Mikael Jansson mot EUs, NATOs och FNs krig

Nya artiklar av Pat Buchanan och Justin Raimondo

Se även Voices Against the Libyan War

Nya röster: Mark Steyn, William LindPaul Craig RobertsAlex NewmanMark KrikorianAndrew McCarthyCharles Peña, Nebojsa MalicSteve SailerLee Wrights

7 Responses to “Mikael Jansson mot EUs, NATOs och FNs krig”


  1. 1 Zarathustra April 3, 2011 at 9:26 pm

    Bäste Jan Olof Bengtsson! Jag undrar varför du inte vågar kalla dig hindu, kort och gott, istället för fåniga omskrivningar som “vedantist” och liknande? Och varför du skriver “hindu” inom citationstecken när du talar om din trosfrände Stig Lundgren? Hinduismen som lära och religion behöver få en uppvärdering i västerlandet, men då måste dess adepter våga kalla sig för vad de är, och inte smyga. Varför hör man aldrig talas om “hinduiska konvertiter”?

  2. 2 Jan Olof Bengtsson April 4, 2011 at 6:20 am

    Jag undrar varför du, fegt gömd bakom namnet Zarathustra, använder förolämpade formuleringar om att jag “inte vågar”, att jag använder “fåniga omskrivningar”, och att jag “smyger”.

    Det visar att du är mer intresserad av att förolämpa än att få svar på frågan varför jag inte kallar mig hindu. Jag borde därför bara radera din kommentar (som också är off topic här), men jag publicerar den eftersom det du tar upp, bortom dina på rena missuppfattingar grundade och av ren dumhet medtagna förolämpningar, är viktigt, och eftersom du anser att det du kallar “hinduismen” och tror är identiskt med vedantismen behöver uppvärderas i västerlandet.

    Jag kan inte svara på frågan varför jag “inte vågar” kalla mig hindu, eftersom det inte handlar om att jag inte vågar det. Anledningen till att jag inte kallar mig hindu är att jag inte anser mig vara hindu och inte tror på denna term. “Vedantist” är inte någon omskrivning av “hindu”. Det är också anledningen till att jag skriver hindu med citationstecken när jag talar om Stig Lundgren: jag har problem med hans användning av termen.

    Några av orsakerna till detta, de rent språkliga och språkhistoriska, hittar du i mitt inlägg ‘Frank Morales (Dharma Pravartaka) and the International Sanatana Dharma Society’ från den 30e augusti förra året. Se kategorin Spirituality, eller avdelningen Spirituality på Contents-sidan där du finner en länk.

    Utöver vad jag där säger finns också andra orsaker. Hinduism betecknar en lång rad i Indien historiskt ackumulerade riktningar och kulturella fenomen, och innefattar mycket mer än det jag tror på. Där finns mycket som bara är förvrängning, korruption, förfall, och som måste förkastas. Termen blir därför lätt alienerande och missvisande i västvärlden, ett hinder för den andliga upplysning och kvalificerade kulturella återförening och syntes jag eftersträvar.

    Flera av de tidigare indiska introduktörer av olika aspekter av den vediska traditionen i väst som jag tar upp i inläggen i kategorin Spirituality och vars verk återfinns på References-sidan undvek såvitt jag minns ofta den icke-vediska beteckningen “Hindooooooo”. Och det gjorde även flera av de tidigare västerländska introduktörerna.

    Jag har valt beteckningen vedantist som den som bäst fångar vad det är jag är intresserad av inom “hinduismen”, även om jag, som framgår av min länklista, förvisso också är intresserad av annat i den i vid mening vediska traditionen, exempelvis yoga och sankhya.

    Jag vet inte varför man inte hör talas om hinduiska konvertiter om det finns många som verkligen anser sig vara det. Jag är hursomhelst inte någon sådan. Ett ytterligare skäl till varför jag inte använder beteckningen hindu är att jag tror att en västerlänning inte ens kan bli hindu i betydelsen att han eller hon tillägnar sig och blir en del av den komplexa, distinkt indiska kultur, inklusive dess intrikata sociala klassifikationer, som termen betecknar. Det är s.a.s. varken önskvärt eller möjligt.

    Varför anser du att jag inte kallar mig hindu därför att jag “inte vågar”? Vad är modigt med att kalla sig hindu? Jag förstår inte detta. Jag känner massor av västerländska människor och har massor av västerländska vänner som kallar sig hinduer – Stig Lundgren är bara en. Jag tycker de gör fel i det, och jag kan inte se att det ligger något modigt i det.

    Tvärtom är det väl så att det i dagens postkoloniala och multikulturella klimat är bekvämare och ger mer fördelar att använda termen hindu, med dess inklusiva, indiska betydelserikedom.

    Smyger jag om vad jag tror på i mina inlägg i kategorin Spirituality här i bloggen? Har jag någonsin, sedan slutet av 1970-talet, gjort det, i vad jag sagt och skrivit? Detta har varit en central del av det budskap jag försökt förmedla alltsedan dess, även om jag också behandlat västerländska saker eftersom jag är västerlänning, tror även på dem, och arbetar just med frågorna om förhållandet mellan öst och väst. Hur skulle jag ha kunnat föra ut mitt budskap genom att smyga? Vad skulle motivet för ett smygande vara? Vad skulle jag vilja dölja och varför? Det krävs inget mod att kalla sig vare sig hindu eller vedantist. Hela din frågeställning är obegriplig.

    Jag undviker och gör ibland markeringar mot användningen av ordet hindu, särskilt men inte enbart bland västerlänningar, men jag tycker inte denna terminologiska fråga är så viktig att jag ständigt klagar över den. Innan jag upptäckte vad jag menar vara problemen med ordet använde även jag det, och det är i vissa sammanhang fortfarande nödvändigt även för mig att göra det, om än icke som beteckning på mig själv. I det nämnda inlägget säger jag t.o.m. att jag kanske måste ändra mig och acceptera det.

    Men jag hoppas fortfarande att så inte blir fallet. Jag tänker fortsätta kalla mig vedantist, men också fortsätta hänvisa till yoga, sankhya, o.s.v., och olika individer, rörelser och organisationer som sprider vedanta och de andra delar av den vidare vediska traditionen som jag tror på i väst.

    Ändra nu din attityd, så kan vi, förutom trosfränder, också bli vänner.

  3. 3 Zarathustra April 4, 2011 at 1:59 pm

    Oj, ditt svar blir en påminnelse om att man måste vinnlägga sig om tydlighet när man skriver på nätet. Det var absolut inte meningen att verka raljerande, spydig eller oförskämd. Jag försäkrar att mitt inlägg inte syftade till att förolämpa, och jag ber om ursäkt om det uppfattades på det viset. Mitt inlägg var skrivet i största välmening, men med en viss frustration och irritation just över att du beskrev Stig Lundgren som hindu inom citationstecken.

    Men, jag tror jag förstår vad du menar. Dock tycker jag fortfarande att det var onödigt av dig att skriva ”hindu” inom citationstecken när du talade om Stig Lundgren. Det känns faktiskt lite nedvärderande. Jag tycker det är synd att du (och många med dig) har sån ovilja inför begreppen ”hindu” och ”hinduism”, eftersom jag gärna skulle se att de blir uppvärderade i väst, liksom den mångfacetterade indiska religiösa strömning som begreppen syftar på. ”Vedantist” som begrepp går väl an, som en förtydligande underkategorisering motsvarande typ ”katolik” eller ”ortodox” inom kristendomen, men att tala om den ”vediska traditionen”, blir det inte lätt att man då associerar till den gamla vediska kultreligionen snarare än till de djupa, filosofiska idéer som senare formulerades och än idag ligger i hjärtat av den hinduiska traditionen? Jag menar, varken Bhagavadgita eller knappt ens Upanishaderna kan ju räknas till den vediska traditionen.

    Får jag fråga, vilken skola av vedanta är det du (främst) bekänner dig till? Och av nyfikenhet skulle jag också vilja veta hur den religiösa praktiken ser ut för dig som vedantist? (Det Guénon eller Schuon skulle kalla det exoteriska religiösa utövandet)

    Jag får heller ingen klar uppfattning när jag läser din blogg om du nuförtiden är stationerad i England eller Sverige? Det lär ju finnas ett flertal hinduiska samfund med tillhörande församlingslokaler (”tempel”) i olika delar av Sverige, är det någonting du kan begagna dig av, eller tar du avstånd från den sortens exoteriska, hinduiska uttryck?

  4. 4 Jan Olof Bengtsson April 4, 2011 at 3:43 pm

    Men snälla nån, om du tror att det inte ”uppfattas” som förolämpande och oförskämt när du skriver att någon ”inte vågar”, ”måste våga” kalla sig för vad vederbörande är och ”inte smyga”, och att denne använder ”fåniga omskrivningar”, om du tror att du kan uttrycka dig så när detta ”absolut inte [är] meningen”, när du tvärtom skriver ”i största välmening” – ja, då måste du onekligen vinnlägga dig om större tydlighet i fortsättningen. Att uttrycka det så är att uttrycka det mycket milt.

