Motpol och anonymitetskulturen

Motpol.nu är en svensk bloggportal för “kulturkamp – folkbildning – samhällsdebatt”, som avger följande avsiktsförklaring:

“Det svenska debattklimatet har i takt med den politiska korrekthetens frammarsch blivit både likriktat, snävt och tråkigt. Ett resultat av detta är att många intelligenta och viktiga röster tystas ner, och inte ges utrymme i debatten.

Debattutrymme är inte något man får, det är något man tar. Tanken bakom Motpol är därför att ge den svenska debatten nytt liv, genom att erbjuda en plattform för de kvalitativa och frisinnade röster som har sin grund i en nordisk världsbild, och som följd av detta idag sällan ges utrymme.

Motpol är på så vis en del av, och en försvarare av, den långa nordiska traditionen av fri debatt, yttrandefrihet och åsiktsfrihet.

Våra skribenter representerar ett brett spektrum av ideologiska inriktningar, men förenas i en gemensam värdegrund baserad på ett värnande om nordisk kultur och tradition. Projektet som sådant är såväl politiskt som organisatoriskt obundet. Varje deltagare ansvarar juridiskt för sin egen blogg.”

Innehållet är onekligen politiskt inkorrekt. En av Motpols skribenter är Jonas De Geer, Samtidsmagasinet Salts redaktör. Detta kunde i förstone synas förvånande, eftersom Jonas är en förkonciliär katolisk traditionalist och, fastän förvisso svensk patriot, ingalunda någon representant för en specifikt “nordisk världsbild” i den mening denna term såvitt jag kunnat se förstås av de övriga Motpol-skribenterna.

Portalen präglas ofta av ett distinkt avstånd till kristendomen, en vilja att gå utöver den och dess judiska bakgrund (ibland tycks de ses som helt främmande för västerlandet och inte minst det nordiska), en programmatisk strävan att gå tillbaka till, återupprätta, och bygga vidare på den förkristna, indoeuropeiska traditionen.

Men Jonas skriver sällan om sin katolska tro i bloggen, vilket gör att han ändå passar väl in i Motpol. Åsiktsmässigt verkar han nästan helt överensstämma med de övriga skribenterna åtminstone ifråga om analysen av och avståndstagandet från dagens “politiska korrekthet”, temata som ofta dominerar.

Jag hade först tänkt skriva en kommentar i Jonas’ blogg till de tillbakablickar på Salt som han nyligen gjort där, men jag avstod från detta eftersom jag inte kunde se vilka som står bakom portalen. (Sedan dess har jag upptäckt att det är Nordiska Förbundet. Detta förbund känner jag till, eftersom jag köpt några böcker från dess förlag, Nordiska Förlaget, bl.a. Jonas’ Motströms: Skriftställning i urval 1996-2008. Men det gör inte saken mycket bättre, eftersom jag inte vet vilka som står bakom förbundet.) Dess redaktörer och flertalet av dess skribenter är anonyma.

I stället blev det därför en artikel här i min blogg, Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt (25/9). Denna artikel föranledde dock en av Motpols läsare att i en kommentar i Jonas’ blogg be denne uttala sig om en av de punkter jag tagit upp. Jonas svarade bl.a. – utan att ännu ha läst artikeln – att jag “inte riktigt lever i verkligheten”, och fortsatte efter en följdfråga från läsaren: “Politiskt inkorrekta intellektuella har tolererats, så länge de pysslat med sina specialintressen…Att ta sig an tidens brännande frågor: massinvandringen, den systematiska perverteringen av kulturen etc. vågade ingen etablerad människa göra. Jag vill inte låta vresig, men det blir ibland rätt påfrestande med alla omdömen från läktaren från dem som aldrig vågat/kunnat ta fajten.”

Efter detta ändrade jag mig och bemötte Jonas i hans blogg. Min kommentar och diskussionen som följde – med upprepning av skiljaktigheter men också en del invävda vänligheter – rörde samtliga påståenden Jonas gör i det citerade stycket. Men jag tog också upp orsaken till att jag först inte velat skriva i en Motpol-blogg: Motpol-redaktörernas och de flesta medverkandes anonymitet eller pseudonymitet.

Jag tycker denna fråga om anonymiteten är mycket viktig. Jag har problem med vad Jonas själv kallade den “anonymitetskultur” som florerar i denna typ av publikationer. I min egen länk-lista i den här bloggen förekommer en del sajter som delvis behandlar samma ämnen som Motpol-skribenterna, och i några fall utifrån liknande ståndpunkter. Även där framträder författare ibland under pseudonym. Men långtifrån lika ofta. De är också webtidskrifter och inte bara bloggportaler, och deras redaktörer framträder med sina verkliga namn. Jag har varit i personlig kontakt med några av dem, och bland Alternative Rights redaktörer återfinns rentav Paul Gottfried, som jag känner ganska väl.

Vid sidan av Jonas har Motpol också några andra skribenter som använder sina verkliga namn. De flesta döljer sig dock bakom namn och ord som anknyter till portalens nordiska och indo-europeiska tematik, såsom Solguru, Oskorei, Wodinaz, Olympiark, Kalki, Dharma. Jag är ovan vid denna praxis, i den utsträckning den här förekommer. Men detta är inte det enda skälet till att jag tar upp frågan.

Jag fann Jonas’ tal om omdömen från läktaren från sådana som aldrig vågat/kunnat ta fajten märkligt bland annat i ljuset av det faktum att hans egna nya vänner endast tog fajten under pseudonym. Jag tillät mig fråga om detta verkligen var så mycket bättre än vad hans gamla vänner gjorde. På detta sätt markerade jag min oförståelse för och mitt allmänna ogillande av anonymiteten som sådan – som gjorde att jag nu endast motvilligt skrev på denna plats.

Jag utvecklade också frågeställningen, delvis från vad jag ansåg borde vara Motpols eget perspektiv. Trodde Motpol-bloggarna att de kunde vinna den trovärdighet och det inflytande de eftersträvade utan att bli kända under sina riktiga namn? Komprometterade de inte snarare sin egen sak?

Eller var de inte helt seriösa? Om de drogs fram i ljuset – inte den “poltiska korrekthetens” falska ljus, utan det rätta ljuset, det ljus som Salt kunde ha förblivit – så fick vi se. Togs maskerna av fick de stå för sina åsikter på riktigt, eller ändra dem. De fick ta verkligt ansvar för vad de skrev.

Riskerade inte det hela nu att uppfattas som blott en teatralisk lekstugefascism? Hur många tog det på allvar utanför deras egen intralänkande krets? Framstod inte Jonas som den ende riktige skribenten och debattören – uteslutande av det skälet att han en gång uppträtt som en vanlig sådan, utanför den självmarginaliserande sekten?

Min avsikt med dessa frågor var att locka eller provocera Motpol-skribenterna att träda fram ur anonymiteten, att bli normala intellektuella – även till priset av viss anpassning till form och innehåll. Jag har invändningar mot mycket i Motpol, av samma slag som mot Salt, och fler av dem. Men jag måste sympatisera inte minst med den ovan citerade allmänna avsiktsförklaringen. Och det är ett faktum att några av författarna skriver tillräckligt bra för att deras poster med endast lätt redigering skulle vara värda att emellanåt publiceras också i bokform. Några verkligt kunniga och insiktsfulla personer gömmer sig här.

Mitt bemötande av Jonas’ anklagelse för bristande mod och förmåga i samband med den mer allmänna anonymitetsproblematiken utlöste emellertid en ursinnig, hatisk reaktion från några läsare, också i form av kommentarer i denna blogg till vad som då var min senaste post, Franz Xaver Winterhalter: Princess Elizaveta Esperovna Troubetzkaya (8/10); en reviderad och utvidgad version av mitt snabbt skrivna svar i Jonas’ blogg återfinns också där. Det var en reaktion som lärde mig mycket om anonymitetskulturen.

Reaktionen var irrationell, fylld av häpnadsväckande missförstånd, och på det hela taget sakligt obegriplig. Den uttryckte också attityder och värderingar i förhållande till det kulturella innehållet i denna blogg som jag skarpt tar avstånd från. Jag var ovan vid sådant aggressivt bemötande, och jag hade inte en aning om vilka dessa läsare var. Men jag ville ta dem på allvar och försöka förstå dem. Jag svarade dem därför utförligt och punkt för punkt. Därefter hördes ingenting mer från dem.

Dock var det naturligtvis inte de absurda saker de skrev utan att ha tagit reda på någonting alls om mig, deras sätt att utan grund placera mig i ett fack för en typ av kritiker de sannolikt ofta stött på och tillskriva mig denna typs beteenden och åsikter, som var det viktiga. Det var i stället den psykologiska och känslomässiga reaktion som detta var ett uttryck för som var det väsentliga och lärorika. Den visade hur högt värderade Motpols anonyma vikingar, kshatriyer, guruer o.s.v. var, och hur stor förståelsen var för deras anonymitet, hur nödvändig den ansågs vara.

Ändå måste jag upprepa och insistera på mitt ifrågasättande.

Jonas svarade att han innerligt avskydde anonymitetskulturen, men att han förstod den. Han hänvisade till att “vi har ett åsiktsförtryck idag, som alla är medvetna om”.

Detta är naturligtvis ett viktigt, ja ett s.a.s. i princip potentiellt avgörande övervägande. Men jag frågar mig: Är åsiktsförtrycket, det komplexa, masspsykologiskt ideologireproducerande fenomenet “politisk korrekthet”, idag i Sverige verkligen sådant att kunniga och formellt publicerbara skribenter av det slag som vi i några fall finner i Motpol verkligen inte kan skriva under sina egna namn? Jag måste faktiskt tillåta mig att betvivla det.

Innebär inte anonymiteten ett underkännande i förhand av vårt samhälles alltfort lagstadgade friheter? Bidrar den inte, genom att s.a.s. antecipera åsiktsförtrycket, till att förstärka det? Blir den inte särskilt graverande när man säger sig vilja vara “en del av, och en försvarare av, den långa nordiska traditionen av fri debatt, yttrandefrihet och åsiktsfrihet”?

Jag utmanar åter Motpol-skribenterna genom att också försöka se saken ur deras eget perspektiv: Varför undviker man den fulla offentligheten, den enda vägen till verkligt genomslag, om man är så hängiven sina idéer och övertygelser som Motpols skribenter ger intryck av att vara? Är sådana personer verkligen rädda för “social stigmatisering”, för att “förlora sitt arbete”, eller ens för att “få en kniv i magen”? Är inte “uthängning” i media bara välkommen publicitet för sådana som dem? Liknar de inte nu formellt alltför mycket extremvänsterns balaklava-terrorister? Skulle de inte vinna ett opinionsmässigt övertag genom att lämna anonymiteten till dem? Det hela förefaller märkligt från vad som borde vara deras egen ståndpunkt. Några i Motpol skriver ju också redan under eget namn och har såvitt jag förstår alltid gjort det.

Som jag framhöll i diskussionen borde det åtminstone bli en fråga om avvägningar. Är anonymiteten nödvändig i alla fall? Hur nödvändig är den i olika fall? Hur starkt är förtrycket i olika frågor? Är förändringar i det egna skrivandet ett pris värt att betala, och i så fall i vilken utsträckning? Det är för mig uppenbart att pseudonymiteten motverkar författarnas egna syften, och att det borde ligga i deras eget intresse att ompröva den.

Först när de övergivit den kunde, förefaller det mig, en verklig kritisk diskussion ta vid – seriös, offentlig, normal.

Och varför är en sådan önskvärd, ifråga om bloggar vars innehåll även jag ofta finner problematiskt (om än inte av samma skäl som liberalsocialisterna från höger till vänster)? Jag ska försöka återkomma om detta.

12 Responses to “Motpol och anonymitetskulturen”


  1. 1 SolGuru October 28, 2010 at 8:32 am

    Det du tar upp är en relevant frågeställning, utan tvivel. Samtidigt bör det understrykas att samtliga skribenter vars namn är kända (inklusive många av de formellt anonyma, såsom undertecknad, där extremvänstern hackat sig fram till namn) har blivit mordhotade bara under det gångna året. Att folk överhuvudtaget kopplade till portalens verksamhet har fått gå från sina arbeten, att det klargjorts för flera av dem som skriver under eget namn att de “aldrig kommer att gå vidare i karriären” och att det överlag inte är jätteroligt att ge uttryck för vissa åsikter om man bor på vissa orter, eftersom man rent faktiskt löper stor risk att utsättas för våld.

    Skulle vi inte tolerera anonymiteten, skulle vi helt enkelt inte få tag i nog bra skribenter. Sedan är det till viss del överdrivet – vissa jobb går alldeles utmärkt att ha oavsett vad man skriver på internet, och man blir inte bokstavligen talat fredlös bara för att man har med motpol att göra. Överlag har också anonymitetskulturen historiskt sett lett till att folk suttit och skrivit saker de inte kunnat stå för, så att säga “levt ut” diverse aggressioner mot olika företeelser och människor (som du själv fick uppleva i kommentarsfältet). Det tycker jag dock inte förekommer överhuvudtaget från motpols skribenters sida i dagsläget, i varje fall strävar vi efter att inte tolerera det.

    I princip har du i och för sig helt rätt, men samtidigt finns det ett inslag av naivitet i resonemanget. För min egen del står jag för exakt samma saker som jag skriver på bloggen i “verkliga livet”, det handlar bara om att åtminstone begränsa de direkta trakasserierna av mig själv.

  2. 2 SolGuru October 28, 2010 at 8:34 am

    Med det sagt är det givetvis så att du i grunden har rätt; på lång sikt måste vi avskaffa anonymiteten på motpol. Men hellre anonyma personer som skriver bra saker än offentliga personer som sitter tysta eller mumlar i skägget.

    • 3 Jan Olof Bengtsson October 28, 2010 at 5:52 pm

      Tack för detta svar. Låt mig tänka på det, och återkomma här.

    • 4 Jan Olof Bengtsson November 22, 2010 at 4:27 pm

      Ursäkta dröjsmål med detta svar.

      Det är en svår fråga, och jag behövde tid att tänka.

      När jag först bekantade mig mer grundligt med Motpol i samband med diskussionen med Jonas De Geer fann jag den skarpa ton med vilken de radikala åsikterna framfördes förbluffande. Jag var också ovan vid denna omfattning av anonymitet. Jag hade tidigare bara läst enstaka texter i Motpol. Eller snarare, jag hade läst enstaka texter i de enskilda bloggarna, och hade bara en vag uppfattning om vad Motpol var.

      Däremot hade jag länge läst utländska nättidskrifter och sajter med liknande inriktning, där anonymiteten inte alls var lika utbredd. Skillnaden i detta avseende gentemot exempelvis den kontinentaleuropeiska “nya högern” framstod som slående. I Frankrike, Tyskland och Italien har ju mängder av intellektuella av er typ alltid framträtt på helt öppet och normalt sätt. Tonen har där förvisso varit en annan. Men det var ju enbart en fördel.

      Motpol-läsningen var en märklig upplevelse. Å ena sidan syntes det mig som om framställningssättet var ett sådant som skribenterna lättsinnigt kunde tillåta sig eftersom de inte framträdde under sina rätta namn. Skulle de verkligen, tänkte jag, kunna stå för detta utan anonymiteten? Det hindrade ju uppenbart ett seriöst genomslag för skribenternas idéer och perspektiv.

      Kommentarerna gav också förvisso intrycket av ett utlevande av aggressioner – framför allt den från “Maximus”, men delvis också “Olofs” (Fredrik Grossman har jag ingen anledning tro är en pseudonym, även om hans kommentar i övrigt var av samma slag). Varför hyste de dessa aggressioner mot mig? De var ju totalt förvirrade, ogrundade, irrationella. De gick ju långt utöver mina inlägg om anonymiteten. De uttryckte attityder och värderingar som, om de vore representativa, skulle vara komprometterande för Motpol-kretsen. När man gör sådana personangrepp anonymt, och dessutom inte återkommer när jag har besvarat dem, är det bara fegt.

      Å andra sidan stod det för mig klart att om man hävdade dessa åsikter på detta sätt kunde man inte rimligen samtidigt säga sig vara rädd för social stigmatisering, medial uthängning, förlust av jobb, mordhot eller ens mordförsök. Man signalerade en attityd av totalt förakt för allt tänkbart motstånd. Man gjorde, såg det ut som, anspråk på att vara dödsföraktande frontsoldater i striden för den världsåskådning avsiktsförklaringen beskrev.

      Anonymiteten och tonens radikalitet gav m.a.o. ett allmänt besynnerligt och ofördelaktigt, men samtidigt inte helt enhetligt intryck.

      Jag är glad att du ger mig rätt i sak, eller rörande det jag säger om anonymitetens nackdelar, även sådana de såvitt jag kan se borde framstå ur ert eget perspektiv. Vi är därmed eniga om att en kontinentaleuropeisk normalisering på något sätt måste äga rum i Sverige.

      Men samtidigt kan jag i övrigt ha fel i den här frågan. Jag måste respektera din beskrivning av situationen. Den kan förvisso vara så mycket värre i Sverige att anonymitetskulturen är fullt förståelig. Det kan verkligen förhålla sig så att jag helt enkelt inte förstått det.

