Jan Olof Bengtsson

Jag nämnde i diskussionen om lamellhusen behovet att i framtiden dels rekonstruera våra förstörda stadskärnor, dels, i nyskapande traditionalistisk anda, bygga nytt i historiska stilar. I mitt senaste inlägg talade jag om hur fortsatt tjugotalsklassicistisk bebyggelse självfallet hade varit att föredra framför de vanliga lamellhusen, långt ut i förorterna.

Det finns inget som helst orimligt i detta. Det hade inte ens varit omöjligt att fortsätta bygga nya stenstadsdelar – med större och bättre bostäder av den typ lamellhusen erbjöd – i den mest tidlöst attraktiva av de på Stockholms malmar dominerande sena 1800-talsstilarna, 1880-talets strama och disciplinerade men fulltoniga nyrenässans.

Än mer uppenbart blir dessa preferensers giltighet naturligtvis när vi talar om femtiotalets och senare årtiondens radikalmodernism och miljonprogram. Jag föreslog att mycket av detta i de gamla stadskärnorna borde rivas och ersättas med ny bebyggelse i historiska stilar. Men mer omedelbart genomförbart är förstås denna typ av nybyggnad i helt nya exploateringar.

F.d. arbetarkvarter i Vasastan (“Sibirien”)

Nybyggnad i historiska stillar har hittills skett i ytterst begränsad utsträckning i Sverige. Vi har ännu inte, som på annat håll, några kända arkitekter som ägnar sig åt detta förnyelsearbete, och inte heller några kända byggnader i denna kategori. Vissa äldre hus som brunnit eller befunnit sig i räddningslöst dåligt skick har rekonstruerats eller ersatts av nya som någorlunda passar in i omgivningen, men helt nya, autentiskt traditionsfortsättande byggnader, bortom postmodernismens förfelade ironism, saknas mig veterligen fortfarande nästan helt.

Ett företag som åtminstone på ett allmänt och något vagt artikulerat sätt strävar i denna riktning är emellertid Stadsliv AB. DNs Anders Sundström uppmärksammar idag ett av deras projekt, en utbyggnad av Järvafältet. Det tycks vara mer än ett arkitektkontor – under Tjänster på deras webbplats talar de om “Uppstart – Initiera och förpacka”, “Åtgärdsplan – Från utredning till aktion”, och “Second Opinion – Stadsbyggnadsrevision”. Men de tre personerna bakom verksamheten är samtliga i första hand arkitekter. Den ledande kraften tycks vara VDn, tekn.dr Jerker Söderlind, som också beskriver sig som journalist. I den senare egenskapen är det han som formulerar Stadslivs vision.

Under Filosofi finner vi utmärkta punkter som att man vill utgå “från medborgarnas önskningar och drömmar, inte stadsfientliga regler eller högljudda särintressen”. Stadsliv har verkligen förstått att det på just detta område finns en helt överväldigande stark opinion för traditionalism. “Bygg det folk gillar”, står det t.o.m. som en paroll under själva företagsnamnet. Det låter som en kulturpopulism av ett slag som på andra områden kan vara förkastlig, i en tid då folkets smak och värderingar under lång tid systematiskt fördärvats av masskulturindustrin, om än inte i samma utsträckning av de radikala konstideologierna.

I förhållande till de senare och deras produkter finns hursomhelst goda förutsättningar för att ett hänsynstagande till “medborgarnas önskningar och drömmar” leder rätt. Och inte minst förhåller det sig så på arkitekturens område – mer än på konstens, musikens och litteraturens.

Det må vara så att folk finner lamellhusen “tråkiga”. Men föredrar de verkligen den samtida och senare radikalmodernismen? Vill de idag egentligen bo i Wolodarskis Hammarby Sjöstad eller hans kommande Hagastad, eller det område, Annedal, som nu byggs i Mariehäll i Bromma, vid Bällstaån? I mindre skala än miljonprogrammet och inte längre programmatiskt brutalistiska, men fortfarande sterila, bortom humaniteten, kulturen, historien, lika militant motsatt dem. Och någon gång med inslag av verk av arkitekter som Gert Wingårdh, som är värre än miljonprogrammets.

Varför finner sig så många fortfarande i detta? Även om de inte föredrar lamellhusen skulle med all säkerhet de flesta, om de hade möjlighet, bo i genuina, levande stadskvarter i historiska stilar som innanför tullarna? Den fråga Stadsliv förstått måste ställas är: varför får de inte som de vill?

Historiskt var det ju aldrig så att Stockholms innerstadsbebyggelse var enbart för de rika. Det fanns fallfärdiga fattigkvarter i trä, veritabla slumområden, som folkhemmet avlägsnade. Men de flesta arbetare bodde i hus som utvändigt inte alltid skilde sig mycket från de rikas, även om invändigt varje lägenhet var liten och trång. Idag kan det naturligtvis tänkas att bostäder i nyskapande traditionalistiska hus inte omedelbart blir ekonomiskt möjliga för alla bostadsbehövande.

Men man måste fråga sig om det, när ideologin är borta, i allmänhet kvarstår någon tvingande ekonomisk nödvändighet som förbjuder de historiska stilarna? Och i så fall för vem? För privata byggföretag och finansiärer? Knappast, som vi ska se. Det är idag svårt att förstå den ekonomiska rationaliteten hos de många privata aktörer som var involverade även i radikalmodernismen och miljonprogrammet, sökande kostnadsbesparande material och standardiserad industriell massproduktion.

“Sibirien”

“God arkitektur gör människor positiva till att det byggs nytt, lockar turister och ökar glädjen i samhället”, heter det vidare på Stadslivs sida. Och de har en relativt bestämd uppfattning om vad som är god arkitektur. Deras vision är att “nya stadsdelar ska vara lika levande, genuina, populära och attraktiva som stadsdelar som byggdes för länge sedan”. Det är naturligtvis ytterst svepande, och en viss oavsiktlig, om än harmlös trivialitet präglar de utförligare formuleringarna om den arkitektoniska inriktningen. I en på hemsidan återgiven artikel utmanar Söderlind läsarna. Vem kan, frågar han, “utan korsade fingrar bakom ryggen” hävda detta:

“Dagens moderna och välutbildade människor föredrar vår tids osentimentala arkitektur i form av fyrkantiga lådor av typen sko- eller pizzakartonger av glas, plåt och betong med platta tak, enformigt stilrena fasader och utanpåliggande solpersienner. Folk gillar inte den sorts nostalgiska och omoderna arkitektur med spröjsade fönster, tinnar och torn, snickarglädje, krusiduller, spetsiga tak och färgglada fasader som man ritade förr, som den som finns i Malmö vid Lilla Torg och Möllevången eller i det anskrämligt fula medeltida Visby på Gotland med dess förvirrande stilblandningar.”

Arkitekturens innebörd, de värden den gestaltar och förmedlar, går naturligtvis långt utöver vad vaga, impressionistiska trivselöverväganden av detta slag täcker in. Ändå måste Söderlinds försök välkomnas – dessa överväganden är också viktiga, och han rör sig även i strikt arkitektoniskt stilmässiga termer i rätt riktning. Lika angelägen är följande utmaning, som berör hela stadsmiljön. Vem kan, skriver han, “utan rodnande kinder på fullt allvar” argumentera så här:

“Majoriteten av den trendkänsliga befolkningen är entusiastiska och tacksamma över att kunna få göra sina inköp i vår moderna tids praktiska köpcentrumanläggningar intill rationella motorvägskorsningar. De vill inte handla i butiker som ligger omodernt hopblandade med bostäder, arbetsplatser och service såsom i den fula och impopulära stadsdelen Östermalm i Stockholm som på 1800-talet när man byggde den, eller den trista miljön längs Avenyn i Göteborg, som både boende och turister gör allt för att tvingas besöka. [I slutet av den sista meningen har det hänt en liten språklig olycka; Söderlind menar förstås: gör allt för att undvika att besöka, måste tvingas besöka. JOB]”

På båda dessa utmaningar måste man naturligtvis svara att det funnits otaliga svenska kulturradikaler som påstått just dessa saker, argumenterat på exakt dessa sätt – alltifrån accepteras tid. Och att döma av vad som fortfarande byggs, är de dominerande än idag. Allt på Stockholmsutställningen 1930 var visserligen inte utan värde, och modernisternas program måste förstås i dess specifika historiska kontext, där stora reformbehov förvisso förelåg. Men den helhetliga ideologiska ansatsen var och är problematisk. Söderlind beskriver korrekt essensen av den dominerande attityden: “Det är vi som är experterna. Vi vet bäst vad ni ska ha. Det är vi som skapar trenderna som ni ska leva i.” Det totalitära diktatet gäller fortfarande: Acceptera! Lyd! I verkligheten är “experterna” givetvis inte experter på någonting. De har inte genomgått någon utbildning på sina föregivna områden.

Deras fingrar korsas inte bakom ryggen och deras kinder rodnar inte eftersom de har en mycket medveten allmänpolitisk och kulturpolitisk agenda. De vet vad den arkitektur de förespråkar syftar till, vad denna aspekt av den sociala ingenjörskonsten faktiskt åstadkommer. De är medvetna manipulatörer. Söderlind framhåller också hur dagens regler för stadsplanering såväl som arkitektutbildningen syftar just till att förhindra den typ av arkitektur som folk faktiskt önskar.

Hans huvudargument är i sig litet begränsat, men det är viktigt och utan tvekan desto mer gångbart i de sammanhang där han idag måste verka. Den allmänna och i detta fall legitima populismens viktigaste aspekt är den rent kommersiella. Till hans utmaning hör att de som vill hävda ovanstående mot de byggnadsstilar han försvarar måste göra det på ett kommersiellt övertygande sätt, såsom ett privat företag gör när det vill att vi ska köpa just dess produkt. Det är för Söderlind ur ett konsumentperspektiv som dagens arkitektur är sämre än den äldre. Det handlar om att “tjäna pengar”. Och “då måste man tillverka saker som folk är villiga att betala för”.

Man måste välkomna detta perspektiv. Så tillkom en gång de vackra husen i innerstan, inklusive arbetarstadsdelarnas. Även om arkitekterna då hade en långt djupare och mer seriös konstnärlig vision och historisk kulturell förståelse. Men Stadslivs vision kan lätt kompletteras med sådan idag. Om “man vill tjäna pengar och vara stolt över det man byggt” är det enligt Söderlind rentav “befogat att vara reaktionär”. Det är som han framställer det överhuvudtaget inte fråga om några nya merkostnader som måste hanteras – endast om hägrande vinster.

Söderlind är väl medveten om den ideologiska karaktären hos både den historiska radikalmodernismen och det kvarstående motståndet mot hans idéer. I en annan artikel talar han föredömligt om att vad som måste ersättas – av “kommersialismen”, i hans terminologi – är “en förlegad ideologisk stadsplanering”. Han framhåller att det var 1800-talets äldre regelverk för stadsbyggnad som möjliggjorde de idag populäraste och dyraste stadsdelarna, eftersom det tillät de privata byggföretagen och finansiärerna (“marknadskrafterna”) att producera det som faktiskt efterfrågades av folk och företag (“marknaden”).

Utan tvekan hade detta kunnat fortsätta under 1900-talet. Men det gamla regelverket raserades 1930, d.v.s. redan före regeringen Hansson I. I stället fick vi “en benhård statlig styrning där allt byggdes enligt ‘tjottaheijti-principen’ med separata områden för boende, arbete, handel, universitet etc. långt ifrån varandra. Vi slutade bygga stad.”

Miljonprogrammet blev emellertid slutet för detta nya regelverk. Det vittrade sönder. Men något nytt har inte ersatt det. Därför står fortfarande ett hinder i vägen för den stadstraditionalistiska kommersialisering Söderlind efterlyser: “I avsaknad av de tydliga regler och planer som skapade blandad stadsmiljö på 1800-talet tvingas dagens fastighetsbolag att mer eller mindre på slump köpa upp olika markbitar och bygga små isolerade stadsfragment.” Resultatet blir tråkigt, “ingen stadsmiljö”. “Den köpstarka publiken uteblir. Handeln hamnar i lådor ute vid motorvägsavfarter. Bostäder placeras ute i granskogen.”

Härom året utgav Söderlind också en bok i två delar, Handeln bygger staden, där han konkret visade hur den av handeln ledda utveckling mot reform av regelverket, eller återställande av det äldre regelverket, som han tror på, och därmed den faktiska nybyggnaden av riktiga städer eller stadsdelar i 1800-talets mening, även rent arkitektoniskt, ska kunna bli verklighet. Jag ska försöka återkomma till några av Stadslivs specifika förslag och projekt.