The Question of Yes’s “Main Sequence”

The philosopher Bill Martin, in his book Music of Yes: Structure and Vision in Progressive Rock (1996), speaks of what he calls Yes’s “main sequence” of albums in the 70s. This is a necessary concept for a proper understanding of Yes. All of their best work is contained in this sequence. The Tales album is its artistic culmination, inasmuch as it represents the most complete development of their music, including a deepening of the worldview expressed in both the music and the lyrics.

Still, I am disinclined to say that the best songs on the other albums in the sequence do not reach the same high level. They are, I submit, Starship Trooper and Perpetual Change from The Yes Album, Heart of the Sunrise from Fragile, Close to the Edge from Close to the Edge, and, after Tales, the final part of The Gates of Delirium (Soon), from Relayer, and Awaken from Going for the One. These songs too are unsurpassed, after almost a half-century.

There is, however, one minor problem with the idea of a main sequence of Yes albums. One of the things that set Yes clearly apart from the second greatest band in prog, Genesis, is that, after the 80s (neoliberalism) destroyed everything of value in 70s prog, they almost attained again, on a few occasions in the 90s and early 00s, the level of the main sequence. This is so remarkable that it must be mentioned as a qualification in the discussion of the main sequence. Martin couldn’t do it in his book, since it happened after it was published.

The first instance of this is the studio material included on Keys to Ascension 1 & 2 – the main parts of which are live performances – and later compiled on Keystudio (2001), which, as Wakeman and Howe rightly insist, should be regarded as an album in its own right. It is not quite on the main sequence level. But this is only because Anderson’s lyrics have declined. By this time, they no longer consistently took the distinct and proper form of artistic expression, but were often reduced to a kind of preaching. The lyrical vision is thus too simplified, and increasingly involves, too explicitly, some typical, current moral and social concerns. But nothing else really separates Keystudio from the main sequence in qualitative terms. This is truly remarkable.

I would go so far as to suggest that in terms of the music, Keystudio is, as a whole, a better album than both Relayer and Going for the One, although there is nothing comparable to the mentioned masterpieces on those albums. In fact, both Relayer and Going for the One display distinct weaknesses (although very different ones) in comparison with the earlier albums in the main sequence. Even the beginning of the lyrical decline is discernible in a few places on the latter.

The second instance of Yes coming close to the main sequence – I mention the instances in order or importance – in this late period is the album Magnification, released the same year as Keystudio. This was the last real Yes album, since it was the last with Anderson. For those who have patience with the lyrics, it too must be said to be on the general level of Relayer and Going for the One, again with the exception of the latter’s Soon and Awaken respectively. On Give Love Each Day and We Agree, it is possible at least to understand that this is the band that once made the greatest album of all time; they are almost perfectly crafted yet not too complex songs, displaying Yes’s distinct melodic and structural-compositional elevation.

The third instance is the album The Ladder from 1999, a lighter, simplified, more easily accessible version of Yes for the pop ear, and with the same weak lyrics, but far superior to the abysmal, corporate, Trevor Rabin version of the 80s, and still very recognizably Yes.

These achievements, at this late stage, recovering from the calamity that was the 80s, are not paralleled by any of the other great prog bands from the 70s. The concept of the main sequence must be supplemented by their special mention.

Imperialism och globalism

Oikos publicerar på sin hemsida en artikel av John Fonte från Hudston Institute, känd för sin analys av vad han kallat “transnational progressivism”. Artikeln, som översatts av Arvid Hallén, bygger på Fontes föredrag vid årets National Conservatism-konferens i Rom i början av februari, som jag kort kommenterade här. Detta är intressanta evenemang, och initiativtagaren Yoram Hazonys argumentation för nationalkonservatismen rymmer utan tvekan för vår tid viktiga insikter, även om denna typ av konservatism från mitt perspektiv givetvis i sig förblir otillräcklig.

Tyvärr ser Oikos publicering amatörmässig ut, då ingen presentation av Fonte eller beskrivning av detta artikelns ursprung och sammanhang tillhandahålls. Men i artikeln får Fonte i alla fall fram en del av kontinuiteten och överlappningen mellan den amerikanska imperialismen och globalismen, även om den missar mycket av innebörden av båda. Vad den framför allt missar, eller döljer, är otillräckligheten, ytligheten och illusoriskheten i den nationalkonservativa reaktionen mot globalismen. Reaktionen innebar i USA:s fall under Trump – som är vad det huvudsakligen handlar om här – i verkligheten s.a.s. bara en partiell reträtt från globalismen till imperialismen.

Trump är förstås en del av den stora populistnationalistiska vågen i världen, en bred opinion som i många länder på fullt begripligt sätt reagerat mot globaliseringen och dess följder. Men hans politik hade inte kunnat drivas om den inte också haft stöd i en del av etablissemanget, som helt enkelt ansåg imperialismen fördelaktigare för sina intressen än globalismen. Att reträtten från globalismen var blott partiell berodde på de nödvändiga begränsningar som ligger i USA:s faktiska särställning i världen ifråga om denna. En reträtt från globalism till imperialism, för att inte tala om en blott partiell sådan, innebär ju på intet sätt en nationalkonservatism i någon allmän, även för andra länder giltig, normativ mening.

Ännu ett steg mot NATO

Strävan efter försvarsallians med Finland, som SD brukar nämna som sitt alternativ till NATO, blir nu en förevändning för partiet att ta ytterligare ett steg mot NATO.

SD säger att vi genom att “likt Finland” öppna dörren mot NATO “signalerar” vår “vilja att fördjupa samarbetet” med Finland och ger vår säkerhetspolitik en “tydlig inriktning” mot försvarsförbund med Finland i stället för anslutning till NATO.

Man kan lugnt säga att omvärlden inte kommer uppfatta någon sådan innebörd av signalen, någon sådan tydlighet. Det gör ju liksom inte ens medavsändaren M. Dörröppningen mot NATO “stärker” verkligen inte “säkerheten i vårt närområde”.

Mattias Karlsson säger att det inte finns något alternativ till det konservativa blocket. Det är givetvis fel. Men en sak är klar: SD är inte längre något alternativ till M och KD.

Nej till NATO. Nej till konservativa blocket.

Om kärnkraft

Jag kan inte bedöma allt Peter Rudling säger i denna intervju med SwebbTV, men en del motsvarar min allmänna förståelse av kärnkraften: 4G-forskning bör satsas på; Kina, Ryssland och Frankrike är ledande; Big Oil har försökt sätta stopp inte minst genom miljörörelsen.

Vad jag tror på när det gäller kärnkraften är helt enkelt forskningen om den, och inte minst om fusion. Vad man gick så långt som att kalla det “forskningsförbud” som kom att följa på den svenska folkomröstningen var något jag fann ytterst problematiskt. Detta är inte mitt område, men i ljuset redan av den lätt konstaterade oenigheten inom forskningen framstår det som uppenbart att man måste nå fram till en säker kärnkraft, inklusive det eventuella slutförvaret, innan man överhuvudtaget fortsätter att bygga ut den.

Ja till kärnkraft betyder för mig ja till forskning om kärnkraft, och gärna en ny storsatsning på den, i internationellt samarbete med de nämnda länderna som ligger långt framme på detta område.

Ett historiskt misstag

Man skulle kunna säga att det konservativa blockets strategi är ett historiskt misstag från SD:s sida.

Tänker man sig att det är möjligt att omvända tillräckligt många i den gamla borgerliga högern och – som detta idag kräver – bland högerpolitikens globalistiska intressenter till SD:s positioner i kärnfrågorna och till den utvecklade sociala konservatism som är nödvändig?

Detta verkar inte ens ingå i SD:s strategi. I stället föreställer man sig en fusion med den typ av liberalkonservatism som den gamla borgerliga högerns kapitalism – i USA snarare än i Sverige – kunnat sträcka sig till att acceptera.

Detta synsätt präglar idag hela populistnationalismen, hela alternativsfären, med undantag för den uttalade vänsterinriktning som vuxit fram den senaste tiden men som är liten och har sina egna ideologiska problem.

Allt har reducerats till den vanliga, enkla höger-vänsterpolariseringen, i vulgariserad form.