    Men låt oss nu glömma detta och gå över till väsentligare saker. Vi är vänner.

    Du kan ha rätt i att det var onödigt att skriva hindu inom citationstecken när jag talade om Stig Lundgren, och att det kanske kunde kännas lite nedvärderande – även om jag hoppas att jag nu har svarat på din första fråga om varför jag gjorde det. Jag har tagit bort citationstecknen i det inlägget.

    Däremot delar jag alltså av de skäl jag angivit inte din uppfattning om termerna hindu och hinduism och önskvärdheten av deras uppvärdering, även om jag, som jag skrev i det inlägg jag nämnde, är medveten om deras oundviklighet för närvarande.

    Jag godtar heller inte termen vedantist som en ”underkategorisering motsvarande typ ’katolik’ eller ’ortodox’ inom kristendomen”. Jag finner jämförelsen missvisande både ifråga om över- och underkategorierna.

    När det gäller begreppet ”den vediska traditionen” använder jag det fortfarande oftast med tillägget ”i vid mening”, men inte alltid, eftersom terminologin här förändrats under senare år. Betydelsen av ”vedisk” som strikt historiskt periodbegrepp har av vissa forskare såväl som av vissa representanter för traditionen kommit att anses ha kompletterats i termen ”den vediska traditionen” med betydelsen av hela den från det i den historiska meningen vediska ursprunget springande traditionen av olika riktningar, kommentarer, tolkningar, praktiker o.s.v., inklusive Upanishaderna och Bhagavad-Gita.

    Jag bekänner mig inte till vedanta som en fix, sluten dogmatik i kristen mening, men hämtar i olika avseenden inspiration från alla ”skolorna”.

    Min praktik består huvudsakligen av olika former av meditation och av andlig läsning, d.v.s. den är inte exoterisk och därmed inte heller enbart ”religiös” i Guénons mening (jag godtar dock inte hans begränsade uppfattning av det religiösa). Det innebär absolut inte att jag gör anspråk på att ägna mig åt någon avancerad esoterisk praktik – min meditation och läsning är högst elementär och anspråkslös – eller att jag tar avstånd från exoteriska uttryck. Vad jag kan säga är att jag ägnar mycket tid åt denna meditation och läsning.

    Jag kan förvisso också begagna mig av hinduiska samfund med tillhörande tempel. Att jag gör det i ytterst begränsad utsträckning har i någon mån att göra med de problem jag har med en del av det hinduiska. Och jag ska inte dölja att jag uppfattar vissa former av exoterisk praktik mindre kongeniala; detta kan vara en viktigare faktor än jag själv tror. Men framför allt torde det ha att göra med att jag inte är tillräckligt andligt avancerad för att ta del i deras regelbundna program.

    Det är bl.a. därför jag också ägnar mig så mycket åt den humanistiska kulturen, konsten, filosofin och politiken, även om jag försöker se dem i ljuset av andligheten. Jag försöker s.a.s. göra någon liten insats på dessa områden eftersom jag ännu inte kan göra det direkt på den andliga nivån, vare sig esoteriskt eller exoteriskt. Jag arbetar med dessa saker under den långa tid det tar för mig att höja mig till den nivå där jag kan börja ta del i regelbunden andlig praktik av mer krävande slag än min. Ens arbete måste ju motsvara den nivå man befinner sig på, den natur man förvärvat (guna-karma, BG 4.13).

    Vilka samfund jag haft kontakt med kan du läsa om i detalj i posterna i kategorin Spirituality.

    Jag är nu i Sverige.

  5. 5 Zarathustra April 5, 2011 at 6:08 pm

    Återigen ber jag om ursäkt för om mina formuleringar var lite klumpiga. Jag borde ha läst igenom mitt inlägg en gång till innan jag postade det. Jag lovar att jag skall försöka skärpa mig i fortsättningen.

    Jag tror jag förstår dina invändningar mot begreppen hinduism och hindu, men är det inte ett problem att vända sig mot något som blivit så invant och – frestas man säga – närmast allmängiltigt och accepterat av alla. Jag menar, både icke-hinduer och hinduer själva begagnar sig av begreppen, och de flesta är överens om vad man menar. Om man hellre vill tala om den ”vediska traditionen”, finns det då inte en risk att det blir otydligare vad man menar, trots att syftet är det motsatta? Om man vill byta ut begreppen hindu/hinduism mot någonting annat, tror jag det i sådant fall måste vara ETT respektive ord, både för själva den religiösa traditionen som sådan, och för dess adepter. Jag tror dock det är ett fruktlöst företag, bättre då att acceptera att hindu/hinduism nu blivit de hävdvunna begreppen – på gott och ont, och då hellre fylla dessa med det innehåll man anser mest riktigt.

    Jag kan inte låta bli att, när jag läser hur du förhåller dig till den indiska traditionen, tycka att du framstår som en ”hindu” i ordets kanske mest gängse bemärkelse. D v s ditt förhållningssätt påminner om den vanlige indiske hindun, som inte heller exklusivt tillhör någon viss skola, utan känner sig hemma med den stora strömningen som sådan. Jag hoppas du inte uppfattar denna reflektion som en förolämpning, för så är den inte menad. Snarare framstår ditt förhållningssätt som mycket autentiskt, närmast som en inhemsk.

    I dina tidigare inlägg framgår inte vilka samfund i Sverige som du har kontakt med och begagnar dig av, det vore intressant att få veta mer om! Det vore också intressant att diskutera mer om och höra dina synpunkter på den hinduiska exoteriska praktiken, och vad det är du uppfattar som problematiskt. Meditation och andlig läsning i all ära, men om du är traditionalist i guénonsk/schuonsk mening håller du säkert med om att människan också behöver det exoteriska sammanhanget, i synnerhet gemenskapen med andra troende, att tillhöra en religiös församling, praktik och ritualer etc.

    Misstänker att du finns i Lund, själv håller jag till i Stockholm. Annars kunde det ha varit intressant att träffas.

  6. 6 Jan Olof Bengtsson April 5, 2011 at 8:26 pm

    Svar kommer snart, kort bara nu: det framgår visst av mina tidigare inlägg – som sagt i kategorin Spirituality – vilka samfund i Sverige jag har kontakt med; det beskrivs med utförlighet och detaljrikedom. Se också länkar i länklistan.

    • 7 Jan Olof Bengtsson May 30, 2011 at 4:39 pm

      Jag håller inte med om dina argument i frågan om termen hinduism, men jag förstår och respekterar dem. Jag föreslår att vi lämnar diskussionen om just detta – jag accepterar att du och Stig Lundgren använder termen, samtidigt som jag tar mig friheten att undvika den när det är möjligt och i stället använda andra. OK?

      I vad gäller den vanlige indiske hindun, kom ihåg att frågan här bara gällde de olika riktningarna inom vedanta. Och mitt förhållningssätt måste vara mycket annorlunda av det enkla skälet att jag är västerlänning. Egentligen är det också missvisande att säga att jag är vedantist, i någon striktare mening. Vad jag gör är att jag selektivt och på avstånd tar till mig vad jag uppfattar som andliga sanningar i de klassiska skrifterna, inom vedanta och yoga o.s.v. (jag är också intresserad av olika former av buddhism, av taoismen, av zen, men den österländska huvudinspirationen är vedantismen med dess olika riktningar), förenar det med min i västerländska termer och med västerländska referenser formulerade filosofiska och övriga förståelse, och betonar den kulturella, lingvistiska och övriga historiska kontinuiteten mellan den vediska traditionen och såväl det förkristna som det senare esoteriska och idealistiska (i strikt metafysisk mening) västerlandet.

      Därför deltar jag heller inte med någon större regelbundenhet i någon exoterisk hinduisk praktik av den typ du har i åtanke. Jag håller med vissa kvalifikationer med om vad du (och Guénon) säger om behovet av det exoteriska sammanhanget. Men jag är inte någon traditionaist i guénonsk/schuonsk mening. Se om detta vad jag säger på About-sidan om mitt förhållande till Tage Lindbom, liksom det korta inlägget om Guénon i kategorin Spirituality. Det finns flera punkter där jag inte håller med Guénon. Jag hämtar partiell inspiration från honom och hans efterföljare, men förespråkar själv vad jag kallar en alternativ modernitet, som förmår bejaka och vidareföra traditionella principer och värden men också införliva modernitetens delsanningar. Jag brukar också beskriva detta med en term som använts av Claes Ryn: nyskapande traditionalism.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
axelwkarlsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi