Sedan Europaparlamentsvalet 2014 har jag argumenterat för att de europeiska populistnationalistiska partierna borde samlas i en enda stor och slagkraftig partigrupp. Visserligen finns olika inriktningar och tonvikter, som blir synliga framför allt i internationellt-politiska och ekonomisk-politiska frågor. Men den gemensamma populistnationalismen, motståndet mot massmigrationen och den radikala multikulturalismen såväl som mot EU, är såvitt jag kan se det för alla mest väsentliga och det som därmed förbinder dem till vad som borde vara ett gemensamt, starkt block.
Den onödiga splittringen har ibland i sina överdrifter av skiljaktigheterna överskridit gränsen till det rent löjliga. Det enda hållbara argumentet för att exempelvis inte svenska SD skulle ansluta sig till samma grupp som franska Rassemblement National har varit att SD, på grund av den yvige tidigare ledaren Jean-Marie Le Pens med viss regelbundenhet återkommande oförsiktiga uttalanden, skulle försvagas på hemmaplan eftersom den svenska opinionen inte är mogen för det.
Sedan det senaste EP-valet förra året har vad som tidigare kallades ENF-gruppen (Nationernas och Frihetens Europa), den huvudsakliga “radikalare” populistnationalistiska gruppen, ombildats till ID-gruppen (Identitet och Demokrati), med Rassemblement National, italienska Lega och tyska Alternative für Deutschland som viktigaste partier. SD:s, DK:s, Sannf:s och UKIP:s gamla grupp EFDD har upplösts på grund av Brexit, och dess medlemmar uppdelats på ECR- och nya ID-gruppen, på det märkliga sättet att DF, som tidigare kompromisslöst motsatte sig Le Pen-familjens franska parti och även försökte hindra SD från att ansluta sig till dess grupp, nu själva gjort det, tillsammans med Sannf, under det att SD satsat helhjärtat på en ny atlanticistisk orientering och gått med i ECR, brittiska Tories’ och polska Lag och Rättvisas grupp, som också har samarbete med Republikanerna i USA och Likud i Israel.
Det viktiga för SD har nu blivit att helt enkelt ansluta sig till nära till den amerikanska konservativa rörelsen i allmänhet, utan närmare definition, även om det ibland märks en förhoppning att den amerikanska konservatismen, liksom Tories’ brittiska konservatism under Boris Johnsons ledning, under Trump ska förändras i en riktning som mer liknar SD:s egen populistnationalism.
Resultatet av dessa förändringar är att uppdelningen i Europaparlamentet nu blivit ännu märkligare och mer omotiverad än tidigare. Redan det faktum att DF, som tidigare alltid befarade att SD var alltför radikala, är med i ID synes i sig självt vederlägga SD:s argument om ID-partiernas farliga radikalism. Även Alternative für Deutschlands medlemskap i ID visar hur betydelselös skillnaden är: detta parti stöddes tills nyligen tämligen helhjärtat av SD-ledningen.
Men det är ännu märkligare än så. I den förment moderata etablissemangsgruppen ECR har upptagits inte bara det klart radikala spanska Vox, utan också Fratelli d’Italia, det radikalare italienska alternativet till ID:s Lega, som fick stora framgång i senaste EP-valet. Det anses ha rötter i gamla Movimento Sociale Italiano, som Mussolinis kvarvarande anhängare startade omedelbart efter kriget.
För den atlanticistiske SD-skribenten Ronie Berggren går dock fortfarande den djupaste och knivskarpaste tänkbara rågång mellan SD, och därmed numera ECR, å ena sidan, och vad han i ett nytt inlägg på Facebook kallar “alt-konservativa rörelser” på den europeiska kontinenten. Med detta uttryck menar han att ID-partierna är likvärdiga med “alt-right-rörelsen i USA”.
Steve Bannon, som okänsligt kommer klampande in i Europa och buntar ihop ECR:s och ID:s partier, avfärdas av detta skäl av Berggren. med anledning av ett reportage av Vice News’ Michael Moynihan, trots Bannons kopplingar till det republikanska etablissemang som man nu organiserat samarbetar med – “även om SD sannolikt stöder Trump”, som Berggren skriver. Här har han rätt, SD har inget samarbete med just Bannon. Men de har ett samarbete med Republikanerna eller åtminstone deras tankesmedjor, och just detta är föremålet för Berggrens hela politiska engagemang.
