Jan Olof Bengtsson

Presskonferens inför landsdagarna

Man bör här, liksom i föregående inläggs Agenda-intervju med Åkesson, lägga märke till att och hur även begreppet värdekonservatism används. Liksom ifråga om socialkonservatism kan dess innebörd naturligtvis illustreras och exemplifieras på många fler områden än det som nämns här, familjepolitiken.

Ett annat begrepp som med fördel låter sig fogas till dessa är kulturkonservatism, men naturligtvis är så i synnerhet fallet när man kommer in på kulturpolitiken, som man tyvärr inte gör här. Dock är det också relevant för utbildningspolitiken, inte bara på skolans område, som diskuteras här, utan också högskole- och på några områden i viss mån forskningspolitikens.

Jag har systematiskt och som på bestämt sätt relaterade försökt använda alla tre begreppen i mina tidigare inlägg om SD här.

Samtidigt är det viktigt att inte överbetona och alltför starkt klamra sig fast vid ett hypostaserat konservatismbegrepp och dess olika varianter och underavdelningar, av skäl som jag också analyserat. Man måste betona att en förening och omväxling av konservatism och radikalism enligt tingens natur ofta är nödvändig.

Begreppet nyskapande traditionalism, som jag många gånger upprepat och återkommit till i mina texter, är här för vissa syften och på några områden enligt min mening lämpligt och användbart, eftersom det framlyfter denna nödvändighet samtidigt som det markerar ett avståndstagande från radikalism av det historiskt väldokumenterade, principiellt ideologiska, radikal- och/eller i vid mening postmodernistiska slaget – den lika ensidiga motsatsen till den ensidiga konservatismen.. En stor och viktig del av dess innebörd ligger visserligen även i begreppet socialkonservatism, men inte hela.

Dock finner jag, också i linje med tidigare argumentation, att det viktigaste just nu är nedtoningen av begreppet nationalism. Det är alldeles för begränsat och tvetydigt för att användas som huvudsaklig ideologisk beteckning. Här kunde man gått ännu längre: mitt intryck är att man nu i alltför hög grad känner sig behöva försvara sig mot nationalistiska kritiker genom att insistera på hur mycket nationalismen fortfarande betonas i det nya programförslaget och hur nationalistiska man fortfarande är.

Man säger sig fortfarande ha en “nationalistisk grundsyn”. Men nationalismen är lika otillräcklig som grundsyn som den är otillräcklig som huvudsaklig ideologisk beteckning. Det är uppenbart att det faktum att så många vill behålla den beror dels på en ideologisk torftighet, dels på rena missförstånd.

Kritikerna tycks tro att nedtoning av nationalismen är detsamma som anpassning till den från vänster till höger totaldominerande socialliberalismen, godtagande av den allmänna politiska korrektheten, förändrade ståndpunkter i synen på globalismen, dagens EU, det svenska folket och den svenska kulturen, invandringen, mångkulturen o.s.v. Så är det naturligtvis inte.

SD borde hävda att nationaliteten och dess värden, det svenska folket och den svenska kulturen, är självklara utgångspunkter och prioriteringar, på det sätt de en gång – och för inte länge sedan – var det för alla partier, t.o.m. på flera punkter kommunisterna. Man borde ständigt trycka på detta, och behålla alla formuleringar om dessa saker i programmet. Ja, man kunde bli ännu tydligare, och framför allt ytterligare fördjupa den historiska förankringen. Det är inte svårt att svara på frågan om vad det svenska folket och den svenska kulturen är. Och svaret bör bli långt utförligare och mer preciserat.

Men nationalitet är en sak, nationalism en annan. Det har förvisso funnits goda, uppbyggande former av nationalism, men även inskränkta, konfliktalstrande, nedbrytande, ja onda. De värden och traditioner som idag måste försvaras är i mycket stor utsträckning gemensamma europeiska och västerländska. SD och dess motsvarigheter i andra länder borde arbeta för en alternativ, historiskt bättre förankrad och på annat sätt politiskt och ekonomiskt organiserad europeisk gemenskap. Utifrån insikten om behovet av detta borde, föreslår jag, SD bli det verkliga Europapartiet i Sverige. Nationalism är inte bara en föråldrad och kontraproduktiv ideologisk form för försvaret av allt detta. Den är också en föråldrad och kontraproduktiv form för försvaret av det specifikt svenska, eftersom detta idag liksom varje annan europeiska nationalitet måste försvaras inom ramen för en enhet-i-mångfald och mångfald-i-enhet i samarbete med det övriga Europa.

Utöver detta krävs självklart i framtidens på åtminstone många väsentliga områden krympande och gemensamma värld även en filosofiskt och historiskt genomtänkt hållning gentemot andra kulturer och traditioner. Lika mycket här som ifråga om Europa, och primärt av Europa historiskt formade länder i övriga världen, är ett annat av de vanligaste begreppen i den här bloggen, högre kosmopolitism, det jag föreslår bör användas som korrektiv. Det markerar motstånd både mot ensidig nationalism i dess problematiska former och den vanliga, flacka globalistiska kosmopolitism som även exempelvis Moderaternas kvardröjande nominellt konservativa idag okritiskt hyllar. Den välkomnar frihetligt samarbete av nytt slag, men bejakar och betonar samtidigt vikten av de nationella egenarterna och traditionerna såväl som behovet, inför de problematiska formerna och uttrycken för dagens globalism, av den decentrerade makt som nationalstaterna är en av formerna eller nivåerna för.

Som framgår av det Åkesson säger står socialkonservatismen för just det övervinnande av högerns respektive vänsterns begränsningar och deras många idag, i ljuset av vår tids nya problem och utmaningar, alltmer irrelevanta historiska låsningar, som kritiker som (den i övrigt förträfflige) Joakim Larsson enligt min mening felaktigt hävdar att det i stället och enbart är nationalismen som uttrycker. Samtidigt som denna nya huvudbeteckning alltså är fri från den senare termens egna begränsningar och delvis olyckliga associationer.

Förstådd på det sätt och mot bakgrund av de överväganden jag här kort antytt, framstår framlyftandet av socialkonservatismen – som partiet alltid i sak stått för – som den huvudsakliga, sammanfattande ideologiska benämningen utan tvekan som den rätta vägen framåt.