      Denna kultur är verkligen mycket främmande, mycket annorlunda än den jag är van vid. Det fanns ingen som helst avsikt att “skryta med att jag inte var anonym”, som Grossman påstod. För jag hade aldrig tänkt på min icke-anonymitet som något som skulle kunna skrytas med. Visst sa jag politiskt inkorrekta saker, men det hade jag gjort så länge och i så många och stora sällskap av mer såväl som mindre likasinnade att det var något helt naturligt och självklart för mig. Det är möjligt att det var naivt, men jag uppfattade inte alls motståndet på samma sätt som ni.

      Jag är därför uppriktigt ledsen om jag förhastat, på basis av bara några dagars fördjupning i Motpol, utifrån min här beskrivna horisont uttryckte mig på ett orättvist och förringande sätt, och jag vill i så fall be om ursäkt för det. Men jag hoppas att du kan ha viss förståelse för denna min horisont och därmed varför jag reagerade som jag gjorde.

      Jag vet att i Sverige och andra västländer skattepengar används till att stödja kriminella propagandaorganisationer – ibland internationellt verksamma som centrala påtryckningsgrupper, i EU såväl som i Nordamerika – som ägnar sig åt åsiktsregistrering och har samröre med bl.a. extremvänsterns terrorgrupper. Att dessa även – och inte minst – av den ideologiskt drivna delen av den internationella storfinansen stödda organisationer ibland har semi-officiella funktioner i relation till myndigheterna. Att politiker i exempelvis England – i vissa avseenden ett mer korrupt och totalitärt land än Sverige – öppet förlitar sig på sådan delvis genom dem själva finansierad terror. Att deras maktställning är beroende av den. Att polisen där ibland tycks gripa offren för våldet snarare än förövarna.

      Och jag vet naturligtvis att hot och övergrepp av detta slag sker även i Sverige. Att det här beskrivna är “demokratin” idag. Ditt svar visar att långt mer uppmärksamhet och kraft borde ägnas detta problem.

  3. 5 Axel Fältberg November 8, 2010 at 11:21 am

    Jan Olof, står du själv öppet för de saker du sagt i anonyma sammanhang eller internet sociala sådana? Har hört dig utrycka samma saker om judar och invandrare för ett par år sedan i en lägenhet som är mer eller mindre är identiskt med David Duke och ND. Står du för det öppet för det eller förnekar du det? Vad skulle dina akademikerkompisar säga och arbetsgivare ifall de visste?

    • 6 Jan Olof Bengtsson November 8, 2010 at 8:10 pm

      Jag förstår inte det här.

      Jag har såvitt jag minns aldrig sagt saker i anonyma sammanhang, så jag kan knappast ha uttryckt “samma saker” när du hörde mig. Och vilka “internet sociala” sammanhang syftar du på?

      Liksom “Maximus”, som angrep mig efter mitt ifrågasättande av anonymitetskulturen, säger också du dig ha träffat mig och hört mig i verkligheten. Trots att du – hoppas jag – använder ditt riktiga namn, känner jag inte igen det och vet därför inte var och när detta ägde rum. Men jag kan ju inte komma ihåg alla jag träffat och inte heller allt jag sagt (eller åtminstone inte exakt när, var och hur jag sagt vad) i de vanliga, icke-anonyma sociala sammanhang där jag förvisso sagt många saker. Jag vet därför inte vad det var jag sa som var “mer eller mindre identiskt” med vad David Duke och ND säger. Även de säger många saker.

      Men jag kan inte minnas att det finns något jag har sagt som jag inte öppet står för (även om några formuleringar här och där naturligtvis kan ha varit olyckliga, ensidiga eller överdrivna – det är svårt att undvika i informell konversation). Varför frågar du om jag “förnekar” något av det? Varför skulle jag göra det?

      Det är heller inte på något sätt så att de ämnen du nämner är undantagna från mina samtal med akademikerkompisar och arbetsgivare. Varför skulle de vara det? Vad av det du hört mig säga är det du undrar över deras reaktion på?

      Det är väl självklart att man, när det finns anledning till det, måste kritisera judar och invandrare på samma sätt som alla andra? Jag har länge varit kritisk mot vissa radikala judiska organisationer och individer, men jag har också ofta sagt positiva saker om judar. När det gäller invandrare (om vi nu, som du gör, skiljer mellan judar och invandrare) har jag, tror jag, hittills enbart kritiserat massinvandringspolitiken som sådan och framför allt vissa av dess syften och resultat, och de krafter och intressen som i den anti-västliga globaliseringens tid har producerat den. Men detta innebär inte att jag menar att det inte också finns individuella invandrare och invandrarorganisationer som förtjänar kritik. Självfallet finns det också andra som förtjänar beröm.

      För att dina frågor ska kunna leda till något meningsfullt måste du åtminstone förklara vad det är du syftar på av det jag har sagt. Och helst också var och när vi träffades, och vilka våra gemensamma bekanta är.

  4. 7 Nordbo November 27, 2010 at 4:57 pm

    Hej, jag vet inte varför jag inte har hört talas om dig förrut. Jag har bara läst lite på bloggen, men det jag har läst är ju mycket intressant. Angående anonymiteten så kan jag bara tala för mig själv, men det handlar helt enkelt om att i det vardagliga livet skulle jag vara helt isolerad med mina åsikter och mitt synsätt. Så jag håller tillbaka lite, inte så att jag säger motsatsen till vad jag tror och tycker, men jag är försiktig ungefär som om jag levde bakom fiendens linjer. Jag har inte läst det som omnämns här, men jag tror att skälet till att en del är agressiva är att de upplever sig som hårt trängda, och att de i någon mening upplever det som att de lever i en fientlig omgivning.
    Att skriva anonymt är verkligen inte idealiskt, och inte heroiskt heller. Jag skulle ju inte bli avrättad om jag skrev under eget namn. Men jag tror att jag skulle få problem socialt, inte minst på jobbet.

    Jag såg att du gillar Paul Gottfried. Jag håller på att läsa “After liberalism” och jag har läst “Multiculturalism and the politics of guilt” och “The strange death of marxism”. Den sistnämnda boken skrev jag ett inlägg om här:
    http://www.friatider.se/marxismens-markliga-dod

    (det är tyvärr inte mitt riktiga namn)

    • 8 Jan Olof Bengtsson December 5, 2010 at 11:43 am

      Välkommen till bloggen!

      Anonymitetsdiskussionen tror jag att jag för min del efter mitt svar till Solguru måste betrakta som avslutad för denna gång. Jag får tänka mer på detta och eventuellt ta upp den igen senare.

      Låt mig bara slå fast som min ståndpunkt att det är otroligt, katastrofalt, och inte minst avslöjande för den svenska demokratin och de ledande svenska politikerna och opinionsbildarna, att intellektuella av Motpols typ i Sverige inte anser sig kunna skriva under sina egna namn av de skäl du, Solguru och andra nämnt. Här måste åtgärder krävas.

      Roligt att du skrivit om Paul Gottfried. Han är en god vän, som jag träffade första gången för drygt tio år sedan på en konferens i Savannah, GA. Jag har givit tre gästföreläsningar på Elizabethtown College där han är professor, och även bott hos honom och hans fru i deras viktorianska hem i E-town.

      De är mycket vänliga och generösa, och Pauls kunskaper och insikter – inte minst om Europa – går utöver de flesta amerikanska intellektuella konservativas.

  5. 9 Nordbo December 5, 2010 at 9:41 pm

    Jag upptäckte egentligen inte Gottfried förrän ganska nyligen. Men nu läser jag alla böcker jag kommer över. Jag har precis läst ut “After liberalism”. Tänkte recensera den någon dag.

    Gudmundson skrev att Sverige har fått en samizdatkultur:
    http://gudmundson.blogspot.com/2010/11/vi-etablerade-opinionsbildare-bar.html

  6. 10 Nordbo December 22, 2010 at 7:36 pm

    Jag vill bara säga att jag håller med om dina kritiska synpunkter, som vi diskuterade på min blogg. Anonymiteten gör nog att vi ibland säger saker vi inte riktigt menar. Och det är inte bra när någon jagar bort folk som vill diskutera, för att de är kritiska. Det strider mycket riktigt mot den uttalade strävan att bryta tendensen till sekteristisk segregation.

    Det skulle vara mycket intressant att se vad du har att säga om identitarismen.

    • 11 Jan Olof Bengtsson December 27, 2010 at 1:03 pm

      Bra, tack.

  7. 12 Kim Petrusson July 17, 2013 at 7:13 pm

    Det verkar som du börjar få rätt (inte bara i sak).


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi