Filon om själen

Om Filon som vi sett på karaktäristiskt sätt skiljer sig från Platon och medelplatonikerna så överensstämmer han samtidigt med dem i sin skapelseläras tämligen rigorösa ”generalism”. Det som uppvisar högre grad av allmänhet och universalitet är också det verkligare och det ursprungligare, och betraktas som orsak till det mer partikulära och individuella. Högst står Gud, därefter kommer det skapade λόγος, därefter de däri inneslutna idéerna, och först längst ner i den relativa overklighetens materiella utmarker återfinner vi de enskilda och unika tingen och varelserna. [Wolfson, Philo (1948), I, 211 ff., 251 f.]

Filon skiljer sig visserligen från Platon i det han icke accepterar dennes såväl före som i världen existerande universella världssjäl, utan endast i världen skapade individuella själar – det immanenta λόγος ersätter hos Filon världssjälen. Men, och här inför han ytterligare en nyhet, dessa individuella själar har enligt honom skapats, liksom de enskilda tingen av samma genus, utifrån en gemensam, allmän själens idé.

Även Filon gör den vanliga distinktionen mellan den förnuftiga själen och den sinnliga själen. Platonismen är dock icke helt överens i denna fråga. Intressanta olikheter rörande den ”sinnliga” själen och dess förhållande till den högre rationella återfinns exempelvis mellan Filon, Atticus, Severus och Albinos – Severus betraktar den sinnliga och den rationella själen som i striktaste mening en enhet, och tillmäter därför också sinnligheten odödlighet och andlighet. [Dillon, The Middle Platonists (1977), 262 ff.] Bland nypythagoréerna och senare av Iamblichos ansågs endast den lägre själen som bunden av den kosmiska ödesnödvändigheten, under det den högre stod fri gentemot denna (den vanliga synen i alla med platonismen befryndade äldre eller nyare strömningar). [Ibid. 377.]

Filon kvarhåller den vanligare ståndpunkten och ser den sinnliga själen som oupplösligt förbunden med kroppen, förgänglig, och skild från den högre. Men Filon vill nu därför räkna med en idé för var och en av de två själarna: ἰδέα τοῦ νοῦ och ἰδέα τῆς αἰσθήσεως. Även själva sinnligheten är här alltså given som idé. Men de två idéerna är skilda emedan de två själarna för Filon inte är en enhet som hos Severus: den sinnliga själen är skapad med kroppen och förgänglig.

En levande varelse är en sådan i kraft av den högre, förnuftiga själen, och denna kan också, som hos änglarna, existera utan kroppen. Denna själ påverkar kroppen, styr den genom sin fria vilja och mottager intryck, men förlorar aldrig sin status som oberoende av kroppen. [Wolfson, 213 f., 360 ff., 367 ff., 385 ff., 389-93. Själ (ψυχή) används av Filon antingen som samlingsbeteckning för båda själarna, eller som beteckning för någon av dem. Den förnuftiga själen benämnes mer exakt νοῦς.] Men denna levande själ tänkes och skapas alltså av Gud först som allmän idé, innan den skapas som individuell förnimmande själ i världen.

Hos Platon och medelplatonikerna finns ingen sådan själens idé: själen existerar före skapelsen vid sidan av idéerna, på varierande sätt uppfattade som tingens och olika egenskapers. Detta är inte förenligt med Filons religion, men däremot anser han sig alltså kunna införa en ny själens idé i sin förklaring av skapelsen. Hos Filon måste således skiljas mellan Guds tanke om själens idé, den skapade allmänna själsidén, och den konkreta, individuella själen. Trots att den sistnämnda endast är en ofullkomlig avbild av idén, sägs den också vara skapad av samma gudomliga, immateriella substans som denna. [Ibid. 391.] Rimligt är därför att sedan den en gång blivit skapad, kan denna själ förlänas odödlighet, och eftersom Filon förnekar den universella världssjälens existens, och själen inte är identisk med världssjälens ersättare, λόγος, betyder detta själens villkorliga individuella odödlighet. [Ibid. 396, 410.]

Samtidigt som grekisk filosofi och filosofiska, esoteriska uttolkningar av skrifterna utvecklats bland de hellenistiska judarna, hade också den märkliga men för framtiden betydelsefulla föreställningen om kroppens återuppståndelse börjat framtränga bland de palestinska judarna, väl snarare dock på grund av frånvaron av de grekiska motsvarande distinktioner mellan kroppen och själen i den judiska skriftkanon än på grund av uttryckligt stöd i denna. Gentemot denna innovation gör Filon signifikativt nog sitt bästa för att i stället finna skriftstöd för uppfattningen om själens odödlighet, och de fåtaliga passager som åberopades till stöd för läran om den kroppsliga uppståndelsen tolkar han som metaforer för denna själens odödlighet.

Enligt Filon kan själen efter den förgängliga kroppens död för det första uppnå en immateriell tillvaro bland änglarna, d.v.s. de icke-förkroppsligade själarna, en uppfattning som återfinns åtminstone i den judiska traditionen och som äger en jämförbar motsvarighet också i Platons Faidros. [Ibid. 397 f., 400 ff., 404 ff.; Roger Benjamin, Notion de personne et personnalisme chrétien (1971), 40.] I Faidros är själen i denna jämförbara tillvaro belägen i en sådan situation, att den därifrån, men dock fortfarande i någon mening ”utifrån”, kan skåda de eviga idéerna. För Filon kan själen också träda in i själva idévärlden, uppnå en immateriell position bland själva idéerna. Den av samma stoff som själens idé skapade individuella själen inträder därför i samma sfär som sin egen generella idé, utan att dock sammanfalla med denna.

Slutligen återfinnes hos Filon tanken att den individuella själen efter kroppens död kan uppnå ytterligare ett högre tillstånd, ”med Gud”, ”vid sidan av Gud”, i Guds omedelbara närvaro. Det intressanta här är att själen uppnår detta tillstånd med bevarad konkret individuell existens och identitet, och därmed ”svävar utöver” alla genera och species. [Wolfson, 403 f.]

I sin lära om själen synes Filon således upphäva den i hans åskådning i övrigt förhärskande platonsk-aristoteliska generalismen: vissa själar kan uppnå ett tillstånd, över såväl den vanliga immateriella själskommuniteten som idévärlden, i Guds omedelbara närhet, där såväl själen och Gud samtidigt förblir separata individuella väsen. Det kanske då inte är någon särskilt grav anakronism att kalla dem separata personer, själspersonligheter eller rentav daimonsjälspersonligheter, för att anknyta till begrepp som jag diskuterat i tidigare inlägg.

Den judiska religionen hade med tiden också utvecklat en utpräglat individuell försynslära, en uppfattning om Guds vedergällning, omsorg, ledning och frälsning av den individuella människan. [Ibid. 408.] Filon var självfallet inte heller opåverkad av denna lära, och den utgör hos honom den helt avgörande motvikten mot den hellensk-filosofiska generalismen. Om Filon i sin skapelselära är generalist, är han i sin ”frälsningslära” individualist. Den judiska läran om den individuella försyn som riktas mot den skapade individuella människan, har av Filon överförts till en fördjupad uppfattning av själens individuella evighetsliv.

0 Responses to “Filon om själen”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi