlsson med sådan idealt-paradigmatisk klarhet skrev att “[h]oppet om en bättre samhällsutveckling ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster”, och att “SD skall således inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.”

Idag har Karlsson fullständigt övergivit denna linje och helt – ja mer än åtminstone några andra inflytelserika SD:are – ändrat sin grundläggande ideologiska övertygelse, det som så länge definierat hans parti. Nu arbetar han genom Oikos för dess raka motsats. Mot valrörelsens slut hade den nya tänktanken reducerats till ett rent partipolitiskt propagandaorgan, som spred budskapet att även de ledande SD-politikerna bara bedrev högerpolitik. En kampanj handlade om “höger-löftet”. “Henrik Vinge (SD) har gett sitt höger-löfte – Henrik Vinge står upp för högerpolitik”, hette det exempelvis.

Har den gamla vanliga högern ändrat sig, som SD – i den mån de ens anser sig behöva det i den primitiva opinionskantringen – säger till sitt försvar? Ja, på ett sätt som den historiskt ofta kunnat göra det. Är detta ett sätt som legitimerar SD:s anslutning till den? Nej, eftersom ändringen alltid bara är marginell, alltid håller sig inom de allmänna ramarna för högerpolitiken, och dessa omöjliggör SD:s legitima politiska mål, eftersom de är oförenliga t.o.m. med konservatismen i en meningsfull betydelse.

Men eftersom så många inom populistnationalismen bara är vanliga högertyper med populistisk läggning som radikaliserats i de invandringsrelaterade frågorna, finns inget motstånd mot SD-ledningens omdirigering av en populistnationalism som i och med denna kalkylerade manipulation blir till något helt annat. Och eftersom althögern i verkligheten inte var något fullständigt och trovärdigt alternativ utan mest ett supplement som bidrog till denna radikalisering av den vanliga högern, välkomnar dess kvarlevor entusiastiskt SD:s anslutning till denna.

Den överhängande risken med 2015 års formuleringar var förstås att de så lätt lät sig läsas som pekande i riktning mot neofascismens “tredje positions”-tänkande, som inte sällan även kopplas direkt till den ursprungliga fascismen. Karlssons ord om “vare sig höger eller vänster” och “framåt och uppåt” skiljer sig väl knappast från vad som skrevs i Per Engdahls och nysvenskarnas tidskrift Vägen Framåt. Även denna läsning av Karlsson öppnar ju en väg till den vanliga högern i enlighet med den generiska fascismens historiska mönster, och att Engdahl kom att vurma för vad som eventuellt kan sägas ha varit den svenska socialdemokratins typ av korporatism snarare än för den italienska ändrar ingenting därvidlag. Vad MAGA-kommunisterna och den förhoppningsvis större rörelsen i riktning mot en konservativ socialism i USA skulle kunna bidra till att pedagogiskt tydliggöra för åtminstone svenska populistnationalister är varför denna väg är en illusion och en återvändsgränd, som ofta blivit fatal. Man måste titta noga och nära på den historiska fascismen för att verkligen förstå detta, inte låta sig duperas av dess ofta allmänkonservativa och ibland sociala verbiage.

En tredje position är förvisso vad som behövs. Men den måste vara av annat slag än den som hittills prövats. Den måste vara den utvecklade, nya socialkonservatism i europeisk mening som också, med hjälp av nya teoretiska resurser och perspektiv, men ändå på organiskt sätt, lätt kunde ha vuxit fram ur Karlssons i förhållande till dessa olika potentialer neutrala och formellt riktiga principiella formuleringar 2015. Det hänger på definitionen av begreppet socialkonservatism.

Det brukade sägas att mänsklighetens moraliska utveckling inte höll jämna steg med den tekniska, och att det innebar ett stort hot om nya krig, världskrig, atomvärldskrig.

1900-talets världskrig var illa nog. Tekniken fortsätter utvecklas, om än långsammare än tidigare, men i övrigt har väl mänskligheten under atlant- och globalkapitalismens senaste utvecklingsstadier snarast börjat regrediera.

Det har länge varit uppenbart att dagens ofantliga vapenindustri och vapenhandel, i förening med den alltmer infantiliserade och brutaliserade kulturen, kommer leda till nya och långt värre krig. Om inte ett nytt politiskt, kulturellt, moraliskt och andligt ledarskap framträder.