Jan Olof Bengtsson

Den svenska neutralitets- och alliansfrihetspolitiken har inte alltid varit självklart riktig. Men i dagens genom Ukrainakrisen uppkomna konflikt mellan USA/EU/NATO och Ryssland, den av flera skäl allvarligaste i världspolitiken på mycket lång tid, skulle den i högsta grad vara det.

Putins Ryssland är förvisso inte något idealsamhälle, betraktat utifrån de värderingar som för mig är centrala. Men den långa kommunisttiden, följd av de i flera avseenden knappast mindre katastrofala åren med Jeltsin, gör att vi inte riktigt kan bedöma landet med samma måttstock som vi tillämpar på väst. Vi måste ta dessa speciella historiska faktorer i beaktande.

Än viktigare är att när vi bedömer USA och Europa med samma måttstock, finner vi att dessa länder, vars historiska förhållanden under samma tidsperiod varit så mycket gynnsammare, inte är mycket bättre. Avvikelsen från och hoten och brotten mot de för mig normativa värderingarna är andra. Men de är inte mindre.

Och ifråga om det handlande som utlöst den nuvarande krisen är västs (“västs”) skuld på intet sätt mindre än Rysslands. Det är västs tragedi. Ryssland kan tänkas vara på rätt väg, väst är sedan mycket länge på fel.

Därför skulle den svenska neutralitetslinjen nu verkligen vara påkallad. Vi skulle, fastän vi inte själva är överlägsna någondera parten, eller bättre än väst i övrigt, kunna försöka bidra med historiskt, moraliskt och storpolitiskt meningsfulla, fredsbevarande medlingsinsatser.

Men nu är vi i hög grad uppbundna till det EU som entydigt inte bara står på ena sidan, utan är en av dess ledande aktörer. Vår politik och våra medier domineras fullständigt av denna sidas öronbedövande propaganda. För den som hos oss vill bilda sig en självständig uppfattning gäller det nästan uteslutande att frigöra sig från denna, problematisera västs positioner, nyansera förståelsen av Ryssland.

Ett verkligt Europa, ett Europa skilt från EU, skulle också kunnat vara neutralt och inta en medlande hållning. Jag har de senaste veckorna ofta velat tänka mig en gammaldags diplomatisk lösning i form av en stormaktskonferens, gärna i Berlin, under tysk ledning.

Men tyvärr ser vare sig Europas politiska organisation eller härskande politiska ideologi just nu ut på sådant sätt att det är möjligt. Vår egen utrikesminister går i spetsen för en blint aggressiv ryskfientlighet, på ett sätt som får även bedömare som entydigt försvarar västs linje att rygga tillbaka och ta avstånd. Den säkerhetsrisk denna provokativa hållning utgör är förvisso inte den minsta.

Vi kan inte omedelbart frigöra oss från detta Carl Bildts Europa. Ändå finns ett utrymme att lyfta fram och betona vår neutralitetstradition, som just nu plötsligt framstår som rimligare och mer motiverad än på mycket länge, ja som i högsta grad behövlig – och inte bara i perspektivet av våra egna säkerhetspolitiska överväganden.