Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 2

Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 1

Den konstitutionella demokratin bör enligt Ryn vara folkstyre i syfte att förverkliga den högre samhällsgemenskapen (”community”):

“The ultimate end of politics may be defined as community. By this word I mean a special type of association, a civilized living together in which the intellectual, aesthetic, and economic life of society serves the moral destiny shared by all. In religious terminology, this destiny is ultimately community with God. Referring to the partial realization of this goal which lies within the reach of politics and which is of concern to us here, Aristotle speaks of ‘the good life'”. [Democracy and the Ethical Life, 162 f.]

Demokratin kan försvaras med moraliska argument i den utsträckning den tjänar detta syfte – och i detta fall menar Ryn att vi också i demokratin finner ett statsskick som är överlägset och mer upphöjt än andra. [Ibid. 193 f.]

Russell Kirk hade i den amerikanska efterkrigskonservatismen nyformulerat den burkeska konservatismen i ett amerikanskt politiskt och kulturellt sammanhang, och exempelvis Peter Viereck hade tillhandahållit introduktion av och ett aktuellt försvar för det konservativa tänkandets tradition även i andra aspekter än den burkeska. [Kirks The Conservative Mind utkom 1953, och Vierecks Conservatism Revisited 1949; dessa var bara de första i en lång rad verk om konservatismen av båda författarna; se mina artiklar om Kirk och Viereck i Svensk Tidskrift 1988 och 1989.]

Flera andra betydande tänkare som bidragit till den strömning Ryn själv vill behandla som en tradition av avsevärd enhetlighet och kontinuitet och som han själv i mycket anslutit sig till, kunde här nämnas, och Ryn har också själv, tillsammans med Bertil Häggman, introducerat dem för en svensk publik i Nykonservatismen i USA (1971) (Ryn skiljer noga mellan vad han i titeln på denna bok kallade nykonservatism och neokonservatismen). Ytterligare namn har naturligtvis sedan dess tillkommit.

John Hallowell hade bidragit till det filosofiska klargörandet av hur demokratin kunde förenas med det moraliska livets krav – såväl det individuella som beträffande samhällets gemensamma, övergripande mål. Ryn citerar hans uppfattning av den konstitutionella ordningen som en praktisk manifestation och reflektion av föreställningen om naturrätten. [Ibid. 175; John H. Hallowell, The Moral Foundation of Democracy (1954 (1973)), 64.]

Folkets representanter skall agera som folkets högre själv. [Democracy and the Ethical Life, 184.] Viljan till accepterande av de konstitutionella restriktionerna svarar mot det etiska samvetets “inner check”. Att icke förstå nödvändigheten av konstitutionella begränsningar är att undfly människans moraliska predikament. [Ibid. 192.] Den etiska viljan med hänsyn till det samhälleliga och politiska livet är den konstitutionella andan: [Ibid. 172, 174.]

“Ethical conscience wills the same goal in all men, the widest possible sharing in community. Just as each person has a higher self, therefore, the whole people, made up as it is of individual citizens, also has a higher self, namely ethical conscience as it relates to ‘public’ or ‘political’ matters. As the common self of the citizens organized for the purpose of conducting their common affairs, it seeks, not the partisan advantage of any person or group, but the kind of political order which is conducive to the spiritual elevation of society. Against this higher will, in need of no special pleading, stands an infinite number of possible factional popular wishes which detract from the moral goal and can be defined in contradistinction as the people’s lower will.” [Ibid. 163 f.]

I valet mellan dessa två själv i förhållande till demokratin, är självklart endast det högre självet, eller, som Ryn signifikativt skriver, “if that phrase has too much of a metaphysical ring”, [Ibid. 163.] de individuella medborgarnas vilja till “community”, försvarbart som styrande princip för demokratin. Demokratin är etiskt försvarbar endast om den utformas på ett sätt som befrämjar det etiska samvetets tillämpning på politiken, om den definieras med hänvisning till den etiska standard som utgörs av “community” och dettas övergripande moraliska mål. Däremot krävs för detta ingalunda att folkets alla avgöranden skall ske i överensstämmelse med denna etiska norm – Ryn tar skarpt avstånd från en sådan orealistisk och utopistisk föreställning om identitet mellan moral och politik. [Ibid. 163 f.]

Man måste förstå att ett styresskick och en konstitution inte är något som existerar oberoende av de individer som uppbär dem: “The term people used in democratic theory does not signify some mysterious, independent entity hovering over the heads of the individual citizens. It is the collective name for those same individuals acting in their capacity as political participants”. [Ibid.]

Den väsentligaste betydelse enligt vilken konstitutionen förstår begreppet “folket” är medborgarna organiserade i olika slags “intermediary groups”. [Ibid. 190.] Ryns försvar för minoritetsopinionernas och särintressenas rätt är delvis den samhällsfilosofiska motsvarigheten och korollariet till hans epistemologiska och värdefilosofiska framhållande av partikularitetens och den konkreta unicitetens mångfalds nödvändiga förening med universaliteten. Det är en variation av det konservativa försvaret av de (i några fall ursprungligen feodala) “mellanmakterna” – med Lindboms uttryck – mellan individen och statsmakten, det som Robert Nisbet i vår tid kallat “intermediary groups”, decentralistiska enheter och lokala gemenskaper som skolor, föreningar, kyrkor och andra religiösa samfund, klubbar, fackföreninger, familj, företag, idrottsföreningar o.s.v. Detta är också relaterat till försvaret av större lokala politiska enheter, och i USA det federalistiska systemet med partiell delstatlig självständighet.

Även Ryns försvar av betydelsen av förbisedda aspekter av “klassamhället” sammanhänger delvis också med denna historicistisk-organiska syn på de mellanliggande grupperna. Framför allt följer det emellertid som en såväl logiskt som framför allt moraliskt nödvändig konsekvens ur själva värdecentreringen. Ryns försvar för element av hierarki kontrasteras mot den jämlikhetsideologi och det ur denna följande samhälle som möjliggjort – detta blir tydligt i ljuset av den humanistiska standard som Ryn filosofiskt försvarar – ett uppgivande av anständiga kriterier och en ofta långt större orättvisa och ojämlikhet. Ryns formuleringar om detta är inte mindre skarpa och entydiga än en Lindboms:

“[A]ll societies are and must be class societies. Societies that are built in the name of equality tend to become the most rigidly stratified of all. The real question is not whether society will have classes, but what kind of classes they are to be…a classless society cannot exist, but a perverted class society certainly can: one in which people of distinction are lorded over by their inferiors.” [‘A Question of Class’, National Review, February 7, 1994.]

Detta är – inte minst i Sverige – obekväma sanningar, som dock måste uttalas. Det finns naturligtvis mycket att tillägga i denna analys, inte minst om hur några av de mest problematiska krafterna inom den rena kapitalismen historiskt ofta använt socialismen som ett sätt att kontrollera och helt enkelt tjäna pengar på mindre utvecklade länder, och hur det idag blir allt tydligare hur det är dessa krafter – George Soros är verkligen inte ensam – som i stor utsträckning står bakom den ideologiska och kulturella vänstern och förklarar varför denna inte gör motstånd mot dagens typ av globalisering ens på de mest uppenbara punkter där många av dess sympatisörer ju måste förvänta sig att den skulle göra det. Egalitarismen och det klasslösa samhällets ideologier har använts för att förslava folk, och att försvara eliter i Ryns egentliga mening är inte att försvara dem mot folket, utan för, ja med folket.

Endast med verkliga eliter definierade och i möjligaste mån konstituerade i enlighet med värdecentreringen är vad som förr kallades “ståndscirkulation” (jag håller mig här till den allmänna principen om den hierarkiska aspekt som följer ur värdecentreringen och bortser från de sociologiska skillnaderna mellan exempelvis klasser och ständer) i varje menings- och värdefull betydelse möjlig. Om det inte finns några kulturbärare kommer ingen kultur finnas att eftersträva för någon. För att inte tala om mer djupgående andlig kultur i strikt mening. Dessa grundläggande sanningar tematiseras naturligtvis också av Lindbom (som också tar upp värdet av det folkliga i sig, och – givetvis utan att förfalla till rousseauansk idealisering – betonar att grupper som inte tillhör eliterna i Ryns mening också normalt i sin egenart äger specifikt värde) och en lång rad andra konservativa tänkare. Frågan är endast om de lyckats göra det på ett sätt som i tillräcklig utsträckning tydliggör aktualiteten och tillämpbarheten, även i direkt politiska termer, i dagens situation och för alla medborgargrupper; och här finns naturligtvis också nationella variationer, olika kulturella traditioner i olika länder, att ta hänsyn till.

Ryn fortsätter hursomhelst:

“America is said to offer greater ‘equality of opportunity’ and social mobility than Europe and to have greater cultural and economic vitality as a result. No snotty upper class can hold back productive and creative individuals. A problem with this view is that, without social discrimination of some kind, equal opportunity means putting the commercial sleaze-bag on par with the honest businessman, the demagogue on par with the responsible leader, the pornographer on par with the artist, and the intellectual huckster on par with the learned scholar. If ‘equal opportunity’ signifies a wholly ‘level’ playing field, it is just another term for the absence of civilized preferences.” [Ibid.]

Ryn ger många ytterligare exempel, i denna artikel och annorstädes: “The market is now channeling riches beyond the dreams of avarice to entertainers of unexampled vulgarity and offensiveness, to lawyers who shamelessly exploit a labyrinthine legal system, and to many others who, in a more discriminating society, would be treated as pariahs.” [Ibid.]

Principerna är klara: “Civilization defines itself by its discriminations. It cherishes certain ways of behaving and detests others…Without premiums and penalties – without social structures that reflect a scale of values – laziness, greed, and pandering tend to overwhelm high standards. In a majoritarian mass democracy, civilization is in a fight for its life.” [Ibid.]

Trots att även dagens europeiska eliter är “technological rather than cultured, trained rather than educated, ideological rather than intellectual, and rootless and superficial rather than cosmopolitan” (här finner vi i sak distinktionen mellan högre och lägre kosmopolitism), uppställer, framlyfter och försvarar Ryn gentemot dagens amerikanska massdemokrati vissa aspekter av det äldre Europas kulturella fördelar. Framför allt anför han exemplet Sverige som naturligtvis är det han känner bäst. Bakom ekonomins och välfärdsstatens internationellt uppmärksammade framgång låg, som Ryn försöker visa, ett kulturellt kapital som var oskiljaktigt från en äldre tids värdeobjektivism och därmed sammanhängande åtminstone i väsentlig utsträckning utbildningsbaserade klasstratifikation. Ända fram till 1950- och 60-talen var utbildningen

“quite rigorous at all levels. Though far from flawless, the curriculum below the university had substantial literary, classical, and historical elements as well as strong mathematical and scientific components. It was taken for granted that persons aspiring to positions of responsibility had to learn at least a couple of the big languages. National pride was fostered, but so was a cosmopolitan outlook.” [Ibid.]

Och “[e]very level of society had its own elites. One of the effects of these social hierarchies was to protect non-utilitarian, non-mercenary goals and to create disdain for people who would sacrifice civilized values for an obsessive pursuit of ambition or profit. You entered elites by measuring up – and not just in a narrowly professional way.” [Ibid.]

Även det svenska “folkhemmet” byggde alltså på och förutsatte detta. Det är därför det framstår som viktigt för dem som ännu pekar på folkhemmets starka sidor att för argumentens konsekvens’ skull skilja det fortverkande traditionella arvet från den kulturradikala, modernistiska ideologi, ursprungligen i hög grad byggande på den s.k. värdenihilismen i förening med moment av marxismen, som inom den “svenska modellens” ram undergrävde och förstörde det, och därmed i längden också de verkliga förutsättningarna både för de ekonomiska och reformistiska framstegen och för den nationella gemenskap som eftersträvades.

Och den svenska opposition som genom att insistera på att kalla sig “borgerligheten” övertagit och ständigt fortsätter bekräfta sina motståndares kategorier och historiesyn har under nittonhundratalets lopp, i takt med att den själv, eller den sociologiska storhet för vilken detta begrepp på artonhundratalet användes gradvis upplösts, fått allt svårare att uppfatta och än mer att uttala de sanningar Ryn här diskuterar (och alltså med hänvisning inte bara till amerikanska förhållanden utan även åtminstone historiska svenska). Samtidigt som några av dess “tankesmedjor” – i långt högre grad än dess partier – vänder sig mot välfärdsstaten har de anammat just den kulturradikala agendan, som ju deras egna finansiärer ofta stöder, och inte sällan i dess mest extrema former.

Såväl marknadens som socialismens sedan länge nära förbundna intresseförespråkare befinner sig därmed långt från de politisk-filosofiska insikter och kulturella kriterier Ryn försvarar som oundgängliga förutsättningar för den enda hållbara formen av demokrati.

1 Response to “Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 2”


  1. 1 Anonym March 4, 2013 at 6:34 pm

    Kan du kortfattat beskriva den konservativa hållningen till staten och mer specifikt vilken uppfattning Claes Ryn har om vilken roll staten ska spela i samhället. Jag är personligen väldigt färgad av libertariansk filosofi och ideologi och tycker det finns mycket som talar för en minarkistisk inställning till staten. Det vill säga att jag anser att statens enda funktioner bör vara att upprtähålla den inre och yttre ordningen. Detta ska förverkligas genom att staten består av ett domstolsväsende och en polis som upprätthåller den inre ordningen medan en effektiv försvarsmakt säkrar den teritoriella integriteten.

    I övrigt skulle jag önska att i princip alla andra funktioner vi har i samhället var icke-statliga institutioner. Jag skrev i min första kommentar på ditt inlägg “Ryn om konstitutionell och plebiscitär demokrati” att jag uppfattar det som att statsmakten i Sverige tränger sig in i livets alla sfärer och kräver ett ord med i leken överallt. Jag konkretiserade detta med att den svenska semi-statliga kyrkan i princip gett upp sin teologi för att behaga de politiska makthavarna i riksdagen. Svenska kyrkans teologi börjar stå i motsättning till allt fler kyrkor i värden. Jag kan inte komma ifrån tanken att detta beror på att kyrkan står i ett så starkt beroendeförhållande till statsmakten som den gör.

    Detsamma tänker jag gäller för utbildningsväsendet. I och med att skolor, högskolor och universitet är beroende av statliga medel uppstår en risk att statsmakten gör anspråk på att styra innehållet på kurser och rikta forskningsmedel till sådan forskning som behagar den politiska makten. Detta undergräver som jag ser det utbildningsväsendets autonomi. Istället för att forskare utmanar och tänker fritt riskerar vi att få forskare som smeker makten medhårs och som riktar sin forskning åt ett för staten behagligt håll. Det finns exempel på att staten försöker sig på en detaljstyrning av olika utbildningsprogram, vilket jag tycker är helt galet. Detta torde leda i riktning mot en alltmer likriktad forskning och undervisning. I Sverige finns det vad jag vet inte ett enda fritt universitet som finansieras genom privata donationer. Alla universitet är beroende av statsanslag. Handelshögskolan är kanske ett undantag, men jag misstänker att också Handelshögskolan till stor del är statsfinasnsierad.

    Hur förhåller sig konservatismen till detta problem och vilken roll anser exempelvis Claes Ryn att staten ska spela inom utbildningsväsendets sfär? Vilken uppfattning har han om den religiösa sfären och andra sfärer i samhället. I Sverige ser jag som sagt bara att näringslivet försöker värna sin autonomi medan på alla andra områden så kapitulerar man för statsmakten. Det finns inte några fria kulturinstitutioner i princip och inga fria utbildningsinstitutioner. Alla går i statsmaktens koppel och är beroende av statsmaktens välvilliga inställning. Detta ser jag som en stor fara för samhället. Det innebär en för stark koncentration av makt och inflytande hos ett för litet antal personer och resultatet blir konformism och en för stark följsamhet mot statsmakten i på tok för många avseenden.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
axelwkarlsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi