Jan Olof Bengtsson

Platonismen, den humanistiska antikimitationen, såväl som det alltfort dominerande kristna inflytandet gör att den i de olika förnyelserna inom filosofin såväl som det övriga kulturklimatet latenta individualismen under renässansen, som vi tittat på några uttryck för, ännu inte helt övervältrar i ren profanhumanism. Humanisterna bekämpar nominalisterna och vidareutvecklar den bibliska tanken om det skapande Ordet – men de vänder sig också mot skolastiken i dess helhet med dess okänslighet för språket, livet och känslan. [Louis Dupré, Passage to Modernity (1993), 102-12.] Ledande humanister som Valla, Agricola, Nizolius och Ramus kritiserar den aristoteliska logikens abstrakta konstruktioner och oförmåga att skänka kunskap om den konkreta verkligheten. Och vad som främst intresserade i den konkreta verkligheten var personlighetens utveckling och den kultiverade stilen.

—

Jag bör säga mer om renässanshumanismen i denna framställning eftersom den i flera avseenden är central för min tematik, och jag lägger därför in denna snutt här, på dess kronologiskt riktiga plats, för att signalera att mer kommer; d.v.s. detta inlägg kommer senare utvecklas med en längre diskussion.