Robsten postar den bisarra intervjun nedan med vår f.d. EU-kommissionär och förste vice ordförande för EU-kommissionen. Wallström, författare (med Göran Ferms hjälp) till boken Elitprojekt – Nej! Folkets Europa, ansvarade som kommissionär för “institutionella relationer och kommunikationsstrategi”, d.v.s. hennes uppgift var just propaganda och försvar mot kritiker som denne reporter, Gavin Esler.
Till denna uppgift valdes hon naturligtvis för att hon anses “folkligt” enkel och naturlig och kvinnligt mjuk, kommer från landet där man kan bli kulturminister utan att ha någon som helst högre utbildning eller andra kulturella meriter, talar “folkligt” dålig engelska o.s.v., och därmed redan i sin person motverkar bilden av EU som elitprojekt och ger sken av att unionen är ofarlig, demokratisk, inkännande, folkförankrad. (Jag vill tillägga här att jag skulle finna henne personligen attraktiv och sympatisk om hon inte alltid var ute på för henne alldeles för djupt vatten.)
Men vad är det egentligen hon säger? Med vad som ger intryck av en slående klantighet, i ljuset av uppdraget, säger hon med stor tydlighet raka motsatsen, d.v.s. sanningen. Robsten återger det i sin rubrik: “Leave it to the leaders!” Mer exakt: eftersom hon gör detta mitt i en flod av de förväntade fraserna om demokratin, är innebörden att hon omdefinierar demokratin till att bli liktydig med just accepterandet av det fördrag de få folkomröstningarna visat att folken inte vill ha, och av att det är EUs “ledares” uppgift att utreda varför man röstat nej och att åtgärda detta.
Här illustreras tydligt det problem jag diskuterar bl.a. i mitt inlägg ‘Till frågan om populismen’ och i min kommentar till bok-posten om Claes Ryns Democracy and the Ethical Life (gå till References-sidan, rulla ned till Philosophy, och klicka på denna titel).
Jag försvarar med Ryn genuina “eliter”, och även deras förenlighet med demokrati. Ja, den enda hållbara formen av demokrati är den som är förenlig med sådana eliter. I lägre mening populistisk direktdemokrati, vad Ryn kallar plebiscitarianism, är av flera uppenbara och välkända skäl inte försvarbar som alternativ.
Men när eliterna inte är genuina, när de inte samspelar med folket, när deras formella positioner fylls av moraliskt, kunskapsmässigt och på annat sätt okvalificerade personer, drivna av problematiska ideologier som underminerar såväl de genuina eliterna som den sanna demokratin, och som tjänar dubiösa särintressen som oftast verkar bakom kulisserna – ja då förändras naturligtvis situationen i detta avseende. Inte minst gör den det när korrupta eliter i förening med sådana intressen bygger upp nya överstatliga enheter av den nuvarande europeiska unionens typ.
I sådana situationer är mer direktdemokrati ett nödvändigt korrektiv. Inte minst av detta skäl måste en balans mellan det långsiktiga ledarskapets och direkdemokratins respektive formella institutioner upprätthållas.
Men Wallström visar alltså hur EU helt enkelt upphäver de i vissa länder erforderliga folkomröstningarnas resultat och ersätter dem med “ledarnas” terapi. Enligt Robsten ska Esler ha jämfört Wallström-intervjun med “the dead parrot sketch of Monty Python”.
Jan Olof Bengtsson 
Vad är då dina tankar om Schweiz direktdemokrati?
Jag antar att du också är något så när bekant med de Benoists “aristodemokrati”, där hela demos strävar efter differentiering och förbättring utifrån individuella förutsättningar, vilket jag finner mycket intressant och sympatiskt, och själv borde skriva om vid närmare eftertanke. Min förhoppning är att lyfta den typen av frågor, och att genom förkastande av värderelativism och framlyftandet av en aristomeritokrati, som sprider sunda värderingar till hela folket, kunna konkretisera hur en mer organisk demokrati kan se ut. Det är ingen utopisk vision eller förhållningssätt, utan ett realistiskt strävansmål. Det får mig också att tänka på Charles Murrays senaste bok Coming apart – som även är relevant för Europa och Sverige – och några av de argument som läggs fram av vederbörande.
Murray föreläser: http://www.youtube.com/watch?v=YeG4EMmqfag
Notera att jag inte helt avvisar direktdemokratin; ett större eller mindre inslag av sådan är inte bara försvarbart utan nödvändigt av det skäl jag nämnde. Det schweiziska systemet som i ovanlig grad bygger på direktdemokrati tror jag fungerar så bra som det gör p.g.a. specifika historiska, kulturella och sociala förutsättningar och kantonernas litenhet och mångfald.