Begreppet intellektuell

Det första jag måste ta upp i min utlovade kommentar till  diskussionen om mig på Flashback är trådens själva namn eller rubrik, ’Intellektuell argumenterar för att SD är det konservativa alternativet i Sverige’. Till att börja med beteckningen ”intellektuell”.

Jag börjar således med och begränsar mig i detta inlägg – kommentaren blir uppdelad i flera – till det allra första ordet i diskussionen. (Det ska tilläggas att anledningen till att ordet används i denna är att också Jakob Söderbaum använde det i sitt svar i Tradition & Fason på ett av mina inlägg här, dock inte i rubriken.)

Men jag ska undvika att bara diskutera detta med hänvisning till mig själv, och i stället lägga tyngdpunkten på introduktionen av vissa viktiga allmänna  perspektiv på begreppet intellektuell och den intellektuelle som historiskt fenomen. Jag hade tänkt ta upp dessa perspektiv i ett kommande inlägg om Rasmus Fleischers bloggpost om SD och de intellektuella, men efter Flashback-diskussionen kan den personliga utgångspunkten eller anknytningen inte undvikas.

Är jag en intellektuell? En deltagare i diskussionen frågar: ”Vilka akademiska titlar har Jan Olof Bengtsson, och varför är han intellektuell?” Det är bra frågor.

Jag ska visserligen inte bestrida att beteckningen sannolikt är riktig, såtillvida som jag de facto tycks motsvara vad många avser när de använder den. Men det innebär inte att begreppet är oproblematiskt. Jag värjde mig länge av flera skäl när det användes om mig, och jag anser det fortfarande viktigt att utreda dess olika faktiska och möjliga betydelser.

Jag har tidigare berört de invändningar som konservativa ofta formulerat mot termen och fenomenet. Men även för begreppshistoriker och andra utan konservativt perspektiv är kopplingen till framför allt den franska vänstern alltifrån 1800-talet uppenbar och primär.

Denna koppling är så stark att termen intellektuell i vissa kretsar fortfarande ofta framstår som synonym med vänsterintellektuell. Det hela komplicerades – jag måste här naturligtvis starkt förenkla en komplex idéhistorisk bild – när mer eller mindre fascistiska intellektuella framträdde på tjugotalet, som visserligen inte var höger men inte heller vänster. Snart blev det oundvikligt att använda beteckningen också för högertänkare och -skribenter som verkligen var höger.

Men begreppet kan också definieras vidare, i linje med en upplysningstradition som inte är reducerad till den ideologiska vänstern och inte heller till upplysningens extrema och radikala, dogmatiskt rationalistiska och materialistiska former. I denna betydelse är det för mig fullt acceptabelt som uttryck för och produkt av den ”alternativa modernitet” jag försökt försvara.

I denna definition finner vi då mer av en allmän hållning av kritisk urskillning, sökande, prövande, öppenhet, forskning. En hållning som innnefattar men inte är begränsad till den ”vetenskapliga metoden” (om jag här för enkelhetens skull, i samband med upplysningen, kan tillåtas tala om den i bestämd form singularis), och som även under urskillning respekterar och bejakar traditionella insikter, i olika betydelser.

Man kan här, i linje med många av upplysningsmännens egna ideal, leda begreppet tillbaka till antikens filosofer, till den sokratiska hållningen och Platons dialoger. Det lyfts då över inte bara modernismens radikala partiideologer och tidningsredaktörer till att bli liktydigt med filosofen: den intellektuelle är en person som delar den filosofiska grundhållningen till verkligheten, i denna hållnings ursprungliga betydelse.

Upplysningen, ja naturligtvis redan renässansen, förnyade, i sina egna ögon, antikens strävanden efter den kristna medeltidens parentes. Men idag igenkänner vi ju sedan länge de intellektuella även under medeltiden. Jacques Le Goff talar i sin klassiker Les intellectuels au Moyen Age om le clerc. Denne, läser jag på baksidan av min utgåva, “qui ne se confond pas avec le prêtre ou le moine, est le descendant d’une lignée originale dans l’Occident urbain du Moyen Age: celle des intellectuels”.

Det finns med andra ord en stor kontinuitet i den europeiska kulturhistorien här, som har att göra med det sätt på vilket västerlandet gradvis differentierats från dels de främre- och bortreorientaliska kulturerna med deras mer renodlat traditionalistiska karaktär, dels från dessas motsvarigheter i Europas egen äldsta historia.

Den klassiske filosofen, den skolastiske doktorn, den amatörlärde gentlemannen, vetenskapsmannen, den radikale ideologen – alla är de i olika avseenden variationer manifestationer av den västerländske intellektuelles tradition.

Men samtidigt har innebörden självklart modifierats: även om den inte helt förändrats, har förskjutningar och utvidgningar gradvis ackumulerats, även om också återupptäckter och rekonstruktioner av temporärt bortglömda och överskuggade betydelsedimensioner blivit vanliga.

När Julien Benda klagade över ”la trahison des clercs” var det framför allt den upplysningsintellektuella linjen i dess radikala form han försvarade, samtidigt som hans kritik innebar att de mer eller mindre fascistiska politiska motståndare han kritiserade också var intellektuella, klerker. Men  han kom själv att exemplifiera hur just hans egen radikala linje kunde föra bort från den vidare och mer allmänna västerländska intellektualitetens hållning, in i en ny, sluten, dogmatisk föreställningsvärld – stalinismens. Genom sitt stöd för denna förrådde Benda själv den vidare intellektualiteten. Och detta var oerhört signifikativt. Än idag är det av central vikt att förstå denna typ av förräderi. Att förstå att det berodde på att Benda inte förrådde den de radikala klerkernas linje som alltid varit hans huvudsakliga. Just den vänsterintellektuelle, som ofta definitionsmässigt uppfattades som motsvarande begreppet intellektuell, kunde i sin ofta kvasivetenskapliga ideologism bli den mest antiintellektuelle.

Detta var situationen när Thomas Molnar klagade över ett mer allmänt ”decline of the intellectual”. Hos honom hade redan den västerländske intellektuelles tradition rekonstruerats utöver och bortom inte bara den radikala upplysningens utan upplysningens – i den moderna, historiska meningen – överhuvudtaget, och från det perspektivet var det lätt för Molnar att se klart och fälla sin dom.

Det finns en ganska omfattande sociologisk, idéhistorisk och annan litteratur om begreppet med bland annat en del kända klassifikationer av intellektuella som inte är irrelevanta för min diskussion, men som det skulle föra för långt att nu gå in på. Låt mig bara kort nämna att nationella skillnader historiskt spelat in. Särskilt engelska historiker har betonat hur begreppet och fenomenet länge uppfattades som främmande i deras land. Denna uppfattning har numera ifrågasatts, med åtskilliga historiska hänvisningar. Nicholas Murray gör en poäng av det i underrubriken på den senaste biografin över Aldous Huxley: An English Intellectual.

Men med denna underrubrik betonar han också det kvarstående faktum att det finns nationella variationer hos de intellektuella. De konservativas skepsis kan delvis härledas till den specifikt brittiska konservatismens tradition, alltifrån Burkes angrepp på de ”thoroughbred metaphysicians” han fann i Frankrike, och som inte var några medeltida skolastiker eller platonska idealister utan snarast helt enkelt radikaliserade och politiserade cartesianska rationalister. Paul Johnsons svepande angrepp i The Intellectuals är emellertid mer allmänt brittiskt än specifikt konservativt.

Den typiska beteckningen scholar är karaktäristisk, inte bara i det att den delvis kan användas för att beteckna den humanistiske vetenskapsmannen till skillnad från den naturvetenskaplige, the scientist, även om dess konnotationer går utöver denna distinktion och sträcker sig tillbaka till en tid då den ännu inte fanns eller åtminstone inte var institutionaliserad. Konnotationerna avviker också starkt från begreppet intellektuells, utan att i ett vidare perspektiv helt kunna skiljas från det.

Det svenska ”vetenskap” motsvarar snarare science än det tyska Wissenschaft, som i lika hög grad betecknar den distinkt humanistiska vetenskapen. ”Forskare” användas ju däremot i lika hög grad om båda typerna av vetenskapsmän. Forskare är därför ytterligare en beteckning på en eller alltså snarare två typer av intellektuella.

Men räcker det att vara akademiker i betydelsen ha en akademisk utbildning, en akademisk grundexamen, för att vara intellektuell? Det tror jag inte. De flesta som genomgår akademiska utbildningar gör det med sikte på sin yrkesmässiga framtid utanför akademin, även om utbildningen kanske också har något inslag av traditionella fria humanistiska studier. När den är avslutad övergår de till en yrkesmässig gärning eller karriär – som exempelvis jurister, ekonomer, läkare, i den offentliga förvaltningen, i skolväsendet – utan att där uppvisa några av den intellektuelles drag eller verksamheter.

Utan tvekan kan man också vara intellektuell utan akademisk utbildning. Men ett påtagligt fenomen i vår tid, och i hög grad ett problem, är att den frie intellektuelle, the man of letters, som förr hade en marknad i den läsande bildade allmänheten, sedan länge varit på väg att försvinna. Orsaken till detta, och till att det hela är problematiskt, är att också den bildade allmänheten är på väg att försvinna. Det går inte att leva som fri, intellektuell skribent på hög nivå, genom att bara publicera böcker och artiklar av olika slag för den vanliga läsarmarknaden. Man måste ha en akademisk tjänst. (Undantaget är de som väljer att finansiera sin intellektuella verksamhet genom att också skriva populärlitteratur.) Dessutom har tidningarnas, tidskrifternas och förlagens inte bara marknadsmässiga utan också ideologiska styrning minskat utrymmet för genuina freischwebend-intellektuella.

Av dessa skäl tenderar universiteten att absorbera eller ersätta de fria intellektuella. Och vid ett på nytt och hårt sätt styrt universitet är kontrollmöjligheterna naturligtvis långt större. Just universiteten, massuniversiteten med deras systematiska och programmatiska ideologisering, har sedan länge börjat underminera den sanna intellektualiteten. De håller på att ta över de intellektuella och deras hela verksamhet, samtidigt som de, inom humaniora och samhällsvetenskap, tenderar att fördärva dem, mala ned intellektualiteten i den politiska korrekthetens kvarn tillsammans med det västerländska kulturarvet, eller helt enkelt omdefiniera den till politisk korrekthet.

Ännu gör universiteten förvisso ofta starkt och beundransvärt motstånd, men processen är uppenbar, och styrningen kommer dessvärre inte enbart utifrån, från politiker och näringsliv; de nydogmatiska ideologiska långa marscherna genom de akademiska institutionerna, i ständigt nya förklädnader, är sannerligen inte av nytt datum.

Nej, en intellektuell utmärks av en viss typ av verksamhet med visst bestämt innehåll. Man måste kanske tala om publikationer av viss typ som det säkraste kriteriet på en intellektuell.

Jag bejakar och använder själv termen intellektuell också i en positiv mening, den vidare europeiska eller västerländska mening som innefattar den ursprungliga filosofiska hållningen, är öppen för modernitetens delsanningar, inklusive nya sådana, men samtidigt inte avvisar de även med vissa i guénonsk mening traditionella principer mer eller mindre överensstämmande filosofiska slutsatser inte bara Sokrates och Platon utan också många andra antika och senare filosofer kunde komma till även på denna distinkt västerländska väg.

Men samtidigt pekar jag, som i det ovan nämnda tidigare inlägget, på den problematiska betydelse termen ofta har idag, och som alltså, som vi sett, i själva verket har att göra med en förskjutning utöver och bort från själva huvudströmningen och den essentiella innebörden av den västerländska intellektualitetens distinkta hållning gentemot tillvaron.

En ytterligare anledning till att jag länge värjde mig när andra kallade mig intellektuell var emellertid att jag på ett tidigt stadium, redan innan jag började läsa vid universitetet, hade börjat tillägna mig inte bara den kristna andliga traditionen – ett traditionalistiskt element i västerlandet (le prêtre, le moine, i citatet från Le Goff ovan) – utan också och framför allt de österländska andliga traditionerna, de mer egentligt, ursprungligt och fullständigt traditionella. Se mer om detta i kategorin Spirituality här i bloggen.

I det jag därigenom gick utöver västerlandet som sådant gick jag naturligtvis också utöver västerlandets tradition av intellektuella, den specifikt västerländska typen av intellektualitet. Inte heller det specifika västerländska begreppet filosofi kan utan problem tillämpas på de österländska traditionerna. Dess specifika kulturella, sociala och institutionella kontext i de tidiga faserna av västerlandets differentieringsprocess saknar motsvarigheter i öst.

Detta innebär naturligtvis inte att det historiska österlandet saknar intellektuella och intellektualitet i olika betydelser. Skillnaden är bara att dessa där återfinns inom ramen för den allmänna traditionalismen, framför allt inom den så kallade ”hinduismen”, men även inom buddhismen – hela vägen till Japan och trots att den började som i viss mån avvisande gentemot den vediska ur-traditionen – och inom taoismen och konfucianismen. Och att denna intellektualitet, och tradition, har en helt annan inriktning, i linje bara med de högsta nivåerna av Platons dialektik. En jnani följer kunskapens (jnana) väg, den intellektuella vägen till förverkligande av transcendensen, studerar vedanta och sankhya. Men man tvekar på grund av termens konnotationer i väst att kalla honom en intellektuell.

I andra sammanhang har jag skrivit utförligt och i detalj om allt detta, och jag har även undervisat om det inom ramen för den komparativa och utomeuropeiska idéhistoria jag har försökt introducera i Lund. Jag ska därför inte uppehålla mig vid det här, utan hänvisar bara till det som förklaring till min hållning gentemot beteckningen intellektuell.

About-sidan här i bloggen framgår att jag ser mig själv främst som vedantist. Det var alltifrån början uppenbart och självklart för mig att andlig upplysning, andligt självförverkligande, var livets yttersta, ja ytterst enda mening och ändamål. Därför har jag aldrig ägnat mig åt vanlig intellektuell verksamhet – inom humaniora och politik – annat än i jämförelsevis högst begränsad utsträckning. Jag visste redan innan jag började vid universitetet att allt det jag där skulle genomgå och ta till mig bara var av sekundär betydelse.

Jag gick igenom det för att det förväntades av mig, men legitimerade det också med de fördelar det skulle ge i den del av min verksamhet som sprang från insikten att andligheten i väst också på visst sätt måste relateras till den humanistiska kulturen, till filosofin och historien, och till politiken. Men det var knappast någon överraskning när det snabbt visade sig att jag fick fortsätta parallellt inhämta det mesta av den verkliga, äldre humanistiska kultur jag var intresserad av på egen hand, med hjälp av de antikvariat där jag redan var hemmastadd – universiteten dominerades ju numera av intellektuella av en typ som hade en annan inställning till den.

Vedantismens andliga innebörd och väg var och förblev dock det centrala i mitt liv, och dessa gick, med visst undantag för den kristna mystiken och platonismens högre dimensioner, utöver den intellektuelles horisont även i den vidaste västerländska historiska mening. Jag hade omedelbart, alltifrån början, känt mig hemma i denna tradition, och de historiska, kulturella och lingvistiska förklaringarna till det var naturligtvis inte svåra att finna. Det var min tradition.

Samtidigt var jag svensk och europé, jag försvarade västerlandet, och jag ville – när jag upptäckte att det var hotat – rädda det. Jag kom att ägna huvuddelen av min forskning åt rent västerländska ämnen, och även mitt övriga skrivande hade alltid till största delen behandlat västerländska tänkare och traditioner och de senares försvar och förnyade artikulation.

Detta skrivande (och, i långt större utsträckning, talande) handlade emellertid också om att uppvisa relationen mellan den vedantistiska traditionen och västerlandet, och att formulera och representera den förra i det senare, med den typ av anpassningar och modifikationer som jag menade krävdes – anpassningar till och modifikationer i sammanhanget av just det västerland jag försvarade: en hel del måste jag ju också ta avstånd från.

Vad det med nödvändighet kom att handla om här var naturligtvis i hög grad just relationen mellan den österländska och den västerländska typen av och formen för intellektualitet. Verksamheten var i mycket intellektuell i västerländsk mening, men den behandlade i stor utsträckning ett i österländsk mening intellektuellt innehåll. Substantiellt var mitt ideal intellektualiteten i brahminsk mening, med vederbörliga modifikationer transponerad till den under urskillning bejakade och förnyade västerländska traditionen.

Även den intelllektuelle vars intellektualitet är av detta slag, tillägger jag, har till uppgift att vid behov kritisera makten och det bestående; men naturligtvis från helt andra utgångspunkter och med helt andra syften än de vi i vår tid är vana vid hos de typiska intellektuella, som oftast bara indirekt, och ibland direkt, tjänar den makt de säger sig bekämpa, ja, ofta är den makt som idag bör bekämpas.

Detta handlade delvis om att jag insåg att den kulturella syntesen med den vedantistiska traditionen, ja den fördjupade förståelsen av den större indo-europeiska kulturen och tradition som denna är en del av, var nödvändig just för västerlandets räddning. Västerlandets intellektualitet och de västerländska intellektuella hade förvandlats på sådant sätt att de hotade västerlandet självt. Intellektualitetens högre dimensioner hade gått förlorade, den hade förvandlats till destruktiv, negativt kritisk rationalism, ja självupplösande icke- och anti-rationalitet.

Om vi begränsar oss till det religiösa, insåg jag gradvis att framför allt på grund av kyrkornas nuvarande ideologiska tillstånd dessa omöjligen kunde rädda västerlandet. De var en del av problemet snarare än lösningen, hur viktigt det än var för mig att bevara och försvara kristendomens historiska bidrag till västerlandet, dess viktiga andliga och kulturella arv. Inte heller var det tillräckligt att mer eller mindre spekulativt rekonstruera för-kristna och för-klassiska europeiska traditioner. Den idealistiska traditionen i filosofin och den större esoteriska tradition av vilken den förra åtminstone i vissa former kan sägas vara en del räckte längre, men behövde frigöras från sina avarter, förstärkas och kompletteras.

En ny impuls från den indo-europeiska traditionen i en del av världen där den i åtminstone flera väsentliga avseenden levde vidare i obruten kontinuitet var nödvändig. (Jag talar om den indo-europeiska traditionen här därför att denna är en historisk realitet av enligt mig central betydelse för förståelse av den europeiska kulturen, inte därför att jag förnekar eller nedvärderar exempelvis det judiska bidraget till den västerländska kulturen, som ju också delvis sammanfaller med det kristna; jag har skrivit om förhållandet mellan de olika traditionerna på About-sidan här i bloggen, och jag understryker där att det inte minst viktiga i den vedantistiska traditionen är dess sanna universalitet.) Och en sådan impuls var precis vad västerlandet sedan länge faktiskt hållit på att mottaga, även om det fortfarande oftast skedde i tvivelaktigt synkretistiska former som verkligen var i stort behov av just den typ av urskillning och bearbetning som den västerländske intellektuelle när han eller hon är som bäst kan tillhandahålla.

Den akademiska såväl som den populära introduktionen hade hursomhelst redan kommit mycket långt (alla talar om yoga, meditation, gurus, karma, dharma, bhakti, brahman, brahmin, kshatriya, ayurveda o.s.v.)  – det återstod bara att strama upp och på lämpliga sätt institutionellt inkarnera mottagandet, och därifrån gå vidare till det fortsatta spridandet och fördjupningen och och till förankringen genom genuin kulturell integration, de nödvändiga historiska och kulturella analyserna och förklaringarna av hur den i vid mening vediska traditionen förhåller sig till västerlandet, likheter och skillnader, de olika slagen av samband och kontinuitet, vad som nu hände vid det nya återknytandet, västerlandets framtid i detta ljus, hur denna förnyelse kunde ses som en organisk förnyelse av västerlandet självt, med blott en vidgad förståelse av dess väsen och dess äldsta historia, en förnyelse som innebar en räddning undan dess radikalmodernistiska (inklusive postmodernistiska), nihilistiska självdestruktion. Det är inte en fråga om multikulturalism.

Heidegger kom till slut fram till att endast en gud kan rädda oss, och blickade mot orienten. Guden är här. Räddningen är här. Heideggers efterföljare, bland vilka finns oerhört många av såväl våra vänster- som våra högerintellektuella, har tyvärr ännu inte förstått det.

Men det handlade naturligtvis också om att jag själv personligen praktiskt försökte följa den vedantistiska vägen. En introduktör av yoga, meditation och vedantiska insikter i väst på 1930-talet, Paul Brunton, var noga med att inte göra anspråk på att vara någon andlig lärare; han beskrev alltid sig själv som bara en författare och introduktör. Vid hans tid hade emellertid denna introduktion redan fortgått under lång tid (dess historia går tillbaka till 1800-talsidealismen och den tidiga romantiken, och är en huvudanledning till mitt intresse för dessa strömningar och det dem innefattande komparativa studiet), och sedan dess har den lett till att dessa traditioner idag i vissa avseenden redan måste sägas vara en integrerande del av västerlandet.

Det har också gjort att även västerlänningar idag sedan länge framträder som lärare också i dessa traditioner. Här finns alltså fortfarande en hel del karaktäristiska problem som sammanhänger inte bara med mer allmänna översättnings- och tolkningssvårigheter, allmänna problem för västerlandet att förstå, och med en rad historiskt äldre skillnader mellan det i Eric Voegelins mer speciella mening odifferentierade öst och det differentierade väst. Framför allt har de att göra med just med den västerländska romantiken och de specifika förvrängningar den lätt leder till i sina problematiska, lägre former. Inte minst den s.k. New Age-rörelsen uppvisar dessa problem i tydlig form.

Numera kallar sig exempelvis Eckhart Tolle, en av de mer sympatiska och sansade andliga författarna som dock uppvisar åtminstone flera av de typiska dragen av den västerländska romantiken och New Age, utan samvetsbetänkligheter andlig lärare. Och det finns idag en stor mängd mer eller mindre trovärdiga västerländska andliga lärare av denna typ, som försöker representera de österländska traditionerna. En andlig lärare av detta slag går utöver den västerländska intellektuelles tradition och inkorporerar den österländska intellektualiteten och andligheten. Det är ett signifikativt historiskt fenomen. 

Jag vill dels bejaka den äldre, vidare och djupare traditionen av västerländska intellektuella, dels utvidga den genom syntesen med denna österländska traditionella intellektualitet och andlighet. Det är naturligtvis högst oklart i vilken utsträckning jag själv lever upp till ett sådant ideal. Men det innebär inte att jag inte kan försvara idealet.

Tolles anspråk på att vara en andlig lärare grundar sig såvitt jag förstår enbart på den mystika upplevelse han beskriver i inledningen till sin bok The Power of Now. Häri ligger han sannolikt närmare en västerländsk gnostisk tradition än den vedantistiska, en tradition som, som Voegelin visat, i vissa avseenden är förbunden med den moderne västerländske intellektuelles framväxt och väsen. Å andra sidan ligger den vedantistiska traditionen närmare den västerländska esoteriska traditionen i dess helhet än den utifrån vilken kyrkofäderna kritiserade gnostikerna, och jag delar förvisso inte i allo Voegelins analys. Jag försvarar, under urskillning, den västerländska esoteriska traditionen, som västerländsk motsvarighet och delvis förgrening av den österländska jag valt att också gå direkt till. Det gör att jag varken är en kristen dogmatiker eller en sekulär intellektuell. Jag försvarar den tredje stora huvudströmningen i väst, till vilken också den idealistiska traditionen i filosofin hör.

Men jag tror det är riktigt att man som vedantistisk andlig lärare i mer strikt mening också bör kunna hänvisa till någon erkänd, akuktoritativ, initierande representant för traditionen. Detta är, menar jag, ett tydligt exempel på skillnaden mellan en traditionell och en västerländskt intellektuell hållning. Båda har dock sina värden.

Den allmänna inriktning och orientering jag beskrivit placerar mig hursomhelst på visst avstånd från den vanlige västerländske intellektuelle, sådan denne vanligen förstås. Jag har en känsla av att den deltagare i Flashback-diskussionen som frågade varför jag är intellektuell hade något som närmar sig betydelsen av radikal vänsterideolog i åtanke. Oavsett om eller i vilken utsträckning jag är en intellektuell i någon av de andra betydelser jag här beskrivit och förklarat, är jag definitivt inte en intellektuell i denna mening.

För många tycks intellektuell idag vara liktydigt om inte längre med gårdagens marxistiska betongdogmatiker så dock med kulturmarxismens, den kritiska teroins, cultural studies’ och den allmänna postmarxismens subversionsideologer och de otaliga av dem styrda, träget arbetande elefanterna i den västerländska kulturhistoriens porslinsbutik. Men jag är, som framgått, inte heller någon typisk högerintellektuell.

Det är riktigt att jag tänker, läser, skriver och föreläser en del, och att innehållet är av ett bestämt slag. Både formellt och innehållsligt är beteckningen intellektuell alltså troligen rättvisande, oavsett vänster eller höger. Men jag har som sagt tidigare själv värjt mig mot den, och jag har ännu aldrig känt mig ha någon anledning att själv göra anspråk på att vara en intellektuell. Den andlighet som för mig är det primära ligger bortom den rationella, diskursiva, logiska rationaliteten som även hos Platon är en dominerande del av den västerländska intellektualiteten, hur viktig och värdefull denna rationalitet än är och hur mycket jag än själv ägnar mig också åt den.

