Om Filon på karaktäristiskt sätt skiljer sig från Platon och medelplatonikerna så tycks han samtidigt överensstämma med dem såtillvida som hans abrahamitiska skapelselära gjorts tämligen rigoröst generalistisk. Det som uppvisar högre grad av allmänhet och universalitet är också det verkligare och det ursprungligare, och betraktas som orsak till det mer partikulära och individuella. Högst står Gud, därefter kommer det skapade λόγος, därefter de i detta inneslutna idéerna, och först längst ned i den relativa overklighetens materiella utmarker återfinner vi de enskilda och unika tingen och varelserna. [Wolfson, Philo (1948), I, 211 ff., 251 f.]
Filon skiljer sig visserligen från Platon bl.a. i det att han icke accepterar dennes såväl före som i världen existerande universella världssjäl, utan endast i världen skapade individuella själar – det immanenta λόγος ersätter hos Filon världssjälen. Men, och här inför han ytterligare en nyhet, dessa individuella själar har enligt honom skapats utifrån en gemensam, allmän själens idé, på samma sätt som de enskilda tingen av samma genus skapats utifrån en gemensam idé.
Även Filon gör den vanliga distinktionen mellan den förnuftiga själen och den sinnliga själen. Platonisterna kan dock givetvis inte vara helt överens i denna fråga. Olikheter rörande den “sinnliga” själen och dess förhållande till den högre rationella återfinns exempelvis mellan Filon, Atticus, Severus och Albinos; Severus betraktar den sinnliga och den rationella själen som i striktaste mening en enhet, och tillmäter därför också sinnligheten odödlighet och andlighet. [Dillon, The Middle Platonists (1977), 262 ff.] Bland nypythagoréerna och senare av Iamblichos ansågs endast den lägre själen vara bunden av den kosmiska ödesnödvändigheten, under det den högre stod fri gentemot denna – den vanligare synen även i alla med platonismen befryndade äldre eller nyare strömningar. [Ibid. 377.]
Filon kvarhåller den vanligare ståndpunkten och ser den sinnliga själen som oupplösligt förbunden med kroppen, förgänglig och skild från den högre. Men han vill nu också räkna med en idé för var och en av de två själarna: ἰδέα τοῦ νοῦ och ἰδέα τῆς αἰσθήσεως. Även sinnligheten är här alltså på något sätt given som idé. Men de två idéerna är skilda emedan de två själarna för Filon inte är en enhet som hos Severus: den sinnliga själen är i stället skapad som en enhet med kroppen och därmed förgänglig. Själ (ψυχή) används av Filon antingen som samlingsbeteckning för båda själarna, eller som beteckning för någon av dem. Den förnuftiga själen benämnes mer exakt νοῦς.
En levande varelse är en sådan i kraft av den högre, förnuftiga själen, och denna kan också, som hos änglarna, existera utan kroppen. Den påverkar kroppen, styr den genom sin fria vilja och mottar intryck, men förlorar aldrig sin status som oberoende av kroppen. [Wolfson, 213 f., 360 ff., 367 ff., 385 ff., 389-93.] Men denna levande själ tänkes och skapas alltså av Gud först som allmän idé, innan den skapas som individuell förnimmande själ i världen.
Hos Platon och medelplatonikerna finns, tycks det som, ingen sådan själens idé: själen existerar före skapelsen vid sidan av idéerna, som på varierande sätt uppfattas som tingens och olika egenskapers idéer. Detta är inte förenligt med Filons religion, men däremot anser han sig alltså kunna införa en ny själens idé i sin förklaring av skapelsen. Hos honom måste således skiljas mellan för det första Guds tanke om själens idé, för det andra den skapade allmänna själsidén, och för det tredje den konkreta, individuella själen. Trots att den sistnämnda endast är en ofullkomlig avbild av själsidén, sägs den också vara skapad av samma gudiga, immateriella substans som denna. [Ibid. 391.] Rimligt är därför att sedan den en gång blivit skapad, denna själ kan förlänas odödlighet, och eftersom Filon förnekar den universella världssjälens existens, och själen inte är identisk med världssjälens ersättare, λόγος, betyder detta själens villkorliga individuella odödlighet. [Ibid. 396, 410.]
Samtidigt som delvis grekisk-filosofiskt påverkade esoteriska uttolkningar av skrifterna bortom exoterismens teologiska teism och religion utvecklats bland de hellenistiska judarna, hade också den för abrahamismen karaktäristiska och, som det mesta i denna, obegripliga hyperexoteriska föreställningen om kroppens återuppståndelse börjat framtränga, såvitt jag förstår i vad som blev Palestina. Delvis skedde väl detta snarare på grund av frånvaron av motsvarigheter till de grekiska distinktionerna mellan kroppen och själen i den judiska skriftkanon som inte fick tolkas esoteriskt, än på grund av uttryckligt stöd i denna. Gentemot denna innovation gör Filon signifikativt nog sitt bästa för att faktiskt finna skriftstöd för uppfattningen om själens odödlighet eller odödlighetspotential, och de fåtaliga passager som kunde åberopas till stöd för läran om den kroppsliga uppståndelsen tolkar han som metaforer för denna.
Enligt Filon kan själen efter den förgängliga kroppens död för det första uppnå en immateriell tillvaro bland änglarna, d.v.s. de i någon mening icke-förkroppsligade varelser som återfinns i den judiska traditionen och som kanske äger en på något sätt jämförbar motsvarighet också i Platons Faidros. [Ibid. 397 f., 400 ff., 404 ff.; Roger Benjamin, Notion de personne et personnalisme chrétien (1971), 40.] I Faidros är själen i denna existensform situerad på sådant sätt att den, dock fortfarande i någon mening “utifrån”, kan skåda de eviga idéerna. För Filon kan själen också, för det andra, “träda in” i själva idévärlden, uppnå en immateriell position bland själva idéerna. Den av samma stoff som själens idé skapade individuella själen inträder därmed i samma sfär som sin egen generella idé, dock utan att sammanfalla med denna. Slutligen återfinns hos Filon, för det tredje, tanken att den individuella själen efter kroppens död kan uppnå ytterligare ett högre tillstånd, “med Gud”, “vid sidan av Gud”, i Guds omedelbara närvaro. Själen uppnår detta tillstånd med bevarad konkret individuell existens och identitet, och sägs därmed “sväva utöver” alla genera och species. [Wolfson, 403 f.]
I sin lära om just själen förefaller Filon således upphäva den i hans åskådning i övrigt förhärskande platonsk-aristoteliska generalismen: vissa själar kan uppnå ett tillstånd över såväl den vanliga immateriella själskommuniteten som idévärlden, i Guds omedelbara närhet, där såväl själen och Gud samtidigt förblir separata individuella väsen.
I sin differentierade, dennavärldsliga, historiska exoterism hade den judiska religionen med tiden också utvecklat en individuell försynslära, en uppfattning om Guds vedergällning, omsorg, ledning och sakligt obegripliga “Frälsning” av den individuella Människan, inte längre Folket som helhet. [Ibid. 408.] Filon var självfallet påverkad av denna lära, och den utgör hos honom en ytterligare motvikt mot den hellensk-filosofiska generalismen. Om Filon i sin skapelselära är generalist, är han såväl i sin själsuppfattning som sin “frälsningslära” individualist. Den relativt sena judiska läran om den individuella försyn som riktas mot den skapade individuella människan har av Filon överförts till en fördjupad uppfattning av själens individuella evighetsliv.
Han famlar i religionens exoteriska dunkel, men i vissa avseenden i en riktning som rör sig utöver det. Det är dock en annan riktning än den som abrahamismen nu kom att föreskriva i det framväxande västerland där den spreds. Russell sammanfattar klart:
“Jewish tradition has always held that life in the other world [Den vanliga judiska termen är inte “other world” – eftersom det i denna tradition bara handlar om en rektifikation av “denna värld” (Tikkun Olam), ett återställande av skapelsen där “himmelen” är Guds rike på jorden, snarast s.a.s. det ursprungliga “paradiset” – utan “the world to come” (Olam Ha-Ba).] is life in the body. Further, the much ignored fact is that neither the New Testament nor the early Christian writers ever used the term ‘immortal soul’ or ‘immortal spirit’. The early Christians, like the rabbis, understood that union with God was union of the whole human, both soul and body, with him. Christian tradition continued to assume this union until, in the third century C.E., Platonic ideas of the soul’s great superiority to the body promoted the idea of the survival of souls apart from bodies.” [A History of Heaven, 15.]