Viktigare för Berggren är därför att SD inte samarbetar med italienska Lega. Berggren betonar detta starkt på grund av Bannons bullrande hämningslöshet i detta avseende. SD har nu “utan tvekan gjort slut med de här andra alt-konservativa rörelserna i Europa (dem som AfS flörtar med)” och har nu äntligen i stället börjat “dejta” den amerikanska konservativa rörelsen – det vill säga den amerikanska etablissemangskonservatismen, vad som av kritiker kallas “Conservatism, Inc.”. Det handlar här enligt Berggren om “en oerhört viktig distinktion”; “SD kör idag det anglosaxiska spåret”.
Men hur är det då alltså med Fratelli d’Italia, som förutom sin fascistiska bakgrund ohämmat lagt sig till med vulgäratlantisk Trump- och Bannon-jargong? Det är inget problem för Berggren att SD samarbetar med dem i stället för det mindre radikala Lega, som DF och Sannf samarbetar med?
Motsägelsen är fullständigt grotesk. Fratelli d’Italia må, liksom svenska AfS, vara “alt-konservativt” i Berggrens mening. Men de tillhör alltså SD:s och Tories’ grupp. Den generella kopplingen av Lega och andra ID-partier till amerikanska alt-right framstår däremot som alltmer missvisande, även om i enskilda fall sådana förvisso förekommit, inte minst under den värsta Trump-yran för några år sedan.
Ett helt entydigt bevis för att någon viktig skiljelinje idag inte går mellan ECR och ID är att inte bara Bannon buntar ihop dem, utan även att Yoram Hazonys nya National Conservatism-konferens, som arrangerades för första gången i Washington förra året, nu annonserar att förutom Viktor Orbán – lika kontroversiell för SD som ID, trots att hans parti tillhör EPP – även Legas Matteo Salvini och Rassemblement Nationals Marion Maréchal ska tala på nästa möte i Rom i början av februari. I annonserna lyfts dessa fram med bild som konferensens huvudattraktioner. Men bland talarna annonseras också, utan bild, ECR:s ordförande Ryszard Legutko.
National Conservatism-konferensen startades av den nya Edmund Burke-stiftelsen, bakom vilken den israeliske författaren Hazony är en drivande kraft. Hazony är mest känd som författare till den uppmärksammade boken The Virtue of Nationalism, som Simon Petterson förra året skrev en positiv recension av i SD:s Samtiden. Temat i år är ‘God, Honor, Country: President Ronald Reagan, Pope John Paul II, and the Freedom of Nations’. Sponsorer är förutom Edmund Burke Foundation bland annat International Reagan Thatcher Society, gamla brittiska Bow Group, där Roger Scruton var verksam, nederländska Centre for European Renewal med kopplingar till svenska Konservativa Förbundet, en ideologisk förbindelselänk mellan M, KD och SD som förbereder det svenska “konservativa blocket”, och sionistiska israeliska Herzl Institute.
Övriga talare i år är Douglas Murray, Newt Gingrichs fru Callista, numera USA:s ambassadör i Vatikanen, Thatchers gamle rådgivare John O’Sullivan, känd inte minst för sin av Scruton hyllade bok om Reagan, Thatcher och Johannes Paulus II, och tidigare ordföranden för American Enterprise Institute, Christopher DeMuth, som också tillhör Burkestiftelsens ledning. Förra året, på den första konferensen, i Washington, talade Paulina Neuding, och till och med John Bolton. Den sistnämnde var verkligen en anledning till farhågor, ja farhågor som kvarstår. De amerikanska paleokonservativas – med Paul Gottfried i spetsen – respons på Hazonys initiativ var och förblir starkt kritiska. Men Boltons närvaro uppvägdes för min del av att även Tucker Carlson talade, och att den utmärkte Daniel McCarthy, Claes Ryns student som tidigare var redaktör för The American Conservative, tillhör Burkestiftelsens advisory board.
Kritiken är från mitt perspektiv givetvis fullt begriplig. Trots Bannons motstånd mot den globalistiska huvudlinjen från 90-talet uppviglar även hans falang ändå populistmassor till stöd för konfliktlinjen mot Kina och Iran. Dessa nya projekt kan delvis vara ett förfinat uttryck för samma bakomliggande avsikt, trots deras mycket klara antiimperialistiska principförklaringar. Ändå tyckte jag denna gång att den paleokonservativa kritiken gick litet för långt och var något för a priori-artad. Projekten borde åtminstone ges en chans. Det var uppenbart att Hazony gav utrymme för ett mycket brett spektrum av amerikanska konservativa, och det är detta spektrum som nu ytterligare vidgas i Rom om några veckor.
Förvisso ligger Hazonys projekt som synes på många sätt nära centrum av den amerikanska etablissemangskonservatismen. Ändå tvekar man inte att i Europa fullständigt kollapsa gränsen mellan ECR och ID, till den grad att man lyfter fram ID-politikerna framför ECR:s ledare. Ja, man bekräftar rentav Berggrens “alt”-kopplingar genom att till och med inkludera Fratelli d’Italias ledare Giorgia Meloni som huvudtalare, på bild bredvid de andra nämnda! Men hur var det nu…hon är ju alltså med i Legutkos och SD:s ECR…
Hazonys national conservatism-initiativ är det kanske främsta exemplet hittills på att den organiserade intellektuella delen av den konservativa rörelsen i USA tar ett steg i riktning mot SD:s typ av partier i Europa. “Today is our Independence Day!”, utropade han i sitt öppningsanförande i Washington förra året; “Today we declare independence from neoconservatism! From neoliberalism! From libertarianism! From what they call classical liberalism!”
Åtminstone sådan den formuleras så här långt, och givet de ramar vi här rör oss inom, är inriktningen på många sätt föredömlig. Är det någon amerikansk tankesmedja SD borde samarbeta med så är det denna. Det är ju bara dess typ av utveckling och samtidsanpassning av den amerikanska konservatismen som kan legitimera SD:s atlanticistiska orientering: möjligheten att vi med Trump ser en förändring av den amerikanska högern i populistnationalistisk riktning, ja, med Boris Johnson, av hela den atlantiska högern. Det är ju den förändring som, om den får svensk efterföljd hos M och KD, kan göra blockbildning utan ensidiga kompromisser från SD:s sida möjlig.
Burkestiftelsen och dess konferens saknar visserligen såvitt jag kan se hittills den socialpolitiska dimension som är avgörande för SD:s socialkonservatism. Men den tycks däremot Johnson och Tories nu börja ta upp genom sin nya allians med gamla Labourväljare för Brexits skull. Jag tror ännu inte att de menar allvar med denna viktiga del av den förändring som skulle kunna rättfärdiga SD:s nya atlanticism, men det återstår att se vilket inflytande den europeiska populistnationalismen själv kan utöva på USA och Storbritannien här, genom sådana evenemang som den nu aktuella konferensen.
Vissa kommer se årets talarlista som en bekräftelse på Hazonys avstånd från neocons, andra som ett bevis för att även ID atlantiseras. Salvinis stöd för Trumps senaste krigshandling i Irak bekräftar den senare tolkningen. Detta är en fråga som måste återkommas till. Men under alla omständigheter minskar skillnaden mellan ECR och ID ytterligare. Uppdelningen av populistnationalismen i Europaparlamentet är idag mer absurd än någonsin.
–
Thierry Baudet, ECR och Ryssland
Salvini, SD och EU-reformismens politiska organisation
SD:s vägval i Europaparlamentet
Brexit och det alternativa Europasamarbetet
Europas framtid – och Sverigedemokraternas
Det alternativa Europasamarbetet
Förhållandet till Front National
Jan Olof Bengtsson 
Karlsson var närvarande i Rom. Rätt väg! Rod Dreher, som öppnade evenemanget som keynote-talare, skriver en rapport i The American Conservative.