Jan Olof Bengtsson

Den politiska eller åtminstone dagspolitiska kommentaren har tidigare inte varit min genre. Jag har i denna blogg beskrivit hur jag för ganska länge sedan förlorade mycket av mitt intresse för eget aktivt deltagande i politiken och t.o.m. den idépolitiska debatten i Sverige. Samtliga riktningar, partier och ledande tidningar och tidskrifter, inklusive dem jag själv medverkat i, rörde sig, efter några lovande tendenser i annan riktning under åttiotalet, inom ramen för vad som kom att kallas “myliberalismen” mot en alltmer total konformism och konsensus kring den distinkta men teorilösa och eklektiska s.k. politiska korrekthet som i allt högre grad dikterades från den anti-västliga globalismens kommandocentraler.

Detta dömde dem till allt större irrelevans. Det var uppenbart att jag inte kunde göra min optimala insats med dessa begränsningar. Jag har dock försökt hålla kontakten, och vänner och bekanta i partierna har uppmuntrat mig till förnyat engagemang. Eftersom jag tidigt träffat många av de ledande personerna har jag så att säga alltid känt mig äga de bästa förutsättningar för en partipolitisk bana. Men varje gång jag närmat mig politiken har besvikelsen med den rådande kulturen – och alltmer framträdande okulturen – i partierna blivit sådan att den omöjliggjort fortsatta steg. Den krets kring Tage Lindbom som uppstod vid mitten av nittiotalet, och tidskrifterna Contextus och Samtidsmagasinet Salt, såg under en tid ut att kunna förnya åtminstone en meningsfull och tillräckligt systemkritisk idépolitik, men det varade inte länge. När jag senast, efter några år utomlands, försökte övertyga mig själv om att det var moraliskt fel att helt överge partipolitiken och att man trots allt borde kunna åstadkomma något genom att stödja Moderaterna eller Kristdemokraterna, visade det sig att dessa partier just genomgått ytterligare häpnadsväckande ståndpunktsförskjutningar i centrala frågor som än en gång gjorde det omöjligt att genomföra något i denna väg i god tro. Inte bara den vanliga politiska debatten utan även den ideologiska och rentav den akademiska politiska analysen höll på att genomgå ett intellektuellt haveri, där alla de större och djupare perspektiven försvann. Det gick helt enkelt inte att engagera sig i de existerande formerna.

Närmare exempel på varför det inte gick bör vara överflödiga. De kulturvänsterns kampanjer och värderingar som kontinuerligt, en efter en, anammats av den förnyat råkapitalistiska högern och kristdemokratin (som delvis byggde på dem redan från början) dominerar nästan restlöst den offentliga diskussionen. Den genuint nyskapande traditionalism med verkliga historiska horisonter och filosofiska resurser, som jag tyckte mig se en avsevärd potential för några årtionden tidigare, är systematiskt och programmatiskt avförd från den reella politiska agendan. Endast några få – i och för sig berömvärda – undantagsfigurer vidareför en del av dess gestik och retorik i egenfinansierade projekt vid sidan om, men det är inte minst kontrasten mellan deras värderingar och vad de faktiskt tvingas stödja i det de insisterar på att samtidigt fortsätta verka inom dessa partier som gör att situationen framstår som så absurd. I allt högre grad måste jag, trots min personliga sympati och respekt för många av dem, fråga mig hur de kan se en oundvikligen marginell karriär i dessa organisationer som värd ett helt liv av allt löjligare eftergifter och självbedrägerier.

Låt mig ta blott ett enstaka exempel. Per Dahl var en av dem jag på åttiotalet bedömde som en i mycket intressant, genuin konservativ, som kunde representera en del av det som var av bestående värde i det konservativa tänkandet. Han var delvis verksam på Timbro på den tid genuina kulturkonservativa tilläts vara med, var väl förtrogen med Burke, och var en verklig profil i jämförelse med de utslätade rationalister och pragmatiker som så länge dominerat Moderaterna. Vad som hände på åttiotalet var främst att dessa trista modernitetsförvaltande teknokrater blev hårdare och tuffare, att de, ledda i sluten och ordnad trupp av Arbetsgivareföreningen, Timbro, och Sture Eskilsson, med början i Henri Lepages bok I morgon kapitalism assimilerade klassisk libertariansk ideologi och därmed plötsligt fick ett ideologiskt instrumentarium av en typ de kunde förstå, men tidigare saknat. De kände sig med detta rustade att möta vänstern på ett nytt sätt, och gjorde det också. Det hela var mer en organiserad politisk propagandasatsning än en genuin intellektuell förnyelse. Men i detta sammanhang lyckades också en del mer genuina konservativa röster, eller närmare bestämt kulturkonservativa, göra sig hörda, sådana som jag bedömde kunde fullgöra den “viktiga roll” som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i en artikel i Svenska Dagbladet 1984 med rätta hävdade att den från nyliberalismen skilda konservatismen kunde spela. Jag fann tidigt Carl Johan Ljungberg vara en av dem. Per Dahl var en annan. Även P. J. Anders Linder visade vid denna tid en sympatisk sensibilitet för denna dimension av politiskt tänkande och framför allt kulturella värderingar. Ja, detta gällde i viss mån t.o.m. Mats Johansson, om än s.a.s. i en annan stilistisk modalitet. Snart framträdde också Per Ericson.

Under många år var även jag i någon utsträckning med. Jag ville stödja och uppmuntra detta. Men det gick från början att se vilka kompromisser som skulle vara nödvändiga om man fortsatte i dessa institutionella sammanhang. Det nyliberala systemskifte som planerades intresserade mig inte. Jag minns inte minst när SAF-tidningen en gång skickade en bok om Hayek till mig för recension. Det var en god introduktion till en libertariansk tänkare av den alltmer ovanliga typ som också i åtminstone flera väsentliga avseenden var förenlig med konservativa perspektiv och värderingar, trots att han själv tog avstånd från benämningen. Men hur signifikativt var det inte att redaktören utan konsultation med mig helt enkelt strök mina få och denna gång relativt milda kritiska formuleringar om libertarianismen! Detta förfaringssätt präglade tyvärr i lika hög grad de publikationer och fora som inte direkt bar Arbetsgivareföreningens namn.

Trots detta uppenbara tryck från de doktrinärt libertarianska finansiärerna av Timbro o.s.v. tyckte jag dock fortfarande att det vid denna tid fanns hopp om att Ljungbergs och Dahls falang skulle kunna få en bestående plats i svensk politisk idédebatt och därmed kunna åstadkomma en verklig förändring av den tröstlösa högern. Det var inte så att jag var mer intresserad av den rådande socialdemokratiska ordningen, den svenska modellen, än av det nyliberala systemskiftet. Min likgiltighet för det senare berodde helt enkelt på att jag överhuvudtaget inte var särskilt intresserad av de ekonomisk-politiska frågorna sådana de diskuterades vid denna tid. Jag kunde se både att en och annan reform av den typ borgarna krävde säkert var befogad, och att kritiken mot alltför långtgående förändringar också kunde vara legitim. Jag förnekade givetvis inte att ekonomin hängde samman med förståelsen av samhället och politiken i övrigt. Men det var inte debatten om dessa frågor som jag engagerade mig i. Jag kände från början att alla de dominerande nationalekonomiska skolorna var otillräckliga, och Chicagoskolan och den österrikiska skolan kändes inte mer övertygande än den keynesianska. Jag hade så att säga kommit till politiken från kulturen, historien, filosofin och vad jag kallar andligheten, främst i form av humanistiska studier, och det var de – som verkligen inte är något verklighetsfrämmande, abstrakt eller vagt – som tillhandahöll även min förståelse av samhället och kriterier för bedömningen av det. Därför var det den nisch för mer filosofisk kultur-, värde- och moralkonservatismen som jag uteslutande intresserade mig för i den svenska högern. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg hävdade Claes Ryn att Eskilsson hade “soft spots” för genuina kulturkonservativa perspektiv. Och det ideologiska trycket på det mått av egentlig intellektuell verksamhet som bedrevs i dessa institutioner var ännu långt ifrån det som senare kom med figurer som Carl Rudbeck och Johan Norberg.

Dahl introducerade och översatte texter av Edmund Burke, och fortsatte på denna väg synbarligen utan att anpassa sig till den nya av Rudbeck och Norberg representerade andan, i en tid när vänstern anammade högerns ekonomi och högern vänsterns kultur. Han medverkade på nittiotalet i den idékonservativa tidskriften Contextus, och var även sympatiskt inställd till kretsen kring Lindbom, ur vilken Samtidsmagasinet Salt med tiden uppstod. 2003 utgav han antologin Och sedan? Den nya borgerliga idédebatten, med bidrag av, förutom honom själv, Fredrik Haage, Martin Tunström, Lotta Levay, Hanna Broberg, Peter Olsson och Hans Wallmark. Inte minst satte han en ofta relativt distinkt konservativ prägel på och välkomnade konservativa skribenter till Barometern, där han, efter att liksom Ljungberg ha lämnat det allt mindre kongeniala Timbro, länge var politisk chefredaktör. Under hela denna tid har Dahl för mig framstått som en sympatisk och historiskt kunnig representant för konservatismen i Sverige, även om det från början var uppenbart att han såväl som de andra nämnda alltid gjort den typ av kompromisser jag var obenägen till, och det till och med var osäkert om det var fråga om kompromisser eller om det i själva verket var något som de såg som förenligt med sina övertygelser.

Saker och ting förändras emellertid i världen, och det finns anledning att titta närmare på vad som idag döljer sig bakom den oförändrade konservativa beteckning som inte bara Dahl utan också en rad yngre bloggare som han hjälper till att lyfta fram använder.

I Barometerns “Bloggrunda” intervjuade Dahl förra året mannen bakom bloggen Konservativa tankar, Martin Edgelius, idag anställd av Moderaterna i Stockholm. Bloggen är, säger Dahl, “välgörande sparsmakad och kräsen”. Jag konstaterar också att det är en trevlig blogg i den dags- och ofta småfrågepolitiskt puttriga genren. Edgelius har gjort flera utmärkta observationer som är i linje med en konservativ åskådning av den eftersträvansvärda typen. Men den har här också blivit alltför tam och mellanmjölksaktig – anpassad för en karriär i Nya Moderaterna, samtidigt som, på det typiska sättet, anpassningarna till den nyliberala ekonomin fortfarande är mer uppenbara än de till vänsterns kultursyn.

Man kan självfallet inte ställa de högsta krav på alla bloggar – formatet är ju ännu huvudsakligen använt för kortare kommentarer. Men det bör också sägas att det inte finns någon principiell, teknisk orsak till detta förhållande, och att det förhoppningsvis kommer att förändras såtillvida som även längre, essäliknande texter blir vanligare (denna text är exempelvis snarast en essä, inte en tidningsartikel av den längre typ som har underrubriker). En del av Edgelius’ kommentarer, och inte minst dem han gör i intervjun med Dahl, är också av sådan karaktär att man tvingas beklaga en brist på historisk och filosofisk fördjupning och konsekvens. Dahl har heller inga invändningar när han konstaterar att bloggen är “dagspress-inspirerad”, och Edgelius säger själv att det sällan förekommer referenser till böcker.

Med all vederbörlig respekt för den erfarne Dahl, och utan att vilja formulera någonting annat än en konstruktiv kritik, måste jag säga att detta samtal i hans bloggrunda innehåller flera häpnadsväckande påståenden. Vad Dahl säger är inte mindre viktigt – i betydelsen signifikativt, eller symptomatiskt – än vad Edgelius säger.

Den senare förklarar att konservatism innebär att “göra det bästa av situationen som den är nu”. Detta är “konservatismens utgångspunkt”. Dessa formuleringar skulle kunna accepteras, om man med dem förstår mobiliseringen av de historiska traditionerna, insikterna och värdena i nuet, urskillningen och det kreativt förnyade uttrycket för vad T. S. Eliot kallade “the permanent things”, förverkligade på sådant sätt att de oönskade motsatta tendenserna och strömningarna effektivt motarbetas och vad som består av giltiga mönster på olika områden bevaras och förstärks – och, om de gått förlorade, återupprättas. Något som självfallet kräver realistisk klarsyn och orientering i situationen som den är nu.

Men tyvärr är det inte bara detta Dahl och Edgelius menar. “Om man vill vara involverad i partipolitik”, fortsätter Edgelius, “måste man ta i beaktande att man inte kan hålla med partiet i exakt alla frågor”. Det gäller att “anpassa sig”, att “ta det onda med det goda”. Gör man det finns “stort utrymmer att agera partipolitiskt som konservativ”. Detta är naturligtvis formellt delvis riktigt, och man kan i politiken självfallet inte förneka kompromissens nödvändighet. Men den avgörande skillnaden är den mellan att anpassa sig för att tillåtas marginellt pyssla med konservativa symbolfrågor och på så sätt få med en krympande väljargrupp som annars skulle gå åt annat håll, och att verkligen i de centrala frågorna förändra ett parti i en verkligt meningsfull konservativ riktning. Givet den faktiska, allmänna innehållsliga utvecklingen av partipolitiken idag får den edgelianska uppfattningen om möjligheterna en djupt problematisk innebörd i sammanhanget av Dahls och Edgelius’ konservativa anspråk.

Konservatismen har inte sällan i ytliga uppslags- och handboksmässiga sammanhang definierats i termer av “försvaret av det bestående”. Men naturligtvis har ingen filosofisk konservativ någonsin omfattat den absurda läran att det bestående i betydelsen det aktuellt förhandenvarande, “situationen som den är nu”, alltid bör försvaras, att man alltid bör “anpassa sig” till detta och “ta det onda med det goda”. Man kan säga att konservatismen som fenomen och begrepp uppstod just med motståndet mot den då förhandenvarande franska revolutionen och hotet att vissa av dess resultat, eller förutsägbara problematiska följder, skulle bli bestående. Den handlade om vägran att anpassa sig till situationen som den var då, vägran att ta det onda med det goda som fanns kvar eller i begränsad utsträckning tillfördes av det nya. Och så har det naturligtvis blivit i än högre grad sedan dess, när de förutsägbara problematiska följderna blivit det ofta dominerande bestående. Här finns en bestående giltig modernitetskritik, hur felaktiga de uppställda, rent reaktionära alternativen än varit.

Att inte anpassa sig till det onda i situationen är självklart inte detsamma som att inte acceptera det goda som också finns i nya situationer, nya ideologiska och samhälleliga delsanningar, förändringar. Detta är en självklar och grundläggande del av den nyskapande traditionalism som det tänkande som benämnts konservativt alltid utgjort när det varit som bäst. Men Edgelius och Dahl gör inte längre någon sådan distinktion. Konservatismen handlar till avsevärd del definitionsmässigt och till sin konstitutiva essens om försvaret av distinkta saker, och det är därför sådana former som “radikalkonservatism” och t.o.m. “konservativ revolution” kunnat uppstå. Det är därför Torbjörn Tännsjös försök att göra gällande att Sovjetsystemet kan försvaras utifrån konservatismen i dess historiska och politisk-filosofiska mening blir problematisk om han inte samtidigt försvarar de inslag i detta system som uppvisar de som motsvarade en innehållsbestämd konservatism. Historiskt var vad vi kommit att kalla konservatismen explicit för fortsättandet av vissa av de fredliga och även folkligt förankrade reformer som inletts långt före den franska revolutionen såväl som långt före den ryska. Men den såg klart den demoniska arten av centrala inslag i den nya världsrevolution som på alla områden satts i rörelse av problematiska intressen, idéer och kulturströmningar, och som tenderade att forma såväl gamla som nya ledarskikt.

Dahls bakgrund gör dock att jag är benägen att nu vilja ge inte bara honom utan också Edgelius the benefit of the doubt. Man vill naturligtvis gärna tro att en ny generation av konservativa med genuin insikt på något sätt ska kunna skapa sig åtminstone visst utrymme i de partier där de huvudsakligen är verksamma. Dessa är förstås främst Moderaterna och Kristdemokraterna, men Dahl och Edgelius hyser också hopp om Centerpartiet och Folkpartiet. De är överens om att “den gamla frisinnade delen av Folkpartiet hyser…en hel del konservativa värderingar”, och att “Lars Leijonborg var den siste representanten för dessa på nationell nivå…Här har väl Björklund dock gett dem än mer hopp.” Det är märkliga ord om den radikala småborgerlighetens gamla parti.

Naturligtvis, ja oundvikligen, ser vi fortfarande en del goda förändringar. Och förvisso finns många fall där reaktion beror på ofilosofisk tröghet och rigiditet snarare än genuin insikt och visdom, och andra där mognad följer av flexibilitet och nytänkande. Men det är i linje med konservatismen att avvisa radikal, utopistisk kompromisslöshet. Ett svenskt humanistiskt forskningsprojekt ägnades nyligen “traditionen som utopi”. Inte heller en sådan ohistorisk hållning är den burkeanska konservatismens. Nuets verklighet måste förvisso först realistiskt accepteras för att effektivt kunna förändras i enlighet med konservatismens insikter. Världen förblir ofullkomlig, och kompromisser är alltid, om än i varierande utsträckning och av olika slag, oundvikliga.

Denna välvilliga tolkning blir i det aktuella fallet emellertid svår att upprätthålla. Edgelius fortsätter med att förklara inte bara att det är oförenligt med konservatismen att “önska sig tillbaka till någonting annat”, utan till och med att detta i det förflutna belägna andra “ju alltid [är] förlorat, vare sig man tycker om det eller inte”. Det värsta är inte att Edgelius säger detta; han är ung och ny i dessa sammanhang, och det kan vara en förflugen formulering i ett sammanhang som inte föranlett någon förberedelse eller närmare eftertanke. Det värsta är i stället att Dahl fyller i med att dessa formuleringar är “Tage Lindboms definition“: “Först händer det någonting och då blir det en reaktion, och de som stannar vid denna arga reaktion de blir reaktionärer, men de som sen mognar i förhållandet till samhällets förändring, de mognar också till en konservatism.”

Naturligtvis formar allt som sker i någon mån framtiden på irreversibelt sätt, och givetvis måste den konservative på moget sätt hantera den förändringen. Men som generellt konservativt förhållningssätt är det av Dahl beskrivna märkligt – för att inte tala om hur bisarrt det är som Tage Lindboms definition av konservatismen. “Först händer det någonting” – en politisk revolution utvecklas, exempelvis, till ett nytt förtryckande våldsregim med mängder av oskyldiga offer. Kanske växer en ny, principiellt antitraditionalistisk totalitarism fram ur den. Vad gäller i ett sådant läge, om man får tro dessa formuleringar från Dahl och den nya konservativa generationen? Jo, att “inte stanna vid en arg reaktion” och “bli reaktionärer”. Att inte “önska sig tillbaka till någonting annat”, något som fanns före revolutionen, något som kunnat leda utvecklingen i mer humana banor. Något sådant hopp kan inte finnas. Detta andra är nämligen “alltid förlorat, vare sig man tycker om det eller inte”. Det enda rätta, och i själva verket det enda möjliga, är därför att anpassa sig till det som “händer”, till “samhällets förändring”. På så sätt rentav “mognar” vi, ja, vi mognar “till en konservatism”.

Jag vet naturligtvis att varken Dahl eller Edgelius egentligen menar detta. Det handlar här, återigen, bara om en tillfällig intervju i vilken ogenomtänkta formulerinar är naturliga och ursäktliga, och det vore orättvist att ta vad de säger alltför bokstavligt. Givetvis delar Dahl inte Tännsjös syn på Sovjetsystemet, och han själv var utan tvekan just en “arg reaktionär” så länge det existerade. Men Dahl och Edgelius tror på fullt allvar att den “samhällets förändring” som nu “händer”, dagens revolution, finanskapitalismens nyliberala globalisering med entydigt kulturradikala förtecken, från ett konservativt perspektiv är av helt annat och i grunden positivt slag. Att det är en förändring visserligen med en del ont, men också med så mycket gott att den är helt förenlig med konservatismen, att den ger denna “stort utrymme”, att det lilla onda bör accepteras. Det är i stället just detta som är det förbluffande, och det allvarliga, med Dahls och Edgelius’ formuleringar. Det ser ut som om de inte uppfattat att den utveckling som skett efter Sovjetsystemets fall i centrala avseenden är lika problematisk från den ordnade frihetens, moralens, humanitetens, den nyskapande historiska traditionalismens, sanningens, ja alla de högre värdenas och därmed den verkliga, innehållsbestämda konservatismens perspektiv som det trots allt långt ifrån globala och i jämförelse med idag teknologiskt outvecklade Sovjetsystemet var. I själva verket är alla de nämnda, av den verkliga konservatismen försvarade värdena lika hotade som någonsin. Och de är hotade av i hög grad samma krafter som möjliggjorde Sovjetsystemet. Signifikativt nog tror Tännsjö också på den nya revolutionen, i det han sätter sitt hopp till George Soros som befrämjare av en världsregering.

Varför försvarar t.o.m. de jag uppfattade som kämpande för verkliga humant och frihetligt konservativa värden idag denna utveckling? Detta har skapat en kris i mitt förtroende för sådana som Dahl, som jag tidigare sympatiserade med. Jag ser dem idag öppet försvara sådant jag trodde att de tidigare bekämpade. Detta säger något viktigt och djupt om hela den tänkande delen av den svenska borgerligheten. Det är svårt att tro att de bara missförstår den pågående förändringen. Mer verkar vara involverat i deras bejakande. Dahl och Edgelius visar att konservatismen riskerar att helt förvandlas till sin begreppsliga innebörd och reduceras till en passiv anpassning till den förändring som initieras av vad som en gång var dess motståndare. Till en konservatism som endast kan tillåtas puttra på om i det större sammanhanget obetydliga symbol- och småfrågor. En konservatism som i själva verket fyller funktionen att dölja och maskera den mest problematiska revolution och på så sätt blidka och få med de motsträviga. En pseudo- eller neokonservatism som i det avgörande är nästan helt inordnad i den kapitalistisk-socialistiska överideologin.

I linje med detta beskrev Johan Lundberg, som i övrigt gjort mycket bra som Axess-redaktör, tidigare i år i en radiodebatt konservatismen i närmast socialterapeutiska termer, som en strategi för att få ombord de svaga som inte hade begåvning nog att förstå och hänga med i globaliseringens förändringar. Som om det var detta det krävdes styrka och begåvning för! Det är naturligtvis precis tvärtom.

Den dominerande samhällsförändringen under hela nittonhundratalet har varit en sådan som direkt, avsiktligt, och med framgång gått emot centrala värderingar av den typ som konservatismen när den varit som bäst försvarat. Idén att konservatismens väsen består i att “mogna” i förhållande till denna utveckling, att “ta det onda” i den, d.v.s. att helt enkelt acceptera och bejaka det, är naturligtvis både bisarr och beklämmande. Men tyvärr avspeglar den vad som under nittonhundratalet, och i synnerhet efter andra världskriget, alltför ofta varit konservatismens verkliga ställning eller roll, inte minst i Sverige. En europeisk “konservatism” som idag exempelvis inte ens identifierar den globalistiskt dirigerade demografiska ersättningen av de europeiska folken med folk från helt andra delar av världen som ett problem, utan som bejakar den och endast talar om hur de nya folken ska “integreras”, förtjänar naturligtvis inte namnet. Att konservativa i gångna århundraden inte talade om detta beror naturligtvis endast på att de inte ens kunde föreställa sig problemet. Kritiken av invandringspolitiken har ingenting att göra med – eller borde åtminstone inte ha någonting att göra med – den s.k. “främlingsfientlighet”, den “rasism”, det “hat” o.s.v. som de globalistiska propagandisterna och kapitalistiska centralplanerarna och deras medvetna eller omedvetna tjänare, den likaledes intellektuellt havererade vänstern, ständigt larmar om.

Förutom, på det mest elementära planet, det egna folkets identitet och fortlevnad, handlar den i stället om värnandet av den naturliga mångfald i världen som helhet som äger ett värde i sig och som är mer eller mindre förbunden med den kulturella mångfalden. Begreppen “multikulturalism” och “integration”, såsom de länge obekymrat använts av politikerna, har givetvis alltid varit varandra motsägande. Men båda projekten leder i realiteten, i förening med den allmänna globaliseringen och med migrationens aktuella och framtida omfattning, till etnisk och kulturell utarmning och homogenisering.

Detta borde tillhöra de centrala frågorna för en verklig, meningsfull konservatism. Även för den typ av konservatism som i andra historiska sammanhang med helt andra dimensioner på problematiken försvarat multietniska stater och multinationella imperier var frågan om identiteter och särarter självklart central.

En sådan genuin konservatism kräver alltså förvisso kontinuerligt flexibilitet och intelligent nytänkande. Men den kräver detta inte för att kunna anpassa sig till en destruktiv revolutions tyranniska följder, utan för att förmå möta och motstå dessa. Och för att kunna visa att den inte handlar om någon orättfärdig, ensidig klasspolitik utan om värden som är hela samhällets. För att kunna avslöja den utsträckning i vilken vänstern och kulturradikalismen handlar om något helt annat än att förbättra arbetarnas, kvinnornas och allehanda minoriteters ställning – den utsträckning i vilken dessa endast manipuleras som instrument för den nya makten och dess intressen. För att kunna visa att den tekniska utvecklingen kan hanteras utan ett accepterande av historiematerialismens ideologiska determinism och allmänna vilseledande ensidighet. Och inte minst kräver konservatismen flexibilitet och nytänkande föra att kunna ge nya, kreativa uttryck för sina egna traditionella värden och insikter.

Edmund Burke förespråkade naturligtvis aldrig någon anpassning till och något “mognande” i förhållande till det jakobinska vansinne han förutsåg redan innan det bröt ut. För att inte tala om Tage Lindbom, som i sin tolkning av Burke fann det under lång tid beståendes historicistiska kriterium otillräckligt. I just den uppsats jag tror Dahl hänvisar till talar Lindbom upprepade gånger om “återupprättande”: ordet innebär ju med nödvändighet att det finns “någonting annat” i det förflutna som inte är “förlorat”. I annat sammanhang förespråkar han, i linje med detta, “övervintring”. Jag delar inte i allo Lindboms ståndpunkter ifråga om moderniteten och den kristna medeltiden, men hans ställning i nittonhundratalets svenska konservatism, eller reaktion, gör att jag känner att det är viktigt att de svenskar som gör anspråk på att i någon form representera konservatismen återger dem korrekt. Jag anför därför de avslutande meningarna i hans klassiska bok Sancho Panzas väderkvarnar från 1962:

“Det finns…all anledning att söka genom en ‘övervintring’ bevara de tankar och den kunskap, med vilka en framtid upprättar den ordning, som i vår världsdel gick förlorad i medeltidens slut. Detta är icke utopism, ty all utopism är ett försök att skapa himmelska förhållanden med jordiska medel. Det är ett totalt brytande med den ordning, som dyrkar människan såsom alltings mått och alltings herre, jämlik och därför dömd till vanmakt. Först när människan medvetet inordnar sig i den hierarki, i vilken hon ingår som en del av skapelsen, som ett ’stadium’ av utflödet från den gudomliga Principen, först då återfår hon sitt värde och sin värdighet.”

Mot slutet involverar sig Dahl och Edgelius mer tydligt i den partipolitik som den senare signalerat att en del av hans formuleringar handlar om: “om man vill vara involverad” i den så krävs enligt honom den anpassning o.s.v. som han beskriver. Vi står här naturligtvis inför den stora frågan om partipolitiken sådan den idag ser ut överhuvudtaget är en framkomlig och önskvärd verksamhetsform för verkliga konservativa. Men det skulle föra för långt att behandla den här. Det är nog att konstatera att den nya generationen anser att denna partipolitik ger den “stort utrymme”, och att därmed min problematisering blir inte bara legitim utan också oundviklig.

Hela Dahls och Edgelius’ resonemang framstår mot slutet som riktat mot Socialdemokraterna. Här märks inte längre någon större skillnad mellan dem och den banala och ignoranta globalistiska teknoliberalism som dominerar inom Moderaterna, sedan långt före de Nya. Det är det av främst Moderaterna politiskt genomdrivna radikala systemskiftet som ska försvaras: “De sanna reaktionärerna”, säger Edgelius, “är Socialdemokraterna”, som inte förmår “se framåt” utan önskar sig tillbaka till ett “Per Albin-samhälle”. För Dahl gäller det att vara “borgerligt konservativ”; även Socialdemokraterna är konservativa, men i en felaktig mening: de är “välfärdsstatsnostalgiker”. Dahl får till följande i ljuset av hela det föregående resonemanget svårbegripliga slutkläm: “Det gäller att inte förneka sina rötter. Gör man det vågar man heller inte se framåt. Och de rötterna är långt bredare än alla Socialdemokrater kan föreställa sig.”

Givetvis måste det faktum att många i en ny generation tycks villiga att använda termen konservatism välkomnas. För det är i de traditioner, historiska förhållanden, värden och idéer som ofta försvarats under detta namn som vi finner det mesta av det som den radikalmodernistiska, kapitalistisk-socialistiska revolutionen vänder sig mot och förstör. Och det är av detta skäl också där vi finner så många av de intellektuella resurser som är nödvändiga för att motstå och övervinna dess oförminskade totalitära hot. För att använda Ambjörnssons ord kunde konservatismen fortfarande verkligen spela en viktig roll.

Jag vet att Burke-kännaren Per Dahl, tvärtemot vad som framgår av det motsägelsefulla svamlet (som gör det enkla partipolemiska angreppet på Socialdemokraterna helt uddlöst) i intervjun med Edgelius, fortfarande skulle kunna göra mycket för att hjälpa den nya generationen att bättre förstå konservatismens historiska mening – för att hjälpa den att se att, om den menar allvar, den gett sig in på något som är mer krävande och som har en djupare innebörd och större betydelse än vad den hittills förefaller ha blivit medveten om.

Dahl är dock tyvärr ett tydligt exempel på hur även konservatismen som sådan visar sig otillräcklig. I stället för att stramas upp, förstärkas, och vidareutvecklas till verklig systemkritisk samtidsrelevans, som jag på åttiotalet hoppades att den skulle göra, har den intellektuellt försvagats, anpassat sig, förlorat sin själ, sitt salt. Jag är också alltmer benägen att tro att den även i dess äldre former, om dessa kunde förnyas, idag vore otillräcklig. Det är därför jag numera, i en avvaktande hållning, i bejakande av nödvändigheten av ett i vissa stycken mer radikalt nytänkande, för teoretiskt-analytiska syften kallar mig “europeisk post-paleokonservativ”.

Däremot förblir den historiska konservatismen och dess varianter av bestående värde, ja, den förblir oumbärlig också för detta idag nödvändiga nytänkande. Radikalkonservatismens och den konservativa revolutionens strömningar rymmer en del viktiga intellektuella resurser här, men tenderar samtidigt att tappa bort alltför många av den äldre konservatismens. Och till skillnad från Dahls intervju syns dock på annat håll – exempelvis, trots dess fortfarande övervägande neokonservatism, i bloggen Tradition & Fason – åtminstone några tecken på att den nya generationen kanske kan komma att visa sig vilja förvärva de intellektuella och kulturella resurser som krävs för att inte falla offer för illusioner på det sätt som nu till och med en av de mest erfarna och kunniga i den gamla generationen tycks ha gjort. Och gör den det, kommer den förhoppningsvis också inse det mer genomgripande nytänkandets nödvändighet.

Detta, liksom Sverigedemokraternas framgångar, har sedan en tid tillbaka – ungefär sedan jag startade denna blogg i april förra året – givit mig anledning att åter vända blicken mer regelbundet mot den svenska politiken och politiska idédebatten. Och att uppta den politiska kommentarens genre.