Men distinktionerna vid definitionen är likafullt för mig centrala och avgörande, inte främst för frågan om begreppets tillämpbarhet på mig, utan för den viktiga frågan om dess allmänna användning. Ser vi till vad som kanske fortfarande kan betecknas som den typiske västerländske intellektuelle av idag finner vi flera drag som jag inte känner igen mig i och inte vill identifieras med, och som jag menar tillhör de karaktäristiska symtomen på vissa av problemen i dagens västerländska samhälle och i allt högre grad också i andra, av västerlandet påverkade samhällen.

Det är av detta skäl jag, när någon kallar mig intellektuell, fortfarande ibland känner mig behöva insistera på nödvändigheten av en problematiserande begreppsutredning.

9 Responses to “Begreppet intellektuell”


  1. 1 Simon O. Pettersson April 1, 2011 at 6:52 pm

    Intressant. Man är ofta mer slav under begreppen än vad man vill erkänna.

    Till begreppet “intellektuells” historia kan tilläggas, att det började användas 1898 i samband med Dreyfus-affären. I alla fall enligt Dietz Berings berömda studie:
    http://www.ksta.de/html/artikel/1285337982096.shtml
    Vilket understryker dess politisk-ideologiska slagsida.

    • 2 Jan Olof Bengtsson April 1, 2011 at 6:59 pm

      Tack. Jag vet. Det var detta jag åsyftade med “kopplingen till framför allt den franska vänstern alltifrån 1800-talet”. Och ja, det är viktigt att förstå denna slagsida historiskt.

  2. 3 Pu April 2, 2011 at 2:04 am

    Tack för ett intressant inlägg. Jag ser fram emot fortsättningen! Men du skriver att du anser västerlandet vara hotat och så är det förstås. Men när har västerlandet inte varit hotat? Vad skiljde i så fall den tiden från vår tid?

    /Pu

    • 4 Jan Olof Bengtsson April 2, 2011 at 12:53 pm

      Tack för uppskattande ord. Jag har inte sagt att det fanns en tid när västerlandet inte var hotat. Men detta är en fråga som kan diskuteras. Vi har att göra med både yttre och inre hot. Och eftersom några av hoten är inre, handlar det naturligtvis också om en viss förståelse av västerlandet, av vilket västerland det är som bör försvaras.

  3. 5 koltjak April 2, 2011 at 2:25 pm

    Vill bara tipsa om den ideologiska debatt som det finns ansatser till inom ungdomsförbundet SDU: http://socialkonservatisten.wordpress.com/
    Vad tycker du om Hagstrands utkast till manifest som faktiskt redan nu påverkar partiets politik då Erik Almqvist sagt att han inspirerats av detta.

    • 6 Jan Olof Bengtsson April 2, 2011 at 3:01 pm

      Tack, tittar på det, återkommer här sssm.

  4. 7 Viveca Lammers April 3, 2011 at 2:47 pm

    Hejsan Jan-Olof!
    Ja, det där var väl ett magnifikt försvarstal!
    Klart att om man ska ha en chans att förstå vad folk menar med det som de säger så är det ju bäst att ta reda på vad de menar. Om de pratar så kan man ju fråga dem vad de menar med sina ord, men om det är en skrift så får man ju själv försöka att reda ut begreppen. Och det har ju du gjort här.
    Men om jag hade varit du här så skulle jag ha börjat med att skicka en fråga till dem, nämligen: ”Vad menar du med intellektuell?” Så att jag fick veta vad de menade. Då hade jag haft något mer ”konkret” att svara på.
    Men risken finns ju då att man börjar gräla direkt?
    Men du kanske inte bryr dig om vad de menar (det kanske framgår i något som jag inte läst?) – du är nog mer intresserad av själva ordet ”intellektuell” och hur det används i största allmänhet?

    Jag brukar ofta fråga folk vad de menar med det som de säger, men sådana försök brukar inte leda till annat än att vi blir osams, antingen eftersom jag tycker att de använder något ord i helt fel betydelse eller också för att de blir sura och ber mig hålla käften med motiveringen ”Du fattar väl vad jag säger?” eller bara blir tysta och går sin väg.

    Ett exempel.
    En kvinna sade att om jag bröt strömmen vid lampan så var det fortfarande så att strömmen låg på ända fram till lampan.
    Jag svarade att det heter ”spänningen” och inte ”strömmen”. En ström är inte något som kan ”ligga på”, en ström är något som strömmar.
    Det blev ett vilt gräl om saken och ingen ville ge sig. Vi blev nästan osams.

    Annat exempel.
    Hyresvärden tyckte att jag skulle skaffa privat parkeringsplats (för att undkomma lapplisor) med motiveringen att ”då får du motorvärmare också” och sedan berättade han hur bra det var att ha motorvärmare för då kunde man använda kupévärmare också.
    Och på hyresavin stod det sedan ”Hyra motorvärmare.”
    Några telefonsamtal senare, till bilkunniga killar, fick jag veta att en motorvärmare är en grej som sitter inuti motorn och som ska monteras av en verkstad..
    Att kalla stolpens eluttag för motorvärmare kanske är ett ”slanguttryck” (?) som alla bilkillar förstår, men att säga så till en tant från Stockholm…..som inte ens vet hur en växellåda fungerar….

    Så här är det hela tiden. Om man ska fatta vad folk säger så måste man fråga dem. Och ofta så fungerar inte ens det! Om det gäller fysiska grejer så kan det ju vara möjligt att ta reda på vad ord betyder, men om det gäller abstrakta begrepp, känslor, ideologier, religioner, andar, funderingar mm så kan det vara omöjligt att veta vad folk menar.
    Man lyssnar, samtidigt som man tolkar något ord på ett helt annat sätt så att man bara tror att man vet vad den andre menar. Och det är väl så vanligt att ord inte längre betyder det som de en gång betydde. Dvs om man frågar 10 personer vad som menas med ett ord så kan man få 10 olika svar.
    Medan en annan, en som du, har tänkt på betydelsen så mycket att han kan skriva en hel avhandling om saken.
    Man får också olika svar om man slår upp ordet ”regnbåge” i ett religionslexikon, i ett fysiklexikon, mytologilexikon eller en bok om färglära.

    Men hur är det nu med ditt ord?
    Du har gjort en lång utläggning om ordets betydelser (filosofi, historia) och den ger en bra bild av det som man annars ”bara tycker, men inte riktigt kan förklara”. Men det beror väl på att jag är medveten om konflikten mellan religion och intellekt och det är ju något som de flesta inte tänker på. Vanligen så tycker folk att intellektet är det högsta och bästa inom människan, medan religioner inte alls tycker så, snarare tvärtom, dvs att intellektet är något som bromsar och hindrar människan från hennes eventuella andliga upplevelser och insikter. Inte desto mindre intellektualiserar vi våra religioner så att de tappar sin ande. Det spelar ingen roll vilken religion det är, som vi lyckas att lägga tassarna på, så analyserar vi den och intellektualiserar den tills den bara består av en hög med akademiska avhandlingar. Och några experter som har olika åsikter om saken. Och någon programledare som intervjuar dessa experter och ställer dem mot varandra för att sedan avsluta med något citat av Platon och en trudelutt av Mozart.
    Diskussioner med filosofer (från universiteten) låter som enorma mentala rundgångar, som knappast angår någon utanför den gruppen? Religionerna blir akademiserade in absurdum.
    Just de religioner som varnar för intellektet blir själva intellektualiserade vilket betyder att du måste ha en doktorsavhandling i bakfickan för att någon ska tro att du vet vad du pratar om. Och när du väl har det så är risken stor att du faktiskt inte vet vad du pratar om. Dessutom har du lagt dig till med ett språk som ”folk” inte förstår.
    Utom inom New Age förstås, där det blivit precis tvärtom så att vem som helst kan bli guru, som exempelvis Kiesha Crowther, som fejkar indianceremonier på ett enormt förenklat sätt och dessutom ljuger om att hennes mamma skulle vara indian mm. mm. Hennes föredrag innehåller ett meningslöst hopkok av populära fraser från olika håll. Indianerna är enormt arga på henne.
    Den som kritiserar tramset anklagas för att ”inte vara positiv” och inbjuds till någon kurs där man ska lära sig att inte tänka.

    Men en ny förståelse av religion/ande/mystik står väl och knackar på dörren nu?

    Nu, när du nämner sådant, så kan jag förstå att en del tror att intellektuell betyder något i stil med ”vänster”. Intellektuella vänsterradikalister som går i täten för folkets uppror mot makten? Allons enfants de la patrie… (Själv skulle jag aldrig tänkt på att det var möjligt att uppfatta det så).
    Men man kan tro att det hör till ”högern” också, dvs en rik överklass, som kan ägna sig åt att bara sitta vid ett glas konjak och tänka, skriva, prata, röka pipa och spela piano.

    Själv skulle jag säga att det betyder ”en som tänker, läser, pratar och skriver” och inte gör så mycket annat. Han får gärna odla rosor på söndagarna, men han får inte jobba på konsum eller vara bil.mek.
    Möjligt att det är av betydelse vad han får sina pengar ifrån.
    ”Intellektuell” skulle också kunna vara benämningen på alla som går på universitetet…eh… nåja… i alla fall tills för 50 år sedan. ”Dom där som sitter på rökiga pubar och diskuterar till tre på morgonen”.

    Utifrån sett så kan man väl inte tycka att det är fel att kalla dig för intellektuell. Om det är någon som pratar, läser och skriver på heltid så är det väl du? Det är väl lätt att förstå.
    Men, tänk om skrivaren menar ”vänsterradikalist”. Folk kanske kan tolka det så och då finns ju risk att nästa säger att du är kommunist! Bäst att försvara sig innan det händer något.

    Så har vi ju dina kompisar inom religionen. Där, i vissa kretsar, kan ordet ”intellektuell” betyda att man är nästan demonförklarad, dvs att man med andra ord ”sitter fast” i det där som religionens övningar syftar till att man inte ska fastna i. Bäst att försvara sig innan ryktet sprids.

    Klart att religionen, som sysslar med en massa paranormala fenomen, inte är bästa kompis med intellektualismen, som bara anser att materien existerar och att allt som inte syns är vidskepelse.
    Att vi tror på en massa annat som inte är bevisat tycks ju inte bekymra dem.
    Att kvantfysiken matematiskt har bevisat att det finns en massa andra ”dimensioner” och materier tycks inte heller bekymra dem.

    ” den intellektuelle är en person som delar den filosofiska grundhållningen till verkligheten, i denna hållnings ursprungliga betydelse.”
    ” allmän hållning av kritisk urskillning, sökande, prövande, öppenhet, forskning”.
    Det måste vara detta som du vill identifiera dig med, ”en kritiskt analyserande (religions)filosof”?
    Religion och intellekt tycks ju komma av samma verb, legere. (Re + legere och inter + legere).
    Två sätt att lära sig om världen (och himlarna).
    Lego betyder inte bara läsa eller föredraga.. Det betyder också plocka, samla, draga samman, spinna, uppfånga (någons andedräkt vid en kyss), uppfånga (= höra), lyssna till, fästa blicken på, följa efter.
    Uppfånga är en bra översättning eftersom den täcker allt det andra också. Man tar in något, dvs man lär sig något. Man får veta något, man måste inte ha läst det, andra sätt går också bra.
    Re + legere = ? Kanske att läsa om och om igen. Upprepad läsning. Upprepat intagande av kunskap. Upprepat intagande av synintryck.
    Verkar inte detta vara en solklar beskrivning av vad man kan ha sysslat med i klostret?
    Läsa samma skrifter om och om igen, sjunga samma sånger om och om igen, titta på samma gudabild om och om igen, insupa samma atmosfär (samma ande) om och om igen. Voilà!
    ”Interlegere”…
    Inter = mitt i, mellan, omgiven av, under, vid.
    Kan det ha varit en slags pratstund bland munkarna, då de berättade om sina upplevelser och tankar? Något man gjorde mellan (inter) de andra övningarna. Lektioner där abboten förklarade vad sentenserna betydde.
    Man kanske bara hade två mentala kunskapssysslor, relegere och interlegere?
    Det ena förvandlades till kyrkan och det andra till universitet (och vänsterradikalister?)
    Du kanske har varit den där abboten i tidigare liv. Du helt enkelt fortsätter att förklara i liv efter liv.
    Men ”liv-efter-liv” är bara en ”perverted reflection” av något ”som är” (bortom tiden), det som vi kallar tider är olika former…ungefär som att man kör samma film i olika kanaler. Om man ser alla filmerna i turordning så kallar man dem för tider.

    • 8 Jan Olof Bengtsson April 3, 2011 at 4:04 pm

      Hej Viveca och tack för innehållsrik kommentar!

      Jag ska tänka på den (liksom jag tänker på några du skickat tidigare, i annat sammanhang). Jag uppskattar mycket att du tar upp saker som faller inom vad jag beskriver som mitt huvudsakliga område på About-sidan, under rubriken Spirituality!

      Två saker redan nu dock:

      1) Roligt att du fann “försvarstalet” magnifikt – och jag hoppas din värdering av inlägget inte ändras alltför mycket om jag säger att det inte är något försvarstal. När beteckningen intellektuell användes i Flashback-diskussionen var det enbart i positiv mening och inte alls avsett som någon kritik, så det fanns inte någon anledning för mig att försvara mig. Jag ville bara utreda dess olika innebörder – några även för mig positiva och acceptabla, andra dock ej – och något komplexifiera dess tillämpning på mig själv. Jag skrev att jag “värjt mig” mot denna tillämpning, men det är av andra skäl än att den varit avsedd som kritik. Situationen här skiljer sig helt från dem som du beskriver, som ledde till gräl. Du har naturligtvis rätt i att det också kan finnas grupper av den typ du beskriver, som har en negativ värdering av fenomenet. Men det var inte heller så att jag skrev detta för att undvika eller förebygga negativa reaktioner från deras håll. De har fel om deras värdering helt generellt är negativ. Jag hoppas att de flesta i andliga och religiösa grupper som känner till mig redan förstår att jag inte är begränsad till den vanliga rationalistiska intellektualiteten; men om några till äventyrs inte gör det kan det här inlägget naturligtvis bidra till att de ändrar sin uppfattning. Min tanke var dock att det kanske kunde behöva framhållas eller poängteras för andra, som inte delar en sådan negativ värdering. Men återigen, det finns alltså betydelser i vilka även jag accepterar, bejakar, själv använder beteckningen, i positiv mening – oavsett om eller i vilken utsträckning den är tillämpbar på mig själv.

      2) Verben är olika i orden intellekt och religion: legere i det förra, som du riktigt noterar, men ligare (binda, förena) i det senare.

      Återkommer till dig.

  5. 9 Pierre April 4, 2011 at 6:09 pm

    Hej Jan Olof!

    Jag skulle vilja komma i kontakt med dig via e-post.
    Kan du skicka en rad till pierredurrani snabel-a gmail punkt com?

    Allt gott!

    /Pierre

    http://rawild.wordpress.com/


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi