Subjektet som nytänkt substantiell själ

I enlighet med sin lära om de två substanserna, tänkandet och utsträckningen, och med sitt nya substansbegrepp överhuvud, upplöser Descartes principiellt den komplexa och motsägelsefulla skolastiska enheten av kropp och själ och söker ett nytt sätt att föreställa sig deras förhållande till varandra.

Liksom Bacon förkastar han den skolastiska läran om substantiella former, d.v.s. sådana former som till skillnad från de “rena” formerna (änglarna – en mellannivå av personlighet mellan “människans” och Guds?) är nödvändigt förenade med materien, och beskriver dem som qualitates occultae. Men samtidigt prisgives personbegreppet, eller träder det åtminstone i bakgrunden. D.v.s.: Descartes ersätter inte den skolastiska persondefinitionen, enligt vilka personskapet bygger just på kroppens och själens enhet, med någon annan. Däremot talar han utförligt om Jaget, vars väsen är cogitare: detta jag är, i den individualistiska delen av Descartes’ filosofi, en substantiell och individuell själ, och dess “tänkande” fattas hos Descartes i mycket vid mening som omfattande en stor mängd själsfunktioner.

Viktigt är också att Descartes inte förstår subjektet i den redan av Eckhart och Cusanus på Gud tillämpade “substanslösa” meningen, utan, fastän hans lära om de två substanserna skiljer sig från den skolastiska substansläran, begreppsligt alltfort i mycket även i den klassiska meningen av substans. Det är hos Descartes icke fråga om blott cogitatio, utan om ett tänkande res.

Descartes är också noga med att från detta bortrensa de s. a. s. finfysiska rester – vind, eld, eter – som främst hos stoikerna vidlådde begreppet anima. Av detta skäl börjar han, efter att tidigare ha använt termerna anima och âme (i Discours: “l’Ame par laquelle ie suis ce que ie suis”, “âme raisonnable”), senare istället föredraga enbart mens och esprit, och på sin höjd animus (i Meditationes: “sum igitur praecise tantum res cogitans, id est, mens, sive animus, sive intellectus, sive ratio”). Hans “själs”begrepp frigör sig från de i den antika filosofin ofta kvardröjande materiella resterna, men förlorar också egenskapen av livets princip, utan att det tydligt framgår varför och hur det senare följer ur det förra.

Men subjektet/jaget identifieras av Descartes endast med den ena av de två substanserna: till det hör alltså inte det som är om inte den väsentligaste så dock en oavskiljbar del av det skolastiska personbegreppet: den fysiska kroppen. Jaget som “tänkande” väsen, som substantiell själ, som subjekt primärt i förhållande till kroppen och materien, genom själva sin natur och sitt tänkandes innehåll nödvändigt förbundet med Gud: detta var åtminstone delvis nyansatser i förhållande till skolastiken, nyansatser som i vissa avseenden kunde synas gripa tillbaka på en aspekt av den platonska traditionen, förbi medeltidens dimension av själsligt-kroppsligt enhetstänkande.

Även här framhåller Charles Taylor – i sitt senare verk A Secular Age (2007) visar han sig än mer angelägen att finna eller läsa in andlighet i moderniteten – överensstämmelserna mellan Descartes och Augustinus. [Sources of the Self (1989), 141 f.] Ett slags metafysisk klarhet syntes ha vunnits, men samtidigt hade det filosofiska fokus på personkategorin försvunnit med skolastiken. Och på grund av att både frågan om hur subjektet som individuellt förhåller sig till subjektet som allmänt och frågan om hur de individuella subjekten förhåller sig till varandra förblir outredda, tappar Descartes signifikativt nog också, åtminstone ifråga om andra personer som icke är Gud, bort de ansatser som tidigare funnits att definiera personidentiteten som något som är beroende av andra personer, av relation.

0 Responses to “Subjektet som nytänkt substantiell själ”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi